Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Strategier för att optimera immunterapi vid avancerad icke-småcellig lungcancer: Ett fokus på innovation

Behandlingslandskapet för avancerad icke-småcellig lungcancer (NSCLC) har genomgått ett paradigmskifte med introduktionen av immunterapi. Även om immunterapi har förbättrat överlevnadsresultaten kvarstår betydande utmaningar, såsom oförutsägbara patientresponser och livskvalitetsaspekter. Vår forskning syftade till att adressera dessa komplexiteter genom att förfina behandlingsstrategier och utveckla prognostiska och prediktiva verktyg för att förbättra individanpassad vård för NSCLC-patienter.

Immunterapins roll vid NSCLC

NSCLC står för cirka 85 % av all lungcancer och är fortfarande en ledande orsak till cancerrelaterad dödlighet världen över. Immunterapier som riktar sig mot PD-1/ PD-L1- och CTLA-4 har revolutionerat behandlingen av avancerad NSCLC. Deras kliniska användning kompliceras dock av patientheterogenitet, variationer i immunsvar och närvaron av hjärnmetastaser.

Vår forskning fokuserade på fyra huvudområden:

  1. Kortikosteroider och immunterapi: utvärdering av kortikosteroidanvändningens inverkan på behandlingsresultat.
  2. Effektivitet vid hjärnmetastaser: utforska effektiviteten av immunterapier i en patientundergrupp som ofta utesluts från kliniska studier.
  3. Prediktiva bedömningsverktyg: identifiering av kliniska faktorer som påverkar intrakraniell sjukdomskontroll.
  4. Prognostiska bedömningsverktyg: utveckling och validering av ett robust prognostiskt verktyg för NSCLC-patienter med hjärnmetastaser.

Viktiga resultat
Kortikosteroidanvändning

Vår studie analyserade 196 patienter med avancerad NSCLC behandlade med immunterapi vid Karolinska Universitetssjukhuset och fann att 46 % hade fått kortikosteroider. Patienter som fick steroider för immunrelaterade biverkningar (irAEs) hade likvärdiga överlevnadsresultat jämfört med steroidnaiva patienter (p=0,38). Däremot var steroidanvändning i palliativt syfte associerad med en signifikant sämre överlevnad (Hazard Ratio (HR)=2,7; 95% CI, 1,5–4,9).

Utöver detta fann vi att patienter som behandlades med kortikosteroider för att hantera irAEs uppnådde förbättrad livskvalitet utan påverkan av behandlingsutfallet. Det är viktigt att poängtera att kortikosteroider bör användas när de är kliniskt nödvändiga. Många tidigare studier som undersökt effekten av kortikosteroider är sannolikt drabbade av ”confounding by indication”, vilket kan ha lett till missvisande resultat.

Immunterapi och hjärnmetastaser

Hjärnmetastaser är vanliga bland patienter med avancerad NSCLC och är ofta förknippade med dålig prognos och begränsade behandlingsalternativ. I vår studie på 280 patienter med hjärnmetastaser visade sig singel immunterapi vara effektiv med en intrakraniell objektiv svarsfrekvens (ORR) på 24 %. Medianöverlevnaden för hela kohorten var 6,9 månader, men bland patienter som svarade på behandlingen ökade den till 12,6 månader.

Ett viktigt fynd var att tidigare strålbehandling förbättrade svarsfrekvensen signifikant. Patienter som hade genomgått strålbehandling innan immunterapi hade en intrakraniell ORR på 32 %, jämfört med 17 % hos de som inte hade fått strålbehandling. Detta tyder på att kombinationen av strålbehandling och immunterapi kan vara en framgångsrik strategi för denna patientgrupp.

Vidare noterades att patienter med små hjärnmetastaser (<10 mm) hade en högre sannolikhet att svara på behandlingen jämfört med de med större metastaser (≥10 mm). Detta understryker vikten av tidig upptäckt och behandling av hjärnmetastaser.

Dessa resultat stärker argumentet att inkludera patienter med hjärnmetastaser i framtida kliniska studier och bredda behandlingsrekommendationerna.

Läs hela artikeln

Fokus på kortare väntetider

I det förslag till en uppdaterad nationell cancerstrategi som nu är ute på remiss finns ett fokus på hur viktigt det är att minska väntetiderna, men det är lång väg kvar. Sverige har en alarmerande situation gällande väntetiderna för prostatacancerpatienter, som är de med de absolut längsta väntetiderna av alla cancersjukdomar.

Trots att regeringen under nio år satsat 3,5 miljarder kronor för att minska väntetiderna i cancervården, har inte väntetiderna för prostatacancervården minskat överhuvudtaget. De standardiserade vårdförloppen (SVF) som togs fram 2015 har som syfte att säkerställa att patienter får vård utan onödig väntetid, oavsett var i landet de söker vård. För varje cancersjukdom finns där angivna ledtider, hur många väntedagar som maximalt kan accepteras mellan välgrundad misstanke och första behandling för att skydda patienterna från det svåra lidande som ovissheten medför. Regeringen har satt ett mål att minst 80 procent av cancerpatienterna ska påbörja behandling inom dessa angivna ledtider.

För prostatacancer är situationen särskilt allvarlig, då endast cirka 30 procent av patienterna fick sin första behandling inom de ledtider regionerna är satta att följa under 2023. Detta betyder att cirka 70 procent fick vänta för länge. Ingen region klarade ledtidsmålet. Prostatacancerpatienterna utgör inte enbart den största gruppen cancerpatienter, de har dessutom de i särklass längsta väntetiderna. Detta är ett tydligt misslyckande som kräver omedelbara åtgärder.

Analysen har Prostatacancerförbundet genomfört med hjälp av RCC i SKR:s Signedatabas. Den visar att prostatacancer står för hela 30% av alla ”onödiga väntedagar”, 27 cancersjukdomar inräknade. Med ”onödiga” väntedagar menas väntetid utöver den angiva ledtiden.

Regeringens stora satsning på att minska väntetiderna var viktig och efterlängtad, men som tyvärr måste konstateras misslyckat, eftersom de byggde in ett systemfel, när de skickade pengarna till regionerna men inte hade något krav att regionerna skulle använda pengarna till det som var syftet: att minska väntetiderna. Pengarna skickades kravlöst och regionerna använde pengarna till annat.

Läs hela artikeln

Unga vuxna – en grupp med specifika behov

De är inte så många, men likväl otroligt viktiga att fånga upp. Hittills har de hamnat lite i skymundan men nu sätter RCC fokus på cancerdrabbade unga vuxna. Målet är att höja kompetensen i vården kring de särskilda behov som denna patientgrupp har men även att skapa bättre stöd och ökat erfarenhetsutbyte.

Varje år drabbas drygt 1800 personer i åldern 15–39 år av cancer i Sverige. En cancerdiagnos är förstås omvälvande och påfrestande både fysiskt och psykiskt oavsett ålder, men för den här gruppen – unga vuxna – finns det dessutom en hel del unika behov som fram till nu har varit lite förbisedda. Det är en förhållandevis liten patientgrupp inom cancervården och det saknas ofta erfarenhet och kunskap om deras särskilda behov och förutsättningar.

– De här patienterna, som ju är alldeles i starten av sitt vuxenliv, har andra fysiologiska och medicinska utmaningar än de som är äldre. De upplever dessutom sämre livskvalitet och mer psykologisk stress – psykosociala effekter som ofta stannar kvar längre än hos äldre patienter, säger Sveriges cancersamordnare Kjell Ivarsson.

Detta vill han se en ändring på och därför har RCC i samverkan satt samman en arbetsgrupp med uppdrag att inventera, samordna och dela det pågående arbetet med fokus på unga vuxna med cancer, i åldern 18–30 år. I gruppen ingår såväl representanter från vårdprofessionen som patientföreträdare.

– Det började för ett par år sedan när Ung Cancer gjorde en enkät bland unga vuxna med cancer. Där kom det fram att det stöd som vi inom professionen tror att unga vuxna vill ha faktiskt inte alls är det de ville ha, säger Kjell Ivarsson och fortsätter:

– Detta är en patientgrupp som precis ska ge sig ut i vuxenlivet, de har inte sin orientering helt klar än. Kanske har de precis kommit in på en utbildning, eller är mitt uppe i en. Kanske har de just kommit ut på arbetsmarknaden. Att då få en cancerdiagnos sätter hela livet på paus, men det är inte de frågor vi trott som är de frågor som ligger högst på agendan för flera av de här patienterna.

Ett exempel är frågan kring fertilitetsbevarande behandlingar. Några av de unga vuxna som svarade på enkäten tyckte att vården mer eller mindre ”tvingade” dem att frysa sina könsceller för att i framtiden kunna bilda familj, trots att de kanske inte ens visste om de ville skaffa barn. Andra upplevde att vården hade accepterat deras nej alldeles för snabbt medan ytterligare några tyckte att frågan kring deras fertilitet var alldeles för abstrakt och deras oro snarare handlade om ifall de skulle få behålla sitt studiemedel, eller hur de skulle orka plugga under behandlingen.

Läs hela artikeln

”Samverkan är det allra viktigaste”

Therese Leijon är generalsekreterare för patientföreningen Ung Cancer, som är en av initiativtagarna bakom arbetsgruppen kring unga vuxna med cancer. Hon är glad att unga vuxna nu lyfts mer i cancervården, men säger att det fortfarande finns mycket kvar att göra.

Hur ser du på ert samarbete med RCC i samverkan?
– Jag tycker den är väldigt bra och framåtsyftande. Det är svårt att slåss ensam så jag är glad att det nu äntligen finns mer gehör och en gemensam ansats i den här frågan. Det gläder mig att RCC i samverkan visar både intresse för och vill lägga fokus på de behov som finns hos unga vuxna med cancer. För samarbete, både nationellt och regionalt, är helt avgörande för att utveckla och förbättra cancervården för unga vuxna.

I den nya cancerstrategin omtalas unga vuxna som en egen patientgrupp. Hur ser du på det?
– Det är väldigt glädjande, eftersom benämningen inte ens fanns med i den tidigare cancerstrategin. Att unga vuxna med cancer har kommit i mer fokus än vad de någonsin har varit tidigare är förstås mycket positivt. Att det dessutom finns förslag om uppföljningsmottagningar för unga vuxna, precis som vi har för barncancer idag, är också ett stort framsteg. Detta är något vi har efterfrågat länge. Vi är också glada över det stora fokus som finns kring rehabilitering och livskvalitet. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Läs hela artikeln

Ny strategi för cancerbehandling: Utnyttjande av genetiska avvikelser för precisionsmedicin

Cancer är en av de mest komplexa och utmanande sjukdomarna att behandla, inte minst på grund av biverkningar och utveckling av resistens mot läkemedel. Trots många framsteg kvarstår behovet av nya, mer effektiva och selektiva behandlingsalternativ. Utvecklingen av läkemedel som dödar cancerceller utan att skada friska celler har gjort framsteg, men cancerceller utvecklar ofta resistens mot dessa behandlingar. Exempelvis kan KRAS-hämmare som sotorasib och adagrasib bli ineffektiva när mutationer aktiverar alternativa signalvägar, vilket leder till fortsatt tumörtillväxt.

Loss of Heterozygosity: En möjlighet för riktade behandlingar
Människans arvsmassa består av 46 kromosomer, där varje kromosom – med undantag för X och Y hos män –förekommer i två kopior. Vid cancerutveckling sker ofta genetiska skador, inklusive förlust av långa kromosomsegment. Om en person har en defekt genkopia på en kromosom och en fungerande genkopia på den andra, kan cancerceller i vissa fall endast behålla den defekta genkopian.

Detta fenomen, kallat Loss of Heterozygosity (LOH), innebär att cancerceller saknar proteinet som den förlorade genkopian normalt skulle ha producerat. Forskningsgruppen vid Uppsala universitet, ledd av professor Tobias Sjöblom, utnyttjar detta för att utveckla behandlingar som selektivt riktar sig mot cancerceller.

Identifiering av enzymaktivitet och genetiska måltavlor
Forskargruppen har genomfört en systematisk undersökning av tumördata och proteiner för att identifiera enzymer vars gener ofta förloras vid cancerutveckling. Målet är att hitta gener med varierande enzymaktiviteter som spelar en roll i att bryta ner xenobiotika – substanser som läkemedel och kemikalier från miljön. Två gener som har studerats i detalj är NAT2 och CYP2D6.

– Vi har visat att ämnen som riktar sig mot svaga genvarianter av NAT2 och CYP2D6 kan döda cancerceller medan celler med fungerande varianter överlever. Ett särskilt lovande resultat var att läkemedlet talazoparib, en godkänd PARP-hämmare, visade stark effekt mot levercancerceller utan ett fungerande CYP2D6-enzym, förklarar Xiaonan Zhang, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.

Talazoparib och CYP2D6: Nya fynd och potentiella tillämpningar
Talazoparib (Talzenna) är en oral PARP-hämmare som främst används för att orsaka DNA-skador i aktivt delande cancerceller. Nya resultat visar att läkemedlet kan ha en CYP2D6-beroende toxicitet, vilket innebär att det är särskilt effektivt mot cancerceller som saknar CYP2D6-aktivitet.

– Fynden tyder på att talazoparib även kan vara effektivt i cancerformer som neuroblastom och äggstockscancer Vi planerar att undersöka dess potential i kombinationsbehandlingar för tumörer där CYP2D6 påverkas av LOH, säger Natallia Rameika, doktorand vid Uppsala universitet.

Läs hela artikeln