Min fru Katikka rusar iväg och googlar för att hitta Botswana på Afrikakartan. Minuten före har hon utbrustit ”Sök jobbet!” på min fråga om jag ska söka jobb som onkolog på ett nyöppnat privatsjukhus i Botswana. Årsskiftet 2009/10 lämnade vi vårt inrutade lundaliv med arbete, skola, handboll, fotboll, gymnastik och annat för vad vi trodde skulle bli två år i Botswanas huvudstad Gaborone. Jag skulle bygga upp en cytostatikamottagning på det nya, flotta Bokamoso Private Hospital. Ett fantastiskt projekt med entusiastiska, professionella doktorer, barnmorskor och sjuksköterskor från hela världen som samlades i det glesbefolkade och relativt välmående landet i södra Afrika. Så började vårt Afrikaäventyr, men omständigheter skulle sedan leda oss vidare till flera år i Ghana också.
Ny biomarkör kan göra tamoxifenbehandling mer träffsäker
Tidig diagnostik inom ramen för hälsokontroll och adjuvant behandling har medfört att prognosen för primär bröstcancer väsentligen förbättrats och femårsöverlevnaden är i dag närmare 90 procent. För att förhindra återfall hos några få kvinnor behandlas dock i dag många i onödan, eftersom de hade varit recidivfria även utan adjuvant terapi. Andra får recidiv trots given behandling och hade således varit bättre hjälpta av andra åtgärder. Hade vi på förhand kunnat säga vilken patient som har nytta av vilken typ av behandling hade vi kunnat spara mycket onödigt lidande, tid, pengar och i vissa fall även liv.
Studier av vilka faktorer som påverkar recidivrisk och nyttan av ett visst läkemedel är således viktiga för att bättre kunna anpassa behandling till den enskilda patientens behov. I vår forskning har vi undersökt en koaktivator till östrogenreceptorn, AIB1 (amplified in breast cancer 1), och funnit att tumöruttryck av denna verkar förutsäga vilken nytta patienten kommer att ha av adjuvant tamoxifen. Vi kommer även undersöka om AIB1 eventuellt kan vara vägledande för vilka postmenopausala kvinnor som har störst nytta av tamoxifen gentemot aromatashämmare, något det i dag saknas en prediktiv markör för.
Symtomkluster indikator på överlevnad efter esofaguscanceroperation
I Sverige drabbas årligen cirka 450 personer av cancer i matstrupen, esofaguscancer. Denna sjukdom är den sjätte vanligaste cancerformen i världen med en femårsöverlevnad på mindre än 10 procent i Europa1. Män drabbas i större utsträckning än kvinnor och medelålder vid diagnos är mellan 65 och 70 år.
De vanligaste tumörformerna i esofagus är skivepitelcancer och adenocarcinom. Incidencen av adenocarcinom i västvärlden har ökat kraftigt under det senaste årtiondet och förekomsten av adenocarcinom överskrider nu förekomsten av skivepitelcancer. De starkaste riskfaktorerna för adenocarcinom i esofagus är fetma, gastroesofageal reflux, Barretts esofagus och manligt kön. Rökning och överkonsumtion av alkohol är de starkaste riskfaktorerna för skivepitelcancer i esofagus.
Ablation – Plan B när leverkirurgi inte är möjlig
Den primära behandlingen av levertumörer är kirurgi. Tumörens läge, omfattning och patientens allmäntillstånd omöjliggör ibland omfattande, kurativ leverkirurgi. Som ett alternativ finns ablationsbehandling. Den senaste tiden har metoden gått från att vara rent palliativ till kurativt syftande och är i dag en del av den kirurgiska strategin för att bota patienter med levertumörer. Ett av problemen är den relativt höga recidivfrekvensen vid ablationsbehandling. I takt med att gamla navigationsmetoder förbättras och nya utvecklas kan dessa problem minska.
KIRURGISK BEHANDLING AV LEVERTUMÖRER
Tumörer i levern delas upp i primära, som är direkt sprungna ur leverceller, och sekundära, som är metastaser. Just levern
är den vanligaste platsen för metastaser i buken. Primära levertumörer Hepatocellulär cancer uppträder oftast i levern till följd av en kronisk inflammatorisk påverkan som vid cirrhos, steatos, NASH eller vid metabola kroniska leversjukdomar men kan även uppträda spontant i en i övrigt frisk lever. Om levern är i grunden sjuk är den bästa behandlingen att helt byta ut den, det vill säga levertransplantation. Indikationen för levertransplantation bestäms av Milanokriterierna och förutsätter en tumör på max fem centimeter
eller tre tumörer mindre än tre centimeter, ingen extrahepatisk växt och ingen kärlinvasion. Om tillräckligt med fungerande levervävnad kan lämnas kvar är kirurgisk resektion ett alternativ. Detta kan endast utföras på en lever med ingen eller lätt cirrhos (Child-Pugh grad A) och i begränsad omfattning vid måttlig cirrhos (Child-Pugh grad B). Cholangiocarcinom (gallgångscancer) uppträder ofta sekundärt
till ett kroniskt inflammatoriskt tillstånd i gallvägarna, exempelvis vid primär skleroserande kolangit, men kan även uppträda spontant. De delas ofta upp i intrahepatiska, hilära (Klatskintumörer) och extrahepatiska. Gallblåsecancer kan även betraktas som en variant av cholangiocarcinom. Om man kan utföra en resektion med bevarande av tillräcklig leverfunktion är detta att betrakta som förstahandsvalet.
Cancercentrum vid Mälarsjukhuset – STÖRRE, MERA OCH KONSTIGARE
För att komma till Cancercentrum på Mälarsjukhuset behöver man bara gå rakt fram genom huvudentrén i markplanet. Plötsligt tycks man lämna sjukhusmiljön och komma in i en öppen atriumhall som mer påminner om ett konferenshotell av modern typ. Vackert stengolv, inbjudande sittgrupper, datorplatser och kaffemaskiner av senaste snitt med många blandningar. På entréplanet finns bland annat reception, mottagningsrum och behandlingsrum. Från balustraden ser man ut över den luftiga nedre entrémiljön som leder vidare till klinikens övriga lokaler med bland annat strålbehandling, konferensrum, ett stort nytt kök och läkarrum i form av kontorslandskap.
Överallt fångas blicken av konst i olika former – måleri, skulptur och glas. Lokalerna invigdes 2011 och gör öppenvårdsmottagningen till den ytmässigt största i landet.
– Tidigare var det ganska trångt och trist. Nu gläder vi oss åt Sveriges modernaste lokaler för cancervård, säger Pehr Lind, docent vid Karolinska institutet och verksamhetschef sedan 2006.
