Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ledare: Nu förstatligas sjukvården – i smyg

Med ett steg i taget flyttas makten från de 21 regionerna, över till staten. Drivande i processen är Kristdemokraterna, med de andra tidöpartierna som neutrala medlöpare.

Hanna Brodda
chefredaktör Onkologi i Sverige
[email protected]

Det finns för- och nackdelar med båda systemen, men nu skakas det om i grunden.

Ojämlikheten mellan regionerna ska bort, vilket blir ett av Socialstyrelsens många utökade uppdrag. En nationell samordnare ska korta köerna och nu tillsätts en utredning som ska ta reda på hur privat vård ska kunna upphandlas direkt av staten, för att användas av patienter i hela landet.

– Vi behöver använda hela vårdens kapacitet bättre för att korta vårdköer och kunna erbjuda patienter vård i tid. Nu tar vi ett stort kliv för att öka den statliga styrningen och utveckla statens roll i upphandlingen av vård, säger sjukvårdsminister Elisabet Lann, i ett pressutskick från regeringen i slutet av maj.

Argument för det nuvarande systemet ges inte oväntat av Sveriges kommuner och regioner. De skriver på sin hemsida, under rubriken Därför är självstyrelse bra, följande: Självstyrelsen gör att vi har en fungerande lokal och regional demokrati. Den gör att frågor i medborgarnas vardag, som vård, skola och omsorg, avgörs nära de som berörs och av politiska församlingar som de själva har valt. Medborgarna har nära till besluten och möjlighet att påverka och utkräva ansvar.

Det låter bra, men medborgare vet inte ens vad de ska kräva av regionen.

– Det är känt sedan tidigare att landstingen var förhållandevis okända för medborgarna. Att döpa om dem till regioner tycks inte ha ändrat detta, säger Anders Lidström, professor emeritus i statsvetenskap vid Umeå universitet, i en artikel inför valet 2022 i Dagens Medicin. I en undersökningen som SVT gjorde då visste bara knappt hälften av väljarna vilken instans som styr i sjukvården. Då var vi ändå precis i slutet av pandemin och sjukvården var i fokus för hela samhällsapparaten.

Andra argumentet för nuvarande systemet är möjligheten till innovation. SKR skriver att det med regionalt självstyre är “möjligt att ta olika egna initiativ till förnyelse och förbättringar för att pröva till exempel nya och kreativa lösningar för resursfördelning, organisa­tion och metoder. På så vis drivs utvecklingen och innova­tioner. Mycket kan sägas om regionerna, men att de skulle driva innovation är en överdrift. Utom just under pandemin. Nu är dock lunket tillbaka.

Även den oberoende myndigheten Vård- och omsorgsanalys årliga analys av vården antyder att en mer sammanhållen styrning skulle kunna öka jämlikheten med samma vård oavsett folkbokföringsadress, korta köerna och effektivisera vissa processer.

Om en huvudman är bättre än 21, rent objektivt, kommer vi aldrig att veta. I Danmark gick de från 14 till dagens fem för snart 20 år sedan och köerna minskade. I Sverige har cancervården gått före. De sex regionala cancercenter som började införas för 15 år sedan har lett till kortare ledtider för patienterna, men väntetiderna varierar fortfarande kraftigt mellan diagnoser och regioner. Att de inte fått samma effekt som i Danmark kan förstås bero på att de fortfarande inordnas, som ytterligare en nivå, i systemet med regioner. Vad vi vet är att Sverige med alla sina regioner har lyckats med mycket. Låg spädbarnsdödlighet, hög medellivslängd och god prognos för många patienter med cancer.

EANO 2026

Onkologi i Sverige nr 3 2026

Onkologi i Sverige nr 3 2026

Den senaste utgåvan av Onkologi i Sverige finns ute nu, och nummer 3 2026 bjuder på flera artiklar som lyfter både nya forskningsrön, vårdpolitiska frågor och framtidens cancerbehandlingar.

I detta nummer granskar vi Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets arbete med hälsoekonomiska bedömningar av nya cancerläkemedel. Artikeln beskriver hur bristande resurser och ökande arbetsbelastning riskerar att fördröja införandet av innovativa behandlingar, trots att utvecklingen inom cancerområdet går allt snabbare.

En av numrets större översiktsartiklar tar sig an den omdebatterade frågan om snus och cancer. Åke Andrén-Sandberg går igenom forskningsläget kring sambandet mellan snusanvändning och olika cancerformer, med särskilt fokus på den fortfarande omstridda kopplingen till pankreascancer.

Inom blodcancer rapporteras från en ny nationell studie vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset där avancerad laserteknik ska användas för att ultrakänsligt följa behandlingseffekter hos patienter med multipelt myelom. Målet är att på sikt kunna individanpassa behandlingstiden och minska onödig behandling.

Barncancerområdet står också i fokus. Fredrik Swartling beskriver hur utvecklingsbiologi och barnonkologi allt närmare vävs samman för att ge nya insikter om hur barncancer uppstår och kan behandlas. Dessutom presenteras forskning från Linköpings universitet där forskare lyckats störa samspelet mellan två centrala proteiner i neuroblastom, ett fynd som kan öppna vägen för framtida läkemedel.

Vi uppmärksammar även en ny europeisk forskningssatsning där patientnytta står i centrum. Den gemensamma utlysningen fokuserar på pragmatiska kliniska studier inom onkologi, särskilt inom barncancer och andra svårbehandlade cancerformer, med krav på aktiv patientmedverkan genom hela forskningsprocessen.

I en annan artikel diskuteras cancerprevention och hur Europas kodex mot cancer kan omsättas i praktiken. Ellen Brynskog, Cecilia Hultstrand och Lena Sharp lyfter den stora potentialen i förebyggande insatser och ställer frågan hur samhället bäst ska prioritera åtgärder som kan minska framtida cancerinsjuknande.

Numret innehåller dessutom en omfattande rapport av Emelie Karlsson från årets Kicki Waller-möte. Här träffades ledande experter inom bröstcancer och diskuterar allt från biopsihantering och kirurgiska strategier till genetik, ärftlig cancer och framtidens diagnostiska verktyg.

Läs om detta och mycket mer i den senaste utgåvan. Detta blir sista numret innan sommaren men vi är tillbaka igen i höst.

Trevlig läsning!

Du hittar det senaste numret HÄR och som blädderbar version HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.

Kombination förbättrar överlevnad vid urinblåsecancer

Perioperativ pembrolizumab och enfortumab vedotin förbättrade utfall vid muskelinvasiv urinblåsecancer, visar studie vid Karolinska Institutet.

En kombination av den PD-1-riktade immunterapin pembrolizumab och antikroppsläkemedelskonjugatet enfortumab vedotin gav betydande förbättringar i sjukdomskontroll och överlevnad hos patienter med muskelinvasiv urinblåsecancer som inte var kandidater för cisplatinbaserad neoadjuvant behandling. Resultaten publicerades i The New England Journal of Medicine.

Anders Ullén. Foto: Ulf Sirborn

– Det här är mycket lovande resultat för en patientgrupp som länge haft begränsade behandlingsmöjligheter före operation. Det är positivt att behandlingen inte heller verkar påverka möjligheten att genomföra operationen, vilket annars kan vara en risk när läkemedel ges före kirurgi, säger Anders Ullén, professor i onkologi vid institutionen för onkologi‑patologi vid Karolinska Institutet och studiens sisteförfattare, i ett pressmeddelande.

I den randomiserade fas 3-studien inkluderades 344 patienter från 27 länder. Samtliga genomgick radikal cystektomi, medan interventionsgruppen erhöll pembrolizumab och enfortumab vedotin både före och efter kirurgi. Två år efter studiestart var 75 procent av patienterna i kombinationsgruppen vid liv utan sjukdomsrecidiv, jämfört med 39 procent i kontrollgruppen. Behandlingen var även associerad med förbättrad total överlevnad. Komplett respons uppnåddes hos 57 procent av patienterna som fick kombinationsbehandling, jämfört med 9 procent i kontrollarmen.

Njurhälsan påverkar

Patientgruppen utgör ett betydande kliniskt behov, då cirka hälften av alla patienter med muskelinvasiv urinblåsecancer inte kan behandlas med cisplatin, oftast på grund av nedsatt njurfunktion eller annan samsjuklighet.

Säkerhetsprofilen var förenlig med tidigare erfarenheter av läkemedlen. Samtliga patienter i behandlingsarmen rapporterade biverkningar, där den vanligaste allvarliga biverkningen i båda grupperna var urinvägsinfektion. Behandlingen föreföll inte påverka möjligheten att genomföra planerad kirurgi.

Resultaten talar för att perioperativ behandling med pembrolizumab och enfortumab vedotin kan etablera en ny behandlingsstandard för cisplatinolämpliga patienter med muskelinvasiv urinblåsecancer.

Studien Perioperative Enfortumab Vedotin and Pembrolizumab in Bladder Cancer  genomfördes tillsammans med Karolinska Universitetssjukhuset vid över 240 cancerkliniker i Europa, Asien och Nordamerika. Den finansierades av Merck Sharp and Dohme tillsammans med Astellas Pharma och Seagen.

Avgörande kunskap om ovanlig hjärntumör hos barn

Pineoblastom är en sällsynt men mycket aggressiv hjärntumör som främst drabbar spädbarn och små barn. Ny forskning pekar på möjligheten till mer selektiv målstyrd behandling, riktad mot utvecklingsprogram som i stort sett saknar betydelse i normal vävnad efter tidig barndom, skriver professor Fredrik Swartling.

Trots intensifierad multimodal behandling är prognosen för pineoblastom fortsatt dålig. Under senare år har molekylär klassificering, framför allt via så kallad global metyleringsanalys förbättrat vår diagnostiska precision, men den biologiska förståelsen av tumörens ursprung och centrala drivmekanismer har varit begränsad. Vi har i en nyligen publicerad studie i vetenskapliga tidskriften Cancer Cell (Gudenas et al., 2026) studerat patientprover av pineoblastom och utvecklat en biologisk modell för hur pineoblastom uppstår och hur tumörformen relaterar till andra högriskdiagnoser inom barnonkologin. I denna översikt sammanfattar jag studiens huvudsakliga fynd och diskuterar deras kliniska relevans.

Cellursprung och utvecklingsfönster

Pineoblastom (PB) kan molekylärt delas in i fyra olika grupper: PB-miRNA1, PB-miRNA2, PB-MYC/FOXR2 och PB-RB1 som drivs av olika genetiska mekanismer och därför kan vara mer eller mindre elakartade (Liu et al., 2021). Pineoblastom som tillhör miRNA-grupperna drabbar oftast barn mellan 5-15 år, medan de sistnämnda grupperna drabbar yngre patienter (ofta spädbarn) och har sämre prognos med bara 30-35% överlevnad (Figur 1).

Figur 1. Schematisk översikt av den elakartade barnhjärntumören, pineoblastom utifrån patienter uppdelade i olika molekylära subgrupper. Medianålder beskrivs för insjuknande i de olika subgrupperna. M+ representerar pineoblastom vid diagnos där spridning av metastaser (andel fall i mörkblått) upptäcks i cerebrospinalvätskan eller i ryggmärgen, medan M0 (andel fall i ljusblått) är avsaknad av spridda tumörceller där. Ärftlighet och genetiska/genomiska förändringar kopplade till de olika grupperna anges om sådan finns. I procent anges 5-årsöverlevnad i de olika subgrupperna av pineoblastom. Figur ombearbetad från (Liu et al., 2021).

Pineoblastom tros härstamma från tallkottkörteln, ett endokrint organ som bland annat producerar melatonin, ett viktig hormon som reglerar kroppens vakenhet. Dess nivåer styrs av ljus som gör att vi effektivt kan hantera dag och natt i vår dygnsrytm. När näthinnan i ögat träffas av ljus går signaler till hypotalamus i hjärnan. Därifrån skickas stoppsignaler till tallkottkörteln att melatoninproduktionen ska upphöra. På kvällen när dagsljuset försvinner och vi förbereder oss för att sova, ökar utsöndringen av melatonin och vi blir sömniga.

För att förstå hur dessa tumörer uppstår genomförde vi enkelcells-RNA-sekvensering av ett större antal pineoblastom från opererade patienter i både USA och Europa. Tillsammans med två forskarteam ledda av Paul Northcott på St. Jude Children’s Research Hospital i Memphis och Mariella Filbin på Dana Farber, Harvard Univ. i Boston, USA visar vi att samtliga molekylära undergrupper av pineoblastom, oavsett genetisk drivare, uppvisar hög biologisk likhet med delande tidiga pinealocyt-progenitorer. Dessa celler representerar ett normalt, övergående utvecklingsstadium i tallkottkörteln och förekommer huvudsakligen under tidig postnatal utveckling.

Viktigt ur klinisk synvinkel är att tumörcellerna inte främst liknar omogna vuxna celler, utan snarare utvecklingsceller som behållit ett proliferativt program som normalt är strikt tidsbegränsat. Detta ger en biologisk förklaring till den tidiga debuten och den höga aggressiviteten.

Genetiska modeller

Studien stärks av funktionella data från genetiska musmodeller. Genom att inducera kända tumördrivande förändringar (till exempel RB1‑förlust eller MYC‑aktivering) selektivt i pinealocyt-linjen och under ett tidigt utvecklingsfönster kunde vi reproducera pineoblastom som utvecklades i djuren med hög specificitet. Samma genetiska ingrepp gav inte upphov till tumör när de aktiverades senare i livet. Detta understryker att tidpunkt och cellkontext är avgörande för tumörutveckling, ett koncept som har direkt bäring på hur vi tolkar genetiska fynd i kliniken.

Liknar andra högrisktumörer

Ett centralt fynd i studien är vår upptäckt av en gemensam molekylär profil mellan pineoblastom, retinoblastom och medulloblastom (av typ Grupp 3 som ofta har dålig prognos). Retinoblastom är en ögontumör hos barn som uppstår i just näthinnan (Zhou et al., 2024) (vars celler som nämnts ovan just har en koppling till tallkottkörteln genom att de skickar signaler efter att dagsljus träffar dem).

Medulloblastom tillhör den vanligaste typen av elakartade hjärntumörer hos barn (Hovestadt et al., 2020) (denna sjukdom drabbar cirka 15-20 barn varje år i Sverige). Med hjälp av enkelcells-sekvensering i kombination med flera molekylära metoder (inklusive global metyleringsanalys) hittade vi en signatur som är gemensam för dessa tre tumörtyper, benämnd tumor‑associated photoreceptor signature (TAPS), som domineras av gener som normalt reglerar fotoreceptorers utveckling och funktion, däribland CRX, OTX2 och NRL.

Vid jämförelse med ett stort spektrum av andra CNS‑tumörer framstår TAPS som i stort sett unik för dessa tre diagnoser. Detta tyder på att tumörerna delar ett gemensamt utvecklingsberoende trots olika anatomisk lokalisation (Figur 2).

Figur 2. Trots sin lokalisation i tre helt skilda regioner i hjärnan visar tumörceller från pineoblastom, medulloblastom och retinoblastom en gemensam molekylär signatur för fotoreceptorer (TAPS) som uppstår i begränsat tidsfönster under olika delar av hjärnutvecklingen. Tumörerna är beroende av denna TAPS-signatur vilket möjliggör att dessa tumörtyper potentiellt kan behandlas på ett liknande sätt i framtiden. Bilden är något ombearbetad och hämtad från (Gudenas et al., 2026).

Implikationer för framtida behandlingar

Av särskilt kliniskt intresse är att flera nyckelkomponenter i TAPS visade sig vara funktionellt nödvändiga för tumörcellernas överlevnad. CRISPR‑baserade studier visade att nedreglering av centrala delar av detta program hämmade tumörtillväxt i modeller av pineoblastom, retinoblastom och Grupp 3‑medulloblastom, men inte i andra hjärntumörer.

Detta pekar på möjligheten till mer selektiv målstyrd behandling, riktad mot utvecklingsprogram som i stort sett saknar betydelse i normal vävnad efter tidig barndom. Om det lyckas kan neuronala och kognitiva biverkningar som ofta drabbar dessa barn begränsas.

Klinisk relevans och framtida perspektiv

Sammanfattningsvis stärker studien bilden av hjärncancer som en sjukdom där normala utvecklingsprogram aktiveras i fel sammanhang (antingen sker detta spontant av slumpmässiga mutationer eller som uppstår på grund av en ökad risk från en bakomliggande ärftlig sjukdom (se exempel i Figur 1)). För barnonkologin innebär vår upptäckt att aggressiva tumörer som tidigare betraktats som biologiskt disparata nu kan förklaras och beskrivas inom ett gemensamt ramverk. På sikt kan detta få konsekvenser för diagnostik, riskstratifiering och terapiutveckling för barn som drabbas av dessa allvarliga sjukdomar.

Pineoblastom och dess ursprung

Pineoblastom (PB)

  • Sällsynt, höggradig barnhjärntumör i tallkottkörteln
  • Debuterar oftast innan 5 års ålder
  • Frekvent spridning i cerebrospinalvätskan vid diagnos
  • Låg långtidöverlevnad trots intensiv behandling

Molekylära egenskaper hos PB

  • RB1‑associerade ofta ärftliga tumörer
  • MYC‑driven undergrupp
  • MikroRNA‑processeringsdefekter
  • Gemensamt: hög proliferation och embryonal genexpression

Nyckelfynd i aktuell studie

  • Tumörerna härstammar från delande pinealocytprogenitorer.
  • Tumörutveckling kräver ett specifikt tidigt utvecklingsfönster.
  • Gemensam fotoreceptorliknande transkriptionssignatur (TAPS) delas med:
    Retinoblastom
    Medulloblastom av typ Grupp 3

Klinisk betydelse av aktuell studie

  • Fördjupad biologisk förståelse av högrisktumörer hos barn.
  • Identifierar potentiella nya terapimål.
  • Stödjer utvecklingsbaserad klassificering av CNS‑tumörer.

Missa inte artikeln Patientnytta ska prioriteras – utlysning öppnar i juni och Ny strategi mot svårbehandlad barncancer

Referenser
Gudenas, B.L., Ahmad, S.T., Englinger, B., Liu, A.P.Y., Zhao, M., Paul, L., Hadley, J., Li, Y., Batts, M., Mittal, P., et al. (2026). A tumor-associated photoreceptor signature unifies distinct central nervous system malignancies. Cancer Cell. 10.1016/j.ccell.2026.02.010.
Hovestadt, V., Ayrault, O., Swartling, F.J., Robinson, G.W., Pfister, S.M., and Northcott, P.A. (2020). Medulloblastomics revisited: biological and clinical insights from thousands of patients. Nat Rev Cancer 20, 42-56. 10.1038/s41568-019-0223-8.
Liu, A.P.Y., Li, B.K., Pfaff, E., Gudenas, B., Vasiljevic, A., Orr, B.A., Dufour, C., Snuderl, M., Karajannis, M.A., Rosenblum, M.K., et al. (2021). Clinical and molecular heterogeneity of pineal parenchymal tumors: a consensus study. Acta Neuropathol 141, 771-785. 10.1007/s00401-021-02284-5.
Zhou, M., Tang, J., Fan, J., Wen, X., Shen, J., Jia, R., Chai, P., and Fan, X. (2024). Recent progress in retinoblastoma: Pathogenesis, presentation, diagnosis and management. Asia Pac J Ophthalmol (Phila) 13, 100058. 10.1016/j.apjo.2024.100058.