Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nu kan barn med cancer transplanteras på Akademiska barnsjukhuset

I mitten av oktober flyttar barnonkologen tillbaka till ingång 95 efter en tids renovering och ombyggnation. Verksamheten har nu tillgång till två rum med förstärkt ventilation vilket innebär att barn med olika former av leukemier, lymfom och myelom kan få blodstamcellstransplantation på plats.

– Det känns fantastiskt bra att kunna ge cancersjuka barn stamcellstransplantation på vår avdelning här på barnsjukhuset. Denna behandling har tidigare gjorts på hematologens vuxenavdelning här på Akademiska sjukhuset eller så har barnen skickats till andra transplanterande barncancercentra i Sverige för att sedan eftervårdas hos oss, säger Josefine Palle, sektionschef för sektionen för blod och tumörsjukdomar hos barn vid Akademiska barnsjukhuset.

De barn som kommer i fråga för behandlingen har oftast vårdats en längre period på sjukhuset innan transplantationen.

– Personalen känner familjerna och det är alltid bra med kontinuitet i vården. En blodstamcellstransplantation kräver också väldigt mycket logistik inför själva behandlingen och att då kunna styra planeringen på egen avdelning innebär detta en lättnad för oss, förklarar Josefine Palle.

De renoverade lokalerna invigdes torsdagen den 14 oktober i närvaro av bland andra sjukhusstyrelsens ordförande Malin Sjöberg Högrell och sjukhusdirektör Marianne van Rooijen.

– För att rädda ett cancersjukt barn krävs långa och tuffa behandlingar. Barnen som genomgår en stamcellstransplantation är infektionskänsliga och behöver extra trygghet i omvårdnaden efter transplantationen. Det är glädjande att vi satsat på två rum som underlättar logistik och ökar tryggheten hos barnen och deras föräldrar, säger Malin Sjöberg Högrell, regionråd (L), ordförande i sjukhusstyrelsen.

Renovering och ombyggnation skulle ha påbörjats våren 2019, men detta blev fördröjt fram till hösten 2020 på grund av coronapandemin. Sprinklersystemet på avdelningen har gjorts om samtidigt som tre befintliga rum gjorts om till två större rum med förstärkt ventilation. Detta för att möjliggöra stamcellstransplantationer på barn med olika former av leukemier, lymfom och myelom.

Efter en stamcellstransplantation och tuff cytostatikabehandling är immunförsvaret försvagat. Patienten behöver enligt Josefine Palle vara kvar på avdelningen fyra till sex veckor beroende på hur snabbt blodvärdena återhämtar sig. För att skydda patienten mot infektioner från övriga patienter är det vanligt att man vårdas isolerat, i ett eget rum på sjukhuset, med egen dusch och toalett.

Barnavdelningen för blod och tumörsjukdomar hos barn har totalt 12 vårdplatser. I genomsnitt får man in en ny patient i veckan. En tredjedel av barnen har leukemi, varav 80 procent har akut lymfatisk leukemi.

– Överlevnaden i barncancersjukdomar har förbättrats successivt över tid. Just nu är det mycket fokus på att försöka minska på behandlingsintensiteten där detta är möjligt för att minska de biverkningar som kommer efter behandlingarna, berättar Josefine Palle och fortsätter_

– Det kommer dessutom många nya läkemedel med mer specifika behandlingsmål, så kallad precisionsmedicin som kan ge oss möjligheter att till viss del undvika traditionella cytostatika. Just nu har vi också ett stort fokus inom barnonkologin i att följa upp patienterna efter avslutad behandling för att upptäcka de olika typer av biverkningar som kan uppstå, både på kort och längre sikt, för att kunna stötta och hjälpa till både inom barnsjukvården men också efter att patienterna blivit vuxna, avrundar hon.

FAKTA: Stamceller och transplantation

  • Stamceller är celler som kan utvecklas till olika specialiserade celler i kroppen, till exempel hjärtmuskelceller, nervceller eller blodceller.
  • Stamceller finns till exempel i benmärgen. När cellerna har delat sig och mognat kan de bilda i princip alla blodets celler.
  • Vid en stamcellstransplantation kan de transplanterade stamcellerna bilda nya friska blodceller hos den som tar emot cellerna från en givare. En transplantation ges som behandling för bota patienten efter en extra tuff cytostatikabehandling, konditionering
  • Man skiljer på autolog och allogen stamcellstransplantation. Vid en autolog stamcellstransplantation tas stamceller från patientens eget blod och förs in i benmärgen. Patienten behåller då sitt eget immunsystem och syftet är att kunna ge en mycket hög dos cytostatika mot cancer, cirka tio gånger högre än vid en vanlig cytostatikabehandling. Vid en allogen tranplantation får patienten stamceller från en annan person.
  • Genom de nya cellerna får patienten ett nytt immunsystem som både blir patientens nya immunsystem och som också kan angripa tumörcellerna.

Ärr – en fotoutställning som utmanar ett tabu

År 2004 opererades Åsa Kalmér, svensk regissör, manusförfattare och skådespelare, för bröstcancer. Hon tillhörde ingen återfallsgrupp men 2016 hittades en ny tumör bakom det gamla ärret och två veckor senare opererades hon igen, nu togs hela bröstet bort. Det är bakgrunden till fotoutställningen ÄRR, som 14 oktober har vernissage på museet Abecita Popkonst & Foto och därmed visas i sin helhet för första gången.

”Idén till projektet är att jag via bilden ville undersöka vad min kropp nu kunde uttrycka. Jag tänkte, det måste väl finnas någon sorts skönhet kvar i den här kroppen som jag ska leva med resten av mitt liv? Om du är man och har ett ärr så kan det vara ett tecken för pondus eller en våldsam seger av något slag. Men jag har ju också genomgått en sorts strid. Hur långt styr könens schabloner vårt sätt att se på oss själva? Jag ville krypa under lagren och våga blottlägga det sköra och kanske stötande, för ärr är inte bara oönskade märken, det är också tecken på levt liv.”, berättar Åsa Kalmér.

Resultatet är en serie bilder fulla av gränsöverskridande sinnlighet, kraft och energi som visas på Abecita Popkonst & foto från mitten av oktober.

Såväl Åsa Kalmér som hennes man Jörgen Hjerdt arbetar med gestaltande bild via film, teater och i skrivandet. Nu möttes de i ett nytt forum där Åsa använde sin erfarenhet av regi och skådespeleri och Jörgen sin erfarenhet av foto och berättande.

”Det hela började när jag och Jörgen var i vår ateljé en het sommardag. I ett halvår hade jag behandlats med cytostatika, strålning och medicin. Kroppen var medtagen.

Både Jörgen och jag gick runt med bar överkropp. Det var annorlunda att vara utan bröst på ena sidan av bröstkorgen, nästan så att jag kände mig lite androgyn. Jag bar peruk som en konsekvens av cytostatikan. Den var som ett skal att krypa in i under den perioden. Jag var förklädd. Men vem var jag nu i min nya kropp? Jörgen började fotografera mig, och vi provade olika uttryck för att hitta en gestaltning som pekade framåt.”

 

Jörgen Hjerdt säger:

”Bilderna blev ett sätt för oss att processa det vi gått igenom tillsammans. Åsas önskan fick styra. Det var viktigt att inte framställa Åsas kropp som ett offer för cancer, utan se allt det där andra; humorn, ilskan, sorgen, sensualiteten och all den energi och erfarenhet som finns i den ärrade kroppen.

Det handlade också på något vis om att estetisera ett tabu. Det kan vara ett sätt att bryta det.”

 

Utställningen ÄRR av Kalmér & Hjerdt visas på Abecita Popkonst & Foto i Borås

14 oktober 2021 – 23 januari 2022.

www.abecitakonst.se/arr/

 

För mer information vänligen kontakta:

Museichef Michaéla Faily: + 46 768 35 01 00 [email protected]

Boken om bröstcancer som är så uppskattad att den ges ut på nytt

Det saknas inte böcker skrivna av, om och för kvinnor som har haft bröstcancer. Men den nu återutgivna boken ”Bröstcancer – liv och existens” skriven av vårdforskaren Maria Arman tillsammans med tre drabbade kvinnor, sticker med sitt lite ovanliga forskarperspektiv ändå ut i mängden.
– Detta är boken dessa kvinnor saknade när de fick sin diagnos, säger Maria Arman, som följde kvinnorna under hela sjukdomsförloppet.

Boken gavs ut första gången 2008 och att den nu tretton år senare ges ut på nytt är en mycket ovanlig företeelse. Inte minst med tanke på den stora mängd böcker på samma
tema som ges ut varje år. Maria Arman, som sedan 2007 är docent i vårdvetenskap, har en enkel förklaring till återutgivningen:

– Boken är fortfarande lika aktuell. De här tre kvinnornas berättelser skulle inte vara annorlunda om de blivit sjuka idag. Vi har fått mycket bra feedback av alla som har läst den. Under åren som har gått har vi också fått många förfrågningar och önskemål om ett nytryck och i år blev det glädjande nog verklighet, säger Maria Arman, som leder forskargruppen Integrativ vård tillsammans med docent Torkel Falkenberg på Karolinska Institutet.

Forskningsprogrammet hon arbetar idag med har namnet ”Hälsa och lidande i patientens värld” och hon har ägnat många år av sitt yrkesliv åt att studera vårdandets etiska och existentiella frågor ur patientens perspektiv.

FÖRSTÅ OCH LINDRA LIDANDE
Maria Arman arbetade under många år i förlossningsvården och hon har även varit kliniskt verksam forskare på den numera nedlagda Vidarkliniken i Järna. Att förstå och lindra lidande är ett genomgående tema i hennes forskningsprojekt och hon har skrivit och medverkat i flera läroböcker, bland annat ”DEF – Det Existentiella Förbandet. Existentiellt omhändertagande efter katastrof” som bygger på forskning om personer som drabbades av tsunamin 2004.

Upprinnelsen till den aktuella boken ”Bröstcancer – liv och existens” där Åse Frank, Eva Rundqvist och Anna Gran berättar om sina upplevelser, var att de två förstnämnda fick bröstcancer samtidigt år 2005. De var bekanta med Maria Arman och eftersom de visste att hon var hälso- och sjukvårdsforskare med särskilt intresse för bröstcancer tog de kontakt med henne. Efter några träffar med givande samtal anslöt sig Anna Gran och 2006 började ”bröstvännernas” bokprojekt ta form. I den genomgående mycket välskrivna boken får varje kvinna med egna ord och på ett personligt sätt berätta om sina tankar, känslor och upplevelser från den första misstanken om cancer till diagnos och behandling – och inte minst till den ofta förbisedda och stundtals svåra tiden EFTER avslutad behandling. Efter varje kapitel följer en reflekterande sammanfattning av Maria Arman ur ett fördjupande vårdvetenskapligt perspektiv.

Läs hela artikeln

PDGFRb – Ny markör förutsäger nytta av strålning vid tidig bröstcancer

Forskare vid bland annat Karolinska Institutet och Göteborgs universitet har funnit att låga nivåer av ett protein kallat PDGFRb är kopplat till särskilt goda resultat av strålbehandling hos kvinnor med tidig bröstcancer. Studien, som publicerats i tidskriften Clinical Cancer Research, antyder också att nyttan av strålbehandling kan ökas med läkemedel som blockerar detta protein. Här beskriver Carina Strell, forskare vid Uppsala universitet och Karolinska Institutet, senaste nytt från det högintressanta ämnesområdet.

Dagens behandlingsstrategier innebär att många kvinnor med duktal bröstcancer in situ, DCIS, överbehandlas och att strålning ges till kvinnor som inte har nytta av behandlingen. Därför behövs nya biomarkörer för ökad individualisering av strålbehandling vid DCIS. I ett samarbete mellan Arne Östmans och Fredrik Wärnbergs forskningsgrupper, nyligen publicerat i Clinical Cancer Research1, har vi visat att lågt uttryck av en stromacellsmarkör kan identifiera kvinnor med DCIS som har en relativt större nytta av adjuvant strålbehandling. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor och utgör cirka 30 procent av all cancersjukdom bland kvinnor. I Sverige diagnostiseras varje år omkring 900 kvinnor med DCIS, vilket är ett förstadium till invasiv bröstcancer. Förekomsten av DCIS har ökat sedan introduktionen av det nationella mammografiscreeningsprogrammet, och står nu för cirka en femtedel av alla screeningupptäckta bröstcancrar2.

Prognosen för DCIS är överlag god, men 10-20 procent av patienterna drabbas av återfall inom tio år3. Idag är standardbehandlingen vid DCIS bröstbevarande kirurgi följt av strålbehandling av hela bröstet (Nationellt vårdprogram bröstcancer, 2020). DCIS är dock en heterogen sjukdom där naturalförloppet är oklart och man har visat att effekten av strålbehandling är ytterst individuell. Det är därför troligt att dagens behandlingsregim innebär att många patienter överbehandlas4. Till följd av detta upplever många kvinnor med DCIS en betydande sjukdomsrelaterad ångest och utsätts för behandlingsrelaterade biverkningar5, även om majoriteten har en normal förväntad livslängd. Att identifiera markörer som kan förutspå vilka patienter som har nytta av strålbehandling är därför av största vikt.

DEN OMGIVANDE VÄVNADENS BETYDELSE
För detta ändamål har de flesta tidigare studier fokuserat på markörer eller histopatologiska karaktäristika i själva tumörcellerna hos DCIS. Nyligen har man dock upptäckt att även celler i tumörens omgivning, det så kallade tumörstromat eller tumörmikromiljön, har betydelse både för hur DCIS utvecklas till aggressiv sjukdom respektive svarar på behandling. Tumörstromat utgörs av ett samspel mellan infiltrerande och vävnadsbaserade celler, inklusive immunceller, fibroblaster, kärl- och fettceller, faktorer dessa olika celler utsöndrar samt extracellulärmatrix. När man studerat olika cell- och musmodeller har särskilt cancerassocierade fibroblaster visat sig vara av vikt för effekten av strålbehandling6– 9.

I ett samarbete mellan Karolinska Institutet, Uppsala och Göteborg universitet har vi undersökt om fibroblastmarkören ”platelet derived growth factor receptor beta” (PDGFRb) är relevant för DCIS-patientens prognos, eller alternativt kan förutsäga effekt av adjuvant strålbehandling. I detta syfte har vi utfört en retrospektiv analys av en stor samling vävnadsprover från en svensk randomiserad studie avseende strålbehandling (SweDCIS)3, som inkluderade 1 046 kvinnor som diagnostiserats med primär DCIS mellan
åren 1987 och 1999, vilka genomgått bröstbevarande kirurgi och blivit slumpmässigt indelade i strålbehandlingsrespektive kontrollgrupp. Vävnadsprover från 590 patienter som ingick den ursprungliga studien kunde erhållas till vår analys. Hos dessa patienter var mediantiden för uppföljning 17,4 år. PDGFRb-uttryck i DCIS-associerade stromaområden visualiserades genom immunohistokemisk färgning, och graden av uttryck bedömdes enskilt av två oberoende personer.

PDGFRb-uttryck var inte associerat med några kliniska/ patologiska karaktäristika relevanta för DCIS-sjukdomen, förutom en svag tendens för att högt PDGFRb-uttryck oftare
sågs hos yngre patienter.

Läs hela artikeln

Nu kan ny kunskap leda till bättre vård vid benigna binjuretumörer

Nya forskningsresultat kan leda till förbättrad vård för patienter med godartade tumörer i binjurarna. Forskare på Skånes universitetssjukhus och vid Lunds universitet har identifierat vilka nivåer av kortisol som tumörerna producerar som kan leda till ökad dödlighet. Här beskriver Albin Kjellbom, en av forskarna, senaste nytt från det intressanta forskningsfältet.

Det har sedan länge varit känt att binjuretumörer är vanligt i den vuxna befolkningen. I en svensk obduktionsstudie från 60-talet var prevalensen nio procent.1 Mer samtida material baserat på radiologisk undersökning anger en prevalens mellan fyra och tio procent, stigande med ålder. 2,3

De flesta binjuretumörer upptäcks av en slump när patienter genomgår röntgen av annan orsak än misstänkt binjuresjukdom, tumörer upptäckta på detta sätt kallas binjureincidentalom (adrenal incidentaloma (AI)). Etiologin bakom tumörerna är multipla, från cystor och metastaser till tumörer primärt utgående från binjureceller.
Den vanligaste tumören är ett adenom utgående från binjurebarken. Utredning rekommenderas av samtliga patienter med AI större än 1 cm och handläggningen sker standardiserat i Sverige.4

Utredningen syftar till att identifiera de AI som utgörs av primära binjuremaligniteter eller metastaser, samt hormonproducerande tumörer som feokromocytom och barkadenom med överproduktion av aldosteron eller kortisol. Genom klinisk undersökning, radiologisk bedömning och biokemisk utredning kan man med god säkerhet hitta de patienter där AI utgörs av malignitet samt de med overt hormonöverproduktion.

ENKELT TEST – MEN FELKÄLLOR FINNS
Majoriteten av AI utgörs av barkadenom som inte medför några kliniska tecken till hormonöverproduktion hos den drabbade patienten. I upp till hälften av fallen ses biokemiska tecken till kortisolöverproduktion utan att patienterna har de kliniska tecken som ses vid Cushings syndrom, detta tillstånd kallas autonom kortisolsekretion (ACS).5-7 Diagnostiken av ACS grundar sig på 1 mg-dexametasonhämningstest (DST). Testet undersöker graden av hämning av den endogena kortisolproduktionen. Testet genomförs genom att patienten tar 1 mg dexametason i tablettform klockan 23 på kvällen och p-kortisol mäts nästföljande morgon klockan 08, i fasta. Kortisol < 50 nmol/L efter DST är normalt och utesluter ACS, medan kortisol ≥ 50 nmol/L kan indikerar ACS.2 Testet är enkelt och har god sensitivitet, däremot finns en del felkällor med falskt positivt resultat som följd. Några av dessa utgörs av;
snabb metabolism av dexametason som kan orsakas både av läkemedel (till exempel karbamazepin och fenytoin) och polymorfism i cytokrom p450 systemet, njurfunktionsnedsättning med eGFR < 60 ml/min och kortisonbehandling. 4,8 Patienter med kortisol ≥ 50 nmol/L efter DST rekommenderas därför att genomgå ytterligare ett diagnostiskt test som till exempel 48-h DST, salivkortisol vid midnatt eller 24-h urinkortisol. Valet av test styrs bland annat av tillgången till analysmetoder och lokala rutiner.

I dagsläget råder inte konsensus om vilket test som bör användas.2
ACS kan ses som ett tillstånd längs ett kontinuum av olika grad av kortisolöverproduktion, från värden nära det normala till kraftigt förhöjda som närmar sig de som ses vid Cushings syndrom. Ett flertal studier har visat att ACS är associerat med en ökad förekomst av hypertoni, diabetes mellitus typ-2, hyperlipidemi och osteoporos.2 Under de senaste tio åren har tre studier indikerat att patienter med ACS har en ökad mortalitet jämfört med patienter med AI med normal kortisolfunktion. 5-7 Studierna belyser att ACS är ett kliniskt relevant tillstånd och resultaten har väckt frågan om vid vilken grad ACS blir farligt för den enskilda patienten.9

Läs hela artikeln