Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny skandinavisk studie drar igång på riskpatienter med GIST

Gastrointestinal stromacellstumör, GIST, är en sällsynt form av cancer i mag-tarmkanalen. I Sverige insjuknar omkring 130 personer varje år. Ungefär 40 procent har en mycket aggressiv tumör som i många fall kan leda till döden. GIST kan uppträda var som helst från matstrupe till ändtarm, men förekommer oftast i magsäcken (60 procent av fallen) och tunntarmen (30 procent). Tumören utgår från mesynkemala celler i mag-tarmkanalen och tillhör gruppen sarkom. De vanligaste sjukdomstecknen är buksmärtor, blödningar från mag-tarmkanalen och svullnad.

VILKEN BEHANDLINGSTID ÄR OPTIMAL?
År 2012 publicerades en studie genomförd av Skandinaviska sarkomgruppen (SSG) vilken ligger till grund för dagens rekommendation om tre års behandling med imatinib efter kirurgi för GIST-patienter med hög återfallsrisk. Forskarna visade då att tre års behandling – jämförd med ett års behandling
– minskade återfallsrisken och förbättrade överlevnaden signifikant. Nu går de vidare och undersöker om det finns något ytterligare att vinna på att förlänga behandlingstiden till fem år. Opererade GIST-patienter som redan fått tre års behandling kommer att tillfrågas om att eventuellt få ytterligare två års behandling. De som vill vara med randomiseras till en behandlingsgrupp och en kontrollgrupp utan ytterligare behandling.

 

Läs hela artikeln

IMMUNTERAPI – Ett forskningsgenombrott i behandling av cancer

Morgonens första talare var Håkan Mellstedt, professor och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset, som inledde med att konstatera att allt fler drabbas av cancer. I Sverige fick cirka 57 000 personer en cancerdiagnos år 2012 och med en allt mer åldrande befolkning ökar antalet drabbade kontinuerligt. År 2030 väntas antalet personer som diagnostiserats med cancersjukdom nästan ha fördubblats. Idag botas cirka 65 procent av alla som drabbats av cancer, vilket är en relativt bra siffra. Dessvärre har långtidsöverlevnad och en positiv livskvalitet varit svåra att uppnå för många patienter med avancerade cancerformer. Det finns med andra ord ett stort behov av nya effektiva behandlingar som kan förlänga överlevnaden för dessa patienter, inte minst avseende de stora cancersjukdomarna som exempelvis lung-, prostata-, bröst-, tjocktarms- och bukspottkörtelcancer. Här kan immunterapin spela en viktig roll då den visat sig vara en behandling som kan ge en ökad långtidsöverlevnad hos tidigare behandlade patienter jämfört med dagens standardbehandlingar.

 

Läs hela artikeln

San Antonio Breast Cancer Symposium

Den kliniska studien som uppmärksammades mest på konferensen var SOFT (Suppression of Ovarian Function Trial), en internationell fas III studie av drygt 3000 premenopausala kvinnor med hormonreceptor positiv bröstcancer. Patienterna randomiserades till 5 års tamoxifen (T), eller tamoxifen + ovariell suppression (T+OFS), eller exemestane + ovariell suppression (E+OFS). Dr Prudence Francis, från Peter MacCallum Cancer Centre, University of Melbourne, Australien, visade att ovariell suppression inte förbättrade den sjukdomsfria 5-års överlevnaden för hela studiepopulationen (86.6% för T+OFS mot 84.7% för T, HR=0.83, p=0.10). Däremot hade patienter i E+OFS-armen en 5 års sjukdomsfri överlevnad på 89%, vilket var signifikant bättre än i T-armen (HR = 0.68, 95% konfidensintervall 0.53-0.86). Patienter med lågrisktumörer som inte fick adjuvant kemoterapi (N=1419) hade en mycket bra prognos i alla behandlingsarmarna med risk för fjärrmetastasering efter 5 år som var 1.4% eller mindre. Högriskpatienterna (N=1628) hade som förväntat högre risk för återfall och 5-års sjukdomsfri överlevnad var 78%, 82.5% och 85.7% i T, T+OFS respektive E+OFS armen. E+OFS ledde således till en absolut minskning av återfallsrisken på 7.7% jämfört med T. Ännu större var effekten hos patienter yngre än 35 år (totalt 350 patienter, 94% av dem fick kemoterapi) med en skillnad i 5-års sjukdomsfri överlevnad på 15.7% (83.4% mot 67.7%). I samband med presentationen publicerades SOFT studien online på New England Journal of Medicine.

 

Läs hela artikeln

SNO mötet 2014 i Miami

I Sverige insjuknar årligen ca 1300 patienter med tumörer i centrala nervsystemet. Cirka 300 av dessa har högmaligna tumörer (glioblastom). Behandlingen för patienter med glioblastom har förändrats radikalt de senaste 20 åren och inkluderar nu multimodalitetsbehandling med kirurgi, strålbehandling samt cellgiftsbehandling. Högmaligma
tumörer är en tumörsjukdom som till skillnad från många andra tumörentiteter uppvisar tydliga skillnader vad gäller histopatologi och överlevnad beroende på patientens ålder. För patienter i åldersgruppen 18-39 år är överlevnaden efter 5 års uppföljning 40% medan motsvarande siffror för patienter 40-59 är 10%1. Patienter i åldergruppen 60-69 år uppvisar en kraftig ökning i medianöverlevnaden, från 5,8 månader till 10,5 månader över tid2. Nyligen har en omfattande sammanställning publicerats från det svenska kvalitetsregistret för hjärntumörer1, vilket bland annat visar på behovet att genomföra radikala resektioner (om kirurgiskt möjligt) för denna patientkategori. Patienter som genomgår radikal resektion av tumören har en median överlevnad på 14,4 månader medan överlevnaden för patienter som genomgår partiell resektion är 8,9 månader. Patienter som enbart kan genomgå biopsi uppvisar enbart 5 månaders överlevnad1. Patienter med högmaligna tumörer utvecklar ofta venös tromboembolism under sjukdomsperioden. Ett mindre antal studier har undersökt om denna patientkategori skall erhålla profylaktisk antikoagulantia men aktuella data styrker inte detta. Dr Yust-Katz och kollegor visade i sin poster SP-05, i vilken de hade retrospektivt undersökt samtliga patienter som behandlats för glioblastom vid MD Anderson mellan åren 2005-2011 (totalt 440 patienter) att av dessa så utvecklade 64 patienter (14,5 %) venös tromboembolism. Patienter med BMI>35, KPS>80 samt patienter som erhöll behandling med kortikosterioder visade en ökad risk för att utveckla venös tromboembolism. Författarna konkluderade att ytterligare studier måste genomföras för att kunna bygga bättre prediktiva modeller som kan identifiera patienter i riskzonen för venös tromboembolism.

 

Läs hela artikeln

BILKÖRNING BLAND PATIENTER INSKRIVNA FÖR PALLIATIV VÅRD

Vår studie med patienter inskrivna i palliativ vård i hemmet visar att ämnet är aktuellt. Av de tillfrågade patienterna är det 39% som kör bil regelbundet inklusive de som har förhoppning att köra. Hela gruppen anser att det är viktigt att behålla körkortet även om det inte används. Kunskap om lagstiftningen rekommenderas därför förskrivande läkare. Bilkörning är en viktig del i svenskens liv, åtminstone utanför storstäderna. Svår sjukdom kan inskränka möjligheterna att köra bil, men drömmen om att åter kunna köra finns kvar långt efter inskrivning i palliativ vård. Vår studie visar att 23 % av patienterna anser att de fortfarande kör bil under uppföljningstiden. Lägger man till de som anger att de hoppas få köra igen stiger siffran till 39 %. Trenden är tydligare bland män än kvinnor. De som kör bil är något piggare än de som avstår. De har något lägre medelålder och bättre funktionsstatus. Stabil medicinering tycks inte påverka körandet. När det gäller medicinering skiljer sig inte den körande gruppen i någon större utsträckning från övriga patienter. Man avstår sällan från medicin för att´kunna köra bil. Tillgången till allmänna kommunikationer tycks inte heller spela någon roll. Individuella faktorer är avgörande för viljan, möjligheten och förmågan att köra. Det finns inga undersökningar gjorda när det gäller palliativ vård och bilkörning. Kanske beroende på att frågan kan vara känslig för både patient och läkare. I våra kontakter med patienterna har vi funnit att ämnet i hög grad är aktuellt även för anhöriga.

 

Läs hela artikeln