Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Kraftens Hus – en mötesplats för att komma på fötter igen

Kraftens Hus – en mötesplats för att komma på fötter igen

Underbar utsikt, vackra möbler, fin färg sättning och en härligt varm, hemtrevlig och välkomnande atmosfär. Det låter som en bostadsannons men det är en beskrivning av den känsla man får som besökare på mötesplatsen Kraftens Hus i Borås – ett innovativt pilotprojekt med syftet att hjälpa cancerpatienter att komma på fötter igen via social samvaro, nära samarbeten med olika instanser och genomtänkta aktiviteter som patienterna själva valt.

Efter några år med förstudier, enkäter, workshops och planeringar slog Kraftens Hus upp sina portar i februari i år. Lokalerna ligger i ett trendigt industriområde i designstaden Borås, längst upp i ett stort hus som heter Träffpunkt Simonsland och redan kryllar av 40 olika föreningar.
Till Kraftens Hus Sjuhärad är alla cancerpatienter och deras närstående välkomna tre dagar i veckan.
– Detta är ett unikt samarbete mellan patienter, närstående, Regionalt Cancercentrum Väst, forskare från Chalmers, sjukvården, politiker och tjänstemän från landstinget, designers, kommunen, Försäkringskassan, representanter från olika välfärdsinstitutioner och näringslivet i Borås, säger projektledaren och verksamhetsansvariga Carina Mannefred, som har lång erfarenhet som kurator på sjukhuset i Borås. Sedan sju år tillbaka är hon utvecklingsledare på RCC Väst. Idén till projektet kom ursprungligen från cancerpatienter som ingår i RCC Västs patient- och närståenderåd.

KOMPLETTERANDE INSATSER
– Alla som är berörda vet att cancer är en sjukdom som kräver mer än bara medicinsk behandling. Vi ville skapa ett forum där vi tillsammans kan utveckla det psykosociala stödet, den nödvändiga rehabilitering som många patienter och anhöriga upplever att vården inte kan tillhandahålla idag, säger hon och tillägger att Kraftens Hus inte ska ta över sjukvårdens ansvar för cancerrehabilitering.

– Men vi kan komplettera med vår verksamhet. Efter bara nio månader har Kraftens Hus Sjuhärad, som drivs av en ideell förening, blivit den dynamiska mötesplats som initiativtagarna hoppats på. Hit kommer cancerberörda i alla åldrar för att fika, prata med andra i samma situation, måla, ta en promenad tillsammans, lyssna på en föreläsning, utöva yoga eller få massage. Detta är ett stödcenter med många strängar på sin lyra och alla aktiviteter är framtagna i tätt samråd med besökarna.

– Ja, detta är en helt användardriven verksamhet, patienterna har varit med på hela resan. Det var faktiskt en patient som kom på namnet Kraftens Hus, säger Carina Mannefred och berättar att man under det här första året har haft mellan 10 och 30 besök i veckan. Verksamheten stöttas delvis av Västra Götalandsregionen i tre år, därefter ska projektet utvärderas. Både politiskt och vetenskapligt. Forskaren Andreas Hellström på Center for Healthcare Improvement på Chalmers Tekniska Högskola är ansvarig för den vetenskapliga delen av pilotprojektet.

– Detta är ett mycket spännande projekt, ett innovationsprojekt med många olika samverkande aktörer. Det gemensamma syftet är att vara ett komplement till vården som står inför stora utmaningar. Initiativet kom från patienter och närstående som såg luckan i systemet, bristen på rehabilitering och psykosocialt stöd, och därefter har vi tillsammans med alla aktörer designat verksamheten för att möta det gemensamma behovet.

Läs hela reportaget som PDF

Upplevelser av cancer i PRIMÄRVÅRDEN

Upplevelser av cancer i PRIMÄRVÅRDEN

Efter att ha arbetat som kirurg i 43 år och då haft ett särskilt intresse för HPB-cancer är jag nu sedan tre år tillbaka huvudsakligen arbetande inom primärvården. Det är ett tämligen annorlunda arbete eftersom man som kirurg är mycket mera inriktad på att behandla en definierad sjukdom, medan man som läkare i primärvården har patienter som vanligen har flera symtom, flera diagnoser och flera läkemedel. Det finns visserligen en del unga och medelålders patienter, men tonvikten ligger tydligt på de äldsta patienterna och på patienter där det inte bara är symptom och diagnoser som är viktiga utan också deras funktion i samhället.

Helt klart är att utan primärvården skulle specialistsjukvården inte kunna fungera, men samtidigt som man utanför sjukhuset har ett distinkt utrednings- och behandlingsuppdrag har man också en grindvaktsfunktion gentemot specialisterna. Detta låter kanske inte så prestigefullt, men personligen är jag full av beundran för vilka svåra urval av patienter primärvårdsläkarna gör. Bland alla de med mer eller mindre diffusa symptom ska man kunna välja ut vilka som ska skickas till akutmottagningen under misstanke om appendicit, vilka som ska skickas till hjärtspecialisten och vilka som ska utredas för misstanke om malign sjukdom. Efter tre års arbete inom primärvården med ett oselekterat klientel av patienter tillåter jag mig att diskutera lite om vad som hänt inom cancerdiagnostik- och canceruppföljning inom min del av primärvården.

FÖLJS UPP PÅ ANNAT SÄTT
För det första är jag förvånad över hur få patienter med nyligen behandlade cancersjukdomar jag träffat på inom primärvården. Kanske beror det på att kirurger och onkologer följer upp sina patienter väl själva, kanske beror det på att jag inte sysslat med hemsjukvård och att det finns hospice i det område där jag arbetar. Av något större intresse är att jag då på 36 månader diagnostiserat 25 fall av behandlingskrävande tumörer; det vill säga en ny tidigare odiagnostiserad cancer var sjätte vecka
(se tabell )– detta kan ställas mot cirka 20 patienter per dag i 220 dagar per år i 3 år, det vill säga att 1,9 promille av patienterna haft tidigare inte känd malign sjukdom (en patient av 500). Några av cancerfallen kan klassificeras som diagnostiska framgångar medan andra var standradiserat (enkelt) handlagda och åter andra (retrospektivt) kunde ha utretts bättre.

Som exempel på detta kan tas de två fallen av pankreascancer. Den ena patienten kom med ikterus och viss viktnedgång och diagnosen fastställdes genom en CT inom några dagar och en Whipple-operation utfördes inom tre veckor. Den andra patienten hade under åratal tagit PPI och sökte nu eftersom hon inte tyckte att den verkade tillräckligt bra. Det ledde till åtskilliga mottagningsbesök, medicinändringar och blodprov som visade normala värden. Först efter ett halvt års resultatlösa åtgärder och några kilos viktnedgång gjordes CT som visade en stor pankreascancer i corpus samt levermetastaser. Hon avled inom några månader.

Läs hela artikeln

Sunda solvanor

Sunda solvanor – Hur ska framtidens arbete mot hudcancer se ut?

Under 2018 ska Regionala cancercentrum särskilt arbeta med prevention och tidig diagnostik av hudcancer. Uppdraget ingår i årets canceröverenskommelse och målet är att stoppa den kraftiga ökningen av antalet hudcancerfall i Sverige.

Uppdraget har två delar. Den första är att analysera vad som krävs för att införa ett nationellt program med effektiva metoder för tidig diagnostik av hudcancer, till exempel teledermatoskopi.
Den andra delen är att samla alla berörda aktörer för att diskutera hur arbetsfördelningen kring prevention kan se ut.
– Vi kommer att hålla två workshops i oktober där vi samlar berörda aktörer för att diskutera de här frågorna, säger Shirin Bartholdsson, projektledare och ordförande i nationella arbetsgruppen för cancerprevention.

VIKTIGT ATT TÄNKA LÅNGSIKTIGT
Den workshop som rör primär prevention hålls den 4 oktober på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) i Stockholm. Syftet är att erbjuda en arena för samtal och att diskutera strategier för det framtida arbetet.
– Hur vill vi att preventionsarbetet i Sverige ska se ut om 40 år? Vilka insatser ska stå i fokus? Vem bör utföra dem? Ska arbetet bli framgångsrikt, så är det nu vi måste börja planera, säger Shirin Bartholdsson.
Prevention av hudcancer handlar om att påverka människors beteende i solen. Att upprepade gånger bränna sig i solen, särskilt som barn, ökar risken att få malignt melanom som är den farligaste formen av hudcancer.
– Strålsäkerhetsmyndigheten har ett tydligt uppdrag, men annars finns det inte så många aktörer som ser det som sitt ansvar att arbeta med den här frågan. Samtidigt är hudcancer den cancerform som ökar snabbast och en av de cancerformer som man faktiskt kan förebygga, säger Shirin Bartholdsson.

Läs hela artikeln

Lena Carlsson – kvinnan som byggde upp hela cancer vården vid Sundsvalls sjukhus

Lena Carlsson – kvinnan som byggde upp hela cancer vården vid Sundsvalls sjukhus

Nyfikenhet, intresse för personliga möten och en ambition att förbättra vården. Lägg därtill en massa spring i benen. Fram tonar bilden av Lena Carlsson, onkologen som byggt upp cancervården vid Sundsvalls sjukhus.

Många steg blir det. Som chef för onkologkliniken vid Sundsvalls sjukhus, men också för patologi och mammografi, tillbringar Lena Carlsson mycket tid längs de långa underjordiska kulvertarna. Strålbehandling, laboratorier och mammografi ligger nämligen i helt and ra delar av huset än mottagningar och vårdavdelningar.
– Men om några år, så!
Lena Carlsson tror visserligen inte att det hinner bli färdigt innan hon går i pension, men hon ser ändå fram emot den ombyggnad som kommer att innebära att cancervården här i sjukhuset blir mer samlad och samtidigt får större utrymmen.
– Det känns jätteroligt, dels för att vi är väldigt trångbodda nu, dels för att vi kan ge fler hjälp då. Lena Carlsson kom till Sundsvalls sjukhus 1991. Hon hade då under några år som AT- och så småningom STläkare följt sin man civilingenjören från den ena orten till den andra, för att kunna hålla ihop familjen, som utöver de två bestod av två söner, så småningom tre. Efter att ha utbildat sig i Umeå var de i Göteborg, Ludvika, Umeå igen, Skellefteå, Uppsala och Västerås. På varje ställe arbetade Lena Carlsson på de lokala sjukhusen.
– Det gav förstås oerhört många bra erfarenheter, inte minst kring hur man kan organisera verksamheter. Men jag lärde mig också att det inte finns något standardsätt.

”DAGS ATT STARTA EN KLINIK!”
Detta bildade en bra grund för henne den dag hennes man blev headhuntad till en tjänst i Sundsvall. Och Lena Carlsson visste att det inte fanns någon onkologenhet på Sundsvalls sjukhus.
– Så jag tyckte det var dags att starta en sådan!
Hon ringde chefen för kirurgkliniken i Sundsvall: ”Hej, här är jag, har du jobb åt mig?”. Och blev anställd.
– Det handlade förstås mycket om tajming, men också om att cheferna – tre äldre herrar – såg möjligheterna och vikten av att bygga upp en kompetens i allmänonkologi här. Nu hade hon nytta av att ha arbetat på Västerås lasarett, där en sådan verksamhet hade dragit i gång tio år tidigare. Hon fick många råd av sina forna kolleger därifrån och fick läsa deras utredningar. Eftersom Sundsvalls sjukhus redan samarbetade med Norrlands universitetssjukhus i Umeå i fråga om cytostatikabehandling var det naturligt att först bygga upp den delen, och börja med de stora tumörgrupperna; bröst-, mag-tarm- och urinvägscancer. Vårdplatserna lades på kirurgkliniken, sjuksköterskor utbildades på plats.
– Sedan slumpade det sig så himla bra att Petra Flygare, som redan då var en välkänd onkolog, ringde och undrade om det fanns jobb åt henne, eftersom hennes sambo hade fått jobb i stan. Så hon har varit med nästan hela resan och har gjort ett fantastiskt jobb!

Läs hela reportaget

Att konvertera från slutenvård till dagvård

Att konvertera från slutenvård till dagvård

Genom att arbeta i projektform med dedikerade resurser och brett engagemang i verksamheten genomförde personalen inom verksamhetsområdet Blod- och tumörsjukdomar (BoT) vid Akademiska sjukhuset i Uppsala på kort tid en omstrukturering där en slutenvårdsavdelning konverterades till en ny dagvårdsavdelning. Här beskriver två av de ansvariga, Maria Andersson, projektledare, och Peter Asplund, projektägare, såväl framgångs faktorer som utmaningar under uppdraget att tillsammans med personalen i hela verksamheten frigöra cirka 450 slutenvårdsdygn, styra om flödet av akuta patienter från behandlingsavdelningen till den nya dagsjukvårdsavdelningen och parallellt utveckla och anpassa ett antal vårdflöden och rutiner.

Hösten 2016 var situationen på Akademiska sjukhusets sektioner för onkologi och onkologisk endokrinologi prekär. På grund av framförallt sjuksköterskebristen krävdes ständiga platsneddragningar på de sammanlagt tre slutenvårdsavdelningarna, vilket innebar medicinsk risk för patienterna, personalstress och krävande logistik. Bemanningstalen var känt låga och arbetsbelastningen hög. Inom cancervården ser vi samtidigt en tydlig trend där nya och förbättrade diagnostiska metoder ökar möjligheterna att identifiera cancer i tidigt skede. Detta är förstås mycket positivt, men det innebär samtidigt att cancerincidensen ökar. Utöver förbättrad diagnostik bidrar även den demografiska samhällsutvecklingen med en allt äldre befolkning till att patienterna blir fler. Hand i hand med förbättrade diagnostiska möjligheter utvecklas även nya läkemedel och behandlingsmetoder som ändrar behoven och nivåerna av vård och allt mer behandling kan ges i öppenvård.

Det i sin tur leder till att slutenvården får ta hand om allt äldre och sjukare patienter. Ytterligare en faktor som vi måste anpassa oss till är att många patienter vill se en mer transparent vårdprocess samt vara mer delaktiga i sin egen vård. Organisationen och arbetssätten behövde därför förändras för att optimera cancervården med den personal och de medel som fanns till förfogande. Det handlade om att kunna behålla, utveckla och använda personalen på bästa sätt och att ge patienterna en god, informerad och jämlik vård med befintliga resurser.

Läs hela artikeln