Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet
Ett multidisciplinärt förhållningssätt inom cancervården ska i dag vara en självklarhet. Men för att det ska vara framgångsrikt krävs engagemang, tålamod och uthållighet från samtliga inblandade professioner och specialiteter. Och i takt med att vården utvecklas måste även det multidisciplinära arbetet göra det. I sjukvårdsregion Stockholm- Gotland har man i dag kommit långt, men vägen dit har tagit tid.

Dagens högspecialiserade vård av patienter med avancerad cancer ställer stora krav på en väl fungerande och organiserad sjukvårdsapparat. Det multidisciplinära förhållningssättet till cancervård har därför fått ett allt starkare fäste och i dag ses det som mer eller mindre självklart med multidisciplinära teamkonferenser (MDT) kring cancerpatienter. Det är dessutom något som är inskrivet i de flesta vårdprogram och riktlinjer. Men det som står i riktlinjer är inte alltid detsamma som vad verkligheten har att erbjuda, och ett väl fungerande multidisciplinärt arbete kräver engagemang från samtliga inblandade, samt tid och tålamod för att få på plats. I början av november arrangerade sjukvårdsregion Stockholm-Gotland sin årliga MDT-konferens kring tarmcancer på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, den 13:e i ordningen. De senaste åren har regionen fått mycket beröm, främst från patientföreningshåll, om att man är på rätt väg när det handlar om omhändertagande och vård av tarmcancerpatienter. En hel del av detta går förmodligen även att tillskriva engagemanget från arrangören av MDTkonferensen, Annika Sjövall, kirurg och överläkare vid Gastrocentrum på Karolinska Universitetssjukhuset samt processledare för kolorektalcancer vid Regionalt Cancercentrum (RCC) Stockholm-Gotland.

– Att stärka det multidisciplinära teamet står alltid högt på agendan. Konferensen är en viktig komponent för att knyta ihop de olika delarna så att allt hänger ihop, men också en symbolhandling och markör för vilken vikt vi lägger vid det multidisciplinära förhållningssättet i regionen, säger Annika Sjövall.

Läs hela artikeln som PDF

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom
Vi behöver identifiera små skillnader mellan ursprungstumör och återfallstumör för att kunna utveckla en ny specifik behandling mot återkommande, aggressiva tumörer som inte längre svarar på den standardbehandling som ges idag. Det skriver Sara Bolin, forskare vid Uppsala universitet, som studerat nya mekanismer för spridning av den elakartade barnhjärntumören medulloblastom.

Medulloblastom uppstår i lillhjärnan och är den vanligaste formen av elakartade hjärntumörer hos barn. Cirka 15-20 barn drabbas varje år i Sverige. 80 procent av alla patienter som drabbas av medulloblastom är under 19 år med vanligast insjuknade mellan tre och sju års ålder (Louis 2016). Prognosen för dessa patienter beror på ålder samt eventuell spridning av tumören vid diagnos. Standardbehandlingen innefattar kirurgi, strålning samt cytostatikabehandling. Behandlingarna botar 3 av 4 patienter som drabbas av medulloblastom. En framgångsrik behandling påverkar dock även ofta normala celler, viktiga för kognition och minne. De barn som överlever får därför ofta livslånga neurologiska biverkningar. Nya behandlingsalternativ, som specifikt riktas mot tumörceller utan att tillföra stor skada på normala celler, behövs för att öka livskvaliteten hos överlevande barn. Avvikelser i vissa gener, viktiga under fosterutvecklingen, utsätter barn för ökad risk att utveckla medulloblastom.

Celler som ger upphov till medulloblastom har visats vara stamceller och/eller så kallade prekursorceller som är förstadier till mer mogna nervceller i lillhjärnan eller hjärnstammen (Yang, Ellis et al. 2008, Gibson, Tong et al. 2010). Patienter med medulloblastom uppvisar väldigt skilda svar på behandling, detta tros framförallt bero på skillnader mellan olika tumörer. Ökad förståelse för genetiska och molekylära skillnader under senare år har möjliggjort en underklassificering av medulloblastom baserad på skillnader i signaleringsvägar som är viktiga under hjärnans utveckling, såsom Wingless (WNT) och Sonic Hedgehog (SHH). Denna klassificering är en viktig del i att förbättra behandlingsstrategier för patienter utefter individuella genetiska skillnader (Wang, Ramaswamy et al. 2013). Genexpressionsanalys har resulterat i att medulloblastom nu delas in i fyra undergrupper, WNT, SHH, Grupp 3 och Grupp 4, baserat på molekylära skillnader i signaleringsvägar som styr tumörutvecklingen (Northcott, Korshunov et al. 2011). Alla medulloblastom, oberoende av undergrupp, klassas däremot histologiskt av WHO som hjärntumörer av högsta malignitet, det vill säga WHO-grad IV.

Läs hela artikeln som PDF

Stöd via sociala medier möjligt även när ångesten är som värst på natten

Stöd via sociala medier möjligt även när ångesten är som värst på natten
Många cancerpatienter vänder sig till sociala medier för att både få information och utökat psykosocialt stöd. Nätet är öppet dygnet runt och möjliggör också för canceröverlevare att fortsätta sin läkningsprocess genom att kunna stödja den som är mitt uppe i en sjukdomsperiod. Det skriver Eva-Maria Strömsholm, själv cancerpatient och utvecklingspsykolog, som gjort en litteraturstudie i ämnet.

Efter en cancerdiagnos, efter operation eller under pågående behandling, är det inte ovanligt att en cancerpatient börjar längta efter mer än bara information. Den som är sjuk vill kanske både få stöd och tröst och möjligheten att ställa frågor. Det är här som de sociala medierna är guld värda. Det finns otaliga former av stödgrupper på nätet och människor söker sig till dem av olika orsaker. När det gäller stöd för cancer finns det många värdefulla engelskspråkiga grupper där patienter diskuterar sin vardag, sina problem och besvär. Stödet via sociala medier har ökat och det kan också vara viktigt att i framtiden tänka på att ett psykosocialt stöd för cancerpatienter inte bara enbart kan erhållas via vårdpersonal utan även via de möjligheter som nätet kan erbjuda. Som cancerpatient och blivande sjukskötare ansåg jag att det var av intresse att få skriva mitt lärdomsprov om någonting som tangerar sjukdomen i sig, men med fokus på hur man psykiskt kan komma tillbaka till livet efter ett cancerbesked. Mitt val av ämne till lärdomsprovet har sin grund i att jag själv startat en Facebookgrupp, ”Finlandssvenska Cancergruppen”, och vet hur viktigt det är för cancerpatienter att få ett psykosocialt stöd också via nätet.

Läs hela artikeln som PDF

Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov

Så skulle cancer kunna hittas med ett blodprov
Möjligheten att detektera extracellulära vesiklar som signalerar cancer skulle i förlängningen kunna spara pengar för vården och leda till att patienter besparas komplicerade undersökningar genom att lämna ett blodprov i stället för att genomgå biopsier. Det skriver forskaren Liza Löf vid Biomedicinskt Centrum i Uppsala i en översikt av på vilka sätt extracellulära vesiklar skulle kunna användas både som biomarkörer och för att följa patienters svar på behandling.

Vår kropp består av en otrolig mängd celler, upp till 1014,1 som alla kommunicerar med varandra och sin omgivning. Celler kan interagera med andra celler belägna nära intill eller på större avstånd. Signaleringen på håll sker genom utsändande av molekyler såsom cytokiner eller hormoner, men kan även ske via små membranklädda blåsor – extracellulära vesiklar. Dessa vesiklar bär på sin yta specifika proteiner som kan utnyttjas för att se vilka celler de härstammar från2.
De flesta extracellulära vesiklar bär även på en gemensam proteinsignatur. En grupp av proteiner som ofta används som markörer för vesiklarna är tetraspaniner, däribland CD63, CD81 och CD9. Man kan grovt dela in extracellulära vesiklar i tre subgrupper, exosomer, mikrovesiklar och apoptotiska kroppar. Exosomerna har under de senaste åren fått mest uppmärksamhet då de har hittats i alla kroppsvätskor och förmedlar en stor mängd biologiska signaler mellan celler. De extracellulära vesiklarna delas in i de tre grupperna utifrån deras storlek som varierar från ca 30 nm – 1 000 nm, där exosomerna är de minsta, samt deras biogenes som även skiljer sig åt mellan dessa tre subgrupper. Exosomerna bildas genom en process som kallas endocytos. I endocytos internaliseras molekyler som proteiner och lipider från cellmembranet tillsammans med extracellulära material och skickas sedan till olika destinationer.

Läs hela artikeln som PDF

Allt bättre behandlingsresultat vid KLL

Allt bättre behandlingsresultat vid KLL
– och nya kombinationer ger hopp  om ytterligare förbättringar

Utredning och behandling av KLL, kronisk lymfatisk leukemi, kommer sannolikt att för ändras snabbt de närmaste åren. Det kommer att bli mycket intressant att följa resultaten av pågående och planerade studier där man kombinerar cytostatika, anti kroppar, BCR-hämmare och bcl- 2-hämmare på olika sätt. Både olika kombinationer samt även sekvensen av olika behandlingar är av stort intresse. Förhoppningsvis kan studierna designas så att relevanta frågor om hur dessa preparat ska kombineras på bästa sätt besvaras. Det skriver Mattias Mattsson, överläkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, i en översikt av kunskaps läget inom KLL.

Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) är den vanligaste leukemisjukdomen hos vuxna i Sverige, och har av många tidigare ansetts vara en lugn sjukdom som främst drabbar äldre, företrädesvis män (gammelmansleukemi) och där behandlingsalternativen varit få och förhållandevis enkla. Vad gäller åldern vid insjuknande, så är medianålder vid diagnos av KLL 71 år, något som inte skiljer sig från de flesta andra blodmaligniteter (AML, MDS, myelom, med flera), och i svenska KLLregistret är 27 procent av patienterna yngre än 65 år vid diagnostillfället1. För de KLL-patienter som inte har symtom eller dåliga blodvärden gäller fortfarande exspektans (watch and wait), då man inte visat nytta av behandling för denna patientgrupp. Två tredjedelar av patienterna behöver dock förr eller senare behandling för sin sjukdom, och för dessa har behandlingsalternativen ökat signifikant de senaste tio åren. Registerdata visar också att överlevnaden för KLL-patienter successivt ökat parallellt med framsteg i behandlingen. Trots detta visar siffror från svenska KLL-registret att förväntad relativ överlevnad vid behandlingskrävande KLL-sjukdom är signifikant förkortad, speciellt för de två tredjedelar av patienterna som är äldre än 65 år, vilket visar att förbättring av behandlingen och nya behandlingar behövs1. De senaste åren har också tillkommit nya läkemedel i form av B-cellsreceptorhämmare (BCR-hämmare), och vidare är bcl-2-hämmare på väg in i behandlingsarsenalen. Samtidigt har presenterats nya viktiga data avseende ”äldre” behandlingar med kemoimmunoterapi, inklusive påvisande av grupper av patienter med mycket god långtidseffekt av dessa. Sammantaget gör detta att det kommer att ställas allt högre krav på kunskap om prognostisering och prediktion, det vill säga hur vi kan välja rätt behandling till olika patientgrupper. Även kunskaper om de nya läkemedlens speciella egenskaper och bieffekter, men också vilka patienter som har störst nytta av äldre behandlingar behövs, vilket den här översikten vill belysa.

Läs hela artikeln som PDF