I den svenska hälso- och sjukvården skrivs var tionde minut en remiss där det står ”patient med nydiagnostiserad cancer”. Remissens blir startpunkt för registrering i ett av det 30-tal kvalitetsregister som finns inom cancerområdet. Remissens ankomst till specialistvården är en ny punkt, beslut om behandling en annan, operation en tredje, patologisvar en fjärde och så vidare. Varje år insamlas i cancervårdens kvalitetsregister hisnande 150 miljoner mätpunkter. Datapunkterna flyttar sig i tid och rum och bildar mönster i form av en patientprocess som tydliggör både effektiva lösningar och flaskhalsar i vården. Vad gör vi med alla dessa data?
RANO-Kriterier
En patient med symtom som inger misstanke om hjärntumör undersöks noggrant av en klinisk läkare. I den fortsatta utredningen utförs en radiologisk undersökning med avbildning av hjärnan som, tillsammans med den kliniska informationen i remissen, bedöms av en radiolog. Datortomografi (DT) eller magnetkameraundersökning (MR) kan användas för diagnostiken. MR är den bästa metoden för detektion och avgränsning av tumörer samt kartläggning av påverkan på viktiga intilliggande strukturer i hjärnan. Denna information behövs för planering av behandlingen,
vanligen tumörresektion, ofta följd av strålbehandling och kemoterapi (beroende på tumörtyp). I många fall ställs diagnosen initialt med hjälp av DT, som har större tillgänglighet och kortare väntetid än MR. Alla patienter som ska opereras för hjärntumör undersöks dock med magnetkamera inför operationen.
Läs hela artikeln
55:e ASH-Mötet, New Orleans, 7–10 December 2013
ASH-mötet i New Orleans samlade hela 22 500 deltagare från 113 länder. Ungefär hälften kom från USA,
och 206 från Sverige. Även abstraktantalet var imponerande, totalt 4 650 accepterade. Immunterapi mot cancer hamnade nyligen högst på tidskriften Sciences tio-i-topp-lista över de främsta vetenskapliga
genombrotten under år 2013. En viktig form av sådan immunterapi är infusioner med genetiskt modifierade T-celler som angriper maligna och normala CD19-positiva celler. Redan på ASH-mötet i Atlanta 2012 presenterades sensationellt goda effekter av denna behandling mot refraktär kronisk
lymfatisk leukemi (KLL) och akut lymfatisk leukemi (ALL). Tolv patienter som hade sviktat på all tidigare terapi hade då behandlats, och nio av dessa svarade mycket bra på T-cellsinfusionerna.
FORTSATTA FRAMGÅNGAR MED CTL019
Även på ASH-mötet i New Orleans var immunterapi med genetiskt modifierade T-celler (CTL019-celler) i fokus, och nu rapporterades om fortsatta framgångar. Hittills har mer än 75 patienter behandlats, inte bara leukemipatienter utan även patienter med vissa former av refraktära lymfom. Resultaten är fortsatt anmärkningsvärt goda. Sammantaget har cirka två tredjedelar av patienterna svarat mycket bra på T-cellsinfusionerna. Och hittills har behandlingen alltså bara getts till mycket svårt sjuka patienter, vars övriga terapimöjligheter varit helt uttömda. Tekniken innebär i korthet att autologa T-celler insamlas
genom leukoferes och modifieras med ett lentivirus som kodar för anti-CD19 scFv (single-chain variable fragment) kopplade till 4-1BB- och CD3-z-signalerande domäner. De genförändrade T-cellerna expanderas och aktiveras ex vivo genom att de exponeras för anti-CD3/CD28. Modifieringen av T-cellerna innebär bland annat att deras naturliga ”bromsar” för att gå till attack stängs av. Resultatet blir CTL019-celler som angriper maligna och friska CD19-positiva celler och som också har förmåga att föröka sig in vivo, det
vill säga sedan de infunderats i patienterna. CTL019-celler kan riktas mot vilken tumörcell som helst som uttrycker cellyteantigenet CD19. De infunderade cellerna består av både cytotoxiska T-celler och centrala minnes-Tceller, som behåller sina funktioner även in vivo. Man har beräknat att varje infunderad CTL019-cell, liksom var och en av dottercellerna, i genomsnitt kan döda mer än tusen tumörceller.
Läs hela referatet från ASH
Bisfosfonater förbättrar överlevnaden för postmenopausala kvinnor
San Antonio Breast Cancer Symposium ägde rum i San Antonio, Texas mellan 10-14 december. Det var ett mycket intensivt möte med spännande presentationer som täckte ett stort spektrum från grundforskning till kliniska studier inom bröstcancer.
Konferensens höjdpunkt var onekligen metaanalysen om bisfosfonater som adjuvant behandling som gjordes av Early Breast Cancer Trialists’ Collaborative Group i Oxford och presenterades av Professor Coleman. Analysen genomfördes med individuella patientdata från 22 randomiserade studier och totalt 17791 patienter. Efter 10 års uppföljning sågs en statistiskt signifikant reduktion av fjärrmetastaser hos patienter som erhöll en adjuvant bisfosfonatbehandling (20,9% vs. 22,3%, p=0,03). Reduktionen var exklusiv för skelettmetastaseringen (6,9% vs. 8,4%, p=0,0009) då ingen skillnad noterades i uppkomst av fjärrmetastaser utanför skelettet, lokala recidiv eller kontralateral bröstcancer. I en predefinierad subgruppsanalys konstaterades dessutom att nästan hela effekten var hos postmenopausala patienter (Rate Ratio (RR) = 0,66 för skelettmetastaser). Motsvarande RR för premenopausala var 0,93 och var icke-signifikant). Anledningen till detta fynd är inte helt klar, men experimentella data tyder på att bisfosfonaternas antitumorala effekt är av betydelse i en östrogenfattig miljö. Glädjande nog översattes recidivreduktionen efter 10 år till en kliniskt och statistiskt signifikant absolut vinst i bröstcancermortalitet för postmenopausala patienter på 3,1% (relativ överlevnadsvinst 17%) (Figur 1). Det bör noteras att man inte såg några skillnader i övrig mortalitet, vilket bekräftar att bisfosfonater är en säker behandling. Val av preparat (aminobisfosfonat eller clodronat), och dos (hög ”cancerdos” eller låg ”osteoporosdos”) verkade inte ha någon betydelse. Det var en konsensus bland deltagare på mötet att resultaten är banbrytande och kommer att ändra den adjuvanta behandlingen hos postmenopausala kvinnor med bröstcancer.
Läs artikeln
PODXL– ett prognostiskt protein vid cancer i urinblåsan
Cancer i urinblåsan är en av de vanligaste tumörformerna i vår del av världen. Den utgör cirka sju procent av cancer hos män och cirka tre procent av cancer hos kvinnor. Majoriteten av patienter med denna sjukdom har ytlig sjukdom vid diagnos, då det vanligaste debutsymtomet är makroskopisk hematuri. Trots detta ger oss sjukdomens oförutsägbara benägenhet att invadera och metastasera ett påtagligt kliniskt problem. De tumörer som har störst risk att bli muskelinvasiva och sprida sig till andra organ är höggradiga tumörer med lamina propriainvasion (T1). Det gör de kirurgiska avvägandena svåra och denna grupp är föremål för en del kontroverser vad
gäller den kliniska handläggningen. När sjukdomen väl har invaderat detrusormuskeln (T2) eller bortanför (T3–T4) har patienten stor recidivrisk och dålig prognos, även efter radikal cystektomi. Flera olika cytostatika har visat effekt vid behandling av avancerad urinblåsecancer. I kring 40–70 procent av fallen ses objektiv respons, som minskad tumörbörda och minskade tumörrelaterade symtom, men komplett remission ses endast hos drygt 20 procent av fallen. Remissionerna kan ibland vara långvariga och möjlighet till bot finns i enstaka fall. Flertalet remissioner är dock övergående. Hos alla grupper av patienter med urinblåsecancer finns därför ett stort behov av nya prognostiska och/eller behandlingsprediktiva verktyg. Främsta fokus för detta forskningsprojekt är att identifiera nya biomarkörer för högrisk T1-tumörer, det vill säga de som löper störst risk att recidivera efter första linjens behandling och som därmed skulle dra nytta av mer aggressiv terapi, till exempel primär cystektomi.
