Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

DENNA WEBBPLATS ANVÄNDER KAKOR (COOKIES). Vi använder kakor för att kunna ge dig en bra upplevelse när du besöker vår webbplats. Kakor används för webbstatistik för att kunna göra förbättringar på webbplatsen. Läs mer om vår cookie policy. Du kan välja att godkänna att vi använder kakor under ditt besök genom att klicka på “Jag godkänner”.

Svensk-tyska förbindelser inom cancerforskning – och Lore Zech

De senaste åren har flera tidningar skrivit om varför hundratals tyska läkare väljer att flytta till Sverige. Ofta nämns att arbetsdagarna här är kortare, arbetsmiljön bättre och att läkaren träffar färre patienter per dag. Det är ett historiskt trendbrott – tidigare har fler svenska medicinare fortsatt karriären i Tyskland än tvärtom. Som svensk medicinhistoriker i Tyskland är det inte så överraskande att jag intresserar mig för svensk-tyska medicinska förbindelser i historien och i nutid. Och tro mig, det finns en hel del material att forska på.

På tal om kända tysk-svenska läkare: Visste du att den kanske oftast porträtterade läkaren av alla fyller 350 år 2024? Jag tänker på Johan Jacob Döbelius. Han föddes 1674 i Rostock och dog i Lund 1743. Idag är han mest känd som grundaren till Ramlösa hälsobrunn (1707), några år senare blev han professor och rektor vid Lunds universitet. Hans ansikte, inramat i en vitlockig peruk, syns ännu på vattenflaskor. Döbelius introducerade under sin tid tyska forskningsrön till sina svenska kollegor. Men utbytet mellan länderna ökade rejält först under andra hälften av 1800-talet, då allt fler svenska läkare reste till Tyskland på studieresor och skrev sina vetenskapliga artiklar på tyska. Om svenska doktorander idag tittar tillbaka på svenska universitets medicinska avhandlingar under de senaste 100 åren kommer de att se att avhandlingar på tyska dominerade under 1900-talets första decennier.

ANALYSERAR FORSKARKONTAKTER
I forskargruppen ”Bridging the Baltic” – ett samarbete mellan universitet i Estland, Lettland, Litauen, Polen, Skandinavien och Tyskland – analyserar vi olika typer av kontakter mellan medicinska forskare i Östersjöregionen. På vilka nivåer ägde forskningsutbyte rum? Vilka faktorer underlättade samarbetet, vilka satte käppar i hjulet? Hittills har vi intresserat oss särskilt för samarbetet mellan Sverige-Tyskland, i synnerhet under andra världskriget och kalla kriget. Vår ambition är att försöka beskriva forskarnätverk och undersöka hur vetenskapliga teorier spreds mellan länderna genom att analysera reseberättelser, memoarer och korrespondenser. Under det senaste året har vi även börjat videointervjua forskare som samarbetade med kollegor i norra Europa åren under och efter kalla kriget. I en studie undersökte vi till exempel kunskapsöverföring under gynekologimöten i Östersjöområdet – Baltic conferences on obstetrics and gynecology – där även cancerforskning var ett återkommande tema.

Det finns flera spännande uppslag för vidare forskning om svensk-tyska kontakter mellan cancerforskare. Här vill jag ge ett exempel och nämna något om Lore Zech, ibland kallad ”the mother of modern cytogenetics”. Hon deltog i banbrytande forskning om geners inverkan på cancer.

Läs hela artikeln

RCC i samverkan – barnonkologi

En barnonkologisk intermediärvårdspatient behöver en sjuksköterska och en undersköterska dygnet runt med kompetens att vårda dessa patienter. Därför krävs det utökade resurser och både initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av vårdpersonal för att täcka behovet. Det föreslår en arbetsgrupp inom den nationella barncancersatsningen. I en rapport (på cancercentrum.se) anges nationella kriterier för barnonkologisk intermediärvård och vilka resurser som krävs i termer av bemanning och utbildningsinsatser för att genomföra förslaget.

Intermediärvård är vård av en patient som inte behöver vård på en intensivvårdsavdelning men som har behov av mer omvårdnad och övervakning än vad en vårdavdelning normalt kan erbjuda. Intermediärvårdsplatser behövs för att kunna prioritera det begränsade antalet intensivvårdsplatser för patienter med störst vårdbehov, samtidigt som patientsäkerheten för de sjukaste patienterna på en vårdavdelning tryggas.

En arbetsgrupp inom Nationella arbetsgruppen för barnonkologi har nu utrett och definierat nationella behov, resurskrav och kriterier för vad som ska utmärka barnonkologisk intermediärvård i Sverige. I gruppens rapport beskrivs vilka behov av omvårdnad, utrustning, personaltäthet och kompetens som krävs för att intermediärvård ska kunna bedrivas patientsäkert och med god kvalitet i alla delar av landet.

KRÄVS PERSONAL OCH UTBILDNING
– Barnonkologisk vård har hög behandlingsintensitet och förutsätter i sig en hög personaltäthet. En intermediärvårdspatient behöver tillgång till en sjuksköterska och en undersköterska dygnet runt, som inte har andra patienter eller uppgifter att ansvara för, säger Johan Svahn, som har samordnat arbetsgruppens arbete och är överläkare vid Barncancercentrum, Skånes universitetssjukhus, Lund.

I rapporten sammanfattas kartläggningen med att 15 intermediärvårdsplatser behöver upprättas inom barnonkologin. Vård av patienter i intermediärvård ställer även utökade krav på kompetensen hos sjukvårdpersonalen. Därför behövs initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av såväl omvårdnadspersonal som läkare. Ett väl strukturerat samarbete med intensivvårdsenheten är också nödvändigt. Resurser behövs för att genomföra dessa utbildningsinsatser vid införande av barnonkologisk intermediärvård och för att säkerställa kontinuerlig fortbildning av personal.

– Barnonkologisk intermediärvård ökar även kraven på sjukvårdpersonalens kompetens, säger Johan Svahn. Initiala och kontinuerliga utbildningsinsatser av såväl omvårdnadspersonal som läkare kommer därför att behövas. Som ett nästa steg har ett arbete påbörjats för att utforma och genomföra sådana utbildningsinsatser.

Läs hela artikeln

Bred genomlysning av urologiområdet grund för långsiktigt utvecklingsarbete

Ett mycket stort antal patienter besöker urologisk sjukvård varje år – både unga och gamla. Tack vare medicinska framgångar har den urologiska vården utvecklats snabbt. Fler patienter kan behandlas och de som behandlas lever längre. Samtidigt finns stora begränsningar i tillgänglighet och kvalitet, visar en ny genomlysning av Regionala cancercentrum.

Under en längre tid har patienter och professionen uttryckt ett behov av att tillgängligheten och kvaliteten behöver stärkas inom den urologiska vården. En viktig pusselbit i arbetet är att kartlägga förutsättningar och nuläget inom området. Med medel från överenskommelsen Jämlik och effektiv cancervård med kortare väntetider 2022 har en ny genomlysning finansierats och nyligen publicerats. Det är första gången som en omfattande genomlysning av urologiområdet har genomförts.

– Syftet är att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och nationellt utvecklingsarbete, säger Ove Andrén, en av arbetsgruppens medlemmar och sjukvårdsregional SVF-samordnare vid Regionala cancercentrum Norr.

Han fortsätter:

– Vårddata, enkäter, intervjuer och workshops, med bland annat patientföreningar och professionen ger en välförsedd bild av nuläget. Sex huvudsakliga områden och tillhörande utmaningar lyfts fram. Det presenteras också exempel på möjliga åtgärder som kan bidra till att förbättra tillgänglighet och kvalitet inom den urologiska sjukvården.

PATIENTER I KLÄM
Genomlysningen visar att 23–56 procent av patienter med benigna tillstånd idag inte får vård inom vårdgarantin och att 58–86 procent av patienter med maligna tillstånd inte får behandling inom tidsgränsen för standardiserade vårdförlopp, SVF. Jämförelser mellan regioner visar även att det finns skillnader i både vilken utsträckning patienter behandlas och vilken typ av behandling som erbjuds.

Flera intervjupersoner menar att tillgängligheten till behandling för benigna tillstånd prioriteras ner i jämförelse med maligna tillstånd. Ofta är maligna tillstånd mer akuta och resurserna är redan mycket begränsade, vilket resulterar i att urologisk sjukvård som inte är cancer inte blir lika prioriterat. Den bristande tillgängligheten ger negativa konsekvenser för patienten som kan uppleva nedsatt livskvalitet, ångest och sjukskrivning. Sjukvården påverkas också negativt av ökad belastning, kostnader och ett ineffektivt omhändertagande, som inte varit nödvändigt om god vård utförts i rätt tid.

Läs hela artikeln

Så anpassar metastaser ämnesomsättning till ny vävnad för att kunna fortsätta växa

Forskare vid Chalmers har i en ny studie granskat hur ämnesomsättningen fungerar i cancerceller som via metastaser har spridit sig till nya organ. Den nya kunskapen visar att metastaserna anpassar sig efter sin nya omgivning och att den lokala miljön har stor betydelse.

”De metastaserande tumörerna har antagits visa samma metaboliska egenskaper oavsett var i kroppen de sitter, men vi upptäckte att cancercellerna till stora delar anpassade sin ämnesomsättning till den nya vävnaden för att kunna fortsätta utvecklas och växa. Det här är viktig kunskap, som visar att vi inte kan betrakta metastaserna som sina ursprungstumörer”, skriver här forskaren Fariba Roshanzamir.

Den mest aggressiva typen av bröstcancer är basalliknande trippelnegativ bröstcancer (TNBC) som är associerad med dålig prognos, invasivitet, tidiga återfall och fjärrmetastaser. Eftersom TNBC-tumörer inte uttrycker progesteronreceptor (PR), östrogenreceptor (ER) eller human EGF-receptor-2 (HER2), kommer de inte att svara på hormonbehandling eller läkemedel som riktar sig mot HER21. Därför finns det fortfarande få effektiva terapier för basal TNBC. Den främsta dödsorsaken hos patienter med TNBC är metastas, det vill säga när tumörceller migrerar från den primära tumören in i cirkulationssystemet och invaderar och koloniserar andra organ. TNBC-metastaser antas i nuläget uppvisa liknande funktioner i olika organ som i föräldratumören. Det senaste decenniet har medfört flera framsteg i förståelsen av metaboliska fenotyper av tumörer som skiljer sig från deras intilliggande icke-maligna vävnader. Studier av metastaser är dock ofta begränsade till en jämförelse mellan metastaser och deras primära tumörer. Under den metastatiska processen står cancerceller inför betydande utmaningar i sina nya mikromiljöer, som de måste övervinna för att överleva. Tumörcellers förmåga att övervinna dessa unika barriärer och möta de biosyntetiska och bioenergetiska kraven under den metastatiska kaskaden är avgörande för framgångsrik kolonisering i andra organ, men förståelsen om dessa processer är fortfarande låg.

Här presenterar vi en omfattande undersökning av omfattningen av anpassning av TNBC-celler till deras nya mikromiljö i avlägsna vävnader. Denna studie presenterar nya terapeutiska fönster för att utveckla mer effektiva behandlingar för metastaser.

TNBC-METASTASERANDE TUMÖRER UPPVISAR EGENSKAPER FÖR BÅDE URSPRUNGS- OCH DESTINATIONSVÄVNAD (MELLANTILLSTÅND FÖR METASTASERANDE TUMÖRER)
Vi erhöll RNA-sekvensräkningsdata från GSE110590-datauppsättningen för olika cancertyper och deras associerade metastaser. Prover med basalliknande subtyp av TNBC och deras parade metastaser (TM) i sex olika avlägsna vävnader (hjärna, lunga, lever, lymfkörtel, binjure och hud) valdes ut för denna studie. Vissa av analyserna utfördes för TNBC-metastaser till hjärna, lever och lungor, medan metastaser till hud, binjure och lymfkörtel exkluderades eftersom antalet prover var för lågt för att uppnå tillräcklig statistisk styrka. Genom hela artikeln hänvisar ”bröst-TP” till den basalliknande typen av TNBC. Vi hämtade också transkriptomprofiler från The Cancer Genome Atlas (TCGA) för primära tumörer (TP) och parade intilliggande normalvävnadsprover (NT) motsvarande ursprungs-och destinationsvävnaderna för GSE110590-datauppsättningen (Figur 1A). Friska vävnadsprofiler associerade med de sex undersökta metastastyperna såväl som bröst samlades in från databasen Genotype-Tissue Expression (GTEx). Vår studie involverade därför en jämförelse av metastaserade TNBC-transkriptomer med primära tumörer, parad-normala och friska vävnader motsvarande metastasernas ursprungsvävnad (bröst) och destinationer.

Insamlade RNA-sekveringsdata från dessa tre olika källor normaliserades och kombinerades längs deras gemensamma gener. Därefter utförde vi dimensionsreduktionsanalys för varje metastas och TP:er från ursprungs- och destinationsvävnaderna. Huvudkomponentanalys visade att metastaser bildar ett distinkt kluster mycket närmare TPs i destinationsvävnaderna medan de två primära tumörgrupperna var tydligt separerade (Figur 1B). Således antyder denna analys att uttrycksprofilerna för metastaser representerar ett mellantillstånd mellan TP från ursprungsvävnaden och destinationsvävnaden, med en profil som ligger närmare destinationsvävnadens TP. För att ytterligare undersöka detta fenomen och kvantifiera likheterna tillämpade vi en dekonvolutionsanalyspipeline med hjälp av medianuttrycksnivåer av TP från de metastatiska tumörernas ursprungs- och destinationsvävnad som referenser, för att kvantifiera ”TP_origin: TP_destination”-fraktionen för alla metastatiska prover. Resultatet avslöjade betydande likheter mellan metastaser och primära tumörer på deras destinationsvävnader, även om trenderna för avvikelse från deras ursprungsvävnad varierar mellan olika metastatiska destinationer (Figur 1C).

Läs hela artikeln

Blodprov kan visa risk för spridd bröstcancer – Kollagen IV som en tumörmarkör vid bröstcancer

Höga nivåer av ämnet kollagen IV i blodet kan vara ett tecken på spridd bröstcancer. Det visar en ny avhandling vid Umeå universitet. Höga nivåer av ämnet runt tumören innebär också en sämre prognos. Nivåerna av kollagen IV kan enkelt mätas med blodprov.

”Den goda nyheten är att upptäckten kan innebära att det i framtiden blir enklare att avgöra vilka patienter som löper större risk för återfall i bröstcancer och bör följas upp med tätare intervall, genom att mäta halterna av ämnet i blodet”, skriver här Malin Jansson, forskare vid Umeå universitet.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor och den vanligaste orsaken till cancerdöd hos kvinnor. De flesta kvinnor botas med kirurgi och adjuvant behandling och ofta är prognosen god – tioårsöverlevanden i Sverige är nästan 88 procent. Några kvinnor kommer dock, trots behandling, att utveckla metastaserad sjukdom, och hos en del patienter är sjukdomen metastaserad redan vid diagnos. I dagsläget finns ingen botande behandling för dessa kvinnor vilket innebär att de kommer att avlida i sin sjukdom. 2020 avled 1 330 kvinnor i Sverige i bröstcancer. För att styra val av behandling samt förutspå risk att återfalla i bröstcancer använder man sig av olika patient- och tumörrelaterade faktorer som till exempel tumörstorlek, lymfkörtelstatus, fjärrmetastaser, histologisk grad, ålder, östrogenreceptoruttryck (ER), progesteronreceptoruttryck (PR), HER2 och celldelningshastighet (Ki67). De senaste åren har genexpressionsanalyser gett möjlighet till ett nytt sätt att klassificera brösttumörerna. Det nya klassificeringssystemet delar in brösttumörerna i fem olika molekylära subgrupper (Luminal A lik, Luminal B lik (HER2 negativ), Luminal B lik (HER2 positiv), HER2-positiv och trippelnegativ), och det ger ytterligare vägledning för prognosbestämning och val av behandlingar.

STORT BEHOV AV MARKÖRER
Trots ett modernt klassificeringssystem som ger möjlighet till en skräddarsydd behandling, återfaller och avlider patienter fortfarande i bröstcancer. Nya biologiska markörer som är ännu bättre på att förutspå vilka patienter som kommer att utveckla metastaserad sjukdom och vilka patienter som inte gör det behöver hittas. Patienter som visar sig ha en högre risk för att utveckla metastaserad sjukdom bör om möjligt erbjudas en ännu mera aggressiv behandling och efter avslutad behandling, följas upp med tätare intervall.

Bröstkörteln är uppbyggd av körtelvävnad, fett och olika typer av celler. Mjölkgångarna i bröstkörteln består av ett inre lager av luminala epitelceller som producerar mjölk vid amning, samt ett yttre lager av kontraherande myoepiteliala celler. Det yttre lagret omges av ett basalmembran som separerar mjölkgångarna från omgivande vävnad. Basalmembranet och den omgivande vävnaden i bröstet kallas stroma. I stromat finns olika typer av celler (makrofager, fibroblaster, mastceller, röda och vita blodkroppar) samt molekyler som bildar ett nätverk. Stromat behövs för att upprätthålla bröstets stabilitet och arkitektur men påverkar också celltillväxt, proliferation, migration och apoptos. Historiskt sett har den maligna epitelcellen varit i fokus vad gäller bröstcancerforskningen, men fler och fler studier har kunnat visa att även stödjevävnaden, stromat i bröstet, deltar aktivt i bröstcancerutvecklingen och i tumörprogressionen. Kollagen IV finns rikligt i basalmembranet runt mjölkgångarna och består av sex olika α-kedjor som byggs samman till heterotrimerer. Kollagen IV har visat sig vara viktig vid sårläkning, men också vid bröstcancerutvecklingen då nedbrytning av basalmembranet är ett av de första stegen vid tumörinvasion. Studier har visat att kollagen  IV inte bara uttrycks i basalmembranet utan dessutom i tumörstromat i olika cancerformer, och kan stimulera celldelning, migration samt förhindra apoptos av cancercellerna.

Läs hela artikeln