Trots att han har tillbringat mer än 40 år i dödens omedelbara närhet kan han inte riktigt släppa taget. Nu tar den nyligen pensionerade Peter Strang, Sveriges förste professor i palliativ medicin, ett helt nytt grepp på både döden och sitt eget skrivande. I den kusligt verklighetstrogna och tankeväckande spänningsromanen ”Dödshjälparen” utforskar han gränslandet mellan dödshjälp, självmord och mord. En komplex fråga som kanske inte är bara svart eller vit.
Döden, döden, döden. Ja, med det mantrat kunde Peter Strang, i likhet med Astrid Lindgren, ha börjat alla sina arbetsdagar och så hette också den TV-serie han medverkade i 2013. Som onkolog och professor i palliativ medicin har han ägnat sig mer åt döden än de allra flesta i professionen. Och med tanke på hans betydande insatser inom den palliativa vården är det inte fel att säga att hans långvariga arbete med döden och döendet faktiskt är hans livsverk. Få personer har gjort mer för att ändra på synen på vården i livets slutskede – vikten av god fysisk och psykisk smärtlindring, fokus på det existentiella lidandet, kompetensutveckling av vårdpersonalen, att verkligen se och respektera den döende människan och hennes/hans anhöriga.
VÄLSKRIVEN SKRÄCKBOK
Det är det goda döendet han har kämpat för i alla år och han har skrivit en rad olika fackböcker på temat. För något år sedan skrev han sin första roman, ”I skuggan av sommaren”, en existentiell berättelse med cancertema. Med boken ”Dödshjälparen” som kom ut i höstas och utspelar sig på ett fiktivt närsjukhus, tar han steget in i en mörkare värld – en värld där de som är satta att vårda och hjälpa oss inte alltid vill oss väl, en värld där det måhända är alldeles för lätt för någon med onda avsikter att påskynda döden istället för att förhindra eller underlätta den. ”Dödshjälparen” är inte bara en spänningsroman, det är en lågmäld och mycket välskriven skräckbok där man inte förrän långt in i handlingen börjar förstå vem som är den skyldige/a.
