Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nytt Diagnostiskt Centrum i Västmanland

Nytt Diagnostiskt Centrum i Västmanland
”Nu slipper patienter bollas runt”

Att känna sig sjuk utan att veta vad som är fel, och skickas runt mellan olika vårdenheter i veckor och månader kan vara som en mardröm, fast verklig. Den upplevelsen slipper nu många i Västmanland sedan medicinkliniken i Västerås har öppnat den nya mottagningen Diagnostiskt Centrum.

Personer som har allvarliga men ospecifika symtom – som oförklarad viktnedgång, hög feber, ryggvärk och stark trötthet – utreds ofta inom primärvården. De kan då få vänta vecko- och månadsvis mellan olika undersökningar och på resultaten av dessa. En annan patientgrupp som kan råka ut för långa väntetider med utdragen oro och ovisshet under utredningsprocessen är de vars symtom inte riktigt ”passar in” någonstans i vårdstrukturen. De blir ofta skickade fram och tillbaka mellan olika sjukhuskliniker och andra vårdenheter. Detta kan även drabba patienter som diagnostiserats med cancer utan att primärtumören kunnat hittas. När regeringens satsning på standardiserade vårdförlopp kom, uppstod möjligheten att förbättra för patienter som tidigare bollades runt. I ett projekt där flera kliniker samarbetade utvecklades idén om Diagnostiskt Centrum. Och i slutet av augusti 2016 öppnades den nya mottagningen med hjälp av cirka tre miljoner kronor per år från medlen för standardiserade vårdförlopp.

Till Diagnostiskt Centrum kan vårdcentraler och andra sjukhuskliniker i hela länet remittera patienter med
• allvarliga ospecifika symtom som kan bero på cancer,
• cancer med okänd primärtumör, och
• misstänkt malignt lymfom (utom dem som utgår från huvud och hals, dessa utreder öronkliniken).

Merparten av patienterna kommer på remiss från vårdcentralen och rätt många även från akuten. Teoretiskt sett skulle patienter även kunna utnyttja patientlagens möjlighet att söka till mottagningen på egen hand, genom så kallad egen remiss, men ännu har ingen gjort det och de ansvariga hoppas att ingen kommer att vilja göra det framöver heller.

– Det beror bland annat på att vi vill att vissa basala undersökningar ska vara gjorda innan patienten kommer hit, förklarar Maria Eckerrot, överläkare och ansvarig för Diagnostiskt Centrum.

Läs hela reportaget som PDF

SPATIAL TRANSKRIPTOMIK

SPATIAL TRANSKRIPTOMIK
Möjligheten att studera och analysera förekomsten av mRNA-molekyler i vävnader har tagit ett kvantsprång det senaste decenniet. Utvecklingen har möjliggjorts genom nya metodologiska landvinningar inom DNA-sekvensering. Detta beskrivs ofta med termen Next Generation Sequencing och förekommer i spekulationer om kommande Nobelpris. Den nya kunskapen kan på sikt bidra till förbättrad diagnostik och möjliggöra att val av behandling kan göras utifrån en vävnads genuttrycksmönster. Det skriver professor Joakim Lundeberg vid Science för Life Laboratory i en översikt av det spännande fältet.

Vår kunskap om hur kroppens vävnader utvecklas och fungerar har till stor del grundlagts under de senaste hundra åren. En stor del av denna kunskapsbas har erhållits genom att studera en vävnads detaljerade morfologi med mikroskopi. Numera går det även att visualisera närvaro av specifika enstaka molekyler (till exempel mRNA eller protein) på subcellulär nivå, vilket är oerhört värdefullt för många typer av analyser. Men begränsningen är just att det är enstaka biomarkörer som studeras i ett experiment även om man i viss utsträckning kan multiplexera, det vill säga kombinera ett mindre antal prober eller antikroppar i samma analys av ett vävnadssnitt. Signalen från en hybridisering med prober eller antikropps-antigen-bindning till en biomarkör i ett vävnadssnitt brukar inte heller betraktas som en strikt kvantitativ analysmetod. Uppsättningen av uttryckta gener/ proteiner i olika vävnader förändras på karaktäristiska sätt vid olika tumörsjukdomar. Detta studeras rutinmässigt i vävnadsprover för att kunna ställa rätt diagnos och därigenom kunna erbjuda patienter optimal och korrekt behandling. Faktum är att mer än hälften av de idag FDA-godkända companion diagnostics-kiten är baserade på mikroskopi i någon form där man använder prober eller antikroppar för att detektera en sjukdomsmarkör.

Läs hela artikeln som PDF

Starkt vetenskapligt stöd för tidig behandling med docetaxel

Starkt vetenskapligt stöd för tidig behandling med docetaxel
Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för tidig behandling med docetaxel vid spridd prostatacancer. I internationella riktlinjer rekommenderas snar insättning av kastrationsbehandling och docetaxel, för de patienter som är i skick för detta, men i Sverige har varken docetaxel eller något annat cytostatikum den indikationen. Det kan dock inte få utgöra hinder för sådan användning, skriver David Kudrén, specialist i urologi och onkologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala i en genomgång av kunskapsläget vid spridd prostatacancer.

Prostatacancer är den vanligaste formen av cancer hos män i Sverige, både räknat i antalet män som insjuknar, antalet som dör och antalet som lever med sjukdomen. Även om prostatacancer ofta kan botas och i andra fall är långsamväxande och beskedlig är det många patienter som får leva med en allvarlig sjukdom. En prostatacancer som har spridit sig i kroppen, vanligast till skelettet, brukar inte kunna botas och har samtidigt bevisat sin farlighet. En sådan cancer ska man nästan alltid försöka bromsa för att motverka smärtor och andra besvär och för att förlänga livet. För de många patienter med spridd prostatacancer har det på senare år tillkommit fler bromsande behandlingar; inte minst används cytostatika mer och tidigare i sjukdomsförloppet.1 Att testosteron och närbesläktade hormoner, androgener, får prostatacancer att tillväxa har varit känt länge. I decennier har blockering av androgeners effekter, androgendeprivationsterapi (ADT) varit helt dominerande för att hämma prostatacancer som inte kan botas. Tills för bara några år sedan användes cytostatika mycket sparsamt. Visserligen kunde medel som mitoxantron och cyklofosfamid prövas när ADT inte längre räckte för att hålla tillbaka sjukdomen, men effekterna var måttliga. Idag är fortfarande ADT klart viktigast, men cytostatika får en allt större roll.

Läs hela artikeln

LAPAROSKOPI SIGNIFIKANT DYRARE ÄN ÖPPEN OPERATION

HÄLSOEKONOMISK UTVÄRDERING AV COLOR II-STUDIEN:
LAPAROSKOPI SIGNIFIKANT DYRARE ÄN ÖPPEN OPERATION
Laparoskopisk kirurgi är mer kostsam än öppen kirurgi vid ändtarmscancer vid 28 dagar såväl som tre år efter operationen – detta ur hälso- och sjukvårdens perspektiv. För att utvärdera samhällets kostnader är det viktigt att sjukskrivningskostnaden utreds i ett större material för att upptäcka reella skillnader mellan teknikerna och inkludera alla kostnader där skillnader mellan grupperna kan förväntas. Det skriver hälsoekonomen Jacob Gehrman i en sammanfattning av en hälsoekonomisk utvärdering av COLOR II-studien.

Hälsoekonomisk utvärdering är ett av verktygen för att bistå beslutsfattare att fatta kloka och rationella beslut angående vilka nya behandlingar som skall införlivas i den kliniska vardagen. En hälsoekonomisk analys syftar till att sammanväga den extra kostnaden av en ny behandling med den extra nyttan den kan ge patienterna. Detta för att försäkra att våra gemensamma resurser inte används suboptimalt. Den randomiserade internationella kliniska prövningen COLOR II (COlorectal cancer Laparoscopic or Open Resection) 1 har visat att laparoskopi (så kallad titthålsoperation) vid ändtarmscancer har korttidsfördelar och är säker i jämförelse med traditionell öppen operation. Resultaten upp till 28 dagar efter ändtarmscanceroperationen visade till exempel på mindre blödning och kortare vårdtid. Studien var designad att visa ”non-inferiority” och det primärautfallsmåttet för studien, lokalt canceråterfall, föll inom marginalen för ”non-inferiority” – således var laparoskopi likvärdig öppen operation. Inte heller överlevnaden efter tre år skilde sig signifikant åt mellan teknikerna. I år publicerades korttidsresultaten från två randomiserade studier, ACOSOG Z60512 samt ALaCaRT3. Dessa lyckades inte etablera ”non-inferiority” i utfallen för patologi och adekvat resektion av tumören. Studierna skiljer sig dock från COLOR II i fråga om valet av primärt utfallsmått, de utvärderar endast kort sikt och patientantalet är mindre.

KOSTSAMMARE OPERATIONSUTRUSTNING
Laparoskopiska operationer kräver mer kostsam grundläggande operationsutrustning och tar längre tid att utföra än öppen kirurgi. Ett antal studier har dock visat att den initialt mer kostsamma laparoskopiska tekniken kan spara in pengarna då operationstekniken ger upphov till mindre trauma hos patienten och därmed snabbare återhämtning i form av kortare vårdtid och mindre omfattande sjukskrivning. Flertalet studier har undersökt kostnadsskillnader mellan öppen och laparoskopisk kirurgi vid ändtarmscancer, de har dock haft korta tidsperspektiv och inte inkluderat för samhället relevanta kostnader (exempelvis sjukskrivning) vilket har gjort att de är svårbedömda från samhällets perspektiv. Målet med denna studie var att utvärdera kostnaderna från både samhällets och hälso- och sjukvårdens sida. Vidare utvärderades kostnaderna vid 28 dagar respektive 3 år efter indexoperationen. Hypotesen var att laparoskopi initialt skulle vara mer kostsam men att skillnaden mellan teknikerna sedan skulle vara helt borta efter tre år.

Läs hela artikeln som PDF

MEDLEMMAR I p53- FAMILJEN REGLERAR METASTASERING

MEDLEMMAR I p53- FAMILJEN REGLERAR METASTASERING
Ny kunskap om hur processen ser ut när tillväxtfaktorn TGF-beta omvandlas från att först motverka tumörutveckling till att tvärtom stimulera en tumörs utveckling kan på sikt användas i kampen mot cancer. Nya fynd kan göra det möjligt att selektivt hämma de TGFbeta- signaler som stimulerar tumörutveckling utan att slå ut signaler som hämmar tumörutveckling. Det skriver Eleftheria Vasilaki, postdoktor, och professor Carl-Henrik Heldin vid Ludwiginstitutet, Uppsala universitet, i en sammanfattning av en studie som nyligen publicerats i tidskriften Science Signaling.

Hos de flesta cancerpatienter som dör av sin sjukdom har cancercellerna invaderat sin omgivning och bildat metastaser. Även om primärtumören avlägsnas och patienten behandlas med kemoterapi eller strålning, kommer cancern ibland tillbaka; cirkulerande tumörceller, inkluderande tumörstamceller, lyckas ibland undvika behandlingen och immunförsvaret, och sätta metastaser i olika vävnader1. För att kunna behandla patienter med avancerad cancer och metastaser, är det viktigt att kartlägga mekanismerna som styr denna flerstegsprocess.
Flera forskningsgrupper försöker därför förstå hur och varför cancerceller metastaserar.

KOMPLICERAD ROLL
Nyligen gjorda iakttagelser visar att cancerceller kommunicerar med varandra och med andra celltyper med olika signalsubstanser, så kallade tillväxtfaktorer eller cytokiner. Ett sådant exempel är transforming growth factorβ (TGFβ) som utsöndras av cancerceller och andra celler, och som underlättar tumörprogression och metastasering genom att verka på såväl cancerceller som de normala celler som omger cancercellerna, cancerstromat2. Mekanismerna med vilka TGFβ verkar på celler har kartlagts vid Ludwiginstitutet för cancerforskning vid Uppsala universitet under de senaste 30 åren. TGFβ har en komplicerad roll under tumörutvecklingen. Initialt undertrycker TGFβ cancerutveckling genom att hämma celltillväxt och inducera celldöd genom apoptos, men i senare skeden stimulerar TGFβ tillväxt, spridning och metastasering av tumörceller. TGFβ signalerar huvudsakligenvia Smadproteiner som aktiveras av TGFβ-recep torerna och sedan translokeras till cellkärnan där de verkar som transkriptionsfaktorer3,4. Paradoxalt nog aktiveras samma signalproteiner av TGFβ i normala celler och i cancerceller. En intressant fråga är då varför effekten av TGFβ-signalering är olika i normala celler och i tumörceller. En annan intressant fråga är om det skulle vara möjligt att selektivt hämma TGFβ:s tumörstimulerande signaler och lämna de tumörhämmande signalerna i fred.

Läs hela artikel som PDF