Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya rön om sambandet mellan cellidentitet och barncancerformen neuroblastom

Neuroblastom är en typ av barncancer som utvecklas hos spädbarn och små barn. Även om det är en relativt sällsynt form av cancer, är den fortfarande ansvarig för cirka 15 procent av dödsfallen i barncancer. I en ny studie som publicerats i Nature Communications, har forskare vid Karolinska Institutet upptäckt att neuroblastom med låg risk samt hög risk har olika cellidentiteter, vilket kan påverka överlevnaden hos de som drabbas.

Susanne Schlisio.

Susanne Schlisio. Foto: Flynn Larsen.

Neuroblastom startar oftast i det sympatiska nervsystemet eller binjurarna. Hur denna typ av cancer utvecklas varierar stort – allt från spontan regression och fullständigt försvinnande till obeveklig sjukdomsprogression med få behandlingsalternativ. Barnets ålder vid diagnos är en av de viktigaste prognostiska faktorerna för en gynnsam utgång. Varför åldern är viktig är dock en fråga som tidigare har lämnats obesvarad.

– I vår forskning har vi studerat encellssekvensering i friska binjurar hos foster, spädbarn
och äldre barn, och jämfört detta med neuroblastomvävnad från olika riskgrupper, säger Susanne Schlisio, docent vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, Karolinska Institutet, och medförfattare till studien.

Olika celltyper med olika sjukdomspotential

Tumörvävnadsproverna har samlats in från barn där diagnosåldern varierar från mindre en månad gammal till 6,5 år. Cirka 50 procent klassificerades som högrisktumörer och 50 procent som lågrisktumörer.

– Vi upptäckte att tumörer med låg risk respektive hög risk består av olika celltyper. De olika celltyperna visade sig också ha olika sjukdomspotential, förklarar Susanne Schlisio.

Forskargruppen kunde matcha lågriskneuroblastom med en celltyp som växer under utvecklingen av fostrets binjurar, medan aggressivt högriskneuroblastom matchades med en celltyp som bara finns i barns binjurevävnad efter födseln.

Forskaren Oscar Bedoya Reina.

Oscar Bedoya Reina. Foto: Karolinska Institutet.

Analyser av båda celltyper visade också på olika genuttrycksprogram som styr förutsättningarna för överlevnad vilket korrelerar med ålder vid diagnos. Dessutom tyder studien på att den celltyp som finns i den friska vävnaden hos barn efter födseln har egenskaper liknande en föregångscell, en typ av stamcell, som kan utvecklas till specialiserade celltyper.

– Dessa specialiserade celler kan hjälpa till att regenerera den friska vävnaden efter födseln, men när de blir onormala och aggressiva kan de också vara ansvariga för det elakartade neuroblastomet. Detta kan förklara varför högriskneuroblastom uppstår hos äldre barn, men inte hos foster eller mycket små barn, säger Oscar Bedoya Reina, studiens försteförfattare och biträdande lektor vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, Karolinska Institutet i Solna.

Ökad förståelse kan bidra till mindre elakartade tumörer

Forskarna ska nu utöka sin studie för att skapa förståelse för hur den identifierade stamcellstypen ytterligare förändras efter födseln för att skapa specialiserade celltyper.

– Om vi kan förstå denna typ av föregångscell i detalj kan vi kanske förutse och göra preliminära valideringar av framtida behandlingsstrategier baserat på tumördifferentiering. Att upptäcka vägar som kan leda till att barntumörer blir mindre elakartade kommer att vara viktigt för utvecklingen av nya behandlingar som för närvarande saknas för högriskneuroblastom, avslutar Susanne Schlisio.

I slutet på 2020 publicerade Schlisios forskargrupp en annan studie inom samma område i publikationen Cancer Cell.

Den nu aktuella studien har finansierats med anslag från bland annat Vetenskapsrådet, Barncancerfonden, Cancerfonden, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Paradifference Foundation och ERC Synergy grant (projekt “Döda eller differentiera”).

Publikation

”Single-nuclei transcriptomes from human adrenal gland reveal distinct cellular identities of low and high-risk neuroblastoma tumors”, Bedoya Reina O.C., Li W., Arceo M., Plescher M., Bullova P., Pui H., Kaucka M., Kharchenko P., Martinsson T., Holmberg J., Adameyko I., Deng Q., Larsson C., Juhlin C.C., Kogner P., Schlisio S.” Nature Communications, online Sept. 7, 2021, doi: 10.1038/s41467-021-24870-7

Håkan Olsson till minne – Utmanade dogmer och gick nya vägar

Håkan Olsson, aktiv seniorprofessor i onkologi vid Lunds universitet, har vid 71 års ålder avlidit i sviterna av en cancersjukdom.

Håkan var född i Malung där han avlade realexamen följd av studentexamen i Mora. Till skillnad från många kollegor växte Håkan inte fast i den första akademiska miljön; efter genomförd läkarutbildning på Karolinska Institutet flyttade han till Lund. I Lund genomgick Håkan utbildning i klinisk onkologi, samtidigt som han inledde sina sedermera mycket omfattande forskningsaktiviteter inom ett antal centrala områden: varför vissa individer utvecklar cancer, vilka riskfaktorerna är, hur de samverkar och hur vår genetik påverkar risken för cancer.

I sitt avhandlingsarbete vid Lunds universitet påvisade Håkan att yrkesmässig exponering för organiska lösningsmedel kopplas till ökad risk för lymfom. Håkan disputerade 1984 och enligt den tidens tradition blev han, baserat på en avhandling av hög kvalitet, docent samma år. År 1988 utnämndes Håkan Olsson till universitetslektor och 1996 blev han professor i onkologi. Håkans drygt 700 publikationer, varav ett 50-tal i de högst renommerade prekliniska och kliniska tidskrifterna, har nu citerats 31 000 gånger och har resulterat i ett mycket imponerande H-index på 81. Håkan var också engagerad i utbildningen av nya generationer av läkare och forskare och har varit handledare för 25 forskarstuderande.

Läs hela artikeln

Prisbelönt kontaktsjuksköterska vill se förbättrad rehabilitering

– När vi befinner oss mitt i stormens öga ska vi vara som bäst. I det här yrket får man inte vara rädd för att möta människor i kris, men det är också viktigt att hålla en professionell distans. De kloka orden kommer från Petra Lindroos Kölqvist, som i våras utsågs till Årets kontaktsjuksköterska i Västra sjukvårdsregionen för sitt arbete på Hematologimottagningen vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Sedan 2004 är Petra Lindroos Kölqvist tillsammans med läkaren Hege Garelius teamansvarig för anemi- och leukemi-teamet på hematologens öppenvård där tre kontaktsjuksköterskor arbetar. Hon blev färdig sjuksköterska 1996 och har arbetat inom hematologi sedan dess.
– Ja, det är ingen slump att jag firar 25-årsjubileum i år. Jag kände från allra första början att detta var ett område som skulle passa mig. Den medicinska utvecklingen de senaste 20 åren, med bland annat utformandet av standardiserade vårdförlopp, har varit mycket spännande att följa. Och vårt sätt att arbeta här med diagnosbaserade team har visat sig vara ett vinnande koncept som är väldigt uppskattat av våra patienter, säger Petra, som är mycket stolt och hedrad över utmärkelsen.
– Det känns bra att vi kontaktsjuksköterskor blir uppmärksammade, det jobb vi gör är viktigt. Det här priset går till hela teamet, detta är ingen ”one man show”, påpekar hon.

Läs hela artikeln

3D-mammografi minskar antalet fall av bröstcancer mellan screeningomgångar

Screening med 3D-mammografi, så kallad brösttomosyntes ger en lägre andel intervallcancerfrekvens jämfört med screening med mammografi. Resultaten hittills innebär att brösttomosyntes kan göra större nytta som screeningmetod än mammografi. Fler studier med resultat i samma riktning behövs dock, skriver här Kristin Johnson, ST-läkare i radiologi på Skånes universitetssjukhus och doktorand inom medicinsk radiologi vid Lunds universitet. Hon påpekar att för att bedöma om brösttomosyntes ska ersätta eller komplettera mammografi är det även viktigt att exempelvis ta hänsyn till hälsoekonomiska analyser och falskt positiva undersökningar. Arbeten kring detta pågår i forskningsgruppen.

Kvinnor i Sverige erbjuds regelbunden screening för bröstcancer från 40 till 74 års ålder. I Sverige och övriga Europa används mammografi som screeningmetod. Två bilder i olika projektioner tas av varje bröst. Men mammografi som metod har begränsningar och man uppskattar att cirka 20 procent av bröstcancerfallen kan missas1. Det beror till stora delar på att vissa tumörer skyms av normal bröstvävnad och de är då mycket svåra eller omöjliga att upptäcka för den granskande radiologen.

TAR MÅNGA LÅGDOSBILDER
Därför har en annan metod, brösttomosyntes, blivit aktuell för att komplettera eller ersätta mammografi i screening. Brösttomosyntesmaskinen rör sig i en båge över bröstet och
tar många lågdosbilder ur olika vinklar. Bilderna läggs sedan samman i en stack som radiologen kan scrolla igenom och resultatet kan liknas vid en tredimensionell mammografi
där effekten från eventuell skymmande överlappande vävnad minskar.

I en stor prospektiv studie i screeningpopulationen i Malmö, Malmö Breast Tomosynthesis Screening Trial, där 14 848 kvinnor deltog från 2010 till 2015 jämfördes brösttomosyntes i en projektion med standard-mammografi i två projektioner2. Kvinnorna undersöktes med båda metoderna vid ett screeningtillfälle och bilderna från de två metoderna granskades separat av bröstradiologer. Resultaten visar att med hjälp av brösttomosyntes hittades knappt 40 procent fler fall av bröstcancer jämfört med mammografi. Flera proavspektiva europeiska screeningstudier har visat liknande resultat3- 5. De extra cancerfall som upptäcktes med enbart brösttomosyntes i Malmö-studien har liknande biologisk profil, inklusive mer aggressiv typ som till exempel trippelnegativ bröstcancer, som cancerfall upptäckta med hjälp av mammografi6.

VISAT HÖGRE DETEKTION
När en ny screeningmetod ska utvärderas är förstås cancerdetektion en mycket viktig parameter, och där har brösttomosyntes visat en högre detektion än mammografi. Men även andra parametrar är av stort intresse. För att veta om de extra cancerfall om upptäcks med enbart brösttomosyntes bidrar till en lägre sjuklighet och i förlängningen lägre dödlighet i bröstcancer kan studier av intervallcancer ge viktig information. Intervallcancer är cancerfall som diagnostiseras efter ett screeningtillfälle där kvinnan har friats från cancer, men före nästa planerade screening. Om intervallcancerfrekvensen sjunker efter screening med brösttomosyntes indikerar det att metoden upptäcker cancer som är relevant och som annars skulle ha orsakat sjuklighet. Vi har studerat intervallcancer i Malmö-studien och jämfört den med en kontrollgrupp för att se om intervallcancerfrekvensen sjönk efter brösttomosyntes. Kontrollgruppen bestod av kvinnor screenade med mammografi i Malmö under samma tidsperiod som Malmö-studien.

Varje studiekvinna matchades sedan med två kvinnor i kontrollgruppen avseende ålder vid screening (+/- ett år) och datum för screening. Av de 14 848 kvinnorna i studien fanns matchade kontrollkvinnor för 13 369 kvinnor. Kontrollgruppen bestod av 26 738 kvinnor. Medelåldern i båda grupperna var 56 år. Intervallcancerfrekvensen i studien var 1,6 per 1 000 screenade kvinnor, 21 av 13 369 med 95 % konfidensintervall 1,0–2,4 jämfört med kontrollgruppen 2,8 per 1 000 screenade kvinnor, 76 av 26 738 med 95 % konfidensintervall 2,2–3,6, conditional odds ratio 0,6 (95 % konfidensintervall 0,3–0,9, p=0,02). Resultaten visar alltså att det är 40 procent lägre odds att drabbas av intervallcancer i studiegruppen, där kvinnorna hade screenats med brösttomosyntes och mammografi, jämfört med kontrollgruppen där kvinnorna hade screenats med mammografi.

Läs hela artikeln

Stötta yngre och bjuda på kunskap – viktigt för Eva Tiensuu Janson, erfaren expert på NET

Hennes bästa ämne i skolan var svenska och ett tag funderade hon på att bli historielärare. Musiken, fiolspelandet, har också alltid spelat en viktig roll i livet.
– Men om man hade bra betyg skulle man utbilda sig till ett ”riktigt” jobb som läkare eller jurist, och jag ville arbeta med något som kunde hjälpa människor, säger professor Eva Tiensuu Janson, som valde att ägna sig åt neuroendokrinologi, men aldrig släppte det stora intresset för pedagogik. Idag är hon ställföreträdande vicerektor för vetenskapsområdet medicin och farmaci på Uppsala universitet.

Inom forskarvärlden, både den nationella och internationella, är denna osedvanligt vänliga professor ett ytterst välrenommerat namn inom området NET–neuroendokrina tumörer (carcinoider), framförallt den ärftliga varianten som drabbar tunntarmen, som är hennes eget forskningsområde. NET är den näst vanligaste bukcancerformen efter tjocktarmscancer. Utan att gå händelserna i förväg ska det redan här sägas att Eva Tiensuu Janson varit ytterst delaktig i att bygga upp det Center of Excellence i Uppsala som är världsledande när det gäller neuroendokrina tumörer.

Men först en fråga om det ovanliga efternamnet Tiensuu.
– Det är ett finskt namn som kommer från Tornedalen, förklarar hon, och det märks att det inte är första gången någon undrar. Eva Tiensuu Jansons farfar var potatisodlare i Tornedalen och hennes morfar var glasblåsare i Småland, en ovanligt stor geografisk spännvidd i DNA:et som kanske har gjort avtryck i karaktären. Hennes far blev agronom, mamman arbetade inom storhushåll och föräldrarna som alltså kom farandes från norr och söder träffades i Uppsala.

– Det finns ingen i släkten som har arbetat inom vården och heller inga sjukdomar som möjligen kunde ha väckt ett intresse för att arbeta som läkare, konstaterar Eva som föddes i Luleå 1963 och så småningom flyttade söderut i olika omgångar, först till Umeå och Östersund och därefter Uppsala som har varit hennes hemvist sedan hon tog läkarexamen där 1988. När hon började läsa medicin 1983 var det kö till läkarutbildningen och hon blev bortlottad vid första försöket.

– Det innebar att jag arbetade med annat hemma i Östersund under ett halvår. Min mamma som var chef för ett storkök hjälpte mig att få ett vikariat på ett av sjukhusköken där jag sommarjobbat tidigare. Jag skrev bland annat matsedlar och skalade hundratals kilo morötter och lök. Det var faktiskt ett riktigt kul extrajobb.

VIKTIGT MED ETT ”RIKTIGT YRKE”
Med sina toppbetyg blev hon sedan antagen till läkarutbildningen i Uppsala 1983. Men det var långt ifrån en självklarhet att unga Eva skulle välja den medicinska banan.

– Jag var betydligt mer intresserad av humanistiska ämnen i skolan, som svenska och historia. Jag älskade att skriva uppsatser och funderade även på att bli historielärare – eller att få ägna mig åt mitt stora intresse, musik – professionellt. Ämnet naturvetenskap hankade jag mig hjälpligt igenom, det enda jag tyckte var lite kul var biologi. Men på den tiden ansågs det att ett sådant ”läshuvud” som hon hade begåvats med skulle användas till att utbilda sig till ett ”riktigt” yrke. Att hålla på med musik ansågs inte riktigt seriöst. Varken Eva själv eller alla de patienter – och studenter – som hon har hjälpt genom åren har haft anledning att beklaga det yrkesval hon gjorde. Och musiken, främst fiolspelande, har
hon ägnat sig helhjärtat åt privat under en stor del av livet. Intresset för forskning blev tydligt redan efter några terminer på läkarutbildningen.

– Ja, det fanns där från början. Jag lutade nog mer åt forskning än kliniskt arbete men insåg ändå tidigt att de bästa resultaten uppnås om man både arbetar i labbet OCH träffar patienter. Som kliniker är det viktigt att förstå hur laboratorieforskning går till och vice versa, säger hon. Hennes livslånga intresse för hormonproducerande tumörer väcktes redan under patologistudierna under utbildningen.

Läs hela artikeln