Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

RWE från flera studier presenteras för bröstcancerläkemedel

Pfizer presenterar Real World Evidence (RWE) från nio studier för bröstcancerläkemedlet Ibrance (palbociklib) som första linjes behandling i kombination med endokrinbaserad behandling hos patienter med HR+/ HER2- spridd bröstcancer.

Data från fler än 20 000 patienter, som omfattar flera länder och inkluderar patienter som vanligtvis är underrepresenterade i klinisk forskning, presenterades på San Antonio Breast Cancer Symposium (SABCS) den 10–13 december i San Antonio, USA.

En highlight är P-VERIFY, den hittills största jämförande real-world-analysen av total överlevnad av första linjens CDK4/6-hämmare i kombination med aromatashämmare. Studien P-VERIFY inkluderar data från mer än 9 000 amerikanska patienter. Ingen signifikant skillnad i överlevnad sågs mellan första linjens Ibrance (palbociklib), ribociklib och abemaciklib i kombination med aromatashämmare för patienter med HR+/HER2- spridd bröstcancer i klinisk rutinanvändning. I dagsläget finns inga direkt jämförande studier av Ibrance (palbociklib), ribociklib och abemaciklib.

– Real World Data (RWD) kompletterar resultat från kliniska prövningar och kan ge viktiga insikter i hur behandlingar fungerar i klinisk praxis, säger Antonios Valachis, Docent Örebro Universitetssjukhus, och tillägger:

– Kvalitativ RWE ger värdefull kunskap i dagens alltmer komplexa behandlingslandskap.

Spridd bröstcancer – en svår sjukdom
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i världen och nästan en av tre kvinnor med bröstcancer utvecklar spridd bröstcancer som är ett avancerat stadium där tumören har spridit sig från bröstet till andra delar av kroppen.

– Som den första CDK4/6-hämmaren som godkändes, etablerade Ibrance en ny standard för vård för patienter med HR+/HER2- spridd bröstcancer. Resultaten från P-VERIFY bidrar med viktig information till vården för att hjälpa till att välja behandling baserat på individuella patientbehov, säger Daniel Nyqvist, medicinsk rådgivare.

Spridd bröstcancer är en sjukdom som går att bromsa, men idag finns det inget botemedel. I Sverige drabbas omkring 1 500 kvinnor av spridd bröstcancer varje år och cirka 6 000–7 000 lever med diagnosen i Sverige.

Nya data: Lynparza visade kliniskt betydelsefull överlevnadsfördel vid tidig bröstcancer

San Antonio Breast Cancer Symposium: Lynparza visade kliniskt betydelsefull överlevnadsfördel vid tidig bröstcancer i fas III-studien OlympiA.

87,5 % av patienterna som behandlades med olaparib levde efter sex år jämfört med 83,2 % i kontrollgruppen.

Uppdaterade resultat från OlympiA fas III-studien visade att olaparib uppvisade varaktiga, kliniskt meningsfulla förbättringar av total överlevnad (OS), invasiv sjukdomsfri överlevnad (IDFS) och fjärrmetastasfri överlevnad (DDFS) efter sex år hos patienter med ärftlig BRCAmuterad (gBRCAm) HER2-negativ högrisk tidig bröstcancer.

Dessa resultat presenterades den 11 december 2024 under San Antonio Breast Cancer Symposium 2024 (SABCS) och bygger på de positiva primära resultaten som publicerats i The New England Journal of Medicine.

Vid en medianuppföljning på 6,1 år hos patienter som hade fullföljt lokal behandling och standard neoadjuvant eller adjuvant kemoterapi, visade resultaten att olaparib minskade risken för dödsfall med 28 % (hazardt ratio [HR] 0,72; 95 % konfidensintervall [KI] 0,56-0,93) jämfört med placebo. Dessutom levde 87,5 % av patienterna som behandlades med olaparib jämfört med 83,2 % av de som fick placebo. Olaparib visade också varaktiga och kliniskt betydelsefulla förbättringar av de primära och sekundära effektmåtten IDFS och DDFS.

Olaparib minskade risken för återfall av invasiv bröstcancer, andra cancerfall eller dödsfall med 35 % (HR 0,65; 95 % KI; 0,53-0,78) och minskade risken för fjärråterfall eller död med 35 % (HR 0,65; 95 % KI; 0,53-0,81) jämfört med placebo. Nyttan med olaparib var konsekvent i alla viktiga undergrupper, inklusive patienter med högrisk hormonreceptorpositiv sjukdom.

Judy E. Garber, chef för avdelningen för cancergenetik och prevention vid Dana-Farber Cancer Institute och medansvarig prövare för studien sa: ”Dessa långtidsdata från OlympiA bekräftar att adjuvant behandling med olaparib under ett år fortsätter att ge kliniskt meningsfull överlevnadsfördel för patienter med ärftlig BRCA-muterad högrisk HER2-negativ tidig bröstcancer även efter sex år, med fördel som kvarstår i alla undergrupper. Dessa data understryker vikten av gBRCA-testning vid diagnos, så att vi kan identifiera de  patienter som kan dra nytta av behandlingen  så tidigt som möjligt.”Susan Galbraith, Executive Vice President, Oncology R&D, AstraZeneca, sa: ”För två år sedan blev olaparib den första och enda PARP-hämmaren som visade en överlevnadsfördel vid gBRCA-muterad, HER2negativ och högrisk bröstcancer i tidigt stadium. Att se denna nytta fortsätta efter sex års uppföljning är betydelsefullt för patienterna och förstärker hur olaparib fortsätter att förändra behandlingen av BRCA-muterad bröstcancer i tidigt stadium.”

Den säkerhetsprofil och tolerabilitet hos olaparib som observerades i denna studie var i linje med tidigare kliniska studier, och inga nya säkerhetssignaler identifierades vid längre uppföljning. Inga tecken på ökad risk för myelodysplastiskt syndrom eller akut myeloid leukemi observerades jämfört med placebo.

OlympiA-studien koordineras av Breast International Group (BIG) i samarbete med NRG Oncology, US National Cancer Institute (NCI), Frontier Science & Technology Research Foundation (FSTRF), AstraZeneca och MSD.

Olaparib är godkänt i EU för behandling av gBRCAm, HER2-negativ högrisk tidig, lokalt avancerad eller metastaserad bröstcancer.

Tidig bröstcancer
Tidig bröstcancer definieras som cancer begränsad till bröstet med eller utan regional lymfkörtelinblandning, och frånvaro av fjärrmetastaserad sjukdom. Trots framsteg i behandlingen av tidig bröstcancer, återfaller upp till 30 % av patienterna med kliniska och/eller patologiska högriskegenskaper inom de första åren, och patienter med gBRCA mutationer är mer benägna att diagnostiseras vid en yngre ålder än de utan dessa mutationer.

Bröstcancer är en av de mest biologiskt varierande tumörtyperna med olika faktorer som driver dess utveckling och progression. Upptäckten av biomarkörer för utvecklingen av bröstcancer har i hög grad påverkat den vetenskapliga förståelsen av sjukdomen.

OlympiA
OlympiA är en dubbelblind, placebokontrollerad, multicenter fas III-studie som utvärderar effektiviteten och säkerheten av olaparib jämfört med placebo som en 12-månaders adjuvant behandling för vuxna patienter med gBRCA-muterad HER2-negativ tidig bröstcancer, som har genomgått neoadjuvant eller adjuvant kemoterapi.

Det primära effektmåttet var invasiv sjukdomsfri överlevnad, definierat som tiden från randomisering till första lokalregionala eller distala återfall eller ny cancer eller död oavsett orsak. Viktiga sekundära effektmått inkluderar fjärrmestastasfri överlevnad och totalöverlevnad, vilket definieras som tiden från randomisering till dokumenterade bevis på första fjärråterfall av bröstcancer eller död utan distala återfall.

BRCA
BRCA1 och BRCA2 är mänskliga gener som producerar proteiner som är ansvariga för att reparera skadat DNA och spelar en viktig roll för att upprätthålla den genetiska stabiliteten hos celler. När någon av dessa gener är muterad eller förändrad så att dess proteinprodukt antingen inte tillverkas eller inte fungerar korrekt, kan DNA-skador inte repareras ordentligt och cellerna blir instabila. Som ett resultat är celler mer benägna att förvärva ytterligare genetiska förändringar som kan leda till cancer och ge känslighet för PARP-hämmare inklusive olaparib.

Olaparib
Olaparib är PARP-hämmare, den första riktade behandlingen för att blockera DNA skaderespons i celler/tumörer som har en avvikelse i gener involverade i homolog rekombination, såsom de med mutationer i BRCA1 och/eller BRCA2, eller de där avvikelsen uppkommit av andra substanser (såsom nya hormonella medel). Hämning av PARP med olaparib leder till att PARP fastnar vid DNA-enkelsträngsbrott, att replikationsgafflar stoppas och kollapsar, samt bildning av DNA-dubbelsträngsbrott och död av cancerceller.

Olaparib utvecklas och kommersialiseras gemensamt av AstraZeneca och MSD.

29 miljoner kronor till barnonkologisk forskning vid Lunds universitet

En av de forskare vid Lunds universitet som tilldelats anslag från Barncancerfonden är Karolin Hansén Nord. Hon forskar på osteosarkom, en typ av skelettcancer som främst drabbar barn och unga. Drivkraften ligger i de forskningsresultat hon och forskargruppen nått hittills, och hon tror att deras behandlingsprototyp kan vara relevant för fler cancerformer än bara osteosarkom.

 Karolin Hansén Nord, en av nio forskare vid Lunds universitet som tilldelas forskningsanslag från Barncancerfonden 2024. Foto: Agata Garpenlind.

Barncanceröverlevnaden är hög i Sverige, liksom i stora delar av västvärlden, men flera utmaningar kvarstår. Dels avlider fortfarande 15 procent av sin sjukdom eller den tunga behandlingen, dels finns det fortfarande diagnoser där behandling helt saknas. Ett annat problem är de komplikationer som behandlingen orsakar senare i livet och där så många som 7 av 10 drabbas, skriver Barncancerfonden i sitt pressmeddelande. Nu delar de totalt ut totalt 166 miljoner till 62 projekt inom barncancerområdet.

Nio forskningsprojekt vid Lunds universitet tilldelas fina anslag och en dessa av forskare är Karolin Hansén Nord, universitetslektor och docent i experimentell klinisk genetik, och som forskar på osteosarkom, en typ av skelettcancer.

I Sverige insjuknar cirka 10 barn om året i så kallade primära skelettcancersjukdomar och osteosarkom är den vanligaste. Prognosen för överlevnad förbättrades radikalt med införandet av cellgiftsbehandling på 1980-talet. Sedan dess har bland annat den kirurgiska behandlingen förbättrats men överlevnaden ligger kvar på omkring 65 procent och det finns fortsatt mycket att göra.

Vad är det första ni kommer att göra nu?

– Trots att osteosarkom utvecklas tidigt i livet är de genetiska förändringarna mycket komplexa. Vi har identifierat mekanismerna bakom detta genetiska kaos och hur det driver tumörutvecklingen. Nästa steg är att bekräfta våra resultat i oberoende kohorter och använda kunskapen för att utveckla en behandlingsprototyp – något vi kan göra utan att fullt ut förstå alla detaljer.

Hur känns det att ha fått det här anslaget?

– Bidraget från Barncancerfonden är avgörande för att vi ska kunna fortsätta vår forskning. Sedan projektet startade för nästan tio år sedan har vi fått stöd från dem, vilket jag är oerhört tacksam för. Projektet har varit mer utmanande än jag först trodde, men vi har gjort stadiga framsteg. Möjligheten att arbeta med långsiktiga projekt är avgörande för att upptäcka och utvärdera det oväntade.

Vad hoppas du att din forskning ska leda till?

– Vi har visat att osteosarkom inte är en enda sjukdom, utan består av flera undergrupper med unik genetik och biologi. Det är viktig kunskap för bättre diagnostik. Förändringar i genen TP53 är centrala för de flesta osteosarkom och även för många andra obotliga cancerformer. Vi tror att våra resultat och vår behandlingsprototyp kan vara relevanta för fler cancerformer än bara osteosarkom. Även om det för närvarande främst är jag som är övertygad om detta, är det en tillräcklig drivkraft för att fortsätta.

Läs mer om Karolins forskning på Barncancerfondens webbplats:
”Forskare upptäcker möjlig nyckel till svårbehandlad barncancer”

De nio projekt vid Lunds universitet som tilldelas Barncancerfondens anslag 2024

Forskarna är verksamma vid Institutionen för laboratoriemedicin

Vems är ansvaret att informera släktingar om ärftlig cancerrisk?

Sverige tycker att både patienten och sjukvården har ett moraliskt ansvar att informera berörda släktingar om en ärftlighetsutredning. Sju av tio anser dock att sjukvården bör ha det yttersta ansvaret.

Anna Rosén, docent och överläkare i klinisk genetik och forskningsledare för gruppen bakom studien.

Genetisk diagnostik används alltmer inom sjukvården, bland annat inom cancerområdet. Resultat från en genetisk utredning för ärftlig cancer berör inte bara den enskilde patienten, utan också patientens släktingar. Hur sjukvården ska hantera informationsöverföring av information som kan bidra till att förebygga sjukdom hos patientens genetiska släktingar är en omdiskuterad fråga.

– Att känna till att man har förhöjd ärftlig risk ger möjligheter att förebygga eller tidigt upptäcka vissa cancersjukdomar. Klinisk praxis i svensk sjukvård är att patienten uppmuntras informera sina släktingar om den utredning som genomförts, och samtidigt vet vi att vissa släktingar inte nås av informationen, även om den finns där. Därför är det intressant att veta hur människor ser på ansvarsfrågan, säger Kalle Grill, docent i filosofi och en av författarna till studien.

Kalle Grill, docent i filosofi och en av författarna till studien.

Nästan tusen slumpmässigt utvalda svenskar besvarade forskarnas enkät. Den innehöll ett hypotetiskt scenario där en person inleder en cancergenetisk utredning eftersom flera släktingar har haft tjocktarmscancer i unga år. I scenariot visar utredning på en förhöjd risk för personen själv och dennes syskon och kusiner, och de erbjuds regelbundna tarmundersökningar för att tidigt upptäcka cancer. Personen själv informerar syskonen, men inte kusinerna, som den inte har någon kontakt med.

En ny enkätstudie från Umeå universitet visar att människor i Både patienter och sjukvården ansvariga

Sex av tio svarade att de anser att patienten som inlett den genetiska utredningen själv har ett moraliskt ansvar att informera sina kusiner. Men ännu fler (75%) ansåg att sjukvården har ett sådant ansvar. I studien tillfrågades deltagarna om vem som bör ha det yttersta ansvaret för att informera kusinerna. Sju av tio ansåg att ansvaret ligger hos sjukvården, och bara 16% ansåg att patienten hade det yttersta ansvaret.

Nuvarande arbetssätt inom vården är att stödja patienten i att informera sina släktingar. Patienten får ofta skriftlig information som kan förmedlas vidare till släktingarna, och när släktingarna hör av sig till vården får de genetisk vägledning. Patienter brukar också själv vilja informera sina släktingar, men det kan vara svårt att veta till vilka, hur och när.

Förväntan på sjukvården att ta det yttersta ansvaret

Resultaten i denna studie visar att i den allmänna populationen finns en förväntan att sjukvården ska ta det yttersta ansvaret för att informera släktingarna, särskilt i en situation då det finns risk att släktingar lämnas oinformerade. Svensk lagstiftning anger tydligt att information inte får förmedlas utan patientens medgivande. I studien ansåg dock en klar majoritet att sjukvården bör informera släktingar även mot patientens önskan.

– Det är inte är samma sak att besvara en enkät om en fiktiv situation som att vara i den faktiska kliniska situationen, men det är viktig information för oss i sjukvården att se hur förväntningarna på vår verksamhet kan vara. Vi vet dock inte om det skulle vara mer effektivt att låta sjukvården sköta detta, men snart har vi resultat från en klinisk randomiserad studie som utvärderar om erbjudandet att sjukvården skickar brev direkt till släktingar gör att fler hör av sig, säger Anna Rosén, docent och överläkare i klinisk genetik och forskningsledare för gruppen bakom studien.

Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften BMJ Open. Forskningen finansieras av Forte och Cancerfonden.

Om den vetenskapliga publiceringen
Who has the responsibility to inform relatives at risk of hereditary cancer? A population-based survey in Sweden.
Kalle Grill, Amicia Phillips, Barbro Numan Hellquist, Anna Rosén
BMJ Open
https://bmjopen.bmj.com/content/14/11/e089237

Från ASH: Calquence + Venetoklax förbättrar överlevnad vid KLL i fas III-studie

Tidsbegränsad behandling med Calquence (akalabrutinib) plus venetoklax visade bättre progressionsfri överlevnad jämfört med standardbehandling hos patienter med tidigare obehandlad kronisk lymfatisk leukemi i fas IIIstudien AMPLIFY, där 77 % av patienterna fortfarande var progressionsfria efter tre år

Akalabrutinib plus venetoklax med tillägg av obinutuzumab minskade risken för sjukdomsprogression eller död med 58 % jämfört med standardbehandling.

Akalabrutinib plus venetoklax kan bli den första tidsbegränsade tablettbehandlingen med en andra generationens BTK-hämmare, med positiva resultat i en fas III-studie för patienter med kronisk lymfatisk leukemi (KLL).

Resultatet från AMPLIFY fas III-studien visade att AstraZenecas akalabrutinib i kombination med venetoklax uppvisade en statistiskt signifikant och kliniskt relevant förbättring av progressionsfri överlevnad (PFS) jämfört med kemoimmunterapi hos patienter med tidigare obehandlad KLL.

Dessa resultat presenterades under American Society of Hematology (ASH) 66:e årliga möte i San Diego, USA.

Vid en medianuppföljning på 41 månader visade resultaten att akalabrutinib plus venetoklax minskade risken för sjukdomsprogression eller död med 35 % jämfört med standardbehandlingen med kemoimmunterapi (hazard ratio [HR] 0,65; 95 % konfidensintervall [CI] 0,49- 0,87; p=0,0038). Akalabrutinib plus venetoklax med tillägg av obinutuzumab visade en 58 % minskning av risken för sjukdomsprogression eller död jämfört med standardbehandlingen med kemoimmunterapi (HR 0,42; 95% CI 0,30-0,59; p<0,0001). Median-PFS uppnåddes inte för någon av akalabrutinib-kombinationerna jämfört med en median-PFS på 47,6 månader för kemoimmunterapi.

Interimsdata för total överlevnad (OS) visade en gynnsam trend som var nominellt statistiskt signifikant för akalabrutinib plus venetoklax (HR 0,33; 95 % KI 0,18-0,56; p<0,0001), men OSdatan var inte mogen vid tidpunkten för denna analys och studien kommer att fortsätta att utvärdera OS som ett sekundärt effektmått.

”Kronisk lymfatisk leukemi anses vara en obotlig cancer och patienter lever med sjukdomen och långtidseffekterna av behandlingarna i många år. AMPLIFY-resultaten väcker förhoppning om en ny tidsbegränsad tablettbehanding, som skulle kunna erbjuda patienter möjlighet att ta paus från läkemedelsbehandling och på så sätt även minska risken för långvariga biverkningar och läkemedelsresistens”, säger Jennifer R. Brown, MD, PhD, chef för KLL Center vid avdelningen för hematologiska maligniteter på Dana-Farber Cancer Institute, och Worthington och Margaret Collette professor i medicin vid Harvard Medical School samt huvudprövare i studien.

”Baserat på dessa data från AMPLIFY-studien är akalabrutinib den enda av de så kallade andra generationens BTK-hämmare som har visat effekt i första linjen hos patienter med KLL, både när den ges som kontinuerlig och som tidsbegränsad behandling. Detta är ett viktigt framsteg för patienter och läkare som söker nya behandlingsalternativ och mer flexibilitet för att kunna hantera denna sjukdom över en lång tidsperiod”, säger Susan Galbraith, Executive Vice President, Oncology R&D, AstraZeneca.

Båda behandlingsarmarna med akalabrutinib visade på långvarig effekt, med 36-månaders PFS-frekvenser på 76,5 % för akalabrutinib plus venetoclkx och 83,1 % med tillägg av obinutuzumab jämfört med 66,5 % för kemoimmunterapi. Patienterna erhöll också ett gynnsamt behandlingssvar i form av overall response rate (ORR) i bägge akalabrutinib-armarna; 92,8 % för akalabrutinib plus venetoklax respektive 92,7 % med tillägg av obinutuzumab, jämfört med 75,2 % för kemoimmunterapi.

Säkerheten och tolerabiliteten hos akalabrutinib var i linje med tidigare känd säkerhetsprofil och inga nya säkerhetssignaler identifierades. Biverkningar grad 3 eller högre inträffade hos 53,6 % av patienterna som behandlades med akalabrutinib plus venetoklax, hos 69,4 % av patienterna som behandlades med akalabrutinib plus venetoclax med tillägg av obinutuzumab och hos 60,6 % av patienterna som behandlades med standardbehandling med kemoimmunterapi. Den vanligaste biverkningen av grad 3 eller högre var neutropeni i alla behandlingsarmar, vilket förekom hos 26,8 %, 35,2 % respektive 32,4 % av patienterna.

Låga frekvenser av tumörlyssyndrom (TLS) förekom i bägge akalabrutinib-armarna, med en biverkningsfrekvens oavsett grad på 0,3 % av patienterna som behandlades med akalabrutinib plus venetoklax och 0,4 % med tillägg av obinutuzumab, jämfört med 3,1 % för patienter som behandlades med kemoimmunterapi.

Kronisk lymfatisk leukemi KLL

KLL är den vanligaste formen av leukemi hos vuxna, med över 100 000 nya fall globalt under 2019. Även om vissa personer med KLL inte upplever några symtom vid diagnos, kan andra uppleva trötthet, viktminskning, frossa, feber, nattliga svettningar, svullna lymfkörtlar och buksmärtor.  Vid KLL uppstår en ansamling av maligna lymfocyter i blodet, benmärgen och lymfkörtlarna. När antalet maligna celler ökar, finns det mindre utrymme i benmärgen för produktion av normala vita blodkroppar, röda blodkroppar och blodplättar.  Detta kan leda till infektion, anemi och blödning. B-cellsreceptorsignalering via BTK är en av de väsentliga signalvägarna när det gäller cellprolifiering vid KLL.

AMPLIFY

AMPLIFY är en randomiserad, global, öppen, multicenter fas III-studie som utvärderar effektiviteten och säkerheten av akalabrutinib i kombination med venetoklax med och utan tillägg av obinutuzumab jämfört med prövarens val av kemoimmunterapi (fludarabincyklofosfamid-rituximab eller bendamustin-rituximab hos vuxna patienter med tidigare obehandlad KLL, utan del(17p) eller TP53-mutation.  Patienterna randomiserades 1:1:1 för att erhålla antingen tidsbegränsad behandling med akalabrutinib plus venetoklax alternativt akalabrutinib plus venetoklax med tillägg av obinutuzumab eller standardbehandling med kemoimmunterapi. Akalabrutinib administrerades i bägge behandlingsarmarna under en bestämd tidsperiod på 14 cykler (28 dagar per cykel), och standardbehandling med kemoimmunterapi administrerades under 6 cykler. Det primära effektmåttet var PFS i akalabrutinib- och venetoklax-armen bedömt av en oberoende granskningskommitté. PFS i akalabrutinib plus venetoklax med tillägg av obinutuzumab ugjorde ett viktigt sekundärt effektmått. Andra viktiga sekundära effektmått inkluderade total överlevnad och nivå av MRD (minimal kvarvarande sjukdom). Studien omfattade 27 länder i Nord- och Sydamerika, Europa, Asien och Oceanien.

AMPLIFY-studien inkluderade patienter från 2019 till 2021 och pågick under covid-19-pandemin. Patienter med blodcancer löper en oproportionerligt hög risk för allvarliga konsekvenser av covid-19, inklusive sjukhusvistelse och dödsfall jämfört med befolkningen i allmänhet.