Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Palliativa teamet i Gävle

Palliativa teamet i Gävle – Vårt mål är att patienterna ska ha en bra sista tid i livet
Om du hade en dödlig sjukdom som inte gick att bota – vad skulle då vara viktigt för dig? Många som hamnar där vill allra helst få leva så vanligt som möjligt. Kunna vara hemma i sin egen miljö, leva nära vänner och familj och fortsätta med aktiviteter som känns roliga och meningsfulla. Runt om i Sverige finns palliativa team som hjälper till att möjliggöra detta. Vi fick följa delar av det palliativa teamet i Gävle under en arbetsdag.

Det palliativa teamet vid Gävle sjukhus har hand om sammanlagt ett 100-tal patienter – de flesta med cancer i obotligt skede, några med ALS.
– Många av dem som är inskrivna hos oss skulle behöva vårdas inneliggande om inte vi fanns, säger överläkare Stefan Bergström, en av de två läkarna
– båda onkologer – i teamet.
– Vi vill att de som själva önskar det ska få vårdas och dö hemma. Vårt mål är att de ska få en bra sista tid i livet. Ibland handlar det om dagar eller veckor och ibland om år, men för det mesta brukar patienterna vara inskrivna hos oss några månader innan de går bort.

Det är vintermorgon och mörkret är ännu tätt utanför sjukhusfönstren. Arbetsdagen har precis börjat och hela teamet samlas för morgonrapport. Medarbetarna slår sig ned i några slitna skinnsoffor med knäckemackor och kaffemuggar i händerna. Sjuksköterskan Maria Jansson som ansvarade för telefonrådgivningen föregående dag berättar om de samtal som kom in. Inskrivna patienter och deras anhöriga kan ringa rådgivningen när de vill under 8–16 på vardagar (övrig tid finns andra journummer).

FÄRDEN GÅR VÄSTERUT
Efter morgonrapporten följer Onkologi i Sverige med läkaren Stefan Bergström och sjuksköterskan Gunnel Wretblad ut till bilen. De ska göra flera hembesök först i Hofors och sedan i Sandviken i dag och vi åker de 5,5 vintriga milen västerut mot Dalagränsen. Vid hembesöken kommer även distriktssköterskor från hemsjukvården att vara med. Det palliativa teamet samarbetar nära med dem. Det är de som gör det mesta av det praktiska och träffar patienterna oftast.
– Vår roll är främst att bistå med specialistkunskaper om palliativ vård så att patienterna får bästa möjliga symtomlindring och så att de och deras anhöriga får information och annat stöd, berättar Stefan.
Av de totalt omkring 100 inskrivna patienterna är det för närvarande ett 80-tal som teamet brukar besöka.
– En del patienter tycker att det räcker att vi håller telefonkontakt eller att bara veta att de kan ringa om de behöver oss, säger Gunnel.
– Andra kan vi besöka två gånger i veckan eller oftare ändå. Om patienter och anhöriga har mycket oro så kan det behövas tät kontakt. I andra fall är det lagom med besök kanske var fjärde eller var sjätte vecka.

Inskrivningen av en ny patient börjar med att det palliativa teamet får en remiss. I sina instruktioner till remissskrivare framhåller teamet att patienten måste ha fått ordentlig information om sitt tillstånd och godkänna att bli remitterad till palliativa teamet.
– Vi vill att ett brytpunktssamtal har genomförts. Det är viktigt för en bra kontakt mellan oss och patienten, särskilt i början, säger Stefan. När en remiss kommit, ringer en sjuksköterska patienten för att boka ett inskrivningsbesök.

Läs hela reportaget som PDF

Human Protein Atlas – kartläggningen av människans proteiner

Human Protein Atlas – kartläggningen av människans proteiner
Human Protein Atlas består av tre olika delar – en normalvävnadsatlas, en cellatlas och en patologiatlas – och innehåller data från mer än 26 000 antikroppar riktade mot 17 000 unika proteiner. När den senaste delen, patologiatlasen, presenterades hösten 2017 sågs den som en unik satsning som innebär att drömmen om individbaserad cancerbehandling tar ett stort steg framåt. Här beskriver professor Fredrik Pontén arbetet med kartläggningen och de framgångsfaktorer som fått det gigantiska projektet att fungera så friktionsfritt och bli en av världens mest använda biomedicinska kunskapsbaser.

Human Protein Atlas (HPA) – projektet för att kartlägga människans alla proteiner – startade 2003. Målet för HPA var att kartlägga människans alla proteiner. Bakgrunden och en förutsättning för proteinatlasprojektet var att det mänskliga genomet kartlagts bara ett par år tidigare (2001). Efter att kartan över våra gener publicerats blev det ett naturligt nästa steg att ta reda på vilka proteiner våra gener kodar för och var dessa uttrycks. Innan själva projektet startade och fick finansiering gjorde vi ett begränsat “Chromosome 21 project” och när vi såg att den tillgängliga gensekvensen gick att använda som templat för att göra rekombinanta proteiner som sedan kunde användas som antigen för framställning av specifika antikroppar, förstod vi att detta kunde skalas upp för att kartlägga alla våra proteiner. Lyckligtvis förstod även insatta personer på Knut och Alice Wallenbergs (KAW) forskningsstiftelse också detta och såg en stor potential i att Sverige kunde vara med och leda den framtida kartläggningen av människans proteiner. Vi kallade denna strategi för antikroppsbaserad proteomik1. The Human Protein Atlas-projektet möjliggjordes genom ett mycket stort anslag från KAW till professor Mathias Uhlén.

KARTA SOM VILAR PÅ TRE DELAR
Den vision som låg bakom proteinatlasprojektet var att skapa en karta över människans alla proteiner. Den metod vi utvecklade var att generera specifika antikroppar mot alla mänskliga proteiner och sedan använda dessa för att karakterisera motsvarande proteiner. Senare tillkom även målet att använda både antikroppar och de data vi fått fram genom kartläggningen till att försöka utveckla cancerbiomarkörer. När det gällde själva proteinkartan vilar den idag på tre olika delar:1) hur uttrycks våra gener och motsvarande proteiner i normala organ och vävnader, 2) var i cellen uttrycks våra proteiner och 3) hur uttrycks våra gener i cancer och hur relaterar detta till patientöverlevnad. För att kunna skapa förutsättningar för storskalig tillverkning av funktionella antikroppar och för att kunna använda dessa till att immunfärga vävnaderoch celler, satte vi upp en ”Fordfabriksliknande” modell. Vi definierade olika moduler (Figur 1) och bestämde vad varje modul månadsvis skulle leverera till nästa modul. För att hålla ihop projektets olika delar byggde vi ett gen-baserat LIMS-system där resultaten från de olika delarna kunde sammanställas och där data kunde extraheras för publicering på nätet. Processen för varje protein initierades i en uppströms bioinfomatik-modul. Här selekterades unika aminosyresekvenser från varje proteinkodande gen för att kunna  tillverka ett unikt rekombinant proteinfragment för att representera varje enskilt protein. Dessa proteinfragment användes sedan för immunisering och affinitetsrening av antisera så att vi i slutänden fick protein-specifika polyklonala affinitetsrenade antikroppar. Dessa antikroppar testas på proteinarrayer för specifik bindning till korrekt antigen och godkänns då för vidare testning i Western blot, immunhistokemi och immunfluorescens.

Läs hela artikeln som PDF

 

Fertilitetsbevarande med Hormonstimulering

Fertilitetsbevarande med Hormonstimulering
Kvinnor som fick hormonstimulering som fertilitetsbevarande behandling drabbades inte av återfall i bröstcancer oftare än kvinnor som inte fick denna behandling. De positiva resultaten från en ny studie kan komma att påverka de kliniska riktlinjerna för unga cancerpatienter som önskar bevara sin fertilitet. Det skriver Kenny Rodriguez-Wallberg, forskare och universitetslektor vid Karolinska Institutet i en redogörelse för studien som i slutet av 2017 publicerades i tidskriften Breast Cancer Research and Treatment.

I Sverige drabbas årligen cirka 2 000 unga patienter av cancer1. Samtidigt har chansen att bota cancer ökat de senaste årtiondena och vi har fått allt fler överlevare2–4. Dock kommer många av dessa personer att utveckla en för tidig gonadinsufficiens som biverkan av kemo- eller radioterapi och riskerar därmed att bli infertila. Infertilitet efter cancerbehandling har beskrivits av många canceröverlevare som en sorglig och allvarlig skada, som påverkar deras livskvalitet negativt5–9. Därför står interventioner för att bevara chanser till fertilitet i framtiden nuförtiden i fokus. I Sverige och internationellt har dessa överlevnadsfrågor hittat en plats även i flera vårdprogram för behandling av cancer hos unga och hos barncancerpatienter. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har initierat ett arbete för att främja att dessa åtgärder kommuniceras och genomförs likvärdigt över hela landet10.

De första internationella riktlinjerna för bevarande av fertilitet hos patienter med cancer gavs ut redan 2006 av American Society of Clinical Oncology, ASCO11 och dessa uppdaterades 201312. Termen ”Fertilitetsbevarande åtgärder”, eller ”fertility preservation” på engelska, beskriver ett modernt medicinskt fält där kunskapen om reproduktionsmedicin och assisterad reproduktionsteknik används inom ramen för olika kliniska tillstånd men även maligna sjukdomar, för att skapa möjligheter för att få genetiskt egna barn senare i livet11. I orginalpublikationen från ASCO 2006, reviderade en internationell expertarbetsgrupp 1 675 artiklar tillgängliga fram till 2005 om fertilitetsbevarande åtgärder och identifierade samtliga arbeten som rapporterade fertilitetsresultat. Gruppen kunde presentera evidensbaserade riktlinjer, vilka gäller fortfarande.

Den vanligaste indikationen för fertilitetsbevarande åtgärder är systembehandling med cytostatika på grund av cancer, men även onkologiskkirurgi och strålbehandling över reproduktionsorganen, särskilt om gonaderna befinner sig direkt i strålningsfältet 13, Figur 114. Vid systembehandling med cytostatika är det framförallt de så kallade alkylerande ämnena i höga doser som är förenade med gonadskada och infertilitet hos både kvinnor och män. I tabell 1 sammanfattas cytostatika och dess association med känd risk för infertilitet hos båda könen13.

Läs hela artikeln som PDF

Infertility as follows of cancer treatment and options to prevent it

Symposium
Infertility as follows of cancer treatment and options to prevent it – The importance to discuss fertility issues with young patients and children with cancer
Auditorium: Nanna Svartz, Karolinska University Hospital Solna, 1 – 2 March 2018
Participation is free of charge but please register to the symposium by e-mail to: [email protected]

More info

När är patientens nej ett nej?

När är patientens nej ett nej?
I Patientlagen (2014:821) står i 4 kapitlet paragrafen 1 att patientens självbestämmande och integritet ska respekteras. Inom dagens medicinska etik är patientautonomi – självbestämmande – också en av grundpelarna. Därmed borde rubrikens fråga vara enkelt besvarad: den gången patienten säger nej, så menas att det är nej och då skall ett sådant nej respekteras av både juridiska och etiska skäl. Det bör då gälla även patienter med maligna sjukdomar.

Men … detta är inte sällan ett ytligt sätt att se på en komplicerad fråga och ibland ett uttryck för den värsta sortens etiska lättja, vilket innebär att man döljer sig bakom en vällovlig etisk princip för att slippa egna besvär och att slippa ta obekväm ställning. När det gäller cancerpatienter finns då många, många besvärliga beslut att ta och att slippa ta något av dessa kan kanske ibland vara en enkel genväg ur ett dilemma. Den andra ytterligheten i frågan om när patientens nej skall respekteras är att vara patriarkalisk, vilket innebär att man med patientens bästa för ögonen bestämmer över vad denne bör göra. I detta läge anser sig patriarken (ett ord som i detta sammanhang lika väl kunde ersättas med matriarken) veta bäst och patienten behandlas som ett fåvitskt barn som inte riktigt kan ta vara på sig själv. För den starke cancerbehandlaren är detta alltid ett lockande alternativ, som är lätt att försvara för sig själv. För att kunna hitta den rätta balansen är det viktigt att man söker förstå patientens situation och man skall då särskilt ta hänsyn till rädslan, okunnigheten och tröttheten hos sjuka som kanske är ovana att fatta svåra beslut.

DEN OKUNNIGE PATIENTEN
En specialist i kirurgi eller onkologi har vanligen minst 11 års medicinska studier bakom sig, ibland betydligt mer och alltid med kunskap parad med erfarenhet. Mot detta har patienten ofta inget att sätta emot mer än utsagor i massmedia, samtal med arbetskamrater och vänner och dylikt. Detta innebär att patienten alltid är i ett våldsamt kunskapsunderläge – och det vet och känner han eller hon alltid, alltid till. Dessutom har inte patienterna kontakter inom sjukvårdsapparaten, kan inte alla våra fina ord, saknar personkännedom och har oftast endast den läkare eller sköterska vederbörande hänvisats till som den som kan frågas. Visserligen
finns teoretiskt möjligheten att komma med egna förslag, söka second opinion etc, men risken att förarga sin läkare genom att fråga för mycket eller att ifrågasätta beslut och utsagor är något som de flesta patienter inte tar.

Läs hela artikeln som PDF