Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Irreversibel elektroporation av levertumörer – nya möjligheter för selekterade patienter?

Irreversibel elektroporation av levertumörer – nya möjligheter för selekterade patienter?
I Sverige insjuknar årligen omkring 6 000 personer i kolorektalcancer, vilket gör sjukdomen till den tredje vanligaste cancerformen efter bröst- och prostatacancer. Femårsöverlevnaden för dessa patienter har förbättrats från under 40 procent på 1960–70-talet till över 60 procent under 2000-talets första decennium. Cirka 15–20 procent av alla patienter med kolorektalcancer har synkrona levermetastaser vid diagnostillfället och ytterligare 10–15 procent utvecklar levermetastaser senare i sjukdomsförloppet1,2. Mot bakgrund av en ny studie är det rimligt att anta att irreversibel elektroporation, IRE, kommer att ingå i behandlingsarsenalen för selekterade patienter med levertumörer, skriver specialistläkare Petter Frühling i en översikt av detta behandlingsområde.

Omkring en femtedel av alla patienter med levermetastaser är möjliga att operera primärt, ytterligare 10 procent kan bli möjliga att operera efter ”downsizing” med cytostatika3. I princip behandlas de flesta patienter med synkrona levermetastaser med oxaliplatinbaserad cytostatika med målet att förlänga överlevnaden (behandla mikro-metastasering), men även att krympa tumörbördan (down-sizing) före leverkirurgi. Behandlingen för patienter med levermetastaser inbegriper ofta kirurgi (första handsval) och cytostatika, men även någon form av etablerad ablationsmetod (radiofrekvens- eller mikrovågsbehandling).

Irreversibel elektroporation (IRE) är en relativt ny ablationsmetod som kan ses som ett komplement till de etablerade ablationsmetoderna. Nackdelen med radiofrekvens- och mikro-vågsbehandling är att det sker en värmeutveckling vid behandlingen med dessa metoder vilket gör att till exempel tumörer nära gallvägar inte kan behandlas utan att detta kan orsaka gallgångsskador. Utöver detta är båda metoderna begränsade av den så kallade ”heat sink-effekten” vilket betyder att blodkärl i närheten av tumören kyler omgivande vävnad och hindrar den värmeutveckling som är nödvändig för att destruera tumören. Resultatet av behandlingen blir således suboptimalt. Fördelen med IRE är att behandlingen kan ges utan väsentlig värmeutveckling av intilliggande organ och strukturer. Följaktligen finns en mindre risk för skador på närliggande gallgångar och blodkärl. I djurförsök har man testat IRE vad gäller säkerhet och effekt på frisk kroppsvävnad4, 5, 6.

Försöken visar att vävnadens bindvävsstruktur bevaras intakt och behandlingen skadar varken blodkärl, gallgångar eller andra vitala strukturer7. Då IRE inte ger upphov till någon signifikant uppvärmning av vävnaden (temperaturen överstiger inte gränsen för vävnadsskada) påverkas inte behandlingseffekten av närliggande stora blodkärl (”heat sink-effekten”)5, 6, 8.

Läs hela artikeln som PDF

Nya data för behandling av äldre patienter med högmaligna gliom

Nya data för behandling av äldre patienter med högmaligna gliom
Fler studier bör genomföras för att öka kunskapen om vilken behandling som är bäst för äldre patienter med högmaligna gliom. Ålder är inte längre en diskvalificerande faktor för onkologisk behandling och studier där äldre patienter med glioblastom ingått i kliniska protokoll visar intressanta resultat. Det skriver överläkare Michael Bergqvist och hans medarbetare vid Gävle sjukhus i en översikt av det angelägna forskningsfältet äldre patienter med högmaligna gliom.

Äldre patienter med glioblastom har under de senaste decennierna vanligen behandlats med palliativ intention. Ett flertal förklaringar föreligger till detta, men den kanske dominerande faktorn är att äldre generellt har fler samtidiga sjukdomar (komorbiditeter) än yngre patienter samt ett sämre performance status (PS)1 vilket sammantaget leder till sämre överlevnad. Data från studier i vilka äldre patienter inkluderats har dessutom påvisat att äldre patienter har en ökad toxicitet vid exponering för exempelvis temozolomid2,3. Under senare år har medelåldern i västvärlden fortsatt att öka och äldre blir mer hälsosamma samt går oftare i pension vid en högre ålder än för en till två årtionden sedan. Ålder betraktas inte som en diskvalificerande faktor för onkologisk behandling och mot bakgrund av ovanstående genomförs nu studier där äldre patienter med glioblastom ingår i kliniska protokoll.

FÖRSTA LINJENS TERAPI
Nordic clinical brain study group publicerade 2012 en randomiserad fas III-studie4 i vilken patienter (>60 år) med glioblastom studerades. Av de inkluderade patienterna var 42 procent äldre än 70 år. Data gällande PS påvisade att 68 patienter uppvisade ett PS på 2–3 medan resterande hade ett gott PS på 0–1. Patienterna inkluderades främst från de nordiska länderna men studiedeltagande förelåg även från Schweiz, Frankrike och Österrike och patienterna randomiserades till; temozolomid (200 mg /m² dag 1–5 var 28:e dag i upp till sex cykler), hypofraktionerad strålbehandling (34,0 Gy administrerad i 3,4 Gy-fraktioner över 2 veckor) eller konventionell/standardiserad strålbehandling (60,0 Gy administrerad i 2,0 Gy-fraktioner över 6 veckor) med målet generell överlevnad. Totalt inkluderades 291 patienter. Studien startade år 2000 men 2004 ändrades inklusionskriterierna till att enbart gälla patienter >65 år baserat på data från den sedermera legendariska Stupp-studien 5. Resultaten från den aktuella studien påvisade att i jämförelse med konventionell strålbehandling var medianöverlevnaden signifikant längre med enbart temozolomid (8,3 månader versus 6,0 månader ([HR] 0,70; 95 % CI 0,52-0,93, p = 0,01)). Enligt författarna kunde merparten av de patienter som randomiserades till konventionell strålbehandling ej slutföra den planerade behandlingen sekundärt till klinisk försämring. Detta skulle kunna tolkas som att äldre patienter kan vara något skörare (ha fler komorbiditeter) och därmed en ökad känslighet för att kunna genomgå en intensivare onkologisk behandling.

Läs hela artikeln som DPF

SÅ FUNGERAR CANCERKOMPISAR – en internetbaserad möjlighet till stöd för närstående i cancervården

SÅ FUNGERAR CANCERKOMPISAR – en internetbaserad möjlighet till stöd för närstående i cancervården
Att vara närstående och/eller anhörig till en patient med cancer innebär för de flesta en stor påfrestning med såväl existentiella frågor som praktiska problem. Årligen drabbas drygt 61 000 personer av cancer. Man beräknar att det runt varje cancerdrabbad finns sex närstående, vilket betyder att över 350 000 personer årligen är närstående eller anhöriga i cancervården. Professor Mef Nilbert och sjuksköterskan Magdalena Andersson redogör här för bakgrunden till satsningen Cancerkompisar, och vad möjligheten att kunna dela erfarenheter med andra närstående kan innebära. Cancerkompisar är ett initiativ som synliggör närståendefrågan som rör en stor och ökande grupp individer som tar stor del i vården, och som behöver tillgång till stöd och också löper ökad risk för egen sjuklighet – ett område där det finns möjlighet att förebygga ohälsa.

Cancerfonden har beräknat att värdet av närståendes insatser, så kallad informell vård, årligen uppgår till 4,6 miljarder kronor, vilket motsvarar 13 procent av cancervårdens totala kostnader. Utvärderingar visar en fördubblad vårdkonsumtion bland anhöriga ett år efter ett cancerbesked i familjen. En anhörigvårdare beräknas årligen spara 300 000 kronor till samhället i lönekostnader. På Europanivå beräknar man att 3 miljarder anhörigtimmar årligen läggs ned i cancervården.

Det saknas lagstöd för rätt till psykosocialt stöd för närstående trots att man vet att framtida problem, som till exempel depression, kan förebyggas och att de anhörigas vårdkonsumtion fördubblas året efter cancerdiagnosen. Enligt 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, ska socialnämnden erbjuda stöd för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre, eller som stöder en närstående som har funktionshinder, varför närståendestöd fokuserats på äldrevård och demenssjukdom där närståendestöd är relativt välutbyggt. Trots att cancer klassificeras som en kronisk sjukdom och är den ledande dödsorsaken i arbetsför ålder är närståendestödet relativt outvecklat i cancervården. Tillgängligheten varierar mellan kliniker och landsting. Samtidigt som flera erbjudanden som samtalsstöd, stödgrupp, kurators- eller psykologkontakt finns är utbudet svårt att överblicka, med ett flertal av aktörerna som vårdinstanser, patientföreningar, kompetenscentra, församlingar, ideella föreningar samt nätverk och informationskanaler på internet. Cancerkompisar erbjuder en internetbaserad form av närståendestöd som presenteras i denna artikel.

– Det vi kan erbjuda är ingen helhetslösning eller ett koncept som passar alla, men det är en form för stöd och erfarenhetsutbyte som är gratis, alltid tillgängligt och öppet både på natten och under högtiderna, säger Inga-Lill Lellky, grundare av Cancerkompisar.

Läs hela artikeln som DPF

Nya cancersamordnaren, Beatrice Melin, kombinerar forskning med strategi och strukturer

Nya cancersamordnaren, Beatrice Melin, kombinerar forskning med strategi och strukturer
Hon går ofta på vandringsstigarna utmed älvstranden i Umeå och låter tankarna fara ganska fritt. Då och då kommer hon plötsligt på något viktigt.
– Nuförtiden behöver jag ha det långsamt för att bli kreativ. När jag är ute och går, gräver i trädgården eller sitter framför brasan och grunnar så kommer idéerna, säger Beatrice Melin.

Hennes idéer kan i dessa dagar handla både om genetiken bakom hjärntumörer och om cancervårdens organisering. Beatrice Melin är professor i onkologi med inriktning mot molekylär cancerepidemiologi och sedan 1 oktober även cancersamordnare vid Sveriges Kommuner och Landsting samt ordförande för Regionala cancercentrum i samverkan. Hon delar sin arbetstid jämnt mellan de två jobben. Den sortens upplägg är hon van vid efter åren då hon varit cancerforskare på halvtid och verksamhetschef vid Regionalt cancercentrum Norr på den andra halvtiden.
– Att släppa forskningen helt kan jag inte tänka mig, det har aldrig varit aktuellt. Men jag tycker också väldigt mycket om att arbeta med strategi och strukturer och att vara med och påverka cancervårdens utveckling. Jag vill gärna ha både och – både forskningens kreativa kunskapssökande och strategiarbete med strukturerad planering och uppföljning
– och jag har också märkt att de befruktar varandra, säger hon.
– Jag är en person som kan ha lätt att bli lite uttråkad om jag arbetar för mycket med samma sak hela tiden.

GÅR MYCKET PÅ MAGKÄNSLA
Ibland kan det vara ganska krångligt att planera intervjuer med personer som har ledande befattningar och många bollar i luften. Men Beatrice Melin svarar snabbt på mejl och sms och engagerar sig i att både fotograferingen och intervjun ska bli så bra som möjligt. Vi sammanstrålar i en hotelllobby i Stockholms city innan hon ska återvända hem till Umeå efter en sammanträdesdag på Vetenskapsrådet, där hon ingår i kommittén för klinisk behandlingsforskning. Mot slutet av vårt samtal berättar hon att hon i förväg funderat en del över gränsen mellan att vara personlig under intervjun och att bli för privat. Det är viktigt för henne att vara sig själv och berätta om sina tankar och erfarenheter, men samtidigt behålla en helt privat sfär. Vi talar om hur hon hamnade där hon är i dag och Beatrice Melin använder det engelska ordet ”serendipity” som Google översätter till ”ödets lyckokast”.

Läs hela artikeln som PDF

Besöksrekord och högklassigt vetenskapligt program vid NOPHO

Besöksrekord och högklassigt vetenskapligt program vid NOPHO
Sedan 1970-talet har det skett dramatiska förbättringar inom barncancerområdet
– från att tre av fyra barn som insjuknade i cancer dog – till dagens situation när 80 procent av barnen överlever. Men cancer är fortfarande den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan 1 och 14 år i Sverige. För att komma vidare krävs internationella samarbeten, prövningsenheter anpassade för barn där nya läkemedel och innovativa experimentella behandlingsstrategier kan testas. Vidare fordras ett gott samarbete med läkemedelsindustrin samt optimering av protokoll för att minska de sena komplikationer som analyser av vår systematiska registrering och uppföljning kunnat identifiera. Det skriver Linda Ljungblad och Nikolas Herold vid Karolinska Institutet och Astrid Lindgrens Barnsjukhus i en sammanfattning av de många intressanta inslagen under årets NOPHO-möte i Stockholm.

Nordens barnonkologiska sällskap NOPHO (Nordic Society for Paediatric Haematology and Oncology) anordnade det 35:e årliga mötet i Stockholm 19–23 maj. Årets möte, som arrangerades av den kliniska barnonkologienheten vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Barncancerforskningsenheten vid Karolinska Institutet, slog rekord i antal deltagare och bjöd på ett högklassigt vetenskapligt program med inbjudna föreläsare av internationell toppklass samt rekord i antalet insända abstracts (läs mer på www.nopho.org). Barnonkologin har sedan Sidney Farbers introduktion av folsyraantagonisten aminopterin (föregångaren till dagens metotrexat) i slutet av 40-talet varit en framgångssaga med ständigt förbättrade överlevnadssiffror genom ökad behandlingsintensitet, riskstratifiering, förbättrad supportive care/understödjande behandling och förfinad diagnostik. Till skillnad från vuxencancer kunde till och med ett flertal olika barncancerformer botas med hjälp av enbart cytostatika. Dessvärre stagnerar överlevnaden av barn med cancer sedan drygt 20 år och vi verkar ha nått en gräns där intensifiering av nuvarande konventionella behandlingsstrategier inte ökar överlevnaden utan riskerar att enbart öka biverkningarna. Vi är inne i en ny fas där vi inte längre är i framkant och barnen riskerar att hamna på efterkälken när det gäller att ta del av de kliniska framgångar som sker på vuxensidan baserade på ny bio-Ett undantag är neuroblastom där man med hjälp av behandlingsintensifiering inklusive högdoskemoterapi med stamcellsåterföring har lyckats bota fler patienter (PMID 28259608). Samtidigt visar nya studier att bättre förståelse av cytostatikametabolismen möjligen kan förbättra behandlingsframgången genom att hämma resistensfaktorer (PMID 28067901). Oavsett detta verkar möjligheten att med klassiska cytostatika nå målet att bota alla barn med cancer orealistiskt.

Läs hela referatet som PDF