Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ny metod upptäcker fler antikroppar – öppnar för fler läkemedel mot cancer

En ny förbättrad metod för att upptäcka nya antikroppar för behandling av exempelvis cancer har tagits fram vid Lunds tekniska högskola i samarbete med BioInvent International AB. Tekniken skapar stora möjligheter att hitta många fler antikroppar än tidigare. Redan nu har metoden resulterat i en ny antikropp för behandling av leukemi som nu befinner sig i klinisk prövning på människor. Här sammanfattar forskaren Anne Ljungars den nya kunskapen på det högintressanta området.

Antikroppar ingår naturligt i vårt immunförsvar där de bland annat skyddar oss genom att identifiera och oskadliggöra infekterade eller sjuka celler, såsom cancerceller. Detta gör antikroppen genom att binda specifikt till olika receptorer på ytan av målcellen och därefter antingen döda cellen direkt genom att inducera apoptos eller genom aktivering av andra immunceller, så kallade effektor-celler som i sin tur dödar målcellen. Dessa egenskaper hos antikroppar utnyttjas i antikroppsläkemedel vilka används framgångsrikt för behandling av många olika sjukdomar inklusive cancer. Att förutspå vilka receptorer som lämpar sig för antikroppsutveckling är dock inte helt lätt vilket har resulterat i att det utvecklas många antikroppar mot några få målstrukturer1. Det behövs således metoder för att identifiera antikroppar mot nya målstrukturer och signalvägar för att kunna ta fram ännu fler antikroppsläkemedel och förbättra dagens cancerbehandling.

LETAR FÖRUTSÄTTNINGSLÖST
Traditionellt används en target-baserad strategi för att ta fram antikroppsläkemedel där man utgår från en hypotes att antikroppar mot en viss receptor, ett target, kan påverka sjukdomsbilden. Men potentiellt kan alla receptorer som är uppreglerade eller utrycks specifikt på målcellen jämfört med friska normala celler användas för behandling med antikroppar. Därför använder vi en funktionsbaserad fenotypisk strategi, F.I.R.S.TTM, där man letar efter
funktionellt aktiva antikroppar förutsättningslöst (Figur 1). Vilka antikroppar binder till målcellen men inte till friska celler och kan till exempel döda en tumörcell? Efter att dessa antikroppar har identifierats genom olika funktionella tester bestämmer man vilka receptorer de binder till. Vi letar alltså samtidigt efter antikroppar och targets. Det finns studier som visar att fler nya targets hittas för småmolekylära läkemedel om man använder ett sådant här fenotypiskt tillvägagångssätt än en target- baserad strategi2. Swinney’s studie har bidragit till att öka intresset för att använda en fenotypisk strategi även för framtagning av antikroppar (För en summering se Minter et al3). Förhoppningen är att på så sätt hitta flera nya antikroppar och targets.

Läs hela artikeln

Robotkirurgen som brinner för att förbättra vården vid ovarialcancer

Att hon skulle bli en framgångsrik robotkirurg som vuxen hade hon förstås ingen aning om som barn, men hon lärde sig tidigt att skickligt hantera en kniv när hon rensade fisk.
– Jag har alltid gillat att använda händerna, att satsa på kirurgi var ett självklart val, säger Pernilla Dahm- Kähler, docent vid Kvinnokliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset och en av landets främsta tumörkirurger inom gynekologi.

Det är oftast ingen slump att en person väljer att arbeta inom vården. Och Pernilla Dahm- Kähler är inget undantag.
– Jag är praktiskt taget född in i vården. Min pappa, som kom från Norge, var sjukhusintendent på Mölndals sjukhus och vi bodde i tjänstebostaden på området, berättar hon. När hon var nio år insjuknade hennes pappa i akut hjärntumör. Efter bara tre månader avled han.
– Det blev en svår chock för hela familjen. Eftersom det gick så fort kändes det som om han hade råkat ut för en trafikolycka. Jag har inget minne alls av min pappa som sjuk. Pappan och hans livsöde kom att prägla hela Pernillas liv starkt. Det var pappan som lärde henne att rensa fisk på somrarna uppe i hytten som farföräldrarna byggde i Norge.
– Jag var inte gammal när jag fick hålla i en kniv för första gången och redan då var jag noga med att göra rena, snygga snitt. Att jag som vuxen ville arbeta med händerna kände jag tidigt, jag är allmänt händig.

INTE RÄDD FÖR DET SVÅRA
Pappans dramatiska sjukdomsprocess avskräckte inte henne från att välja att arbeta med cancer.
– Jag har aldrig haft svårt för det svåra, har aldrig varit rädd för cancer. Pappas sjukdom bidrog nog starkt till att både min äldre bror, som är narkosläkare, och jag valde att arbeta i vården. Jag är övertygad om att pappa skulle ha varit glad över våra yrkesval. Trots att hennes yrkesliv är rena framgångssagan säger hon själv att hon aldrig brytt sig särskilt mycket om att göra karriär inom yrket. – Nej, jag har inte tänkt i sådana banor.
Jag har drivits framåt av energi och framtidstro och satsat på det jag ville göra. Jag visste från början att jag ville bli kirurg och fick ett vikariat på Kvinnokliniken i Mölndal direkt efter examen. Jag trivdes jättebra där, fick lära
mig mycket, bland annat att göra manuella kejsarsnitt. Efter ett vikariat i Varberg återvände jag till Mölndal där jag gjorde min AT-tjänstgöring. Intresset för kvinnosjukdomar började med andra ord tidigt. Hon fick rådet att fortsätta på KK och har aldrig ångrat sig.
– När man arbetar inom gynekologi har man hela panoramat, det blir aldrig ensidigt, säger Pernilla som efter STtjänstgöring på Sahlgrenska Universitetssjukhuset blev rekryterad till enheten för gynekologisk tumörkirurgi.

Läs hela artikeln

Att delta i läkemedelsstudier: Bidrar till mer kunskap – men ger inte bättre medicinsk behandling

Patienter som är med i läkemedelsstudier får inte bättre medicinsk behandling än andra patienter. Det visar en ny studie ledd från Uppsala universitet som publicerats i BMC Cancer och som därmed bekräftar resultaten från en studie från 2004. ”Det är en vanlig uppfattning bland både vårdpersonal och patienter att det går bättre för patienter som är med i en studie. Men vi kan inte hitta något kvalificerat stöd för att det skulle vara så”, skriver här Tove Godskesen, forskare vid Centrum för forsknings- & bioetik, CRB, vid Uppsala universitet, och studieansvarig.

Enligt WHO orsakas ett dödsfall av sex av cancer1. I Sverige drabbas var tredje person av cancer under sin livstid2. En viktig förutsättning för framtagandet av nya eller bättre cancerbehandlingar är att de kan testas på frivilliga patienter i vetenskapliga studier, så kallade kliniska prövningar. Därför är forskning och cancervård idag nära sammanflätade. Vi har i tidigare gjorda studier i Sverige sett att många patienter deltar i kliniska prövningar för att därigenom få tillgång till bästa möjliga behandling3-6. Patienter letar ofta efter studier på nätet och vi har funnit att de riskerar få bristfällig information om tidiga kliniska prövningar, ofta utan att de risker som de experimentella studierna kan innebära saknas7.

Denna problematik förstärks av medias ofta mycket positiva men onyanserade rapportering om genombrott som sker i studier. Hur ser vårdpersonal på saken? I en studie av Peppercorn och kollegor8 från 2004 hävdade författarna att det finns en allmänt utbredd åsikt inom onkologin om att kliniska prövningar är den bästa behandlingen för cancerpatienter. Detta är betydelsefullt: Om den bästa behandlingen för cancerpatienter ges inom ramen för läkemedelsstudier borde alla patienter uppmuntras att delta, eftersom standardbehandlingen bara skulle vara näst bäst, enligt författarna.

Läs hela artikeln

Ny kunskap om uvealt melanom – implikationer för behandling

Forskare vid Sahlgrenska akademin och Sahlgrenska Universitetssjukhuset har kartlagt arvsmassan i metastaser från uvealt melanom, den svåra formen av melanom som utgår från ögat. Kartläggningen ger bland annat nya insikter om hur metastaser uppkommer och hur immunceller som infiltrerar tumörerna ser ut. Studien ger hopp om nya angreppssätt och refereras här av Jonas Nilsson, professor i experimentell cancerkirurgi på Sahlgrenska Center för cancerforskning.

Melanom uppkommer när pigmentcellerna, melanocyterna, drar på sig mutationer och börjar dela sig okontrollerat. Eftersom solens UV-ljus kan leda till både mutationer och inflammation i huden är den vanligaste platsen från vilken melanom uppkommer i ljushyade just i den solexponerade delen av huden. Mörkhyade personer däremot har inte lika mycket solningsinducerad melanom utan kan istället utveckla melanom i exempelvis handflatan eller under huden, så kallat akralt melanom. Dessutom kan både ljus- och mörkhyade personer utveckla slemhinnemelanom exempelvis i mun, läpp, näsa och anus, även om det är ovanligt. En annan ovanlig melanomform är uvealt melanom som utgår från ögat. Uvealt melanom uppkommer i ögats uvea som består av regnbågshinnan (iris), ciliärkroppen och åderhinnan. 80 individer om året i Sverige utvecklar uvealt melanom. Inga säkra riskfaktorer finns, förutom en nord-sydlig gradient av fall i Europa med flest patienter i Norden. En del studier antyder att blått ljus såsom vid svetsning och från dataskärmar skulle kunna vara en riskfaktor, men givet att sjukdomen är relativt ovanlig är inte epidemiologin enkel att göra för att få fram starka bevis.

Behandlingen sker genom att antingen strålbehandla tumören i ögat eller i vissa fall operera bort hela ögat, och detta botar cirka 50 procent av patienterna. Om däremot tumören sprider sig utanför ögat är prognosen mycket dålig och ytterst få överlever. Metastaser av uvealt melanom kan uppkomma tidigt efter strålning eller kirurgi av ögat, men ibland tar det flera år efter den primära tumören behandlats innan metastaser detekteras. Uvealt melanom sprider sig framförallt till lever, vilket är svårupptäckt med radiologi, och anledningen till denna tropism är inte utrett. Det finns hypoteser om att mikromiljön passar bäst i levern, att levern producerar olika tillväxtfaktorer eller att tumörcellerna lättare kan gömma sig för immunsystemet i den immunsuppressiva miljön som finns i levern. Samtliga är rimliga hypoteser med vissa prekliniska evidens men i avsaknad av en riktigt bra djurmodell för uvealt melanom har det varit svårt att helt reda ut denna process.

Läs hela artikeln

 

Rektalcancer: Risk för lokalt recidiv är beroende av RESEKTIONSMARGINAL

Rektalcancer är en sjukdom där behandlingsresultaten förbättrats kraftigt de senaste decennierna. Behandling för ändtarmscancer sker med antingen endast kirurgi eller kirurgi i kombination med onkologisk neoadjuvant behandling. Kirurgisk radikalitet, mikroskopisk marginal mellan tumörvävnad och frisk vävnad, är av stor betydelse för att minska risken för lokalrecidiv och öka överlevnaden. Det skriver specialistläkaren Erik Agger med flera i en översikt av ämnesområdet.

Ändtarmscancer är en av Sveriges vanligaste cancerformer och incidensen ökar i alla åldersgrupper. Varje år diagnostiseras cirka 2000 fall1. Prognosen är starkt beroende av hur långt cancern har hunnit växa i kroppen. Av stor betydelse för möjligheten till botande behandling är om primärtumören hunnit sprida sig från ändtarmen till något annat organ eller om sjukdomen är lokaliserad endast till ändtarmen. Primärtumören kan ha hunnit växa olika mycket i omgivande vävnad vid diagnos vilket har betydelse för vilken behandling som blir aktuell. Ändtarmscancer som växer långt ut i omgivande vävnad eller redan har vuxit över på omgivande organ är att betrakta som lokalt avancerad och kräver ofta onkologisk förbehandling för att radikal, botande, kirurgi ska bli möjlig. Förbehandling kan ges som endast strålbehandling eller i kombination med kemoterapi. Över tid kan allt fler patienter erbjudas botande behandling med kirurgisk och onkologisk behandling.

ALLT FÄRRE LOKALRECIDIV
För att kirurgi vid ändtarmscancer ska anses vara potentiellt botande krävs att all tumörvävnad med tillhörande blodkärl och lymfkörtlar avlägsnas vid operationen med adekvata marginaler. Alla preparat undersöks efter operationen av patolog enligt ett standardiserat protokoll. I samband med denna undersökning mäts resektionsmarginalen, alltså avståndet mellan tumörvävnad och där kirurgen skurit bort preparatet. Storleken på den cirkumferenta resektionsmarginalen (CRM) har visat sig ha stor betydelse för risken att återfå cancersjukdomen i lilla bäckenet, så kallat lokalrecidiv2. Historiskt har lokalrecidiv av ändtarmscancer varit ett betydande problem för patienten med stort lidande och liten möjlighet till bot som följd. Förekomsten av lokalrecidiv har minskat och Svenska kolorektalcancerregistret (SCRCR) anger incidensen efter ändtarmscancer i stadium I-III till 2,7–4,3%3.

Idag anses risken för lokalrecidiv kraftigt öka ifall CRM är ≤1,0 mm4,5. Noggrann planering av kirurgin och onkologisk förbehandling visar att lokalt radikal kirurgi uppnås i omkring nio fall av tio enligt siffror från SCRCR3. Alla patienter som har en resektionsmarginal ≤1,0 mm utvecklar dock inte lokalrecidiv. Det gäller både om marginalen är strax under 1,0 mm eller kanske i värsta fall om det inte finns någon marginal mellan tumör och frisk vävnad; det vill säga CRM 0,0 mm. Vi har studerat hur det gått för patienter som har blivit behandlade för ändtarmscancer men där den kirurgiska resektionsmarginalen varit ≤1,0 mm6. Huvudsyftet med denna retrospektiva studie var att ta reda på hur det gått för patienterna avseende risken för lokalrecidiv. Patientdata inhämtades från SCRCR för åren 2005 – 2013 och medeluppföljningstiden var 51 månader. Totalt identifierades 12 146 patienter under perioden varav 8 392 uppfyllde inklusionskriterierna. 739 patienter var opererade med CRM ≤1 mm och 7 653 med CRM >1 mm (Figur 1). Patienterna indelades i undergrupper utifrån exakt CRM (0 mm, 0,1 – 1 mm, 1,1 – 1,9 mm och ≥2 mm) som sedan följdes upp avseende förekomsten av lokalrecidiv. Som väntat var lokalrecidiv vanligare bland patienterna med resektionsmarginal ≤1 mm och 8,9 % (n=66) lokalrecidiv diagnostiserades i denna grupp. Bland patienterna med resektionsmarginal >1 mm förekom lokalrecidiv hos 3,3 % (n=256)6. Även om risken alltså var större för lokalrecidiv bland patienterna med CRM under nivån som anses adekvat (>1,0 mm) var det över 90 % som inte utvecklade lokalrecidiv.

Läs hela artikeln