Molekylära analyser Inom sarkomdiagnostik
Godartade mjukdeltumörer som till exempel lipom och uterusmyom är vanliga och utgör sällan ett diagnostiskt problem ur histologisk synvinkel. Uterusmyom har till exempel noterats hos över 75 procent av fertila kvinnor1, vilket illustrerar hur vanliga de är. De maligna tumörerna, sarkom, är däremot ovanliga och utgör endast en procent av alla maligna tumörer. Till skillnad från de godartade tumörerna är sarkomen ofta diagnostiskt utmanande såväl kliniskt som histologiskt. De är ovanliga, morfologiskt likartade och uppvisar ett brett och varierande biologiskt beteende. Ett tecken på denna heterogenitet är att det i den senaste WHO klassificeringen finns över 100 subtyper av dessa tumörer2. Morfologisk bedömning tillsammans med immunhistokemisk utvärdering utgör grunden för den histopatologiska diagnostiken och räcker i många fall för att fastställa diagnosen. Dock har molekylärpatologiska och genetiska analysmetoder såsom cytogenetik, fluorescens in-situ hybridisering (FISH), singel nukleotid polymorfism (SNP) array, polymeras kedjereaktion (PCR) och sekvensering (Next Generation Sequencing- NGS) blivit alltmer värdefulla ur diagnostisk synvinkel (Tabell 1). Den genetiska informationen rörande dessa tumörtyper ökar snabbt och kan användas för att bekräfta eller avfärda en specifik diagnos, men kan även ha betydelse för prognosen hos alveolära rhabdomyosarkom och för behandlingen avseende gastrointestinala stromacellstumörer (GIST). Då ben- och mjukdeltumörer är svårvärderade och konsekvenserna av en felaktig diagnos kan vara stora för patienten är de molekylära analysmetoderna ett värdefullt tillskott till den diagnostiska arsenalen. Avsikten är att här i
korthet beskriva metoderna, vilken typ av tumörmaterial som kan användas och hur resultaten tolkas.
Molekylära analyser Inom sarkomdiagnostik
Ny sjuksköterskeledd onkologmottagning
Ny sjuksköterskeledd onkologmottagning
Två specialistsjuksköterskor inom onkologi har fått i uppdrag att starta upp en sjuksköterskeledd mottagning på Gävle Sjukhus. Syftet är att patienterna ska få snabbare kontakt med vårdpersonal, att tiden till att träffa läkare förkortas och att patienten blir tryggare. Positiva resultat syns redan efter första halvåret. Helene Henriksson och Karin Horn, sjuksköterskor med specialistinriktning, Region Gävleborg, Division Operation, Onkologisk dagsjukvård Gävle, berättar här om arbetet med den nya mottagningen.
Enligt patientsäkerhetslagen har vårdgivaren ansvar för att personal i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter samt att patienter tas om hand på rätt vårdnivå. Det behövs mer resurser till cancervården idag, bland annat i samband med olika standardiserade vårdförlopp som ska inrättas och följas. Antalet cancerfall ökar och fler lever längre med sin sjukdom. Varje år får 58 000 personer en cancerdiagnos i Sverige, varav 65 procent botas1, 2. Resurserna vad gäller bemanning har inte ökat i samma takt som patienttillströmningen, vilket gör att trycket på vårdpersonal ökar på mottagningarna. Idag kan ett läkarbesök innefatta en stor del omvårdnadsproblematik vilket kan leda till att patienter med renodlade medicinska problem inte får komma i tid till mottagningen eller får tillräckligt med tid vid besöket, en så kallad undanträngningseffekt. PROJEKT STARTADES Den Nationella cancerstrategin uppmanar regionerna att se över sina arbetssätt vad gäller kontinuitet, tillgänglighet och ledtider i cancervården. Som ett led i detta började ledningen på onkologkliniken i Gävle arbeta fram en plan på hur tillgängligheten för patienterna ska ökas och säkerställa att rätt vård ges på rätt vårdnivå. Tanken på en specialistsjuksköterskeledd mottagning med syfte att styra de patienter som har medicinska behov till läkare, och de med omvårdnadsbehov till sjuksköterska, började växa fram. Fokusgrupper för läkare och sjuksköterskor bildades och en projektplan för ett år arbetades fram. Projektets syfte och mål är att erbjuda en ökad tillgänglighet för patienterna, bättre kontinuitet, ge en personcentrerad vård, hantera cancerrelaterade komplikationer, frigöra läkartider och avlasta jouren. Vår förhoppning i projektet var och är att detta sammantaget skulle ge ökad trygghet och bättre livskvalitet hos patienterna.
Palliativ vård i brytningstid
Palliativ vård i brytningstid
Den 4:e Nationella Konferensen i Palliativ Vård ägde nyligen rum i Malmö. Programmet var välfyllt och innehållsrikt. Det mesta från yoga och musik till farmakologisk symtomlindring och hur patienterna kan få lindring vid ”total smärta” togs upp i seminarierna. På plats var Olav Lindqvist, leg. sjuk sköterska, med.dr., universitetslektor vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, projektledare och forskare vid institutionen för Lärande, Informatik, Management och Etik, Karolinska Institutet.
OVANLIG KONFERENSSTART
Inger Fridegren, ordförande i Nationella Rådet för Palliativ Vård, som var en av arrangörerna hälsade oss välkomna. Hon introducerade tämligen omgående ”konferensensappen” som arrangörerna hade låtit utveckla specifikt för konferensen. Istället för att släpa på en tung konferenskatalog behövde jag bara min telefon. All konferensinformation fanns tillgänglig i appen som förutsatte att deltagarna hade en smartphone eller surfplatta, vilket de flesta hade. Förutom program och kartor gav appen också möjlighet till kommunikation. Frågor kunde ställas till föreläsarna under pågående session. I appen fanns en enkät som Inger Fridegren ville att vi skulle svara på. Den inledande frågan i enkäten var: Har du någon gång tänkt på din egen död? Ett mycket bra sätt att starta konferensen, frågan satte perspektiv på det vi arbetar med. Det handlar inte om ett vi som personal – och ett dem som patienter och närstående. Vi är alla döende. Tyvärr finns i skrivande stund inte något resultat från enkätundersökningen, men hittills har mer än 300 personer svarat och resultatet kommer att redovisas i nästa nummer av Palliativ vård – Tidskriften för palliativ vård i Sverige (http://www.nrpv.se/feature/svensk-palliativ-tidskrift/). Bakgrunden till det valda konferenstemat var att mycket har hänt inom den palliativa vården under de senaste åren. Ordförande för konferensens organisationskommittén Carl Johan Fürst gav några exempel på detta; Nationellt vårdprogram för palliativ vård 2012-2014 (revideras för närvarande), Socialstyrelsens Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede (2013), utvecklingen av kvalitetsregistret Svenska Palliativregistret. Han fortsatte med att kommentera att utvecklingen innebär att kommuner, landsting och andra vårdgivare kommer att ställa högre krav och förväntningar på den specialiserade palliativa vården. Som ett exempel nämnde han utbildningarna för den nya tilläggsspecialiteten i palliativ medicin för läkare som ska genomföras över hela landet. Programmet var välfyllt. Båda dagarna inleddes med en plenarföreläsning, därefter var det sex parallella seminarier, sessioner eller patientdiskussioner. En hel del att välja på således, och tyvärr ännu fler aktiviteter att välja bort. Jag ska här ge några exempel ur innehållet som jag tycker var extra spännande. Jag har försökt plocka några russin ur kakan.
Uppskattad vetenskaplig uppdatering kring gliom
Uppskattad vetenskaplig uppdatering kring gliom
Att stärka bryggorna mellan forskning och klinisk verksamhet och att stimulera samarbete mellan universitetsforskare och kliniker runt utvecklingen av behandlingen av gliom. Det var det viktigaste målet för den första upplagan av ”Lund Glioma Symposium” som tidigare i år samlade ett 90-tal deltagare som fick lyssna till ledande internationella experter på malignt gliom, den vanligaste typen av elakartad hjärntumör. Och den korta och intensiva vetenskapliga uppdateringen inom såväl forskning som klinisk behandling av gliom blev så uppskattad att det redan talas om uppföljande satsningar. Det rapporterar Johan Bengzon, adjungerad professor i neurokirurgi i Lund.
De flesta konferensdeltagarna kom från Sverige, men även kollegor från de nordiska grannländerna hade prioriterat mötet som samlade såväl prekliniska forskare som kliniker. Att förbättra och individualisera diagnostiken av gliom är aktuella och viktiga frågor som är under stark utveckling, bland annat med stöd av molekylär teknik. Bättre tekniska möjligheter vid neurokirurgi och utveckling av förfinade tekniker i användning av MR- och PET-kamera är en annan stark utvecklingstrend. Att intresset för utvecklingen är stort visar inte minst närvaron av kliniker verksamma inom neuroonkologi, neurologi, neurokirurgi, neuropatologi och neuroradiologi. Förmiddagen ägnades åt preklinisk forskning med en inledning av professor Eric Holland, Fred Hutchinson Cancer Center, University of Washington. Eric Holland är ledande inom utvecklingen av genetiska djurmodeller av gliom och här har utvecklingen varit snabb. Med dagens molekylärbiologiska tekniker är det möjligt att introducera de onkogener som är relevanta vid humana gliom i möss på ett cell- och vävnadsspecifikt sätt. På så sätt kan olika aspekter av utveckling av gliom studeras experimentellt. Eric Holland beskrev också den ambitiösa satsningen på en tumördatabas vid Fred Hutchinson Cancer Center, den så kallade Oncoscape-databasen. Denna resurs, som bland annat innehåller prover från fler än 900 gliompatienter, och som baseras på studier av gliom som utförts med hjälp av The Cancer Genome Atlas (TCGA), kombinerar extensiva molekylärdiagnostiska data med relevant klinisk information. Länken till Oncoscape är: www.oncoscape.sttrcancer.org
Bröstcancerpatienter avbryter sin behandling
Bröstcancerpatienter avbryter sin behandling
Följsamheten till antihormonell behandling vid bröstcancer är låg. En pilotstudie där man studerat varför kvinnor slutar med behandlingen och hur man kan stödja dem att fortsätta är nyss slutförd. Aina Johnsson, med.dr, socionom, Kuratorskliniken och Onkologkliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, Stockholm, är en av intiativtagarna till studien.
Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor i Sverige. För år 2014 rapporterades 9 730 nya fall med kvinnlig bröstcancer, vilket motsvarar en tredjedel av alla cancerfall hos kvinnor1. Under de senaste 40åren, har den åldersjusterade incidensen fördubblats. Även om förekomsten har ökat, har fem-årsöverlevnaden förbättrats1. Detta beror på förbättrad diagnostik och effektivare onkologiska behandlingar i form av kemoterapi, antihormonell behandling, strålbehandling och i förekommande fall målsökande behandling. Adjuvant antihormonbehandling, såsom tamoxifen och aromatashämmare, minskar risken för återfall i bröstcancer med 41 procent och den cancerspecifika dödligheten med 31 procent. ATLASstudien visade att fortsatt behandling med tamoxifen i tio år i stället för att stanna vid fem år, gav en ytterligare minskning av återfall i bröstcancersjukdomen och förlängde överlevnaden3. Trots de uppenbara hälsovinsterna fullföljer inte alla patienterna den antihormonella bröstcancerbehandlingen. Flera studier har visat att följsamheten till behandlingen kan var så låg som 50 procent. En retrospektiv studie av svenska kvinnor med bröstcancer visade att cirka 30 procent hade avbrutit den antihormonella terapin vid treårs uppföljning efter att behandlingen påbörjats, varav hälften av dessa hade avbrutit behandlingen under det första året. I studier finns beskrivet hur demografiska, socioekonomiska, psykosociala, hälso- och behandlingsrelaterade faktorer tycks påverka patientens följsamhet till ordinerad behandling. Vilka biverkningar som patienten upplever och omfattningen av desamma har också stor betydelse för följsamheten. Om fördelarna med behandlingen inte är helt uppenbara för patienten så är detta en väsentlig riskfaktor för att behandlingen inte kommer att fullföljas5. För att uppnå långsiktig följsamhet är det viktigt att sjukvården ger patienterna noggrann information angående den antihormonella terapin och gör dem delaktiga i beslutet kring behandling.
