Att överleva lungcancer var fokus för världskongress i Seoul
Stort fokus på ökad överlevnad när viktiga medicinska genombrott presenterades kring en av de svåraste av alla cancerformer på International Association for the Study of Lung Cancer stora världskongress 2026 i Seul.
Den stora lungcancerkongressen hölls förra veckan i Seoul, Korea. Det presenterades flera stora medicinska genombrott för en av de svåraste cancersjukdomarna att behandla. På agendan var de nya antikropp–läkemedelskonjugat vid småcellig lungcancer och att målriktad behandling flyttas allt tidigare i behandlingsförloppet vid molekylärt definierad NSCLC. Samtidigt var flera resultat fortfarande preliminära och ännu inte praxisändrande.
Vid en genomgång av några av de mer uppmärksammade resultaten sticker två randomiserade fas III-studier vid recidiverad småcellig lungcancer ut. En av de presenterades av Anne Chiang, docent i medicin vid sektionen för medicinsk onkologi vid Yale University.
– Vi befinner oss nu i immunterapins era inom småcellig lungcancer, säger hon till WCLC News.
I ARTEMIS-008 gav risvutatug rezetecan en medianöverlevnad på 18,5 månader, jämfört med 10,3 månader med topotekan, HR 0,46. Behandlingen gav också färre allvarliga behandlingsrelaterade biverkningar, men mer interstitiell lungsjukdom.
I TAISHAN-302 gav tambotatug pelitecan en medianöverlevnad på 13,3 månader, jämfört med 9,4 månader med topotekan. Median-PFS var 7,4 respektive 2,8 månader och responsfrekvensen 59,1 respektive 9,7 procent. Intrakraniell aktivitet sågs också.
Resultaten pekar mot att B7-H3-riktade ADC:er kan ersätta topotekan som andralinjebehandling vid SCLC. En begränsning är att båda studierna huvudsakligen eller helt genomfördes i Kina, vilket gör att överförbarheten till västerländska populationer behöver bekräftas.
I den globala fas III-studien DESTINY-Lung04 jämfördes trastuzumab deruxtecan, T-DXd, med pembrolizumab plus platinumbaserad kemoterapi vid tidigare obehandlad metastaserad HER2-muterad NSCLC.
Median-PFS var 14,3 månader med T-DXd och 8,3 månader med kemoimmunterapi, HR 0,63. Responsfrekvensen var 70 respektive 40,5 procent. Fördelen sågs även hos patienter med hjärnmetastaser.
Detta är den första randomiserade fas III-studien som visar en tydlig PFS-vinst för HER2-riktad monoterapi i första linjen. Men överlevnadsdata är omogna och visade ännu ingen fördel: median-OS var 29,3 månader med T-DXd och 33,1 månader med kontrollbehandlingen. ILD/pneumonit förblir en viktig risk. Resultaten talar därför starkt för en ny förstalinjeoption, men OS och säkerhet måste vägas in innan behandlingen betraktas som självklar ny standard.
Bättre hjärnkontroll vid ROS1-positiv NSCLC. I fas I/II-studien ARROS-1 gav den hjärnpenetrerande ROS1-hämmaren zidesamtinib en objektiv respons hos 94 procent av tidigare TKI-obehandlade patienter med avancerad ROS1-positiv NSCLC. Komplett respons sågs hos 15 procent.
Samtliga tio patienter med mätbara hjärnmetastaser svarade intrakraniellt och sju fick komplett intrakraniell respons. Ingen CNS-progression registrerades bland 78 patienter utan hjärnmetastaser vid behandlingsstart.
Resultaten är mycket lovande för en ovanlig men kliniskt viktig patientgrupp. Studien var emellertid enkelarmad och uppföljningen relativt kort; median-PFS hade ännu inte uppnåtts.
Ny förstalinjekombination vid EGFR exon 20-insertion. I fas III-studien REZILIENT 3 förbättrade zipalertinib plus platinumbaserad kemoterapi median-PFS från 8,5 till 14,5 månader vid tidigare obehandlad avancerad NSCLC med EGFR exon 20-insertion, HR 0,50. Responsfrekvensen ökade från 40,3 till 65 procent.
Patienter med hjärnmetastaser hade också nytta av behandlingen. Däremot var grad 3–4-biverkningar betydligt vanligare med kombinationen, 87,1 jämfört med 54,4 procent. OS-data är ännu omogna och kontrollarmen med enbart kemoterapi motsvarar inte längre alltid dagens kliniska standard.
Profylaktisk hjärnbestrålning vid SCLC kan möjligen undvikas. Den randomiserade fas III-studien MAVERICK jämförde regelbunden MR-övervakning med MR plus profylaktisk kranial bestrålning, PCI, hos patienter med SCLC utan hjärnmetastaser.
MR-övervakning utan PCI gav bättre kognitiv sviktfri överlevnad, HR 0,60, och mindre toxicitet. Den preliminära analysen visade ingen skillnad i total överlevnad, men patienter utan PCI patienterna levde nästan lika länge oavsett om de fick profylaktisk hjärnbestrålning, PCI, eller enbart följdes med regelbundna MR-undersökningar
Resultaten kan förändra synen på PCI, särskilt för patienter där kognitiv funktion prioriteras. Den slutliga OS-analysen behövs dock innan MR-övervakning ensam kan betraktas som ny standard. Tillgång till täta MR-kontroller är också en praktisk begränsning.
Överlevnad nära fördubblades med ny immunterapeutisk princip efter svikt på PD-(L)1-hämmare. I den första delen av fas III-studien PRESERVE-003 gav den experimentella CTLA-4-antikroppen gotistobart en medianöverlevnad på 18,5 månader, jämfört med 10,0 månader med docetaxel, hos patienter med metastaserad skivepitelformad NSCLC efter progression på PD-(L)1-hämmare. Risken för död minskade med 43 procent.
Gotistobart är utformad för att selektivt eliminera regulatoriska T-celler i tumörens mikromiljö. Resultatet är intressant eftersom behandlingsalternativen efter immunterapisvikt är begränsade, men det kommer från en inledande del av studien och behöver bekräftas i den pivotala fas III-delen.
Osimertinibs överlevnadsvinst består efter åtta år. Den nya långtidsanalysen från ADAURA visade att tre års adjuvant osimertinib fortsätter att ge en tydlig överlevnadsvinst efter komplett resektion av EGFR-muterad NSCLC.
– Överlevnadsvinsten gällde patienter både med och utan rökanamnes, personer yngre än 65 år och personer som var 65 år eller äldre, patienter i olika sjukdomsstadier, IB, II eller IIIA, samt patienter med antingen exon 19-deletion eller L858R-mutation i EGFR, säger Roy S. Herbst, läkare och chef för Dartmouth Cancer Center.
Vid stadium II–IIIA var åttaårsöverlevnaden 74 procent med osimertinib och 58 procent med placebo, HR 0,53. I hela populationen med stadium IB–IIIA var motsvarande siffror 79 respektive 64 procent.
Det är snarare en viktig bekräftelse än ett nytt behandlingsgenombrott, eftersom osimertinib redan är etablerad standard. Resultaten visar dock att nyttan kvarstår flera år efter avslutad behandling och förstärker betydelsen av EGFR-testning även vid operabel NSCLC.
Viktiga negativa eller nyanserande resultat var två studier som inte levererade.
Resultatet från PAPILLON presenterades av Chul Kim, läkare och chef för thoraxonkologi vid MedStar Georgetown University Hospital samt docent vid Georgetown University. Det visades att amivantamab plus kemoterapi gav numeriskt längre OS än kemoterapi vid EGFR exon 20-insertion, 34,3 mot 27,9 månader, men skillnaden var inte statistiskt signifikant. Resultatet kan ha påverkats av överkorsning till amivantamab.
Inte heller EVOKE-03, visade önskat resultat. Sacituzumab govitecan plus pembrolizumab förbättrade inte PFS eller OS signifikant jämfört med pembrolizumab ensamt vid PD-L1-hög NSCLC. Studien Sacituzumab Govitecan-Pembrolizumab Combination Will Not Supplant Pembrolizumab Monotherapy in PD-L1-High NSCLC presenterades av Giannis Mountzios, läkare och chef för den fjärde onkologkliniken och kliniken för kliniska studier vid Henry Dunant Hospital Center i Aten, som konstaterade att trots användningen av immuncheckpointhämmare i första linjen svarade inte mer än hälften av patienterna med metastaserad NSCLC på förstalinjebehandling med pembrolizumab som monoterapi.
Lungcancerkongressen höll i Korea 12-15 september.
