Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Varför slutar kvinnor ta sina antihormonella tabletter trots att de ger gott skydd mot återfall i bröstcancer?

Varför slutar kvinnor ta sina antihormonella tabletter trots att de ger gott skydd mot återfall i bröstcancer?
Det finns flera olika skäl till att kvinnor avbryter sin antihormonella behandling i förtid, trots kunskap om vikten av att förebygga återfall i bröstcancer. En enkät som genomförts bland medlemmar i bröstcancerföreningen Amazona visar att det finns insatser som vården kan göra för att minska antalet kvinnor som avbryter behandlingen. Bättre stöd och en flexiblare start av tablettbehandlingen – mer anpassad till den enskilda patienten än till sjukvården
– skulle kunna ha stor betydelse, skriver Eva Langlet, legitimerad receptarie.

Drygt 9 000 kvinnor fick diagnosen bröstcancer 2013. Omkring tre fjärdedelar har hormonkänsliga tumörer och ordineras en antihormonell efterbehandling under minst fem år. En sådan minskar väsentligt risken för återfall och död. Ett antal studier visar dock att en hög andel av kvinnorna avbryter behandlingen i förtid. I syfte att hitta faktorer som kan påverka ett beslut att avbryta behandlingen genomfördes våren 2015 en enkätundersökning bland bröstcancerföreningen Amazonas medlemmar i Stockholm. Svarsfrekvensen blev 86 procent vilket innebar 764 väl ifyllda enkäter.
De väsentligaste frågeställningarna var:
• Hur många avbryter och efter hur lång tid?
• Vilka skäl finns för att avbryta behandlingen och varför väljer man att fortsätta?
• Vilka biverkningar upplevs som svårast och väger några biverkningar tyngre inför ett beslut om avbrott?

BCF Amazonas medlemmar är inte helt representativa för den totala gruppen inom Stockholms län, men just dessa olikheter kan vara en förklaring till att antalet avbrott är lägre än i andra undersökningar. Amazonas medlemmar är tillräckligt svensktalande för att kunna ta till sig fakta. Man kan också anta att de som väljer att bli medlemmar i en patientförening är mer aktiva och intresserade av sin sjukdom än sina medsystrar. Detta visar sig bland annat genom att de svarande både anser sig välinformerade om nyttan med behandlingen och om eventuella biverkningar.

Läs hela artikeln som PDFAntihormonella

Jag vet vad jag inte vet

Jag började med kirurgi som AT-läkare 1972, och har i stort hållit fast vid den inriktningen, vilket innebär att jag varit kirurg i 44 år nu. Fyrtiofyra år var en otänkbar lång tid för 44 år sedan och den är svårtänkbar också idag. Under alla dessa år har jag haft en stor del av min glädje i att få vara läkare och kirurg och det är en betydande del av min identitet. Visst skulle jag kunna presentera mig som orkidéexpert, sexbarnspappa, Elfsborgare eller som boende på Österlen, men jag skulle nog i så fall helst göra det tillsammans med ”… och jobbar som kirurg.” Läkarvärvet har bjudit på några riktiga dalar och på ofattbara höjdpunkter, men mest av allt har det varit vanliga dagar. Vanliga dagar består av möten med vanliga patienter – och kolleger (där räknar jag idag in både läkare och sjuksköterskor; för 44 år sedan förstod jag däremot inte helt att jag alltid arbetar tillsammans med sköterskekollegerna)
– och de flesta patienter har vanliga sjukdomar. Även för en kirurg är mötet med de vanliga patienterna det som gör arbetet viktigt – truistiskt skulle jag kunna säga att utan patienterna hade mitt arbete saknat innehåll. Även om jag träffar en patient var femtonde eller var tjugonde
minut så förstår jag att dessa minuter är viktiga för den patient jag har framför mig; kanske kan det till slut visa sig att min anamnesupptagning, min undersökning och mina beslut betydde liv eller död för patienten. Mycket, mycket vanligare har det naturligtvis varit att jag kunnat avfärda besöket med ”du är frisk”, ”det du söker för är inget du behöver oroa dig för.” Min kunskap har varit viktig för många.

Läs hela artikeln som PDF

Monoklonal antikropp minskar risken för återfall i HR-positiv bröstcancer

Monoklonal antikropp minskar risken för återfall i HR-positiv bröstcancer
Behandling med den monoklonala antikroppen denosumab till bröstcancerpatienter som under lång tid får aromatashämmare stärker inte bara skelettet utan minskar även risken för återfall i bröstcancer. Det visar en uppföljning av fas III-studien ABCSG-18, som omfattar 3 425 bröstcancerpatienter från 58 prövningscentra i Österrike och Sverige.
– Resultaten är så positiva att denosumab kan komma att ersätta bisfosfonater som standardbehandling för postmenopausala kvinnor med hormonreceptorpositiv bröstcancer, kommenterar Henrik Lindman, överläkare vid onkologiska kliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Kvinnor med hormonreceptorpositiv (HR-positiv) bröstcancer behandlas som regel med aromatashämmare, vilka dock ökar risken för osteoporos och frakturer. Standardbehandling för att motverka detta har hittills varit intravenösa infusioner med bisfosfonater två gånger per år. Bisfosfonater minskar benresorptionen genom att hämma osteoklasterna, vilket i sin tur minskar risken för frakturer. En stor metaanalys av EBCTCG (Early Breast Cancer Collaborative Group) som publicerades år 20131 har också visat att tilläggsbehandling med bisfosfonater minskar risken för skelettmetastaser och förbättrar överlevnaden i bröstcancer för postmenopausala kvinnor, men för premenopausala kvinnor fann man inte några signifikanta skillnader. Efter denna publikation utarbetades i många länder riktlinjer med rekommendationen att postmenopausala patienter ska behandlas med bisfosfonater i minst tre år.

ANTIKROPP SOM HÄMMAR RANK-RECEPTORN
Denosumab är en human monoklonal antikropp som binder till proteinet RANKL och hämmar aktiveringen av dess receptor, RANK, som finns på ytan av osteoklaster och på förstadier till dessa. Därmed minskar bildningen av osteoklaster och även deras funktion hämmas, vilket i sin tur leder till minskad benresorption. Behandling med denosumab i relativt höga doser, vanligen 120 mg subkutant var fjärde vecka, används framför allt på indikationen ”förebyggande av skelettrelaterade händelser hos vuxna med skelettmetastaser från solida tumörer”. Sådan behandling är alltså vanlig även till kvinnor vars bröstcancer har spridit sig till skelettet. – Studier har visat att denosumab på denna indikation är cirka 20 procent effektivare än de bästa bisfosfonatalternativen samtidigt som biverkningarna är färre, kommenterar Henrik Lindman, överläkare vid onkologiska kliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Denosumab i lägre dos och med betydligt glesare intervall, vanligen 60 mg subkutant en gång var sjätte månad, har för närvarande indikationen osteoporos. Det är också ett bekvämt alternativ eftersom patienten kan injicera sig själv subkutant, medan de som får bisfosfonater måste få dropp på en dagvårdsavdelning.

Läs hela artikeln som PDF

Nordic HER2 – State of the Art

Nordic HER2 – State of the Art
Ett årligen återkommande uppskattat möte är Nordic HER2 – State of the Art. Det är nu nionde gången i ordningen som detta symposium hålls. Professorerna Jonas Bergh och Mårten Fernö modererade 2016 års möte och bidrog till intressanta diskussioner. Här summerar överläkare Elisabet Lidbrink det viktigaste från det välbesökta symposiet.

Professor Klaus Pantel, Institutet för tumörbiologi, Universitetssjukhuset i Hamburg, höll en stimulerande föreläsning om cirkulerande tumörceller (CTC). Jag minns ett stort intresse för CTC under 90-talet och en av kollegorna på min arbetsplats höll på
med flera kliniska projekt som, om jag förstått rätt, inte ledde till något substantiellt. Efter att ha lyssnat på Klaus Pantel inser jag att det är hög tid att ändra på den inställningen. Det som är den stora utmaningen med CTC är att finna dessa celler bland alla biljoner blodceller. Klaus Pantels laboratorium analyserar CTC på ett nytt sätt i blod, så kallad liquid biopsy. För patienten innebär det att hon har en venflonkateter i 30 minuter. Den här metoden för att hitta CTC är betydligt säkrare än tidigare metoder. Målsättningen med analys av CTC är screening och tidig upptäckt av cancer, att prognostisera, att monitorera terapin, att identifiera terapeutiska targets och resistensmekanismer
– och till sista att förstå biologin vid metastasutveckling (figur 1). För klinikerna skulle CTC kunna ge en upplysning om att det här är en patient som behöver mer intensiv behandling. Analys av DNA-fragment i blodet, som frigjorts från apoptotiska, nekrotiska celler (s.k. cirkulerande tumör-DNA) ger information om resistenta celler som överlever tumörbehandlingen och kompletterar CTC-informationen.

Läs hela referatet

58:e ASH-kongressen hölls i San Diego

58:e ASH-kongressen hölls i San Diego
FOKUS PÅ AKUT MYELOISK OCH IMMUNTERAPI MOT LEUKEMI REFRAKTÄRA LYMFOM
Flera nya precisionsläkemedel som tillägg till sedvanlig terapi har gett lovande resultat vid en av de allra svåraste leukemierna, AML. På ASH-mötet presenterade världsledande experter även en stor klinisk forskningssatsning på ”mutationsstyrd” behandling mot sjukdomen, ”Beat AML Master Trial”. Goda effekter rapporterades också av immunterapi med CAR-T-celler och nya monoklonala antikroppar mot refraktära former av lymfom.

Det blev rekorddeltagande på det 58:e ASH-mötet, som den 3-6 december hölls i ett varmt och soligt San Diego. Kongressen samlade 27 380 deltagare från 115 olika länder, därav 15 331 från USA och 209 från Sverige. Totalt hade 4 805 abstracts accepterats, och som vanligt presenterades en mängd nyheter gällande ett stort spektrum av hematologiska maligniteter. Samtliga abstracts finns tillgängliga på: www.hematology.org Några genomgående teman var precisionsmedicin, immunonkologi och vikten av att utveckla och förfina metoder för att mäta minimal kvarvarande sjukdom (minimal residual disease, MRD). I år var fokus bland annat inställt på två av de mest svårbehandlade sjukdomsgrupperna, akut myeloisk leukemi, AML, och refraktära former av lymfom. De senaste årtiondena har det inte skett några terapeutiska genombrott vid AML, och varje liten förbättring är därför efterlängtad. På ASH-mötet redovisades flera nyheter som förhoppningsvis kan bidra till att förbättra behandlingsresultaten och prognosen vid AML. ANTIKROPP RIKTAD MOT CD33 Standard-induktionsbehandling för AML-patienter yngreän 65 år har i mer än fyrtio år varit 7 + 3, det vill säga kontinuerlig infusion av cytarabin under sju dagar och en antracyklin i tre dagar. En relativt hög andel av patienterna uppnår initialt morfologisk komplett respons (CR), men många är antingen primärt resistenta mot behandlingen eller har molekylära tecken på kvarvarande MRD (minimal residual disease) även efter en andra induktionskur. Man vet att frånvaro av MRD efter induktionsbehandlingen är associerad med bättre överlevnad.
– Ytantigenet CD33 uttrycks på blastcellerna hos ungefär 90 procent av AML-patienterna, och det är därför ett attraktivt mål för antileukemisk terapi, oavsett genetisk heterogenitet och mutationsstatus, säger professor Harry Erba, University of Alabama, Birmingham, USA. I en fas Ib-studie utvärderade vi effekterna av den monoklonala anti- CD33 antikroppen vadastuximab talirine (33A) som tillägg till sedvanlig induktionsbehandling hos nydiagnostiserade AML-patienter mellan 18 och 65 år (abstract 211). Hittills har 42 patienter behandlats i denna pågående studie. Vadistuximab talirine gavs på dag 1 och 4 i induktionsbehandlingen,v och responsen utvärderades på dag 15 och 28. God respons (CRc) uppnåddes av 76 procent av patienterna, varav 60 procent CR och resterande CRi. Bland patienterna med låg cytogenetisk risk (enligt MRC) var CRc (CR + CRi) 100 procent, medan den var 86 procent hos dem med intermediär risk och 60 procent hos dem med ogynnsam cytogenetisk risk. Hela 94 procent av patienterna uppnådde CRc efter endast en induktionscykel, och 78 procent av CRc-patienterna blev MRD-negativa. Biverkningarna var i stort sett likvärdiga med de som kan förväntas med enbart standard-induktionsbehandling.
– Resultaten visar att vadastuximab talirine på ett säkert sätt kan kombineras med sedvanlig 7 + 3-behandling till nydiagnostiserade AML-patienter och att denna kombination i hög frekvens ger snabb och djup remission redan efter den första induktionscykeln, summerar Harry Erba. Det återstår dock att se om detta har långsiktig effekt och kan förbättra den sjukdomsfria överlevnaden. En randomiserad fas 2-studie där vadastuximab talirine plus 7 + 3 jämförs med enbart 7 + 3 kommer att påbörjas under år 2017.

Läs hela artikeln som PDF