Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i vårt land. Varje år får omkring 9 000 män prostatacancer. Prostatacancer är den enda stora gruppen tumörer (adenocarcinom) där strålning utan kemoterapi eller kirurgisk resektion rutinmässigt används på patienter hos vilka primär kirurgi är möjlig. Jämfört med bröstcancer finns få randomiserade kliniska studier om behandlingseffekter vid prostatacancer. Två av de mest citerade studierna kommer från Scandinavien Prostate Cancer Group (SPCG): SPCG4, som nyligen publicerade 18-årsuppföljning och som påvisar överlevnadsfördelar för kirurgi jämfört med ingen behandling, och SPCG7, som påvisar överlevnadsfördelar för strålning i kombination med hormoner jämfört med enbart hormoner. Dessvärre finns i dag inga resultat från randomiserade kliniska studier som jämför kirurgi med strålbehandling. En sådan randomiserad jämförande studie pågår i England, den så kallade ProtecT-studien, men det kommer att dröja minst tre år innan resultat föreligger.
Det brådskar med en NATIONELL samordning av den translationella LÄKEMEDELSFORSKNINGEN
Vi står på tröskeln till en lovande men utmanande tid vad gäller utveckling av nya läkemedelssubstanser mot cancersjukdomar. Den biomedicinska forskningsexplosionen har med en närmast exponentiell utveckling försett världen med förbättrade möjligheter till förståelse av underliggande molekylärpatologiska mekanismer och diagnos av maligna sjukdomar i väldigt små och specifika patientpopulationer. Dessa nya möjligheter gör också att man kan individualisera framtidens läkemedelsbehandling på ett helt annat sätt än vad som tidigare varit möjligt. Redan existerande preparat kan riktas till de patienter som verkligen drar nytta av läkemedlet och nya mediciner kan designas mot en specifik genetisk aberration eller specifika nyckelproteiner i mer pleiotropa signalsystem av vikt för tumören. Nya kombinationer av preparat kan efter genetiska analyser och in vitro-screeningar av enskilda patienters tumör- och stromaceller bli tänkbara behandlingsalternativ, och med en förändring av vissa sjukdomars naturalförlopp från akut livshotande till kroniska tillstånd kommer diskussionen kring så kallad ”minimal residual disease” att alltmer påverka hanteringen av patienter såväl i forskningsstudier som i klinisk rutin. De nya läkemedlen kan i sig också komma att ställa nya krav på omgivningen. En del kommer att vara mer eller mindre specifika och lättadministrerade småmolekyler, medan andra kommer att vara mer komplexa nukleinsyror, proteiner som monoklonala och chimeriska antikroppar, genterapivektorer av olika slag, stamceller och andra preparat av mer biologisk natur. Kostnaderna för administrering och uppföljning av individanpassade och kanske mer komplicerade, men också för patienterna mer värdefulla läkemedel kan också komma att se annorlunda ut i framtiden. Det grundarbete som i dag görs för att ta fram strukturer för ordnat införande av nya cancermediciner i Sverige kommer att vara viktigt för hur patienter i framtiden får access till dem.
Rekordmånga deltagare på EHA-kongressen i Milano
Att all modern medicinsk verksamhet bör vara individanpassad kan tyckas självklart, men genom att välja temat ”Personalized medicine” ville EHA-ledningen fokusera på de möjligheter och problem som de nya specifika behandlingsmetoderna skapar.
– Vi får allt fler riktade läkemedel och immunterapeutiska metoder mot hematologiska sjukdomar, och den snabba utvecklingen inom bland annat genteknologin påskyndar denna utveckling, säger EHA:s president Christine Chomienne, professor och chef för Cell Biology Department, Hospital Saint Louis i Paris. Rekordmånga deltagare på EHA-kongressen i Milano INDIVIDANPASSAD medicin huvudtema För första gången lockade EHA över 10 000 deltagare. Även abstraktantalet var rekordstort, hela 2 342 accepterade abstracts. Detta är förstås huvudsakligen till gagn för patienterna, men de nya behandlingsmetoderna är oftast betydligt dyrare än traditionella läkemedel och kan leda till att klyftorna mellan olika patientgrupper ökar, både inom och mellan olika länder. Därför bör vi bland annat analysera hur kostnadseffektiva de nya läkemedlen är och diskutera vilka som ska bära kostnaderna för dem.
Framsteg inom immunterapi
Det årliga ASCO-mötet hölls i juni. Från tumörbiologiskt perspektiv är det uppmuntrande att se att framgångsrik läkemedelsutveckling nu sker inom en serie områden som alla har sitt ursprung i experimentell forskning. Läkemedel riktade mot tillväxtfaktorsignalering i tumörceller är nu mycket etablerade. Antiangiogena läkemedel finns på plats, och fler är på väg. Immunmodulering har dominerat ASCO de senaste åren, en belöning för flera decenniers studier av tumörimmunologi. Nytt för i år var rapporter med de första makrofagriktade cancerläkemedlen. Den stora variationen mellan tumörer som blivit tydlig av senaste årens stora projekt med DNA-sekvensering möter behandlingsutvecklingen i biomarkörstudier som syftar till att optimera matchning av patient och läkemedel. Ett personligt urval av några av mötets presentationer diskuteras nedan. För mer detaljera information hänvisas till den öppna och sökbara databasen med mötesabstrakt (http://meetinglibrary.asco.org/abstracts).
Nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering
Det är väl etablerat att cancerbördan ökar i Sverige, beroende på att fler cancerfall upptäcks tidigt, att befolkningen blir äldre och att canceröverlevnaden ökar. Vi ser i dag att en majoritet av dem som får en cancerdiagnos lever efter tio år, även om det finns stora variationer mellan och inom diagnosgrupper. Medicinskt går utvecklingen mot allt mer skräddarsydda och förfinade behandlingsmetoder, vilket kortar vårdtider och minskar akuta biverkningar. Ytterligare en aspekt är att man i vissa fall med hjälp av nya behandlingsmetoder kan leva allt längre med en cancersjukdom som inte kan behandlas kurativt. Det blir alltså allt vanligare att en patient kan leva flera år med sin sjukdom. Sammantaget har ett scenario uppstått där hälso- och sjukvården möter en växande grupp cancerpatienter som har behov av kontinuerliga insatser. Det handlar dels om medicinska åtgärder och omvårdnadsåtgärder, dels om behov av sammanhållen vårdprocess som säkerställer samordning av åtgärder från olika vårdgivare såväl inom specialistsjukvård som primärvård men också inom kommunal vård och omsorg. Utvecklingen ställer krav på samverkan mellan vårdaktörer för att skapa en sammanhållen process för patienten men också för optimalt resursutnyttjande.
