Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Antibiotika ger ökad högersidig tjocktarmscancer

Det finns ett tydligt samband mellan att äta antibiotika och att få en ökad risk att drabbas av cancer i tjocktarmen inom de närmaste fem till tio åren. Det kan nu forskare vid Umeå uni versitet slå fast efter en studie av 40 000 cancerfall. Antibiotika påverkar bakteriefloran i tarmen, vilket tros vara en orsak till den ökade cancerrisken. ”Resultaten understryker att det finns flera skäl att vara restriktiv med antibiotika”, skriver här Sophia Harlid och Bethany Van Guelpen, cancer forskare vid Umeå universitet.

Tjock- och ändtarmscancer är en cancerform som är starkt kopplad till livsstil, och incidensen har under många år varit ökande. Vikten av att upptäcka tjock- och ändtarmscancer tidigt är tydligt belagd, men behovet av att bättre förstå den underliggande etiologin, samt vilka riskfaktorer som påverkar och hur vi kan förändra dem för att effektivt minska ökningen, är fortfarande en angelägen prioritering.
Bland de påverkbara riskfaktorer som anses välbelagda när det gäller tjock- och ändtarmscancer ses framförallt faktorer kopplade till en stillasittande livsstil och övervikt/fetma med hög konsumtion av rött och processat kött och låg konsumtion av fibrer (framförallt från frukt och grönt). Bakteriesammansättningen i tarmen tros vara ytterligare en viktig faktor. Vi vet till exempel att bakteriefloran hos individer med tjock- och ändramscancer skiljer sig från floran hos friska, men däremot har det varit svårt att veta om det är bakterierna som skapar en miljö som främjar tumörutveckling, eller om det
är tumörens inverkan på mikromiljön som attraherar eller underlättar för vissa typer av bakterier.

ÄNDRAD BAKTERIESAMMANSÄTTNING
Antibiotikaanvändning är en faktor som tydligt kan kopplas till förändrad bakteriesammansättning i tarmen1. Ett flertal studier har tidigare undersökt den direkta kopplingen mellan tarmcancerrisk
och antibiotikaanvändning, men de flesta har varit relativt små och haft svagheter, till exempel avsaknad av detaljerad information om cancerns lokalisation eller stadium och stor generalisering av de olika antibiotikagrupperna2- 4. Vi genomförde därför en svensk registerstudie för att undersöka möjliga associationer mellan antibiotikaanvändning och risken att senare bli diagnostiserad med tjock- eller ändtarmscancer. Information insamlades från framförallt svenska kolorektalcancerregistret, registret över totalbefolkningen och läkemedelsregistret5.

Denna studie var möjlig att genomföra då läkemedelsregistret vid studiens start hade funnits i över tio år, vilket gav oss tillräckligt lång uppföljningstid för att kunna identifiera möjliga effekter av antibiotikaanvändning. För att utvärdera antibiotikas effekt på risken att utveckla tjock- och ändtarmscancer använde vi oss av en matchad fall-kontroll-design. Via svenska kolorektalcancerregistret identifierades alla individer med primär tjock- och ändtarmscancer som insjuknat mellan 2010 och 2016. För varje fall valdes fem slumpmässiga kontroller ut från registret över totalbefolkningen.
Kontrollerna matchades till fallen baserat på ålder, kön och län. Alla kontroller var fria från cancer vid sitt respektive falls diagnosdatum. För den färdiga studiepopulationen (bestående av 40 545 fall och 202 720 kontroller) samlades data in på läkemedelsanvändning, socioekonomiska faktorer, samt utnyttjande av specialistvård och sjukhusinläggningar (Figur 1).

Läs hela artikeln

Nationell strategi för svensk radioterapi

Rapporten är framtagen på uppdrag av Chefsrådet i svensk onkologi. Projektgrupp: Björn Zackrisson, Umeå, Edvard Abel, Göteborg, Johan Reizenstein, Örebro, Kirsten Björnlinger, Lund, Mattias Hedman, Stockholm och Per Nodbrant, Jönköping, samt Kjell Bergfeldt, Skandionkliniken (projektstöd).

Strålbehandling är en av hörnstenarna i modern cancerbehandling och utgör den enda botande behandlingen för en stor andel patienter, exempelvis vid huvud-halscancer, barncancer och prostatacancer, samt i kombination med andra modaliteter (främst kirurgi och kemoterapi) vid ytterligare ett antal diagnoser. Närmare hälften av alla cancerpatienter är aktuella för strålbehandling och antalet förväntas öka, inte minst genom nya indikationer, exempelvis finns potential och lovande resultat som pekar på att strålbehandling kan ha plats i cancerbehandlingen i kombination med nya läkemedel.

Ändå finns data från den europeiska samarbetsorganisationen ESTRO som talar för att strålbehandling är underutnyttjad, att ännu fler patienter borde få tillgång till strålbehandling.
Trots dess betydelse och ljusa framtidsutsikter har det under många år funnits en växande oro för utvecklingen inom svensk strålbehandling. Vetenskapliga artiklar som jämfört forskningsaktiviteten inom området i olika länder har pekat på att Sverige halkar efter. Oron har gällt hur detta faktum ska påverka möjligheterna att ge en säker och högkvalitativ behandling till svenska patienter och har manifesterats i flera rapporter.

Dessa rapporter har dock inte lett till att utvecklingen vänt, trots att behovet varit uppenbart: Svensk strålbehandling behöver stärkas. Mot denna bakgrund beslutade landets verksamhetschefer inom onkologi att tillsätta en expertgrupp med uppdrag att ta fram ett underlag med förslag på hur utvecklingen kan vändas, som förutom konkreta förslag också kan utgöra underlag för en samlad nationell strategi för utveckling av svensk strålbehandling.

I rapporten konstateras att kompetensutvecklingen inom svensk strålbehandling inte följt den allmänna utvecklingen på cancerområdet. När antalet patienter som diagnostiseras med cancer och som strålbehandlas för cancer nästan fördubblats sedan år 2000, har det totala antalet onkologer ökat med 133 procent, medan antalet högspecialiserade strålonkologer endast ökat med 20 procent. Samma tendens ser man inom forskning och utveckling där exempelvis antalet publicerade vetenskapliga artiklar inom strålbehandling hamnat på efterkälken jämfört med andra länder.

För att vända utvecklingen behövs en samordnad nationell strategi för svensk strålbehandling, som inkluderar kompetensförsörjning och forskning/utveckling inom alla specialitetsområden.
Om inte utvecklingen kan vändas finns stor risk för allvarliga konsekvenser som kommer att drabba landets cancerpatienter i form av försämrad vårdkvalitet och patientsäkerhet. Bristen på forskningsmeriterade strålonkologer kan också exemplifieras av att man vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset under flera år försökt tillsätta en professur i klinisk strålbehandling. Trots att
man annonserat och gjort omfattande sonderingar bland svenska strålonkologer har man inte kunnat hitta en enda kandidat som uppfyller kriterierna för en professur. Utlysningen har nu ändrats till ett lektorat.

Utmaningar som strålbehandlingen står inför
– För få specialister med hög kompetens inom radioterapi
– Organiserad fortbildning inom radioterapi saknas för all personal
– Kompetensbrist – vi har en mycket smal bas med kompetens att leda och bedriva forskning och utveckling
– Kompetensbristen gäller inte enbart strålonkologer utan även andra specialistyrken knutna till forskningen.
– Forskningsfinansiering saknas för studier inom klinisk strålbehandling

Dessa utmaningar hänger ihop och påverkar varandra i en negativ spiral. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) publicerade 2016 en rapport som redan då beskrev den situation vi idag ser i förvärrad form. Cancerfonden beskriver i Cancerfondsrapporten (november 2019) att svensk cancerforskning tappar mark. Det finns också vetenskapliga artiklar som beskriver denna utveckling. Faktum är att redan 2003 skrev en grupp forskare inom svensk strålbehandling en artikel som redan då uttalar en oro för den utveckling som vi ser idag. Men trots dessa rapporter har inget hänt som lyckats vända utvecklingen.
Risker och konsekvenser med denna utveckling har i dessa rapporter bedömts som allvarliga.

Läs hela artikeln

 

Strålbehandling verkar tappa status och vi är för få forskare på området

Trots att hälften av alla cancerpatienter idag behandlas med strålning är forskningen på området eftersatt i Sverige. Ett undantag är dock Eva Forssell-Aronsson, professor i medicinsk strålningsfysik i Göteborg. Hennes forskning om målsökande radioaktiva läkemedel har fått stora anslag från Cancerfonden och nyligen fick hon 13 miljoner kronor av Lundbergsstiftelsen.
– Tyvärr tycks strålbehandling ha tappat status. Vi är för få forskare inom området. Många tror felaktigt att denna behandlingsform är på väg ut, säger hon.

Eva Forssell-Aronsson, som utnämndes till professor i radiofysik för 21 år sedan, kunde i sina yngre dagar inte riktigt bestämma sig för vilken yrkesbana hon skulle välja. Därför valde hon två – både teknik och medicin
– och blev sjukhusfysiker.
– Jag var intresserad av fysik, medicin och teknik och läste till civilingenjör på Chalmers innan jag började på läkarlinjen och så småningom sjukhusfysikerprogrammet. Hon gick inte klart läkarutbildningen eftersom hon efter bara två år istället valde att bli sjukhusfysiker på grund av att hon kom med i ett spännande, tvärvetenskapligt forskningsprojekt om radioaktiva läkemedel. Ett forskningsområde som hon sedan dess framgångsrikt har utvecklat och ägnat 35 år av sitt liv åt. Hennes idag högaktuella forskning handlar om precisionsstrålning, att med hjälp av radioaktiva målsökande läkemedel som sprutas in i kroppen bekämpa tumörer oavsett var de sitter.

SKONAR FRISKA CELLER
– Det är en icke invasiv behandlingsform som skonar friska celler eftersom molekylen som bär den radioaktiva atomen känner igen cancercellerna och binder främst till dessa. En annan fördel är att även spridda metastaser kan nås med radiofarmaka, förklarar Eva Forssell-Aronsson, som huvudsakligen forskar om hormonkänsliga eller hormonproducerande tumörer, till exempel neuroblastom hos barn.
– Men eftersom cancerdiagnoserna är så många finns det mycket kvar att göra inom vårt forskningsområde. Vi har ännu inte tillräcklig kunskap om hur mycket strålning frisk vävnad tål med denna inre bestrålning och vilka biverkningar som kan uppstå.

Läs hela artikeln

”Det multidisciplinära samarbetet har halkat efter teknisk utveckling”

Professor Lennart Blomqvist, forskningsgruppledare i diagnostisk radiologi vid Karolinska Institutet, är i sig ett levande exempel på den utveckling svensk radiologi har genomgått. Han håller en Gösta Forssell-professur (se artikel om historik), arbetar med precisionsmedicin (nutid) och använder allt oftare AI som bilddiagnostiskt hjälpmedel (framtid).

Tekniken utvecklas rekordsnabbt men forskningen och utvecklingen av det multidisciplinära samarbetet är tyvärr inte ikapp. Implementeringen av nya tekniker skulle kunna gå snabbare, konstaterar han och efterlyser mer helikopterseende och mindre tunnelseende bland de som har möjlighet att påverka framtiden. Lennart Blomqvist, har gått den ”långa vägen” som det heter. Han började sin medicinska karriär som underläkare efter läkarlegitimation 1987, blev radiolog 1992 och fick sin första professur 2008.

– Det har varit en lång resa som nu har varat över 35 år. Orsaken till att jag en gång valde att bli röntgenläkare var att det är en så positiv och stimulerande verksamhet. Patienterna VILL bli undersökta och de känner sig omhändertagna när de blir ordentligt undersökta. Det är fantastiskt att ha fått vara en del av en verksamhet som förändras så snabbt.

Det starka engagemanget för yrket och patienternas väl och ve finns kvar, men nu var det längesedan Lennart Blomqvist arbetade dagligen direkt med patienter. Han skrev sin avhandling om MRT (magnetresonanstomografi) av ändtarmstumörer och har därefter specialiserat sig inom cancerrelaterad bilddiagnostik, särskilt inom bäckenregionen.

PLATTFORM FÖR SAMARBETE
Hans nuvarande forskning handlar bland annat om att utveckla en ny interaktiv web-baserad plattform för samarbete mellan radiologer – i utbildning, forskning och som kliniskt hjälpmedel. Han är också forskningsansvarig för den nya bilddiagnostiska modaliteten PET/MR på Karolinska Universitetssjukhuset. Utöver medverkan i olika vårdprogram leder han även nationella utbildningsinsatser i grovtarmsdiagnostik och inom ramen för PCM (Personalized Cancer Medicine) leder han gruppen för den avbildande diagnostikdelen.

– Det finns en diskrepans mellan den snabba tekniska utvecklingen, den ökade komplexiteten och den ekonomistyrda sjukvårdens förutsättningar. För att kunna förstå vad som händer och inte fastna i tunnelseendet krävs en kombination av multiprofessionell samverkan och mod, men det gäller också att vara lyhörd och ödmjuk inför sin egen betydelse, oavsett yrkesroll och position.

Läs hela artikeln

”Ett stort problem att vi i Sverige saknar starka forskningsmiljöer”

– Vi håller näsan över vattnet, men trots att nästan 30 000 cancerpatienter får strålbehandling varje år finns det bara omkring 60–70 strålonkologer i landet, och tillväxten är låg. Maskiner står stilla idag på sjukhusen på grund av brist på personal och strålningsforskningen är eftersatt sedan länge, säger Kjell Bergfeldt, tidigare verksamhetschef på Skandionkliniken och medförfattare till ”larmrapporten” Nationell strategi svensk radioterapi som kom förra året (se sammanfattning på sid 76).

Gynonkologen Kjell Bergfeldt, som också är en av initiativtagarna till en nybildad strålonkologisk förening, vill inte skrämmas – men i likhet med många andra experter varnar han för att svenska cancerpatienter riskerar att få sämre behandling om strålterapi inte prioriteras, både kliniskt och vetenskapligt.

– Att det råder brist på strålonkologer har varit känt sedan länge. Både SBU och Strålskyddsmyndigheten har påtalat problem med kompetensförsörjningen. Det finns för få högspecialiserade strålonkologer idag och det gäller även strålsjuksköterskor och sjukhusfysiker. Att Sverige ligger efter internationellt när det gäller strålningsforskning illustreras kanske bäst av antalet publicerade vetenskapliga artiklar.

– Mellan 2001 och 2015 har det varit en 100-procentig ökning av antalet artiklar i till exempel Danmark och Nederländerna. Från att ha varit världsledande på området är ökningen i Sverige under samma period endast 15 procent, konstaterar han och tillägger att det idag saknas starka förespråkare för strålforskning.

SVÅRT TILLSÄTTA PROFESSURER
– I Danmark finns det 15 professorer i ämnet. Sverige har fyra och det är mycket svårt att tillsätta nya vilket man kan läsa om i vår rapport.
– Det är som om strålning har gått under radarn de senaste åren. Starka forskningsmiljöer saknas i Sverige, men för att nå framgångar, höga toppar, inom forskningen behövs det också en bred bas. Om forskningen släpar efter innebär det att det tar lång tid att implementera nya behandlingar.

Vi skulle också behöva stärka vårt idag närmast obefintliga internationella samarbete för att utveckla forskningen, betonar Kjell Bergfeldt, som under flera år var verksamhetschef på Skandionkliniken i Uppsala, landets enda protonstrålningsklinik. Han tycker att Cancerfonden har varit föredömligt tidigt ute med sin stora satsning på strålningsforskning på totalt 60 miljoner och fellowships.

Läs hela artikeln