Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya behandlingsmöjligheter vid metastaserad njurcancer

Nya behandlingsmöjligheter vid metastaserad njurcancer
Njurcancer är ett av de områden inom onkologin där utvecklingen av nya behandlingsmöjligheter för närvarande sker snabbt. CheckMate025 och METEOR är två bra exempel på nya studier som väckte stor uppmärksamhet förra året och som väntas innebära viktiga framsteg i behandlingen av patienter med metastaserad njurcancer. Det rapporterar Annika Håkansson, överläkare vid Onkologiska kliniken på Skånes Universitetssjukhus och ansvarig för njurcancerverksamheten vid kliniken i Lund och Malmö.

Njurcancer utgör cirka två procent av all cancer hos vuxna, är vanligare bland män än bland kvinnor och förekommer sällan före 40 års ålder. Omkring 1 000 nya fall upptäcks årligen i Sverige. Njurtumörer ger ofta inga symtom i ett tidigt skede vilket bidrar till att en så hög andel som en tredjedel av patienterna med symtomgivande njurcancer har metastaserad sjukdom redan vid diagnostillfället. Behandlingen av avancerad njurcancer har utvecklats avsevärt under det senaste decenniet. Tidigare var cytokinbehandling med interferon-alfa och interleukin-´2 de vanligaste behandlingarna vid spridd sjukdom. Efter 2005 har dessa till stor del ersatts av målriktade terapier. Vi har nu tillgång till flera olika målriktade läkemedel inom grupperna tyrosinkinashämmare (TKI), monoklonala antikroppar och mTOR-hämmare. Överlevnad och tid till progression har förbättrats sedan introduktionen av dessa läkemedel, men fortfarande finns det ett stort behov av effektivare behandlingsmöjligheter. Därför är det glädjande att två aktuella studier nu visar resultat som innebär förbättrade behandlingsmöjligheter för patienter med metastaserad njurcancer.

Läs hela artikeln som PDF

Pseudoprogress vid lungcancer

Pseudoprogress vid lungcancer
Behandling med immunterapier kan ge en så kallad pseudoprogress som i själva verket är en tumörrespons. Nya riktlinjer för att utvärdera immunterapier har därför införts. Jonas Nilsson, doktorand på institutionen för strålningsvetenskaper & onkologi, Umeå Universitet, ST-läkare radiologi, Gävle sjukhus har tillsammans med kollegor skrivit en utredande text om vikten av att känna till vad pseudoprogress innebär.

Lungcancer uppdelas histologiskt i småcellig lungcancer (SCLC) och icke-småcellig lungcancer (NCSLC). NSCLC utgör ca 85 procent av all lungcancer och de vanligaste histologiska subtyperna av NSCLC är adenocarcinom och skivepitelcancer. Lungcancer är en malignitet med diffusa symtom initialt vilket resulterar i att en majoritet av patienterna vid diagnos uppvisar spridd sjukdom. Detta resulterar i att lungcancer är den femte vanligaste cancerformen i Sverige, men den vanligaste cancer-relaterade dödsorsaken. Vid lokaliserad sjukdom eftersträvas kirurgisk borttagande av tumören, men även kurativt syftande strålbehandling är en effektiv behandlingsmetod. Vid spridd sjukdom används ofta kemoterapi och där har de moderna behandlingsalternativen resulterat i kraftigt förbättrad överlevnad.1, 2 En del av detta beror på den molekylärbiologiska revolutionen där nu samtliga patienter med främst NSCLC karaktäriseras avseende biologiskt prediktiva faktorer. Till följd av detta har man på senare tid börjat skräddarsy behandlingsalternativen mot målinriktade terapier, vilket har resulterat i en förlängd överlevnad med terapier såsom erlotinib, afatinib och crizotinib.3 Under det senaste året har nya data framkommit som påvisar effekten av PD-1 hämmare (Programmed Cell Death Protein -1) vid olika maligniteter. Detta kan nu komma att förändra den onkologiska behandlingsrutinen för patienter med NSCLC och även resultera i ett nytt biverkningspanorama. I denna artikel kommer vi att närmare belysa problematiken runt pseudoprogress och behandling med immunhämmande läkemedel.

Läs hela artikeln som PDF

PARP-hämmare i ny behandling av kastrationsresistent prostatacancer.

PARP-hämmare i ny behandling av kastrationsresistent prostatacancer.
PARP-hämmaren olaparib får genombrottsstatus av det amerikanska läkemedelsverket FDA för behandling av kastrationsresistent prostatacancer. Thomas Helleday, professor, divisionen för translationell medicin och kemisk biologi, institutionen för medicinsk bio kemi och biofysik, Karolinska Institutet, föreslår här nya sätt att använda PARPhämmaren olaparip.

Idag finns ingen bra behandling av kastrationsresistent prostatacancer och patienters lidande mildras genom behandling med i huvudsak kortikosteroider. Kastrationsresistent prostatacancer är ett stort problem och ligger bakom ca 5 % av alla dödsfall av äldre män i Sverige. I en ny artikel i New England Journal of Medicine visar Johann de Bono och kollegor att 33 % av patienter med terminal kastrationsresistent prostatacancer svarar på en behandling med PARP-hämmaren olaparib (försäljs som Lynparza). Hela 88 % av biomarkörpositiva patienter svarar på behandlingen1(Figur 1). Dessa anmärkningsvärda resultat har nu fått genombrottstatus av det amerikanska läkemedelsverket FDA för behandling av BRCA1/2 eller ATM-genmuterad metastaserad prostatacancer. BRCA GENER MUTERAS I PROSTATACANCERN Nedärvda mutationer i BRCA1 eller BRCA2 generna ökar dramatiskt risken för främst bröst- och äggstockscancer. Den kvarvarande fungerande BRCA1 eller BRCA2-genen tappas i cancern. Min forskargrupp upptäckte tidigare att PARP-hämmare effektivt dödar rekombinationsdefekta cancrar, som kan ha orsakats av att man helt tappat BRCA1 eller BRCA2 funktionen2. Normal vävnad med bibehållen rekombination är inte känslig för PARP-hämmare eftersom de har kvar en fungerande BRCA1 eller BRCA2 gen. PARP-hämmare är därför väldigt väl tolererade och flertalet patienter har inga biverkningar alls. Lynparza (olaparib) är godkänd för behandling av BRCA muterad cytostatikaresistent äggstockscancer i Sverige. Den ingår i högkostnadsskyddet och finns på apoteket.

Läs hela artikeln som PDF

Neoadjuvant kastration vid prostatacancer

Neoadjuvant kastration vid prostatacancer
Att kombinationsbehandling med kastration och strålning vid prostatacancer ger resultat har länge varit känt. I en ny studie har man funnit orsaken till strålkänsligheten. Genom kastration minskar mängden protein som reparerar skador i DNA. Firas Tarish, Science for Life Laboratory, Avdelningen för Translational Medicine och kemisk biologi, Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik, Karolinska Institutet. Department för urologi, Västmanlands Sjukhus, Centrum för klinisk forskning, Västerås förklarar här hur studien har utförts.

Prostatacancer är den vanligaste typen av cancer i många länder och förekomsten ökar över hela världen. Kombination av kemisk kastration och strålning ökar behandlingsvinsterna, men mekanismerna har hittills varit okända. I detta arbete ville vi undersöka om kastrationsbehandling medför en lägre nivå av reparationsenzymer i prostatacancerceller, vilket i så fall skulle leda till försämrad DNA-reparation och bättre strålbehandlingseffekt. En djupare förståelse för vad som sker på cellnivå och molekylnivå i prostatacancercellerna, när man först reducerar deras tillgång på manligt könshormon och därefter utsätter dem för joniserande strålning, gör att man bättre kan optimera behandlingen. Förmodligen kan det även ge uppslag till helt nya terapeutiska angreppspunkter. Vi antog att den ökade strålkänsligheten orsakas av kastrations-förmedlad nedreglering av icke-homolog sammanfogning (NHEJ), vid reparation av DNA-dubbelsträngbrott (DSB). I en perspektivstudie har vi inkluderat patienter med prostatacancer och delat in dem i två armar. Ena gruppen fick en dos strålbehandling före, den andra efter neoadjuvant kastrationsbehandling. Mellannålsbiopsier togs vid diagnos, före och efter kastration och strålbehandlingar. Uttrycket androgenreceptorn, NHEJ och DSB reparation mättes i cancervävnad. Vi visade att neoadjuvant kastration före strålbehandling hade minskat uttrycket av NHEJ proteinet Ku70, vilket ledde till en försämrad strålningsinducerad NHEJ aktivitet via minskning av fosforylerad DNS-PKcs samt större mängder av oreparerade DSB, mätt med γ-H2AX foci. Denna studie visar att kastration försämrar NHEJ-reparationskapaciteten hos prostatacancerceller. Det förklarar den förbättrade strålkänsligheten hos tumören efter kombinerad neoadjuvant kastration och strålbehandling.

Läs hela artikeln som PDF

Nya preparat vid lungcancer

Över 3000 människor dör årligen i lungcancer i Sverige. Lungcancer är därmed den tumörsjukdom med högst mortalitet i landet, både bland män och kvinnor. För att kunna bota lungcancer krävs det att sjukdomen diagnostiseras innan den har hunnit sprida sig till andra organ. Tyvärr sker detta sällan. Tvärtom, lungcancer diagnostiseras ofta i ett sent sjukdomsstadium. Detta gör att behandlingen måste inriktas på palliation och på att förlänga patientens liv. Palliativ cytostatikabehandling, i första hand med någon form av platinumbaserad kombinationsterapi, har visat sig förlänga överlevnaden jämfört med enbart god omvårdnad. Tidigare var det enda behandlingsalternativet som fanns att erbjuda denna grupp av patienter. Under de senaste 10-15 åren har det tillkommit så kallade målriktade terapier. Istället för vanlig cytostatika, som angriper alla celler i kroppen som delar sig, riktar sig dessa behandlingar mot specifika överaktiverade signalvägar i tumörcellerna. Icke-småcellig lungcancer (NSCLC) är den vanligaste huvudgruppen av lungcancer. Vid NSCLC med aktiverande mutationer i Epidermal Growth Factor Receptor (EGFR) och för patienter med kromosomalt rearrangemang av Anaplastic Lymphoma Kinase (ALK)-genen finns idag målriktade behandlingar och fler behandlingar är under utveckling. Ett problem med denna typ av behandling är att det än så länge är en relativt liten andel lungcancerpatienter (<10 %) som har de mutationer som det finns målriktade behandlingar mot. Dessutom tenderar cancerceller att utveckla resistens mot de riktade behandlingarna genom exempelvis mutationer i EGFR. Behovet av nya behandlingar mot metastaserad lungcancer är således fortsatt mycket stort. Ett nytt tillskott till behandlingsarsenalen mot lungcancer som tillkommit under senare år är immunterapi. Kortfattat går det ut på att modulera kroppens eget immunförsvar så att det lär sig att bekämpa tumörer på ett mer effektivt sätt. Framgångarna för immunterapi inom onkologi har tidigare varit relativt begränsade och i första hand gällt behandling av malignt melanom. De senaste åren har framgångar dock gjorts även inom behandling av lungcancer och det finns nu ett preparat på marknaden (nivolumab) med godkänd indikation för behandling av NSCLC.

Läs hela artikeln som PDF