Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Nya framgångar med immunterapi vid ALL

Nya framgångar med immunterapi vid ALL
Immunterapi med den bispecifika antikroppen blinatumomab har visat sig verksam även mot Philadelphiakromosom-positiv akut lymfatisk leukemi där behandling med tyrosinkinashämmare har misslyckats. Blinatumomab kan också inducera remission hos patienter som fått återfall efter allogen stamcellstransplantation.
– Resultaten är uppmuntrande för dessa mycket svårbehandlade patientgrupper, kommenterar professor Max Topp, Würzburg University Medical Center, Tyskland, som har lett flera av de kliniska studierna med blinatumomab.

Den bispecifika antikroppen blinatumomab är ett av flera exempel på de genombrott för immunterapi mot cancersjukdomar som har skett under det senaste årtiondet. Läkemedelsmolekylen konstrueras från två monoklonala antikroppar. Den verksamma antikroppen designas så att den ena delen binder till ytantigenet CD19, som finns på normala B-celler, och på så gott som alla maligna B-ALLceller. Den andra delen binder till ytantigenet CD3 på Tceller. Därmed kopplas T-cellen ihop med leukemicellen. Det bildas en så kallad cytolytisk synaps, genom vilken det frisätts proteolytiska enzymer som dödar målcellerna, såväl maligna som benigna CD19-positiva B-celler. Sammankopplingen medför alltså att T-cellerna aktiveras till att angripa och eliminera leukemicellerna. Kontakten med målcellerna leder också till polyklonal expansion av de cytotoxiska T-cellerna, vilket ytterligare ökar den antileukemiska effekten.

Läs hela artikeln som PDF

Ögonmotorik avslöjar skador på nervsystemet

Ögonmotorik avslöjar skador på nervsystemet
Screening av ögonmotoriska rörelser kan detektera kvardröjande cellgiftspåverkan av CNS hos före detta barncancerpatienter. En studie från Lunds universitet visar att man med screening av ögonmotoriska rörelser kan påvisa kvardröjande funktionsnedsättningar av CNS även 15 år efter avslutad behandling av barncancerpatienter. Per-Anders Fransson, docent vid institutionen för kliniska vetenskaper, Lunds universitet, berättar här om studieresultaten.

Under de senaste fyra decennierna har utvecklingen av bättre diagnostik och behandlingsmetoder markant ökat antalet barn som räddas till livet efter en cancerdiagnos. Priset för utvecklingen har dock varit att överlevare ofta får varaktiga men av behandlingen1. En studie från Lunds universitet har undersökt om personer som behandlats med vanliga cellgifter som barn och unga tonåringar, också på längre sikt (cirka 15 år efter avslutad behandling) upplever symtom som kan ha sitt ursprung i behandlingen. Personerna fick svara på en enkät om de upplevt symtom som yrsel och synrubbning, och i så fall hur ofta dessa återkom. Man undersökte också med elektronystagmografi centrala nervsystemets förmåga att styra ögonmotorikens två viktigaste funktioner, sackader och följerörelser. En sackad är en ögonrörelse som snabbt och med hög precision flyttar fokus mellan stillastående målpunkter. En ögonmotorisk följerörelse möjliggör att man kan ha fokus på objekt i rörelse. Ett flertal viktiga visuella, motoriska och centrala hjärncentra är involverade när sackader och följerörelser produceras2. Noggranna undersökningar av ögonmotorikens egenskaper anses därför som en av de viktigaste indirekta informationskällorna vid forskning om ett flertal av hjärnans funktioner och hur dessa påverkas av sjukdomstillstånd. Studien omfattade 48 vuxna personer, varav 23 stycken hade behandlats för cancer innan fyllda 18 år och 25 stycken var friska jämnåriga kontrollpersoner. Patientgruppen rekryterades bland alla vuxna som behandlats för barncancer i Region Skåne under perioden 1980 till 2000. Bland de cirka 750 vuxna överlevarna uppfyllde 23 personer samtliga inklusionskriterier. Kriterierna var att cancern var diagnosticerad och huvudsakligen behandlad före 18 års ålder, att behandlingen var avslutad minst fem år före studien, att personen inte fått strålbehandling mot centrala nervsystemet, att personen behandlats enbart med cellgifter samt att behandlingen varit riktad mot en solid elakartad tumör som inte påverkat centrala nervsystemet.

Läs hela artikeln som PDF

Molekylära analyser Inom sarkomdiagnostik

Molekylära analyser Inom sarkomdiagnostik

Godartade mjukdeltumörer som till exempel lipom och uterusmyom är vanliga och utgör sällan ett diagnostiskt problem ur histologisk synvinkel. Uterusmyom har till exempel noterats hos över 75 procent av fertila kvinnor1, vilket illustrerar hur vanliga de är. De maligna tumörerna, sarkom, är däremot ovanliga och utgör endast en procent av alla maligna tumörer. Till skillnad från de godartade tumörerna är sarkomen ofta diagnostiskt utmanande såväl kliniskt som histologiskt. De är ovanliga, morfologiskt likartade och uppvisar ett brett och varierande biologiskt beteende. Ett tecken på denna heterogenitet är att det i den senaste WHO klassificeringen finns över 100 subtyper av dessa tumörer2. Morfologisk bedömning tillsammans med immunhistokemisk utvärdering utgör grunden för den histopatologiska diagnostiken och räcker i många fall för att fastställa diagnosen. Dock har molekylärpatologiska och genetiska analysmetoder såsom cytogenetik, fluorescens in-situ hybridisering (FISH), singel nukleotid polymorfism (SNP) array, polymeras kedjereaktion (PCR) och sekvensering (Next Generation Sequencing- NGS) blivit alltmer värdefulla ur diagnostisk synvinkel (Tabell 1). Den genetiska informationen rörande dessa tumörtyper ökar snabbt och kan användas för att bekräfta eller avfärda en specifik diagnos, men kan även ha betydelse för prognosen hos alveolära rhabdomyosarkom och för behandlingen avseende gastrointestinala stromacellstumörer (GIST). Då ben- och mjukdeltumörer är svårvärderade och konsekvenserna av en felaktig diagnos kan vara stora för patienten är de molekylära analysmetoderna ett värdefullt tillskott till den diagnostiska arsenalen. Avsikten är att här i
korthet beskriva metoderna, vilken typ av tumörmaterial som kan användas och hur resultaten tolkas.

Läs hela artikeln som PDF

Ny sjuksköterskeledd onkologmottagning

Ny sjuksköterskeledd onkologmottagning
Två specialistsjuksköterskor inom onkologi har fått i uppdrag att starta upp en sjuksköterskeledd mottagning på Gävle Sjukhus. Syftet är att patienterna ska få snabbare kontakt med vårdpersonal, att tiden till att träffa läkare förkortas och att patienten blir tryggare. Positiva resultat syns redan efter första halvåret. Helene Henriksson och Karin Horn, sjuksköterskor med specialistinriktning, Region Gävleborg, Division Operation, Onkologisk dagsjukvård Gävle, berättar här om arbetet med den nya mottagningen.

Enligt patientsäkerhetslagen har vårdgivaren ansvar för att personal i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter samt att patienter tas om hand på rätt vårdnivå. Det behövs mer resurser till cancervården idag, bland annat i samband med olika standardiserade vårdförlopp som ska inrättas och följas. Antalet cancerfall ökar och fler lever längre med sin sjukdom. Varje år får 58 000 personer en cancerdiagnos i Sverige, varav 65 procent botas1, 2. Resurserna vad gäller bemanning har inte ökat i samma takt som patienttillströmningen, vilket gör att trycket på vårdpersonal ökar på mottagningarna. Idag kan ett läkarbesök innefatta en stor del omvårdnadsproblematik vilket kan leda till att patienter med renodlade medicinska problem inte får komma i tid till mottagningen eller får tillräckligt med tid vid besöket, en så kallad undanträngningseffekt. PROJEKT STARTADES Den Nationella cancerstrategin uppmanar regionerna att se över sina arbetssätt vad gäller kontinuitet, tillgänglighet och ledtider i cancervården. Som ett led i detta började ledningen på onkologkliniken i Gävle arbeta fram en plan på hur tillgängligheten för patienterna ska ökas och säkerställa att rätt vård ges på rätt vårdnivå. Tanken på en specialistsjuksköterskeledd mottagning med syfte att styra de patienter som har medicinska behov till läkare, och de med omvårdnadsbehov till sjuksköterska, började växa fram. Fokusgrupper för läkare och sjuksköterskor bildades och en projektplan för ett år arbetades fram. Projektets syfte och mål är att erbjuda en ökad tillgänglighet för patienterna, bättre kontinuitet, ge en personcentrerad vård, hantera cancerrelaterade komplikationer, frigöra läkartider och avlasta jouren. Vår förhoppning i projektet var och är att detta sammantaget skulle ge ökad trygghet och bättre livskvalitet hos patienterna.

Läs hela artikeln som PDF

Palliativ vård i brytningstid

Palliativ vård i brytningstid
Den 4:e Nationella Konferensen i Palliativ Vård ägde nyligen rum i Malmö. Programmet var välfyllt och innehållsrikt. Det mesta från yoga och musik till farmakologisk symtomlindring och hur patienterna kan få lindring vid ”total smärta” togs upp i seminarierna. På plats var Olav Lindqvist, leg. sjuk sköterska, med.dr., universitetslektor vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet, projektledare och forskare vid institutionen för Lärande, Informatik, Management och Etik, Karolinska Institutet.

OVANLIG KONFERENSSTART
Inger Fridegren, ordförande i Nationella Rådet för Palliativ Vård, som var en av arrangörerna hälsade oss välkomna. Hon introducerade tämligen omgående ”konferensensappen” som arrangörerna hade låtit utveckla specifikt för konferensen. Istället för att släpa på en tung konferenskatalog behövde jag bara min telefon. All konferensinformation fanns tillgänglig i appen som förutsatte att deltagarna hade en smartphone eller surfplatta, vilket de flesta hade. Förutom program och kartor gav appen också möjlighet till kommunikation. Frågor kunde ställas till föreläsarna under pågående session. I appen fanns en enkät som Inger Fridegren ville att vi skulle svara på. Den inledande frågan i enkäten var: Har du någon gång tänkt på din egen död? Ett mycket bra sätt att starta konferensen, frågan satte perspektiv på det vi arbetar med. Det handlar inte om ett vi som personal – och ett dem som patienter och närstående. Vi är alla döende. Tyvärr finns i skrivande stund inte något resultat från enkätundersökningen, men hittills har mer än 300 personer svarat och resultatet kommer att redovisas i nästa nummer av Palliativ vård – Tidskriften för palliativ vård i Sverige (http://www.nrpv.se/feature/svensk-palliativ-tidskrift/). Bakgrunden till det valda konferenstemat var att mycket har hänt inom den palliativa vården under de senaste åren. Ordförande för konferensens organisationskommittén Carl Johan Fürst gav några exempel på detta; Nationellt vårdprogram för palliativ vård 2012-2014 (revideras för närvarande), Socialstyrelsens Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede (2013), utvecklingen av kvalitetsregistret Svenska Palliativregistret. Han fortsatte med att kommentera att utvecklingen innebär att kommuner, landsting och andra vårdgivare kommer att ställa högre krav och förväntningar på den specialiserade palliativa vården. Som ett exempel nämnde han utbildningarna för den nya tilläggsspecialiteten i palliativ medicin för läkare som ska genomföras över hela landet. Programmet var välfyllt. Båda dagarna inleddes med en plenarföreläsning, därefter var det sex parallella seminarier, sessioner eller patientdiskussioner. En hel del att välja på således, och tyvärr ännu fler aktiviteter att välja bort. Jag ska här ge några exempel ur innehållet som jag tycker var extra spännande. Jag har försökt plocka några russin ur kakan.

Läs hela artikeln som PDF