Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Pankreascancer – Tidig upptäckt, prognostiska faktorer och behandling

AVHANDLINGENS SYFTE
Vår forskningsgrupp vid Lunds universitet, ledd av professor Roland Andersson, är en translationell gruppering bestående av kliniska och prekliniska forskare. Inom gruppen finns kirurger, patologer, onkologer, biomedicinska analytiker, proteinanalytiker och kemister. Biobanking (blod och vävnad) utgör en central del i vår forskning. Experimentella
faciliteter för cell- och djurstudier finns inom gruppen liksom faciliteter för avancerad proteinanalys (CEBMMS) och farmakologi (Chemical Biology & Therapeutics). Syftet med denna avhandling, som består av sex delarbeten, har varit att förbättra utfallet för patienter med pankreascancer, med fokus på tidig diagnostik, prognostiska faktorer och behandling.

INLEDNING
Pankreascancer drabbar årligen cirka 1000 patienter i Sverige. Denna cancerform är den fjärde vanligaste orsaken till död i cancer, med en femårsöverlevnad på cirka 6 procent. Bara lungcancer, prostatacancer och koloncancer skördar årligen fler liv i Sverige. Om inga framsteg görs i fråga om diagnostik och behandling av pankreascancer kommer sjukdomen att segla upp som nummer två pålistan över de dödligaste cancerformerna år 2030, efter lungcancer1. Pankreascancer ger diffusa symtom och det saknas strategier för tidig diagnostik. Cirka 85 procent av patienterna diagnostiseras i avancerat stadium (stadium III och IV). Serumtumörmarkören CA 19-9, är den enda biomarkören för
pankreascancer som används kliniskt. CA 19-9 kan användas för terapeutisk monitorering men har en diagnostisk sensitivitet och specificitet på 80 procent som inte gör den optimal i screeningsyfte. Kirurgisk borttagande är för närvarande den enda potentiellt kurativa behandlingsstrategin för pankreascancer. Om patienter kunde diagnostiseras tidigare, skulle fler patienter kunna erbjudas kirurgisk behandling. Korttidsöverlevnaden efter pankreaskirurgi (Whipples operation) har förbättrats efter att den avancerade onkologiska kirurgin har centraliserats. Fortsatta förbättringar av långtidsöverlevnaden kräver ökad förståelse för prognostiska faktorer och utveckling av ny individualiserad kemoterapi.

Läs hela artikeln

STATE OF THE ART – BRÖSTCANCER

State of the Art Bröstcancer (SOTA) är ett återkommande arrangemangsom Svenska Bröstcancergruppen(SweBCG) står för. Mötets syfte är att alla som arbetar med bröstcancer skall få en möjlighet att få en uppdatering av vad som gäller för bröstcancer avseende diagnostik, behandling och uppföljning. Det här året var det Stockholm som arrangerade mötet. Ett stort plus för mötet var att det skedde i Karolinska institutets nya magnifika Aula Medica. Organisationskommittén för mötet utgjordes av onkologerna Jonas Bergh, Tommy Fornander, Theodoros Foukakis, Sara Margolin och bröstkirurgerna Jan Frisell och Irma Fredriksson. Över 500 personer deltog i mötet. Den inledande sektionen som handlade om det aktuella ämnet mammografisk täthet modererades av Irma Fredriksson, bröstkirurg, Karolinska Universitetssjukhuset.

 

Läs hela artikeln

Cancersjuka utsätts för bluffmedicin

Mammografiscreening i ålder 40–49 år kan minska bröstcancerdödlighet

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen för kvinnor, men trots ökande incidens har bröstcancerdödligheten minskat över de senaste 25 åren, troligen beroende på bättre behandling och tidig upptäckt. Målet med mammografiscreening är att genom regelbundna mammografiundersökningar upptäcka bröstcancrar i tid och därmed rädda liv. Mammografiscreening för bröstcancer är internationellt allmänt accepterat som en effektiv metod att reducera bröstcancerdödligheten i dag, även om debatten aldrig riktigt stillat sig. Mest ifrågasatt har screening för de yngsta och äldsta inbjudna kvinnorna varit, det vill säga åldersgrupperna 40– 49 år och 70–74 år.

Läs hela artikeln som PDF

Omedelbart behov av information och stöd efter diagnos

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen som drabbar kvinnor i västvärlden. Behandlingen utgörs av kirurgi, strålning och/eller medicinering med kemoterapi och i många fall endokrinbehandling. I dag kan alltså den medicinska tekniken behandla bröstcancersjukdomar med god framgång, men det är inte enbart en fråga om att överleva, utan också en fråga om hur man mår som överlevare. Behandlingen kan orsaka biverkningar som inte bara kan påverka kvinnorna svårt, utan även under lång tid. Livskvalitet är därför en fråga som får allt mer uppmärksamhet då antalet långtidsöverlevande bröstcancerpatienter bli allt fler. Mot bakgrund av detta är livskvalitet i dag ett välstuderat fenomen bland kvinnor med bröstcancer. Trots detta är kliniker som arbetar med de psykosociala frågorna fortsatt osäkra på hur den psykosociala vården bör optimeras, i vilket skede den skall ges, i vilken dos och huruvida de eventuella effekterna av psykosociala stödinterventioner kan urskiljas på gruppnivå i ett både kortare och längre perspektiv. Delvis beror denna kunskapslucka på att vi inte riktigt har insikt i vad kvinnorna själva upplever att de har för behov. I min avhandling har jag haft som mål att med epidemiologiska metoder ge bröstcancerbehandlade kvinnor en röst för att få reda på hur de upplever sin livskvalitet och vilka behov de har. Min förhoppning är att det med den informationen ska bli lättare att bemöta kvinnornas psykosociala behandlingsbehov inom bröstcancervården.

Läs hela artikeln som PDF