Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Prostatacancer är den vanligaste cancerformen i Sverige. Varje år får ca 9000 män diagnosen. Sverige har dessutom en av världens högsta prostatacancer mortaliteter. Cirka 2400 män dör årligen i sjukdomen.1 I Sverige tilllämpas nationella screeningprogram för livmoderhals- bröstoch sedan en tid också tjocktarmscancer. Motsvarande program för prostatacancer saknas. Många män gör istället PSAtester på eget initiativ, så kallad opportunistisk screening. Opportunistisk PSA-screening är utbrett och man uppskattar att ungefär hälften av männen i screeningålder (55-69 år) har PSA-testat sig.2 Det finns dock ingen nationell rekommendation för hur ett sådant testprogram skall vara utformat och det finns heller inte vetenskapliga bevis för att denna form av screening är effektiv. Man uppskattar att ungefär hälften av de män som diagnostiseras med screeningupptäckt prostatacancer kan vara överdiagnostiserade. Med överdiagnostik menas diagnos av en cancer som i avsaknad av screening inte hade diagnostiserats under mannens livstid. Överdiagnostik leder till att ”friska” män får en cancerdiagnos och riskerar att behandlas i onödan (överbehandling). Den botande behandlingen för prostatacancer, radikal prostatektomi och strålbehandling, är förknippad med biverkningar som till exempel nedsatt potens, urinläckage och tarmbesvär vilka har en negativ effekt på livskvaliteten.
Överdiagnostik vid Prostatacancerscreening
Äldre män underbehandlas
Överbehandling av prostatacancer diskuteras mycket. Allt fler män med lågriskcancer påbörjar aktiv monitorering istället för att behandlas. Att det i Sverige finns en utbredd underbehandling av män med en potentiellt botbar högrisk prostatacancer utan spridning har inte uppmärksammats lika mycket. Det är mycket stora skillnader mellan olika landsting i behandlingen av denna patientgrupp.
EN HISTORISK BAKGRUND
Sedan blodprovet PSA infördes för prostatacancerdiagnostik kring år 1990 har ett stort antal män diagnostiserats med en liten, organbegränsad, högt eller medelhögt differentierad prostatacancer. Till att börja med var entusiasmen stor för att operera eller strålbehandla män med denna typ av prostatacancer. Resultaten blev utmärkta. De flesta männen kunde botas. Aggressiv, lågt differentierad prostatacancer skulle man däremot inte ge sig på, eftersom en stor andel av patienterna fick återfall. De eventuella vinsterna med en lokal behandling bedömdes inte uppväga biverkningarna från urinvägar, ändtarm och sexuell funktion. Ett exempel på denna pessimistiska inställning är att män med lågt differentierad cancer inte ingick i den numera världsberömda studien SPCG-4, i vilken män med lokaliserad prostatacancer randomiserades mellan operation (radikal prostatektomi) och exspektans med senare hormonell behandling1. Eftersom man begränsade sig till att operera och strålbehandla män med mer beskedlig prostatacancer, var det praxis att inte erbjuda botande behandling till män över 70 år. De förväntades dö av andra orsaker innan deras prostatacancer skulle hinna utveckla sig till en dödlig sjukdom. Inte oväntat begränsade sig överlevnadsvinsten med operation i SPCG-4 till män under 65 år, medan man inte påvisade någon positiv effekt av att operera män över 65 års ålder.
Cytostatikabehandling vid malignt mesoteliom
Mesoteliom
MPM är en aggressiv tumör med dålig prognos. Tumören har en höggradigt invasiv tillväxt som påverkar omgivande vävnader, även om den har en låg tendens att bilda metastaser. Medianöverlevnad (OS) vid lokalt framskriden eller metastatisk sjukdom utan behandling har under 80- och 90-talet varit 4-13 månader och effektiv behandling har saknats. Multimodal behandling som kombinerar cytostatika, kirurgi och strålbehandling är ett fungerande alternativ endast för en mycket liten selekterad undergrupp av patienter. Systemisk behandling utgör det huvudsakliga behandlingsalternativet. Tumörens unika tillväxtssätt försvårar bedömning av tumörrespons. Detta, samt den relativa sällsyntheten hos MPM har gjort behandlingsstudier komplicerade. Det senaste decenniet har prognosen för patienter med MPM förbättrats genom bättre cytostatikabehandling, utbyggd palliativ vård samt nya diagnostiska metoder. Denna översikt syftar till att beskriva tillgängliga randomiserade studier avseende systemisk medicinsk behandling för denna patientkategori.
Breakthrough insight into HPV
Prostate cancer is a common urological malignancy and an important health concern worldwide. The exact mechanisms of the progression of prostate gland into a cancer are not well characterized. The immune responses influence the development of prostate cancer as infectious agents are potent factors in prostatic inflammation. Viral infections in particular may lead to chronic inflammation of the prostate and lead to initiation or development of prostate cancer1. The emerging epidemiological studies have suggested that prostate tissue is prone to sexually transmitted infection with several viruses having oncogenic potential such as polyomaviruses (SV40), HPVs and members of the herpes virus family. Harald zur Hausen received the Nobel Prize in Physiology and Medicine 2008 for the discovery of the oncogenic potential of HPV in cervical cancer. Human papillomavirus is a small, non-enveloped DNA virus with a circular, double stranded DNA genome of approximately 8 Kb genome size. The HPV participates in cancer initiation/ progression through its E6 and E7 oncogenes that interact with and inhibit the activities of critical components of cellcycle regulatory systems of the host, in particular E6 with p53 gene and E7 with Rb gene.
