Standardiserade vårdförlopp
Att införa nya tvärprofessionella arbetssätt – det har varit den viktigaste framgångsfaktorn när personalen vid den urologiska kliniken på Södersjukhuset summerar erfarenheterna av att införa standardiserade vårdförlopp för patienter med prostatacancer och urinblåsecancer. Andra nycklar har varit samverkan, förankring och återkoppling. Förståelsen för andras arbetsuppgifter har ökat och det har bildats viktiga nätverk samtidigt som många fått insikten att det faktiskt går att förändra sådant som man ibland tror är omöjligt. Med denna erfarenhet kommer klinikens personal att vara väl förberedd inför 2017 då SVF för njurcancer och testikel – cancer införs, skriver Nina Hageman, sjuksköterska och verksamhetsutvecklare vid kliniken i en sammanfattning av erfarenheter och angreppssätt.
Riksdag och regering satsar 500 miljoner kronor per år under perioden 2015–2018 för att förkorta väntetiderna för cancerpatienter genom att införa standardiserade vårdförlopp (SVF) inom alla landsting i Sverige. Projektet förväntas genomföras genom ett utökat multidisciplinärt samarbete mellan olika specialiteter som är involverade i patientens diagnos och behandling. Utöver att förkorta väntetiderna syftar SVF också till att patienterna ska uppleva en välorganiserad, helhetsorienterad professionell vård. Regionala skillnader i cancervården ska försvinna och linjeorganisationen ska knytas närmare de regionala cancercentrumen. Patienterna ska få en mer jämlik vård med högre kvalitet och de ska känna sig nöjdare. Varje process utgår från det nationella vårdprogrammet för respektive diagnos och ska inte på något sätt avvika från vårdprogrammet. Modellen är inspirerad av den danska modellen ”pakkeforløb” som infördes 2007 och som där gett påtagligt förkortade väntetider i cancervården. En förutsättning för att lyckas är ett personcentrerat arbetssätt som också kräver kommunikation och involvering av patient och närstående. Först ut i Sverige för detta projekt var fem olika cancerdiagnoser där bland annat prostatacancer och cancer i urinblåsan och övre urinvägar ingår. Prostatacancer är med cirka 9 000 diagnostiserade patienter per år den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. När det gäller blåscancer diagnostiseras 2 400 nya fall per år. Regionalt cancercentrum för Stockholm/Gotland utsåg Danderyds sjukhus som pilot för att införa SVF för cancer i urinblåsan och Södersjukhuset fick uppdraget att införa SVF för prostatacancer som pilotprojekt.
Standardiserade vårdförlopp
Individualiserad läkemedelsbehandling – här är vi och så kan framtiden se ut
Vi har utvecklat ett cellkultursbaserat test av läkemedelskänslighet för individualiserad cancerbehandling. Analysen ingår sedan 2005 som en del av Akademiska laboratoriets sortiment i Uppsala. Cellbaserade
tester är ett av flera alternativ för individualiserad cancerbehandling som finns tillgängligt idag men som inte vunnit allmän spridning inom klinisk praxis. Individualisering innebär att behandlingsval för den enskilda patienten görs på basen av preterapeutiska analyser av de faktorer som vi idag vet borde påverka behandlingssvaret. Men vad menas egentligen med individualiserad cancerbehandling? Utöver individualiserad cancerbehandling används begrepp som ”skräddarsydd” behandling och på engelska ”individualized”, ”tailored” eller ”personalized” therapy liksom ”precision medicine”. Begreppen är ingalunda väldefinierade och vissa tycks mena att vi idag redan har individualiserad behandling då vi inför ett terapibeslut väger in olika faktorer som har med individens cancersjukdom att göra. De grundläggande faktorerna på tumörnivå är sedan länge cancerdiagnosen, kompletterad med sjukdomsutbredning enligt TNM och till exempel tumörens differentieringsgrad. På organismnivå vägs patientens allmäntillstånd, samsjuklighet och annan medicinering in då sådana faktorer påverkar behandlingseffekt och tolerans.
Från akademisk idé till läkemedel
Från akademisk idé till läkemedel
Termen ”From Bench to Bedside” brukar beskriva processen att ta ett projekt från laboratoriet till kliniken. Vägen är lång för att förverkliga drömmen om ett godkänt läkemedel för cancerpatienter. Joachim Gullbo, läkare och forskare, Akademiska sjukhuset Uppsala, berättar här om hur det kan gå till, och ger några reflektioner kring några projekt han har varit med om att föra fram.
Många prekliniska forskare drömmer om att en dag få se sitt arbete utvecklas till något som kommer patienter till nytta, med det är en dyr och snårig väg med många hinder. Man brukar säga att utvecklingskostnaden för ett nytt läkemedel ligger i storleksordningen tio miljarder kronor, och färre än en av tio läkemedelskandidater som börjar studeras på människa når målet att bli ett registrerat läkemedel. Tack vare en i det närmaste unik situation i Sverige, där akademiska forskare själva äger rätten till sina uppfinningar, finns det idag en handfull aktiva svenska bolagiserade projekt inom farmakologisk cancerterapi som haft sitt ursprung i akademisk forskning. Denna artikel belyser resan för några av dem. Ett bra team med duktiga medarbetare är den allra viktigaste framgångsfaktorn.
FÖRSTA STEGET – BILDA BOLAG OCH ANSÖKA OM PATENT
Goda idéer finns det gott om i den akademiska världen. För att ekonomiskt klara av att ta en akademisk idé till klinisk studie krävs i de allra flesta fall en finansiell investering som är betydligt större än vad akademiska anslag täcker. Syftet med anslagen är ju inte heller att ta fram kommersiella produkter. Investerare finns i olika former och flera universitet och högskolor erbjuder idag innovationsstöd i form av rådgivning inom kommersialisering och patenterbarhet. Den senare delen är oftast viktig och en förutsättning för att göra uppfinningen attraktiv för större investerare och då framför allt inom livsvetenskaper. Förutom allmän affärsrådgivning och bedömning av patentmöjligheter, kan innovationsstödet bestå av förmedling av kontakter för samarbete, uppbyggande av kommersiellt team eller investering. Varje innovationskontor har även medel att använda till aktiviteter som tidigt eliminerar kommersiell risk, till exempel genom att tidigt analysera behovet och marknaden, identifiera och möta regulatoriska frågeställningar, samt identifiera andra hinder med en genomförbarhetsanalys. Flera universitet har idag egna holdingbolag som kan göra tidiga investeringar i verksamheten. Det nybildade bolaget ägs ofta av grundarna (de akademiska forskarna) och holdingbolaget, den institution som hjälpt till med bildandet kan ha ett villkorat lån till bolaget.
Ledtider halverade i pilotprojekt med standardiserade vårdförlopp
Ledtider halverade i pilotprojekt med standardiserade vårdförlopp
– enbart positiva erfarenheter i Västerbotten
Relativt enkla förändringar har gett stora förbättringar sedan öronnäsa- hals- och käkkirurgi vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå anammat standardiserade vårdförlopp, SVF, inom cancervården. På bara några år har kliniken minskat ledtiderna från välgrundad misstanke till behandlingsstart med omkring 20 dagar. Det innebär en ungefärlig halvering. ÖNH är en av fem pilotkliniker inom Västerbottens läns landsting.
En väl fungerande samarbetsmodell med övriga landsting (Västernorrland, Norrbotten, Jämtland) i Region norr har gjort att ÖNH i Umeå med marginal lämnat den bottenplacering man tidigare haft i nationella jämförelser.
– Jag kom hit för ett och ett halvt år sedan och är fascinerad över den framåtanda och det engagemang som finns. Det är ett fantastiskt arbete under flera år som nu ger resultat, säger Lena Norberg Spaak, överläkare i kirurgi och tumöransvarig vid ÖNH i Umeå. Vi träffas på kliniken tillsammans med Brith Granström, som är processledare för huvud- och halscancer inom den norra regionen, samt Göran Hugosson, projektledare för SVF i Västerbotten. När intervjun görs är planeringen för de kommande ÖNHdagarna i Umeå i början av juni i full gång och entusiasmen är påtaglig för att ytterligare stärka det förbättringsarbete som inleddes för några år sedan.
– Egentligen började arbetet med ett snabbspår för att korta de ledtider som var orimligt långa tidigare. Att vår verksamhet blev en pilot för standardiserade vårdförlopp har förstärkt det arbetet, säger Brith Granström.
Konfidensintervall handlar om precision av skattningar
Konfidensintervall handlar om precision av skattningar
Konfidensintervallet är en skattning av hur pass säkert eller osäkert medelvärdet är i en undersökning. Det handlar alltså inte om variationen mellan olika individers resultat när man talar om konfidensintervall. Men det är också något av en hårdvaluta, eftersom det säger något om hur stor en behandlingseffekt kan tänkas vara och inte bara indikerar om resultaten är statistiskt signifikanta eller inte. Om konfidensintervallet är smalt så betyder det att vi är ganska säkra på de skattningar som presenteras. Anna Törner, statistiker och verkställande direktör i Scandinavian Development Services, gör en djupdykning i detta statistiska begrepp.
Man kan använda konfidensintervall på olika sätt.
Här är två exempel.
Exempel 1. I en klinisk studie av ett nytt läkemedel mot sömnapné undersöktes 200 patienter. Hälften av patienterna fick det nya läkemedlet, den andra hälften fick placebo, det vill säga sockerpiller eller liknande. Av dem som fick det nya läkemedlet rapporterade 63 av 100 (63 procent) att deras besvär minskat medan endast 40 procent i placebogruppen upplevde en förbättring. Om studien hade omfattat alla aktuella patienter i världen hade man enkelt kunna dra slutsatsen att läkemedlet är effektivt och att 23 procent fler (60 minus 43) upplever lättnad när de får det
aktiva läkemedlet. Men nu ingick bara 200 patienter i undersökningen, därför blir resultatet en skattning av den ”sanna” effekten av läkemedlet och konfidensintervallet anger hur säkra vi är på vår skattning. Skattning med tillhörande konfidensintervall handlar då om effekten hos alla potentiella patienter, inte bara de som var med i studien. Exempel 2. En annan studie undersökte kolesterolnivån hos svenska män i åldern 40–50 år. Man tog prov på 20 slumpvis utvalda män och fick fram kolesterolvärden mellan 3,6 och 9,8. Det skattade medelvärdet är 5,5 och konfidensintervallet är (4,4–6,7). Tolkningen är att den genomsnittliga halten av kolesterol hos män i åldern 40–50 skattas till 5,5 mmol/L. Och att det sanna medelvärdet, med 95 procents sannolikhet, ligger mellan 4,4 och 6,7. Det sanna medelvärdet kanske är ett annat än det skattade, till exempel 5,3 mmol/L (vilket man aldrig kan veta så länge man inte undersöker alla i population). Då kan man i upprepade studier se att medelvärdet ofta kommer ganska nära 5,3 mmol/L. I nio fall av tio kommer det beräknade konfidensintervallet också att innehålla 5,3, det sanna men okända värdet.
