Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ansökan om godkännande för pemigatinib hos patienter med cholangiocarcinom till EMA

​Incyte tillkännager den Europeiska läkemedelsmyndighetens validering av dess ansökan om godkännande för försäljning av pemigatinib hos patienter med cholangiocarcinom

WILMINGTON, Delaware, USA – 7. januari, 2020 – Incyte (Nasdaq:INCY) tillkännagav idag valideringen av företagets ansökan om godkännande för försäljning (Marketing Authorization Application, MAA) av pemigatinib för behandling av vuxna personer med lokalt avancerad eller metastatisk cholangiocarcinom med en fibroblasttillväxtfaktorreceptor 2 (fibroblast growth factor receptor 2, FGFR2) fusion eller rearrangemang, som fått återfall eller är refraktär efter minst en linje av systemisk behandling. Den europeiska läkemedelsmyndighetens (EMA:s) validering av MAA bekräftar att ansökningen är tillräckligt fullständig för att påbörja den formella granskningsprocessen.

”EMA:s validering av Incytes ansökan om godkännande för försäljning startar granskningsprocessen vilket är en del i vår strävan att ge Europa den första målriktade behandlingen för patienter med cholangiocarcinom,” säger Peter Langmuir, M.D., Group Vice President, Targeted Therapeutics, Incyte. ”Behovet av nya terapier för cholangiocarcinom bekräftades också nyligen då det amerikanska läkemedelsverkets (FDA) accepterade en prioriterad granskning av vår ansökan om nytt läkemedel (New Drug Application) för pemigatinib i november. Vi ser fram emot ett fortsatt samarbete med tillsynsmyndigheter för att ge behövande patienter runtom i världen denna nya målriktade terapi”.

MAA-ansökan är baserad på data från FIGHT-202-studien som utvärderar pemigatinib som en behandling för patienter med tidigare behandlad, lokalt avancerad eller metastaserande cholangiocarcinom (1).

Cholangiocarcinom är en sällsynt cancer som uppstår i gallgångarna. Den är klassificerad enligt dess ursprung: intrahepatisk cholangiocarcinom (iCCA) uppstår i gallgångar inuti levern och extrahepatisk cholangiocarcinom uppstår i gallgångar utanför levern. Patienter med cholangiocarcinom får ofta sin diagnos i ett sent eller avancerat stadium när prognosen är dålig (2,3). Incidensen av cholangiocarcinom varierar regionalt, men ligger i intervallet 0,4 till 1,8 per 100 000 i Europa (4). FGFR2 med fusioner eller rearrangemang uppstår nästan bara i iCCA där de observeras hos 10 till 16 procent av patienter (5,6,7).

Om FIGHT-202

FIGHT-202, en öppen multicenter fas 2 studie (NCT02924376), utvärderar säkerheten och effektiviteten hos pemigatinib – en selektiv hämmare av fibroblasttillväxtfaktorreceptor (FGFR) – hos vuxna (ålder ≥ 18 år) patienter med tidigare behandlad, lokalt avancerad eller metastatisk cholangiocarcinom med dokumenterad FGF-/FGFR-status.

Patienter fördelades till en av tre kohorter – kohort A (FGFR2 med fusioner eller rearrangemang), kohort B (FGF/FGFR med andra genetiska förändringar) eller kohort C (FGF/FGFR utan genetiska förändringar). Alla patienter fick 13,5 mg pemigatinib oralt en gång dagligen (QD) under en 21 dagar lång cykel (två veckor på/en vecka av) fram till radiologisk sjukdomsprogression eller oacceptabel toxicitet.

Det primära effektmåttet för FIGHT-202 är tumörsvarsfrekvens (overall response rate, ORR) i kohort A, bedömd genom oberoende granskning enligt RECIST v1.1. Sekundära effektmått innefattar ORR hos kohorter B, A plus B, och C; progressionsfri överlevnad (progression free survival, PFS), total överlevnad (overall survival, OS), varaktighet av respons (duration of response, DOR), sjukdomskontrollfrekvens (disease control rate, DCR) och säkerhet i alla kohorter.

För mer information om FIGHT-202, besök https://clinicaltrials.gov/ct2/show/NCT02924376.

Om FIGHT

Det kliniska prövningsprogrammet FIGHT (FIbroblast Growth factor receptor in oncology and Hematology Trials) omfattar pågående studier i fas 2 och 3 som undersöker säkerheten och effektiviteten av pemigatinib-terapi för flera olika FGFR-drivna maligniteter. Monoterapistudier i fas 2 innefattar FIGHT-202 samt FIGHT-201 som undersöker pemigatinib hos patienter med metastatisk eller kirurgiskt inoperabel urinblåsecancer, med aktiverande FGFR3-mutationer eller fusioner/rearrangemang; FIGHT-203 hos patienter med myeloproliferativa neoplasmer med aktiverande FGFR1-fusioner/rearrangemang; FIGHT-207 hos patienter med tidigare behandlade, lokalt avancerade/metastatiska eller kirurgiskt inoperabla solida tumörmaligniteter som hyser aktiverande FGFR-mutationer eller fusioner/rearrangemang, oavsett tumörtyp. FIGHT-205 är en fas 2 studie som undersöker kombinationsterapin pemigatinib plus pembrolizumab och pemigatinib-monoterapi hos patienter med tidigare obehandlad, metastatisk eller inoperabel urinblåsecancer som hyser FGFR3-mutationer eller fusioner/rearrangemang som inte är aktuella för cisplatin behandling. FIGHT-302 är en nyligen initierad fas 3 studie som undersöker pemigatinib som en första linjens behandling för patienter med cholangiocarcinom med FGFR2-fusioner eller rearrangemang.

Om FGFR och pemigatinib

Fibroblasttillväxtfaktorreceptorer (FGFR:er) spelar en viktig roll i tumörcellers tillväxt och överlevnad, spridning och angiogenes (formationen av nya blodkärl). Aktiverande fusioner, rearrangemang, translokationer och genamplifikationer i FGFR:er har en stark korrelation till utvecklingen av olika cancertyper.

Pemigatinib är en potent, selektiv, oral hämmare av FGFR-isoformerna 1, 2 och 3 som, i prekliniska studier, har påvisat selektiv farmakologisk aktivitet mot cancerceller med FGFR-förändringar.

Referenser:

[1]Vogel A, et al. FIGHT-202: A Phase 2 Study of Pemigatinib in Patients with Previously Treated Locally Advanced or Metastatic Cholangiocarcinoma. Proffered paper #2550. European Society for Medical Oncology. 2019.

[2]Banales JM, et al. Nat Rev Gastroenterol Hepatol. 2016;13:261‒280.

[3]Uhlig J, et al. Ann Surg Oncol. 2019;26:1993–2000.

[4]Blechacz B, et al. Gut and Liver. 2017; 11(1):13-26

[5]Graham RP, et al. Hum Pathol. 2014;45:1630‒1638.

[6]Farshidfar F, et al. Cell Rep. 2017;18(11):2780–2794.

[7]Ross JS et al. The Oncologist. 2014;19:235–242.

”Ta bort orättvisorna i cancervården nu”

Det är inte rimligt att bedömningen av nya cancerläkemedel kan ta flera år längre i Sverige än i exempelvis Danmark, skriver företrädare för tre patientorganisationer.

DEBATT | CANCERVÅRD

Under de senaste åren har flera livsavgörande cancerläkemedel tagits fram, men introduktionsprocessen i Sverige är orimligt långsam. Den process som i genomsnitt tar drygt två månader i Danmark, tar ibland upp till tre år i Sverige. Till detta kommer att det sedan är respektive sjukvårdsregion som beslutar om läkemedlet ska användas eller inte. Resultatet blir stora regionala skillnader, och vilka patienter som får tillgång till nya effektiva läkemedel är därför en fråga om var man bor i landet.

I två aktuella rapporter från Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) i Lund ligger Sverige på sjunde plats i Europas BNP per capita, men först på 14:e plats – just före Slovenien – när det gäller hur mycket pengar vi satsar på cancerläkemedel.

Läs hela artikeln här

Mikromiljöns påverkan på den maligna fenotypen

Mikromiljöns påverkan på den maligna fenotypen, 5 februari 12:10 – 12:50

En föreläsning av Professor Kristian Pietras, Lunds Universitet
Cancer uppkommer genom en rad olika förändringar i arvsmassan hos tidigare helt normal vävnad. Nya studier betonar vikten av tumörcellernas kommunikation med omkringliggande vävnad för att cancer överhuvudtaget ska kunna utvecklas. Olika celltyper i cancerns omgivning hjälper tumörcellerna genom att tillhandahålla en mängd faktorer som underlättar deras uppkomst, tillväxt, spridning och resistens mot behandling. Professor Pietras studier söker grundläggande förståelse om de olika celltyper som tillsammans utgör en tumör och försöker omsätta denna nya kunskap till nya strategier för diagnostik eller behandling av cancer.

Anmäl dig här!
Mer info här!

Fortbildningsdagarna Hematologi

Fortbildningsdagarna bjöd på gedigna genomgångar och mycket ny kunskap

Jag tog ett djupt andetag av den lätt kyliga höstluften innan jag klev in genom dörrarna till Varberg Arena där Fortbildningsdagarna i hematologi skulle äga rum. Där var redan cirka 200 personer (som senare skulle bli omkring 300) som stod och pratade förväntansfullt i små grupper.

Innan mötet drog igång fick vi en uppdatering i benign hematologi. Honar Cherif från Akademiska sjukhuset pratade om hemoglobinopatier där 7 procent av världens befolkning bär på dessa anlag och sjukdomarna har blivit vanligare i Sverige de senaste åren med tanke på ökad invandring. I USA är kostnaden för en patient med beta-thalassemi cirka 1 miljon kronor per år (framförallt kelering och transfusioner). Vid thalassemi får man en intramedullär hemolys och en ineffektiv erytropoes med ökad proliferation (EPO-orsakad) men minskad utmognad (GDF-/aktivinorsakad). ”Erythroid maturation agent”, EMA, är en ny grupp av läkemedel som hämmar erytropoes-hämmande signaler. Luspatercept är det första preparatet. Det ger minskat transfusionbehov och 20 procent får en ihållande effekt. Man har även startat genterapi via autolog HSC med ex vivo transduktion med βA-T87Q-globin, lentiGlobin. Preparatet är indicerat vid transfusionsberoende beta-thalassemi där man inte finner någon lämplig donator för SCT. NT-rådet handlägger nu detta ärende som i USA kostar cirka 15 miljoner kronor per patient. Honar gick sedan över till sicklecellsjukdom som är en hereditär hemoglobinopati där en aminosyra i hemoglobinets globinkedja blir utbytt och ger ett instabilt Hb (HbS) och polymerisering. Detta ger deformerade, månskäreformade och trögflytande erytrocyter med kort överlevnad (hemolys). Hos dessa patienter ser man en endoteldysfunktion och kärlocklusion (mikrotrombotiseringar) och sicklecellsjukdomen betraktas som en kronisk multiorgansystemisk sjukdom. Hemoglobin-O2-affinitetsmodulerare som ökar hemoglobinets O2-affinitet har tyvärr inte visat någon signifikant effekt på antalet sicklingskriser. Glutamin (ej registrerat) har hittills visat lovande resultat och får eventuellt en större plats i framtiden.

FÖRÄNDRAD HANDLÄGGNING AV ITP
Därefter gick han kort igenom ITP där handläggningen de senaste åren har förändrats. Det går en trend i att behandla med rituximab allt tidigare och patienterna genomgår nu splenektomi senare i förloppet vilket det egentligen inte finns evidens för. Akut ITP behandlas med steroider och IVIG, medan splenektomi först genomförs vid kronisk ITP
det vill säga efter 12 månader. Vid utebliven effekt kan man använda rituximab eller TPO-R-agonister. Det är idag oklart om man bör avsluta, byta eller upprepa behandlingen med TPO-R-agonister. Man har sett att det finns ett samband mellan S-TPO-koncentration och svar på TPO-Ragonister, men ännu finns det inget trombopoietinprov tillgängligt i Sverige. Fostamatinib är en tyrosinkinashämmare som bidrar till fagocytoshämning och har visat lovande studier vid RA. Nu genomförs även fas I-III-studier vid ITP där man sett ett stabilt svar på cirka 18 procent, men biverkningar i form av diaréer, hypertoni, illamående och levertoxicitet. ITP ökar risken för hematologiska maligniteter och levercancer men även andra cancerformer. Sedan belystes TTP som är ett sällsynt autoimmunt tillstånd. Man har då antikroppar mot proteaset ADAMTS13 vilket innebär en utebliven delning av von Willebrandfaktorn. Detta ger mikrotrombotisering, organskador, trombocytkonsumtion, blödning och intravasal hemolys. Tillståndet orsakas framförallt av infektioner, autoimmuna sjukdomar, cancer och graviditet. Behandlingen innebär i första hand plasmautbyte och därefter immunmodulerande behandling med bland annat steroider och rituximab. Det finns nu också en antikropp, caplacizumab, som inhiberar bindningen mellan von Willebrandfaktorn och trombocyterna. Här väntar man på en rekommendation från NT-rådet.

Läs hela artikeln

ÖKAD RISK FÖR CANCER hos barn och unga vuxna med MEDFÖDDA HJÄRTFEL

ÖKAD RISK FÖR CANCER hos barn och unga vuxna med MEDFÖDDA HJÄRTFEL

Risken för cancer hos barn och unga vuxna med medfödda hjärtfel är mer än dubbelt så hög jämfört med kontroller utan medfött hjärtfel. Samtidigt är den absoluta risken låg. Det visar en ny studie som här sammanfattas av Christina Karazisi, Mikael Dellborg och Zacharias Mandalenakis, samtliga vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg. De tre konstaterar att fler studier behövs för att kartlägga orsaker till varför cancerrisken är högre hos dessa patienter.

Nästan 1 av 100 barn föds med ett medfött hjärtfel. De senaste decenniernas framsteg inom barnsjukvården, gällande exempelvis diagnostik, hjärtoperationer och kateterinterventioner, har lett till att mer än 95 procent av barn med medfödda hjärtfel uppnår vuxen ålder1. Detta leder till att antalet vuxna med medfödda hjärtfel ökar över tid och dessa individer kan naturligtvis drabbas av förvärvade sjukdomar. Enstaka tidigare studier har antytt en association mellan risk för cancersjukdom och
medfödda hjärtfel2. I vår nyligen publicerade studie tittade vi på risken att drabbas av cancer hos patienter med medfödda hjärtfel jämfört med matchade kontroller utan medfött hjärtfel3. Via Patientregistret identifierades alla patienter med medfödda hjärtfel i Sverige som var födda mellan 1970 och 1993 (n=21 982). Därefter matchades varje patient med medfött hjärtfel med tio kontroller utan medfött hjärtfel hämtade från befolkningsregistret (n=219 816), avseende födelseår, kön och län. Patienterna med medfött hjärtfel och kontrollerna följdes från födseln till förekomst av cancer, död eller till slutet av studien 31 december 2011, med en maximal uppföljningstid på 41 år.

MER ÄN DUBBELT SÅ HÖG RISK
428 patienter med medfött hjärtfel (2 procent) och 2 072 kontroller (0.9 procent) utvecklade cancer under uppföljningstiden. Detta innebär att 1 av 50 patienter med medfött hjärtfel diagnostiserades med cancer före 41 års ålder. Risken för cancer var mer än dubbelt (hazard ratio (HR) 2.24, 95% CI, 2.01-2.48) så hög för patienter med medfödda hjärtfel jämfört med kontroller utan medfött hjärtfel. Den kumulativa cancerincidensen ökade med stigande ålder, och ökningen var större hos patienter med medfött hjärtfel jämfört med kontroller, 4.5 procent och 2.5 procent kumulativ cancerincidens vid 41 års ålder i respektive grupp. Vi fann också att den kumulativa incidensen av cancer ökade exponentiellt i alla födelsekohorterna (födda 1970– 1979, 1980–1989, 1990–1993) hos både patienter med medfött hjärtfel och hos kontrollerna. Samtidigt noterade vi att patienter med medfött hjärtfel från den senaste födelsekohorten (födda 1990–1993) hade den högsta relativa risken att utveckla cancer (HR 3.37, 95% CI, 2.60-4.35) jämfört med tidigare födelsekohorter (1970–1979 och 1980–1989). Skillnaden mellan patienter med medfött hjärtfel och kontrollgruppen ökade alltså under senare delen av 1900-talet. Medfödda hjärtfel spänner över ett brett spektrum, från mycket enkla och okomplicerade fel som i en del fall växer bort till extremt komplexa hjärtfel där upprepade thoraxkirurgiska operationer och/eller kateteringrepp krävs för överlevnad. Vi delade in patienterna med medfött hjärtfel efter komplexitet och fann att den relativa risken för cancer var större för samtliga grupper av medfödda hjärtfel jämfört med kontrollerna, oavsett komplexitet. Den högsta risken fann vi hos patienter med conotruncala defekter (medfödda missbildningar som drabbar de stora artärerna och kammarutflödesvägarna), med HR på 2.29 (95% CI, 1.62-3.25). Dock fann vi även att patienter med relativt enkla medfödda hjärtfel, såsom coarctatio aortae (HR 2.00; 95% CI, 1.27- 3.16) eller kammarseptumdefekt, VSD, (HR 2.00, 95% CI, 1.57-2.56) hade en liknande och signifikant ökad risk för att utveckla cancer. Den högsta incidenskvoten observerades under de första fyra levnadsåren samt i vuxen ålder, speciellt bland patienter med conotruncala defekter och kammarseptumdefekter.

Läs hela artikeln