LÅNGA SJUKSKRIVNINGAR EFTER LÅGGRADIGA GLIOM
Ett år efter diagnosen låggradig hjärntumör var knappt tre av tio personer i heltidsarbete. Ytterligare ett år senare var andelen fortsatt under hälften, visar en studie från Göteborgs universitet. Återgång i arbete är en viktig friskfaktor för denna unga patientgrupp. Här ger Isabelle Rydén, forskare inom klinisk neurovetenskap vid Sahlgrenska akademin, en överblick av det aktuella kunskapsläget.
Varje år insjuknar ungefär 1 400 personer i Sverige i någon form av primär tumör i det centrala nervsystemet, av dessa drabbas cirka hundra personer av så kallade låggradiga gliom (WHO grad II). Låggradiga gliom hos vuxna karaktäriseras av låg proliferation och långsam tillväxt med diffus avgränsning till övrig vävnad. Magnetkameraundersökningar underskattar i de flesta fall tumörens infiltrativa utbredning i vit substans. Radiologiskt kan låggradiga gliom ses som lågintensiva lesioner på T1- viktade bilder och högintensiva på FLAIR eller T2-viktade sekvenser. Frånvaro av kontrastladdning vid tillförsel av gadolinium är typiskt, men ses också vid höggradiga gliom.
Låggradiga gliom är obotbara på grund av den diffusa växten och transformeras över tid till mer högmaligna tumörer. Med nuvarande strategier där patienter i större omfattning erhåller behandling i ett tidigt skede ses en ökad
överlevnadslängd. Kirurgi och onkologisk behandling utgör viktiga delar i behandlingen för att förlänga livet för patienter med låggradiga gliom. Överlevnadslängden varierar stort, men de flesta patienter lever i många år och en inte obetydlig andel lever 20 år eller mer. Behandlingen består om möjligt av kirurgi där målet är att uppnå maximal säker resektion, det vill säga att ta bort så mycket tumör som möjligt utan att orsaka bestående nedsättningar.
Biopsi görs när kirurgi inte är möjlig, till exempel på grund av tumörens läge. Valet av onkologisk behandling bestäms utifrån patientspecifika risker (exempelvis ålder), den kvarvarande tumörens utbredning, och den histopatologiska diagnosen (PAD). I nuvarande diagnostik görs utöver gradering av malignitetsgrad även molekylärdiagnostik där förekomst av den gen som kodar för enzymetisocitrat dehydrogenas (både IDH-1 och IDH-2) och förekomst av co-deletion av kromosom 1p och 19q (LOH1p/19q) har visat sig vara prognostiskt gynnsamma. LOH 1p/19q och metylering av promotor till den gen som kodar för enzymet 06-metylguanin-DNA-metyltransferas
(MGMT) har också på senare tid visat sig viktiga för val av onkologisk behandling. Den onkologiska behandlingen innefattar i vanliga fall extern strålterapi (foton- eller protonstrålning)och cytostatikabehandling med Lomustin-
Prokarbazin-Vinkristin (PCV) eller Temozolomide.
