Behandling efter trombos och lungemboli
Sedan närmare 70 år har behandling av venös trombos och lungemboli med heparin, sedan 25 år i form av lågmolekulärt heparin tillsammans med warfarin, varit standard. Nya orala, direktverkande antikoagulantia (NOAK) har successivt tillkommit under det senaste årtiondet. De används nu i behandlingen av venös trombos i benen (DVT) och för lungemboli (LE). För många patienter är NOAK säkrare, enklare och lika effektiva som warfarin. För närvarande finns tre NOAK godkända för behandling och ytterligare ett par beräknas bli registrerade inom de närmaste åren. De har vissa likheter gemensamt men också olikheter och begränsningar vilket man måste ta hänsyn till1. Acetylsalicylsyra (ASA) i låg dos (75 mg) har visat en viss förbyggande effekt mot venös tromboemboli (VTE), men effekten är sämre än för antikoagulantia (AK) och mindre utprövad2. Att kombinera ASA med ett AK kan hypotetiskt låta tilltalande för patienter med trombos eller trombostillväxt, trots ”optimal” AK behandling. Kombinationen ökar emellertid risken för blödning signifikant och någon positiv effekt av denna kombination finns ännu inte visad vid VTE.
Behandling efter trombos och lungemboli
Patientlotsar ger kortare väntetider
Patientlotsar ger kortare väntetider
I Sverige insjuknar varje år cirka 3200 människor i lungcancer, varav 700 i Uppsala/Örebroregionen. Lungcancer är den tumörsjukdom med högst mortalitet i Sverige, både bland kvinnor och män1. Prognosen är i hög grad beroende av i vilket stadium sjukdomen upptäckts. Tidiga stadier har en relativt gynnsam prognos, medan den är betydligt sämre vid avancerad sjukdom. Det är därför viktigt att ställa en diagnos så tidigt som möjligt. Den svenska lungcancerstudiegruppen (SLUSG) har angett som målsättning att minst 80 % av alla lungcancerpatienter ska behöva vänta max 21 dagar från första specialistbesök till beslut om behandling2. I 2014 års vårbudget öronmärktes två miljarder kronor till att förkorta väntetiderna inom cancervården under perioden 2015-2018. Detta skulle ske genom att införa standardiserade vårdförlopp för att minska ledtider mellan remiss, diagnos och behandlingsstart3. I Sverige finns sedan 2002 ett nationellt kvalitetsregister för lungcancer som innehåller uppgifter om drygt 36 000 patienter med diagnosen lungcancer mellan 2002 och 20124. Data från registret visar att ingen region når upp till målet att 80 % av patienterna ska få ett behandlingsbeslut inom en månad efter första besöket hos specialistläkare. I Uppsala Örebroregionen ligger siffran på drygt 50 %, med stora skillnader mellan landstingen i regionen5. För att förbättra omhändertagandet av lungcancerpatienter har ett försök med så kallade patientlotsar genomförts i den specialiserade vården i Uppsala-Örebroregionen. Projektet finansierades av Sveriges Kommuner och Landsting. Lotsarnas uppdrag var att minska väntetider och på sikt minimera skillnader i utredningsintensitet genom att påskynda och bevaka vårdprocessen inom sjukhusets väggar samt att ordna tider för punktioner, bronkoskopier, PET/CT m.m. För kravspecifikation och uppdragsbeskrivning för patientlotsar se faktaruta 1.
Kan adjuvant tamoxifenbehandling optimeras vid bröstcancer?
Tamoxifen introducerades för snart 50 år sedan och är det cancerläkemedel som räddat flest liv som adjuvant behandling vid östrogenreceptorpositiv bröstcancer. Hormonreceptorbestämning i bröstcancervävnad gjorde det tidigt möjligt att förutse vilka patienter som har nytta av tamoxifen. Tidiga studier av ett eller två års adjuvant behandling visade en klar minskning av återfallen1. Fem års behandling gav ännu bättre skydd mot återfall2 och var sedan standard under lång tid. Nya studier har nu gjort att ASCO rekommenderar tio års endokrin behandling för postmenopausala kvinnor, antingen med enbart tamoxifen eller i sekvens med aromatashämmare3. Tamoxifen genomgår en omfattande metabolism främst i levern. Endoxifen är huvudmetaboliten och den har en betydligt högre affinitet till östrogenreceptorn än moderföreningen. Endoxifen är också effektivare på att hämma östrogenstimulerad proliferation av bröstcancerceller4. Detta gäller även 4-hydroxytamoxifen men denna metabolit föreligger i betydligt lägre koncentration i blodet än endoxifen. Man har därför antagit att tamoxifeneffekten huvudsakligen medieras av endoxifens blockad av östrogenreceptorer.
Hormonell behandling av prostatacancer
Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna i världen och den vanligaste bland män i Sverige. Om sjukdomen upptäcks när den inte hunnit lämna prostata (lokaliserad)´eller enbart spridit sig till prostatas´omedelbara närhet eller till lymfkörtlar i bäckenet (lokalt avancerad) finns ofta möjlighet att bota. Har cancern däremot nått andra delar av kroppen (fjärrmetastaserad), vanligen först skelettet, brukar inte sjukdomen kunna utplånas. Då prostatacancer kan vara mycket långsamväxande och blir vanligare med stigande ålder är det långt ifrån alltid
sjukdomen ska botas, även när det är möjligt. De flesta som diagnosticeras med sjukdomen dör inte i den. Ändå kan en avancerad prostatacancer ge svåra smärtor och prostatacancer är den cancer som dödar flest män i Sverige. Prostatacancer botas huvudsakligen genom kirurgi (radikal prostatektomi) eller strålbehandling. I båda fallen finns flera olika tekniker. Testosteron och närbesläktade hormoner, androgener, stimulerar celldelning i prostata och får körteln att växa. Genom att beröva cellerna androgener, kan körteln fås att krympa. Även prostatacancer är, åtminstone i början av sjukdomen, beroende av androgener för sin tillväxt. Androgendeprivationsterapi (ADT), ibland mer ospecifikt benämnd hormonell behandling, kan hålla tillbaka sjukdomen. ADT är den viktigaste behandlingen mot prostatacancer som inte kan eller ska försöka botas, men där sjukdomen behöver bromsas eller symtom lindras. ADT kan inte ensamt bota prostatacancer, men i kombination med strålbehandling påverkar ADT både återfallsrisk och överlevnad vid högrisk prostatacancer. När ADT ska sättas in, hur länge den ska pågå och vilket läkemedel som ska väljas är dock inte givet.
Fysisk aktivitet efter prostatacancerdiagnos lönar sig
Antalet män som diagnosticeras med prostatacancer har ökat drastiskt under de senaste decennierna och prostatacancer är idag den vanligaste cancerformen i Sverige.1 Varje år får drygt 10 000 män en diagnos. Den relativa 5- och 10-års överlevnaden är dock god (närmare 92 och 83 %, respektive) och den totala prevalensen av prostatacancer är därför hög med omkring 85 000 män i Sverige som har eller har haft prostatacancer.1 Att undersöka om livsstilsfaktorer kan påverka överlevnaden efter en prostatacancerdiagnos är därför mycket viktigt och högst relevant.
