CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad
CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad
Förekomsten av munbakterier i så kallade cystiska bukspottkörteltumörer är kopplat tilltumörens svårighetsgrad. Det visar en ny studie från Karolinska Institutet. Förhoppningen är att resultaten kan bidra till bättre diagnostik och behandling av cancer i bukspottkörteln, skriver kirurgen Asif Halimi, Karolinska Universitetssjukhuset, forskaren Haleh Davanian och docent Margaret Sällberg Chen, båda vid Odontologiska institutionen, Karolinska Institutet.
Pankreascancer i tidig fas är oftast utan symtom, den upptäcks sent hos huvuddelen av de drabbade och har då ofta hunnit bli avancerad eller metastaserad. Majoriteten har därför en obotbar tumör vid upptäckten. Adenocarcinom i pankreas har dessutom en sämre prognos med endast fem procents femårsöverlevnad efter diagnos. Pankreascancer har därför blivit den fjärde vanligaste orsaken till cancerrelaterad död i västvärlden och beräknas bli den näst vanligaste orsaken före år 20301.
Cystiska tumörer i pankreas är däremot godartade i de flesta fall, enbart en bråkdel övergår till cancer. Dessa vätskefyllda pankreascystor är dock mycket vanliga, upp till 20–30 procent av befolkningen kan vara bärare av pankreascystor. Varför cystorna hos vissa individer transformeras och blir invasiva är oklart. Nya resultat från bland annat vår grupp visar att pankreas cystor inte alltid är sterila utan kan innehålla bakteriellt DNA och tecken på inflammation. Vår nya studie
visar att cystorna med förstadium till cancer innehåller mest bakteriellt DNA samt bakteriella translokationsmarkörer2.
Vidare ser vi att munbakterierna verkar i biofilm-liknande nätverk i cystvätskan hos gruppen som uppvisar histologiska tecken på höggradig dysplasi och invasiv cancer i pankreas. I våra analyser ser vi också att Fusobacterium nucleatum och Granulicatella adiacens-bakterierna, som oftast hör hemma i munnen och i saliv, är starkt kopplade till höggradiga dysplasiska förändringar i pankreasvävnad. En intressant koppling mellan bakteriefyndet och pankreasendoskopi är noterad, men detta gäller dock inte alla patienter. Dessa fynd har stor betydelse för diagnostik av cystiska pankreastumörer men även omhändertagandet av denna stora patientgrupp.
HITTAS OFTAST SOM BIFYND
Cancer i pankreas är en relativt ovanlig cancerform, med cirka 1 500 nya fall per år i Sverige. Det är däremot en väldigt allvarlig cancerform där insjuknandehastigheten är ungefär densamma som dödligheten, vilket innebär att knappast någon blir botad. Forskning med olika infallsvinklar pågår för att vända denna trend, och ett område som får alltmer intresse är cystiska förändringar som på sikt kan utvecklas till cancer i bukspottkörteln. Dessa cystor brukar inte ge några kliniska symtom och hittas oftast som bifynd när man genomgår en röntgenundersökning av någon helt annan anledning. Trots att cystor i bukspottskörteln är vanligt förekommande hos cirka 20–30 procent av befolkningen, är det endast en bråkdel av dessa cystor som utvecklas till cancer.
Vissa av dessa pankreascystor eller lesioner är godartade medan andra, i synnerhet slemproducerande intraduktal papillär mucinös neoplasi (IPMN) och mucinös cystisk neoplasi (MCN), är premaligna lesioner3, 4, eftersom de kan utvecklas till cancer. Beroende på var dessa cystor sitter i pankreas, delar man upp IPMN i olika grupper; huvudgångs- IPMN där cystor sitter i huvudgången i pankreas, sidogångs-IPMN där cystor sitter i de små gångarna eller en blandning av dessa, så kallade mixed type-IPMN5. Huvudgångs- IPMN är associerat med hög risk för cancer (Bild 1–3) och ska genomgå resektion om patienten är operabel6,7. Trots högteknologiskt diagnostiskt redskap, är det många gånger svårt att urskilja slemproducerande cystor, i synnerhet sidogångs-IPMN, från andra godartade lesioner i pankreas8. Dessutom finns för närvarande inga metoder tillgängliga för att på ett tillförlitligt sätt förutse graden av dysplasi associerad med dessa lesioner. Av detta skäl behöver ett stort antal individer regelbunden, livslång radiologisk kontroll och/eller operation.
Osäkerheten i diagnostiken gör det svårt att bestämma när kirurgen ska ta fram kniven, det vill säga om och när en cysta har utvecklats till en premalign lesion då kirurgisk resektion är motiverad. I vågskålen ligger en icke försumbar risk för betydande postoperativa komplikationer och viss mortalitet associerad med pankreaskirurgi. Vidare är den nuvarande bristen på kunskap
också ett stort hinder för utvecklingen av program för förebyggande kirurgi som helst endast bör utföras hos patienter med potentiellt ”farliga” lesioner, precis innan de övergår i cancer (höggradig dysplasi). Däremot skulle kirurgi som utförts på cystor med endast låggradig dysplasi representera överbehandling, medan kirurgisk resektion av cystor som redan har utvecklats till cancer representerar oönskade underbehandlingar.
