Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Forbildningsdagarna i Hematologi bjöd på ny kunskap och välkomnade även hematologisjuksköterskor

Forbildningsdagarna i Hematologi bjöd på ny kunskap och välkomnade även hematologisjuksköterskor
De nationella fortbildningsdagarna i hematologi arrangerades i år i ett vackert Västerås i höstskrud. Mötet ägde rum på Aros Congress Center och lokalt ansvarig var Maria Eckerrot, överläkare och hematolog vid Västmanlands sjukhus i Västerås. Dagarna lockade cirka 300 deltagare och nytt för i år var att även hematologisjuksköterskor, som nu ingår i nätverket Sjuksköterskor i cancervård, var välkomna att delta. Omkring hälften av föreläsningarna var gemensamma för läkare och sjuksköterskor. Här sammanfattas det lyckade arrangemanget av Josefin Hidman, ST-läkare vid Västmanlands sjukhus.

Årets fortbildningsdagar bjöd på ett intressant och varierande program. Mötet inleddes traditionsenligt med en högtidsföreläsning av en internationell föreläsare. I år fick vi höra Veronique Leblond, från sjukhuset Pitié Salpêtrière i Paris, uppdatera oss om Morbus Waldenström. Leblond, som uttryckte glädje över att få föreläsa i Waldenströms födelseland, bjöd oss på en bra bakgrund om sjukdomen som endast utgör två procent av de maligna blodsjukdomarna. Den monoklonala IgM-ökningen ger ett flertal för Waldenström typiska symtom. Hyperviskositetssymtom ses hos 16 procent av patienterna. Hos 20–40 procent av patienter med Mb Waldenström ses en perifer, vanligen sensorisk, neuropati då IgM-antikroppar reagerar mot myelinantigener. Diagnos ställs genom ENG-undersökning. Behandling vid långsam progress av neuropati är rituximab. Vid snabb progress rekommenderas rituximab i kombination med kemoterapi. Kryoglobulinemi, då IgM precipiterar vid temperaturer under 37 grader, ger symtom som acrocyanos, sår, ledvärk och njurpåverkan. Behandling vid Mb Waldenström inleds först vid symtomgivande sjukdom, samt vid förekomst av cytopenier (Hb <100, TPK <100). De flesta patienter blir föremål för immunokemoterapi. Plasmaferes är effektivt vid hyperviskositetssymtom. Vid relaps kan behandling med Ibrutinib övervägas. En genetisk predisposition verkar finnas, då man har funnit familjära kluster med förekomst av Waldenström. Några genetiska avvikelser som förekommer vid sjukdomen berördes. Kromosomavvikelserna del6q och trimsomi 4 är vanligt förekommande, men påverkar ej prognosen. TP53- deletion och trisomi 12 förknippas däremot med minskad progressionsfri överlevnad. Mutation i genen MYD88 (myeloid differentiation factor 88) ses hos över 90 procent av patienter med Waldenström. Denna patientgrupp har i studier visat sig svara bra på behandling med Ibrutinib. Torsdagsmorgonen inleddes med tre olika så kallade ”meet the expert”-föreläsningar. Honar Cherif, Akademiska sjukhuset, föreläste om sickelcellanemi, Stig Lenhoff, Skånes universitetssjukhus Lund, informerade om aplastisk anemi och Maria Bruzelius, Karolinska Universitetssjukhuset, fördjupade våra kunskaper om förvärvad hemofili.

Läs hela referatet som PDF

Urologidagarna 2017 i Göteborg

Urologidagarna 2017 i Göteborg
Urologidagarna visar att vi närmar oss ett nationellt screeningprogram: SVERIGE ÄR VÄRLDSLEDANDE I FORSKNINGEN MOT ÖVERDIAGNOSTIK AV PROSTATACANCER

Urologidagarna arrangerades i år i Göteborg och sam lade som vanligt en stor skara medarbetare inom svensk urologi. Cancer är en stor del av urologin och årets program speg lade förstås detta. Störst utrymme fick prostatacancer, i synnerhet diagnostiken – ett område som är på väg framåt med stora steg. Kanske är stegen stora nog för ett nationellt screeningprogram? Det frågar sig docent Ola Bratt, över läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, som här ger en översikt av intressanta delar av de späckade symposiedagarna.

Årets Urologidagar bjöd på ett varierat och intressant program, inte minst om prostatacancerdiagnostik. Vi fick bland annat höra preliminära resultat från den stora randomiserade screeningstudien i Göteborg, som nu utvärderar magnetresonanstomografi (MRT) som komplement till PSA, och om fortsatt forskning från gruppen bakom Stockholm- 3-modellen (en algortim baserad på en blodprovspanel och kliniska uppgifter). Båda dessa forskningsprojekt håller högsta internationella klass. Tillsammans med den från Uppsala styrda randomiserade multinationella SPCG-17, som utvärderar MRT-baserad aktiv monitorering med mer tillåtande kriterier för behandling, gör de att vi i Sverige är världsledande i den mycket angelägna forskning som syftar till att minska överdiagnostik och överbehandling av prostatacancer.

SCREENINGSTUDIER I GÖTEBORG
Från Göteborg redovisade Jonas Hugosson resultaten från de första 10 000 män som erbjudits screening (ytterligare 30 000 ska bjudas in, 20 000 ingår i kontrollgruppen). Av 4 515 män som lämnat PSA hade 460 genomgått en MRT på grund av ett PSA-värde över åtgärdsgränsen (3 respektive 1,8 μg/l i olika grupper). Av dessa hade över två tredjedelar antingen en normal MRT eller oklara fynd (PI-RADS 1–3). Bland de män som genomgått prostatabiopsier (riktade och/eller systematiska) och hade PI-RADS 1–3 enligt MRT, var det mycket få som hade en cancer som bedömdes som kliniskt betydelsefull. Slutsatsen var att med undantag av de få män som har hög PSAdensitet, kan män med MRT-fynd som klassificeras som PI-RADS 1–3 slippa biopsier. Om resultaten står sig, kan MRT därmed leda till minskad överdiagnostik, men det är naturligtvis också en fråga om resurser innan man kan rekommendera rutinmässig användning av MRT för denna mycket stora grupp av män. Från samma forskargrupp i Göteborg presenterade Johan Stranne en studie som visar att PSAkvoten inte tillför något för att riskstratifiera män som vid start av screening har ett första PSA under 3 μg/l. Rebecka Arnsrud Godtman, också från Sahlgrenska Akademin i Göteborg, berättade om en studie som visar att män med kort utbildning är de som har mest uttalad minskning av prostatacancerdödlighet vid screening, jämfört med dagens oorganiserade PSAtestning. Den senare studien är utan tvekan ett argument för att organisera PSA-testningen för att uppnå en mer jämlik vård. Socialstyrelsen rekommenderade landstingen redan år 2014 att utvärdera systematisk information om PSA-testningens möjliga för- och nackdelar till män mellan 50 och 70 års ålder och att erbjuda organiserad testning för dem som därefter så önskar. Tyvärr har någon sådan verksamhet ännu inte påbörjats i Sverige, men i Skåne och Västra Götaland pågår utredningar om hur detta skulle kunna genomföras.

Läs hela referatet som PDF

Karolinska Hematology Seminar 2017

Karolinska Hematology Seminar 2017
Den femtonde upplagan av Karolinska Hematology Seminar hölls på Rånäs slott den 7–8 september 2017. Under ledning av moderator Magnus Björkholm, senior professor i medicin vid Karolinska Institutet, gav ett antal internationella experter ”state of the art”-föreläsningar om bland annat indolenta lymfom, akut lymfatisk leukemi och myeloproliferativa neoplasier. Programmet innehöll även aktuella översikter om immun- checkpoint-blockad, infektioner hos immunsupprimerade patienter samt allogen stamcellstransplantation vid akut myeloisk leukemi. I en uppskattad ”special topic”-föreläsning fick deltagarna dessutom inblick i rymdmedicin och hur tyngdlöshet påverkar människans fysiologi.

Professor Tim Illidge, chef för Division of Cancer Science, universitetet i Manchester, England, redogjorde för indolenta (lågmaligna) lymfom, som utgör ungefär 35 procent av alla non-Hodgkin-lymfom, NHL. Omkring 70 procent av indolenta NHL är follikulära lymfom (FL). Medianåldern vid diagnos är 62 år och medianöverlevnaden 14 år, och FL är betydligt vanligare i Europa och hos den vita befolkningen i USA än i exempelvis Afrika och Asien. Tim Illidge påpekade att dessa lymfom är heterogena och att benämningen ”indolent” är lite missvisande eftersom vissa är mer aggressiva och leder till hög tumörbörda med uttalade symtom. Beslut om vilken första linjens terapi som ska väljas måste baseras på såväl histologi, tumörbörda, symtom, ålder, komorbiditet som patientens egna önskemål och val.

KURATIV RADIOTERAPI I TIDIGA STADIER
Enligt Tim Illidge finns det övertygande belägg för att radioterapi har kurativ potential vid tidiga stadier av indolenta lymfom, men det saknas randomiserade studier där radioterapi jämförts med andra behandlingsstrategier. Flera stora databasanalyser har dock visat att radioterapi förbättrar överlevnaden för patienter med låggradiga follikulära lymfom i tidiga stadier1. Tim Illidge presenterade också studier som visade att dosen 24 Gy har lika god effekt som 40–45 Gy (BNLI Radiation Dose Study) och att 24 Gy i tolv fraktioner har klart bättre effekt än 4 Gy i två  fraktioner. En sammanställning av 17 studier, där patienter med indolenta lymfom i stadium I–II behandlats med enbart radioterapi i doser mellan 4 och 24 Gy, visar att den återfallsfria överlevnaden (RFS) efter 10 år för denna patientgrupp ligger på mellan 38 och 64 procent2. Enligt en multicenterstudie leder radioterapi (36–40 Gy) med tillägg av CD20-antikroppen rituximab (veckovis x 4) till förlängd progressionsfri överlevnad jämfört med enbart radioterapi hos patienter med follikulära lymfom i stadium I–II3. Tim Illidge påpekade dock att denna studie inte är randomiserad utan man har jämfört fas II-data med historiska kontroller.

Läs hela referatet som PDF

Ny mottagning för sena effekter av cancerbehandling

Ny mottagning för sena effekter av cancerbehandling – Här får unga canceröverlevare hjälp

Att hjälpa personer som har problem efter cancer i barndomen är en växande utmaning för vården.
– Alla som haft cancer som barn måste erbjudas uppföljning, säger överläkare Ulla Martinsson på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där finns en av landets få mottagningar för uppföljning av personer som överlevt barncancer.

Varje år får cirka 350 barn under 18 år i Sverige en cancerdiagnos. Hjärntumörer står för ungefär en tredjedel av fallen. Ytterligare en tredjedel utgörs av leukemier och lymfom och den sista tredjedelen av en rad olika tumörformer. Tack vare medicinska framsteg överlever i dag omkring åtta av tio barn cancersjukdomen. Det innebär att de vuxna som överlevt barncancer blir allt fler. Enligt uppskattningar finns det i dag ungefär 10 000 vuxna som överlevt barncancer i Sverige.
Minst 60 procent av barn som botas från cancer får kvarstående negativa effekter, eller komplikationer som visar sig först senare i livet. Dessa konsekvenser av sjukdom och behandling vid barncancer brukar kallas seneffekter. Det kan bland annat handla om fysiska förändringar, trötthet, koncentrationssvårigheter och påverkan på hjärta, njurar eller andra organ (se faktaruta).

– Att få cancerbehandling som barn, när du växer och utvecklas, ger andra biverkningar än behandling av vuxna, förklarar Ulla Martinsson. Tillsammans med sjuksköterskan Wiviann Björklund driver hon sedan februari 2017 en så kallad seneffektmottagning vid Akademiska sjukhuset. Sådana mottagningar för uppföljning av komplikationer efter barncancer finns sedan tidigare i Lund och Göteborg. Nu byggs seneffektmottagningar upp även i Uppsala, Stockholm och Umeå.

Läs hela artikeln som PDF

Efterlängtade framsteg i behandlingen av ovarialcancer

Efterlängtade framsteg i behandlingen av ovarialcancer
De senaste åtta åren har flera forskningsframsteg bidragit till att rita om kartan för behandling vid primärtumörer och recidiv av ovarialcancer, både med avseende på tumörkirurgi och den rent onkologiska behandlingen. Det är efterlängtade förbättringar på ett angeläget område, skriver överläkare Hanna Dahlstrand vid Akademiska sjukhuset i Uppsala i en state-of-the-art-genomgång av detta tumörområde.

I flera årtionden var behandlingen av epitelial ovarialcancer oförändrad trots många kliniska prövningar med försök till optimeringar. De senaste åtta åren har flera ”game- changers” haft genomslag i klinik och medfört förändringar vid primär-och recidivbehandling av ovarialcancer, både med avseende på tumörkirurgi och den rent onkologiska behandlingen. Förändringarna bygger på att det finns bakomliggande data med förlängd total överlevnad och förlängd progressionsfri överlevnad för kvinnor med ovarialcancer. Riktlinjerna för behandling återfinns i det nationella vårdprogrammet för äggstockscancer som uppdateras regelbundet. Nedan följer en översikt av grunderna för behandling av epitelial ovarialcancer med fokus på de senaste årens nyheter.

VANLIGT MED SEN DIAGNOS
Epitelial ovarialcancer (EOC) är den mest dödliga gynekologiska cancersjukdomen och den femte vanligast cancerrelaterade dödsorsaken bland kvinnor i Sverige. Sannolikt beror det på att ovarialcancer i majoriteten av fallen diagnostiseras i sent stadium (FIGO-stadium III–IV). De första symtomen på ovarialcancer är ofta vaga, som diffusa magbesvär, tyngdkänsla, eller tät miktion. Utredning vid välgrundad misstanke av ovarialcancer omfattas av standardiserat vårdförlopp (SVF). Enligt en rapport från svenska kvalitetsregistret för gynekologisk cancer var den relativa femårsöverlevnaden för ovarialcancer 54 procent i Sverige under 2011–2015 (Figur 1).1 Under perioden 2005–09 var den relativa femårsöverlevnaden för ovarialcancer 44 procent enligt Socialstyrelsen. Tumörstadium (enligt FIGO) har en stark påverkan på överlevanden.1 EOC är den postmenopausala kvinnans sjukdom med en medelålder på 65 år i Sverige. EOC består av fem histologiska huvudtyper med skild etiologi, molekylärbiologi, genetisk profil och kliniskt förlopp. Den vanligast förekommande (70 procent) typen är höggradig serös (HGS). Den enskilt största riskfaktorn för EOC är relaterad till ärftlighet (cirka 15 procent av alla fall av ovarialcancer) där BRCAmutation med ärftligt bröst-och ovarialcancer dominerar, men även Lynchs syndrom förekommer. Epitelial primär peritonealcancer och tubarcancer handläggs och behandlas som ovarialcancer och nedanstående översikt innefattar även dessa cancertyper där ovarialcancer anges.

Läs hela artikeln som PDF