Hög ålder begränsade inte nyttan av behandling vid KLL
Nya data från internationell klinisk studie på patienter med kronisk lymfatisk leukemi visar att även de som är 80 år eller äldre, har bestående nytta av BTK-hämmaren zanubrutinib. Därtill saknar patienterna känslan av delaktighet. Resultaten presenterades vid EHA-kongressen i mitten av juni.
Kronisk lymfatisk leukemi, KLL, är en cancersjukdom som i hög grad drabbar äldre. Medianåldern vid diagnos är 70 år, och omkring 69 procent av nya fall upptäcks hos personer som är minst 65 år. Ändå har de allra äldsta historiskt varit underrepresenterade i de kliniska studier som underbygger läkemedelsgodkännandet, vilket skapat osäkerhet om hur dessa patienter bäst bör behandlas. Bilden kompliceras dessutom av samsjuklighet, inte minst hjärt-kärlsjukdom och en risk för förmaksflimmer som ökar med åldern. Nya resultat från SEQUOIA-studien bidrar till att fylla denna kunskapslucka med långtidsdata för just dessa patienter.
Patienter med KLL som var 80 år eller äldre vid studiestart hade fortsatt varaktig nytta av BTK-hämmaren zanubrutinib, med namnet Brukinsa, efter drygt sex och ett halvt års medianuppföljning. Det visar en ny analys i SEQUOIA-studien, som presenterades vid årets EHA-kongress i Stockholm. I patientgruppen som analyserades ingick 38 patienter som var minst 80 år och som behandlades med läkemedlet zanubrutinib som hindrar cancerceller från att växa och dela på sig.
Många i gruppen hade en särskilt svårbehandlad form av sjukdomen: drygt en tredjedel bar på del(17p) och/eller TP53-mutation, som ofta gör att vanlig cellgiftsbehandling fungerar sämre, och drygt hälften hade omuterad IGHV som brukar innebära ett mer aggressivt förlopp. Trots det svarade samtliga patienter på behandlingen, och hos knappt var femte gick inga tecken på sjukdomen längre att påvisa. Sex år senare hade sjukdomen inte förvärrats hos ungefär 64 procent, och omkring 76 procent levde fortfarande. När analysen gjordes tog fortfarande drygt en tredjedel läkemedlet och inga nya biverkningar hade tillkommit.
Vidare var den progressionsfria överlevnaden efter 78 månader 71,8 procent för zanubrutinib jämfört med 31,0 procent för bendamustin-rituximab. Fördelen kvarstod oavsett IGHV-status och var särskilt uttalad vid omuterad IGHV (70,4 mot 17,4 procent). Även tiden till en andra progression, det vill säga från att behandling med zanubrutinib började fram till att sjukdomen försämrades en andra gång, och tid till nästa behandling talade till zanubrutinibs fördel.
På kongressen presenterades nya evidens från den kliniska vardagen (RWE; real-world evidence) som omfattar fler än 250 000 patienter. Bland cirka 10 500 patienter med offentlig sjukförsäkring i USA med KLL/SLL som fått en BTK-hämmare som första behandling hade de som behandlades med zanubrutinib lägre risk att avlida, byta behandling eller avbryta behandlingen än de som fått ibrutinib eller akalabrutinib – med liknande resultat oavsett ålder. I en separat analys av drygt 16 700 tidigare obehandlade patienter sågs längre tid till nästa behandling och bättre totalöverlevnad med zanubrutinib, och i en analys av cirka 233 300 patienter var ettårsfrekvensen av förmaksflimmer lägst, med 11 procent, jämfört med 13 procent för akalabrutinib och 16 procent för ibrutinib.
En av analyserna riktar blicken mot patienterna själva. Med AI-baserad textanalys kartlades drygt 44 400 inlägg från cirka 2 700 KLL-patienter i Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien och Storbritannien kring valet av första linjens behandling. Besluten styrdes i hög grad av den behandlande hematologen, medan delat beslutsfattande var begränsat: bara 7 procent av patienterna i Storbritannien och 11 procent i Tyskland uppgav att de varit delaktiga i valet av deras behandling. Dessa data bidrar till debatten om vikten av dialog mellan läkaren och patienten vid behandlingstillfället.
2026 års upplaga av EHA-kongressen hölls i Stockholm i mitten av juni.
