Olika typer av tumörer kan behandlas lokalt med radiologisk interventionell teknik. Via punktion av arteria femoralis communis i ljumsken tar man sig med hjälp av ledare och kateter fram till det eller de kärl som försörjer tumören och infunderar eller emboliserar det behandlande preparatet direkt in i tumören (figur 1). Man kan därmed administrera högre doser än vad som är möjligt att
ge vid systemisk behandling, eftersom de systemiska biverkningarna blir mindre.
Det lämpar sig väl att behandla levertumörer transarteriellt eftersom frisk levervävnad till största delen försörjs från venae portae medan levertumörer har majoriteten av sin försörjning från arteria hepatica1. Genom att administrera preparatet via artären kan man således åstadkomma en hög koncentration i tumören utan att det får så mycket effekt på det tumörfria leverparenkymet.
Transarteriell radiologisk behandling av levertumörer
MR på väg in i strålbehandlingen
Kurativt syftande radioterapi ges i regel fem dagar i veckan under en period av fyra till åtta veckor i en process som kallas fraktionerad strålbehandling. Detta behandlingsmönster ökar effekten av terapin genom att förstärka skillnader i responsen för strålning mellan tumör och omkringliggande frisk vävnad. För att behandlingen skall bli framgångsrik måste tumören träffas av behandlingsfälten vid varje fraktion. Med hjälp av speciell fixeringsutrustning, laserlinjer, hudmarkeringar och avancerad bildtagning i behandlingsrummen kan patienten noggrant positioneras enligt planeringen vid varje behandlingstillfälle. Det är därför särskilt viktigt att undvika systematiska fel, det vill säga fel som introduceras i planeringsstadiet och sedan påverkar alla fraktioner på samma sätt. Ett sådant fel kan innebära att en del av tumören konsekvent hamnar utanför strålfältet, vilket drastiskt minskar chansen för bot. Modern strålbehandling av cancer planeras i dag i stor utsträckning på datortomografiska bilder (CT). Dessa utnyttjas dels för att identifiera tumörens position inför behandlingen, men också för att kunna utföra noggranna beräkningar av hur strålning absorberas i kroppen – sådana simuleringar, som också kallas dosplanering, är nödvändiga för att bestämma hur behandlingen skall ges för att åstadkomma bästa möjliga resultat. Vid en datortomografi mäts röntgenstrålningens absorption, eller attenuering, i kroppen, vilket är precis den information som behövs för att kunna göra en noggrann dosberäkning.
Genreglerande DNA-element
Utvecklingen av cancer är starkt kopplad till uppkomsten av genetiska förändringar. Dessa förändringar omfattar allt från mutationer i individuella baspar, förlust eller amplifiering av kromosomsegment till translokationer där det genetiska materialet från olika kromosomer blandas. Ansamlingen av dessa genetiska förändringar kan efterhand som cellens normala funktioner sätts ur spel leda till uppkomsten av cancerceller och, senare under förloppet, sjukdomens progression och utveckling av terapiresistens.
NÄSTA GENERATIONS SEKVENSERING
Under de senaste fem åren har stora framsteg gjorts i jakten på bakomliggande genetiska förändringar i olika cancersjukdomar. Mycket av detta tack vare utvecklingen av ”nästa generations sekvensering” (next generation sequencing) som medfört möjligheten att snabbt kunna sekvensera hela eller delar av genomet för att identifiera genetiska förändringar. För cancerforskningen har den nya tekniken medfört ett paradigmskifte där vi gått från sekvensering av enskilda gener med hjälp av PCR och Sangersekvensering till sekvensering av alla gener och hela genom i allt större patientmaterial. Fokus har initialt framförallt varit sekvensering och analys
av de proteinkodande delarna av genomet. Mycket på grund av de mycket lägre sekvenseringskostnaderna i jämförelse med helgenomsekvensering, men även för att det är enklare att identifiera effekten av en mutation i en proteinkodande region. På kort tid har dessa studier bidragit till identifieringen av tusentals enskilda mutationer i kodande regioner som tillsammans utgör sjukdomsspecifika mutationsprofiler, det vill säga grupper av gener som återkommande är muterade i en specifik cancerform.
Vilka grupper ska screenas för ärftlig pankreascancer?
Medan huvudparten av all pankreascancer uppkommer hos patienter utan ärftlig belastning finns det en liten andel personer som inte har någon känd pankreassjukdom men som statistiskt sett har betydande riskfaktorer för att få cancer i bukspottkörteln. I första hand att det finns flera nära anhöriga med sjukdomen eller någon nära anhörig som insjuknat vid låg ålder eller att man påvisat en genetisk mutation där man vet att risken för pankreascancer är kraftigt förhöjd. Till detta kan sedan fogas andra riskfaktorer som ger en ökad risk för sjukdomen. Också cystiska pankreaslesioner kan uppmärksammas som en riskfaktor eftersom de definitivt har ett premalignt status. Deras naturalhistoria är ur vetenskaplig synvinkel betydligt bättre undersökt än vanlig pankreascancer, och det finns därför mer statistiska data att förhålla sig till samtidigt som det är en mycket stor kvantitativ grupp varför de diskuteras som ett särskilt kapitel.
Nordiskt HER2 SOTA-Möte, 24 oktober 2013
Efter att programkommitténs representanter, professorerna Jonas Bergh och Mårten Fernö hälsat deltagarna välkomna inleddes dagen med att Håkan Mellstedt, professor i onkologisk bioterapi vid Karolinska institutet, presenterade nuläget och framtiden för konkurrerande biologiska läkemedel.
Generika har drivit ned priserna på många läkemedel och inneburit en minskad kostnad för såväl patienter som vårdgivare. Patenten för flera av de tidiga biologiska läkemedlen håller på att gå ut och därmed har diskussionerna om hur konkurrerande versioner ska hanteras, såväl av myndigheterna som av vårdgivarna tagit fart.
– Generika är ett etablerat namn för en identisk kopia av en molekyl som säljs med ett annat namn och oftast till ett lägre pris. De biologiska läkemedlen är emellertid allt för komplexa för att någon ska kunna tillverka en exakt kopia. Därför har namnet ”biosimilar” kommit att användas för att beskriva konkurrerande ”off-patent”-versioner av till exempel en monoklonal antikropp, berättade Håkan Mellstedt.
En biosimilar har genomgått jämförande studier gentemot det etablerade läkemedlet och visat sig ha likvärdiga parametrar i bland annat fysiokemiska egenskaper, prekliniska och kliniska effekter samt säkerhet. Med likvärdighet anser den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA att skillnaden i klinisk effekt inte får överstiga ±10–15 procent.
– Målet med biosimilars är att minska kostnader, inte att erbjuda bättre effekt, påpekade Håkan Mellstedt. Biosimilar ska inte blandas ihop med biocopy, som är ett läkemedel som utvecklats separat och inte jämförts mot originalläkemedlet, eller biobetter, som är ett preparat som har förändrats i struktur för att få en annan verkan eller bättre effekt.
– Antikroppar är proteinkomplex som består av ett stort antal aminosyror som arrangerats i en specifik sekvens och därefter veckats på ett mycket precist sätt, berättade Håkan Mellstedt, vilket gör det omöjligt för konkurrenter att tillverka en exakt kopia av ett biologiskt läkemedel. På grund av detta bygger hela processen när en biosimilar tas fram på omfattande analytisk karakterisering av preparatet och hur det överensstämmer med originalet, först genom att dess fysiokemi bestäms, därefter genom biologiska in vitro-undersökningar och prekliniska studier fram till att det slutligen prövas i kliniken.
