Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Målsökande radioaktiva läkemedel ökar hoppet för effektiv behandling

Målsökande radioaktiva läkemedel ökar hoppet för effektiv behandling

Antalet målsökande läkemedel ökar lavinartat, och med dem följer även ett ansvar att hitta rätt behandling till rätt patient i rätt tid. I den här utvecklingen kan målsökande radioaktiva läkemedel komma att spela en stor roll. Tillsammans med nya strålsensitiverings-strategier kan målsökande radioaktiva läkemedel ligga till grund för en framtida mer effektiv cancerbehandling med ökad överlevnad och färre biverkningar. Det skriver docent Marika Nestor vid Uppsala universitet i en högaktuell översikt av ämnesområdet.

Det har pratats länge om radioaktiva cancerläkemedel bland forskare och inom sjukvården, men först på senare tid har även allmänheten fått upp ögonen för denna nya typ av läkemedel. Under våren 2018 ledde Aftonbladets artikelserie ”Prostatacancer – var god dröj” till att svenska sjukhus blev nedringda av patienter som ville ta del av de revolutionerande nya radioaktiva läkemedel som tidningen skrev om. Radiofarmaka är dock inte någon ny företeelse inom onkologin. Patienter med sköldkörtelcancer har behandlats med radioaktivt jod sedan 40-talet. Med denna metod drar man nytta av sköldkörtelcancer-cellernas jodpumpar som pumpar in radiojodet i cancercellerna. På så sätt skapas en effektiv lokal strålterapi av tumören, samtidigt som normalvävnad skonas. Dessa jodpumpar finns emellertid inte på andra typer av cancerceller, vilket gör att andra målsökningsstrategier behövs. Det har dock behövts ett antal årtionden för att utveckla tekniken för att expandera vidare till mer renodlat målsökande radiofarmaka och en större arsenal av radionuklider. Idag finns ett tiotal radioaktiva läkemedel som är godkända eller i sena kliniska prövningar, bland annat Lutathera (177Lu-DOTATATE) som har visat sig dubblera femårsöverlevnaden hos patienter med neuroendokrin cancer, samt 177Lu-PSMA-617 mot prostatacancer. Dessa läkemedel binder specifikt till somatostatinreceptorer respektive PSMA (prostate-specific membrane antigen) på cancercellernas yta. Metoden bygger på att de antigen som de målsökande molekylerna riktas mot finns i betydligt högre omfattning på cancerceller jämfört med normala celler. De målsökande molekylerna injiceras i blodet och tar sig sedan till tumörcellerna, där de binder till de antigen som de är anpassade för. De radioaktiva molekylerna ansamlas då på cancercellerna, och enligt samma princip som för radiojodbehandlingen så uppnår man då en målsökande strålterapi där tumörcellerna utsätts för en väsentligt större stråldos än den omgivande vävnaden. Detta gör att behandlingen har potential att bli betydligt mer tumörspecifik och kraftfull än dagens strålbehandlingar.

MÅLSÖKANDE MOLEKYLER
Grunden för denna typ av målsökande strålterapi är cancermålsökande molekyler, exempelvis antikroppar, som används för att transportera och ansamla radionukliden till cancercellerna. Utvecklingen av nya metoder för att selektera och framställa målsökande molekyler har varit avgörande för framgången, ett område som belönades med Nobelpriset i kemi 2018. Idag står antikroppsbaserade läkemedel för en tredjedel av de målsökande läkemedel som är godkända eller i sena kliniska prövningar i västvärlden, där cirka två tredjedelar av dessa verkar inom onkologin. Även nya typer av målsökande molekyler är på frammarsch, där mindre molekyler och målsökande peptider har rönt stora framgångar i fältet. De målsökande läkemedlen kan ha en cancerhämmande effekt i sig själva, genom att exempelvis blockera tillväxtreceptorer på cancercellernas yta eller genom att aktivera kroppens immunförsvar. Herceptin är ett exempel på ett sådant målsökande läkemedel, där den monoklonala antikroppen trastuzumab binder till den bröstcancer-associerade receptorn HER2 och hämmar cancerns tillväxt. Steget från en målsökande molekyl till ett målsökande cytostatikum behöver sedan inte vara långt. Kadcyla är en sådan variant, där man har fäst toxinet emtansine på trastuzumab. Ett problem i fältet är dock att behandlingen kan selektera fram de cancerceller som inte har den målsökta receptorn, vilket leder till att cancern kan bli resistent mot behandlingen på längre sikt. Genom att byta ut cytostatikan mot en radionuklid kan risken för resistens reduceras, eftersom radionukliden även bestrålar närliggande celler, vare sig de har den målsökta receptorn eller ej.

Läs hela artikeln

Spridd prostatacancer: Ny stor studie kan ge vägledning som förlänger livet

Spridd prostatacancer: Ny stor studie kan ge vägledning som förlänger livet

Forskare vid Karolinska Institutet har hittat markörer som i ett blodprov kan för ut säga vilka patienter som har nytta av läkemedel mot spridd prostatacancer. Förhoppningen är att fyndet kan leda till ett test som bidrar till en mer individanpassad behandling av sjukdomen. I det fortsatta arbetet initieras nu ProBio – en omfattande randomiserad klinisk studie som kommer att genomföras på 10–15 sjukhus i Sverige. Målet med studien är att testa om randomisering baserat på ctDNA-profilering kan förbättra patienters progressionsfria överlevnad samt att hitta behandlingsprediktiva biomarkörer för metastaserad kastrationsresistent prostatacancer. Fynden och den nya studien beskrivs här av Johan Lindberg, forskare vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet.

Cirka 2 500 män drabbas varje år av metastaserad prostatacancer. Initial hormonell behandling fungerar väl för de flesta med spridd prostatacancer. Men med tiden utvecklar tumören resistens, vilket resulterar i metastaserad kastrationsresistent prostatacancer (mCRPC). För närvarande är fem läkemedel godkända för behandling av mCRPC baserat på publicerade fas III-studier med signifikanta överlevnadsvinster jämfört med placebo (enzalutamide, abiraterone, cabazitaxel, docetaxel och radium-223). Ingen av dessa studier analyserade dock biomarkörer för att försöka förstå vilka patienter som har nytta av respektive behandling. Den relativt sett låga svarsfrekvensen leder därmed till onödiga biverkningar för många patienter samt förhöjda läkemedelskostnader ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För att undvika detta finns det ett starkt behov av att före behandlingsstart kunna identifiera de män som kommer att ha nytta av ett läkemedel med hjälp av behandlingsprediktiva biomarkörer.

INGA KÄNDA BIOMARKÖRER
För närvarande finns det inga kända behandlingsprediktiva biomarkörer för något av de fem godkända läkemedlen. Den mesta biomarkörforskningen har gjorts med fokus på androgenreceptorn (AR) eftersom testosteron eller derivat av testosteron binder till och aktiverar AR. AR är den centrala transkriptionsfaktorn i prostatacancer och reglerar celldelning och överlevnad av cancerceller. Vid progression i hormonkänslig fas uppstår vanligen somatiska förändringar i AR som en konsekvens av det evolutionära behandlingstrycket. Sådana förändringar inkluderar amplifiering, punktmutationer, strukturella rearrangemang samt uttryck av trunkerade transkript vilka möjliggör ligand-oberoende tillväxt och överlevnad av cancerceller. Två läkemedel i kastrationsresistent fas riktar sig mot AR-signalering, abiraterone sänker testosteronnivåerna ytterligare medan enzalutamide binder till och blockerar den ligandbindande domänen hos AR. Associationen mellan androgenreceptor splice-variant 7 (AR-V7) och dålig prognos före behandling med abiraterone eller enzalutamide (ARSi, AR signaling inhibitors) publicerades först i New England Journal of Medicine (25184630). Genuttryck av AR-V7 undersöktes genom kvantitativ rtPCR-analys på anrikade cirkulerande tumörceller (CTCs) i en bakgrund av vita blodkroppar (modifierad AdnaTest CTC AR-V7 mRNA assay). Efter detta har även bildanalys av CTCs färgade med hjälp av en antikropp mot AR-V7 visat sig ha prognostiskt värde i män med mCRPC (27262168, CTC AR-V7 Nucleus Detect protein assay, Epic Sciences). Uppföljningsstudierna har dock också utförts på retrospektivt material (26181238, 29955787) vilket lett till en intensiv debatt kring den kliniska relevansen av AR-V7 i avsaknaden av randomiserade studier (28688614, 29955776).

Läs hela artikeln

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

Introduktionen av immuncheckpoint-hämmare har inneburit helt nya behandlingsmöjligheter för patienter med NSCLC. Behandlingen utnyttjar kroppens eget immunförsvar och det är oklart hur immunförsvarets åldrande påverkar behandlingens effekt och biverkningar. Det skriver specialistläkaren Georg Holgersson vid Akademiska sjukhuset i en översikt av ett högaktuellt område. Han konstaterar också att det med tanke på den höga medelåldern hos patienter med NSCLC är angeläget med fler studier som kan ge oss en bättre förståelse för ålderns betydelse för effekt och biverkningar vid behandling av NSCLC med immunterapi.

Icke-småcellig lungcancer (NSCLC) utgör ca 85 procent av all lungcancer och är den cancersjukdom som orsakar flest dödsfall såväl i Sverige som globalt1,2. Länge har behandlingsmöjligheterna vid spridd NSCLC varit tämligen få och prognosen i de flesta fall varit mycket dålig3. Under det senaste årtiondet har dock behandlingen förändrats i grunden genom tillkomsten av målriktade läkemedel och immunterapi i behandlingsarsenalen4. Behandling med så kallade immuncheckpoint-hämmare har visat sig mycket framgångsrikt vid behandling av NSCLC och både PD1- och PD-L1-hämmare används nu rutinmässigt vid behandling av avancerad NSCLC, både i första och andra behandlingslinjen och i såväl monoterapi som tillsammans med cytostatika5. Dessutom tillkommer i allt snabbare takt nya preparat och nya indikationer vilket är mycket glädjande och  öppnar helt nya möjligheter för behandling av patienter med NSCLC.

Samtidigt som möjligheterna blir fler blir det också fler faktorer att ta hänsyn till vid val av behandling till den enskilda patienten. En sådan faktor är patientens ålder som i sin tur kan vara associerat med ökad komorbiditet, försämrad organfunktion samt ökat antal mediciner med risk för interaktioner. Hälften av alla lungcancerpatienter är > 70 år6 samtidigt som denna patientgrupp är underrepresenterad i kliniska studier7. Det är känt att immunförsvaret, precis som resten av kroppen, genomgår en förändring med stigande ålder8. Det innebär bland annat en försämrad funktion hos T-cellerna som spelar en viktig roll vid försvaret mot cancer och vars funktion utnyttjas vid behandling med immuncheckpoint-hämmare9. En viktig fråga blir därför om hög ålder påverkar effekt och biverkningar av immunterapi hos patienter med NSCLC. Syftet med denna artikel är att presentera vad som hittills är känt om ålderns inverkan på behandlingen med de immuncheckpoint-hämmare som används vid NSCLC, främst med utgångspunkt i de subgruppsanalyser som har gjorts på olika åldersgrupper i de fas III-studier som ligger till grund för de preparat som används idag.

GENOMGÅNG AV STUDIER
Pembrolizumab
I den trearmade fas III-studien KEYNOTE 010-studien jämfördes PD-1-hämmaren pembrolizumab i doserna 2 mg/kg och 10 mg/kg var 3:e vecka med docetaxel vid återfall av PD-L1-positiv (≥ 1%) NSCLC10. Det sågs en fördel med avseende på median totalöverlevnad (OS) för patienterna som fick pembrolizumab 2 mg/kg (10,4 månader) och pembrolizumab 10 mg/kg (12,7 månader) jämfört med patienterna som fick docetaxel (8,5 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 41 procent av patienterna men inga patienter > 70 år inkluderades. Den äldre gruppen hade en hazardkvot (HR) för OS på 0,76 (95 % CI 0,57–1,02) vid jämförelse med docetaxel jämfört med 0,63 (95 % CI 0,50– 0,79) för den yngre gruppen < 65 år. I KEYNOTE- 024-studien jämfördes pembrolizumab (200 mg var 3:e vecka) med standard platinum-baserad cytostatikadublett i första linjens behandling av PD-L1-positiv (≥ 50%) avancerad NSCLC11. Median progressionsfri överlevnad (PFS) var signifikant bättre i pembrolizumab-armen jämfört med cytostatika-armen (10,3 månader vs 6,0 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 54 procent av patienterna och den äldsta patienten som fick behandling med pembrolizumab var 90 år. Vid subgruppsanalys av PFS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med docetaxel i både den äldre (HR 0,45; 95 % CI 0,29–0,70) och yngre (HR 0,61; 95 % CI 0,40–0,92) åldersgruppen < 65 år. I KEYNOTE-189-studien jämfördes kombinationen platinum-pemetrexed + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av icke-skivepiteltyp12. OS vid 12 månader var 69 procent i pembrolizumab-armen jämfört med 49 procent i placebo-armen. Vid subgruppsanalys av OS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med placebo i gruppen ≥ 65 år (HR 0,64; 95 % CI 0,43–0,95) och ännu tydligare i gruppen < 65 år (HR 0,43; 95 % CI 0,31–0,61).

I KEYNOTE 407-studien jämfördes kombinationen karboplatin- paklitaxel/nab-paklitaxel + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av skivepiteltyp13. Median OS var 15,9 månader hos patienterna som fick tillägg med pembrolizumab jämfört med 11,3 månader hos patienterna som fick placebo. Medianåldern var 65 år i båda behandlingsarmarna. Vid subgruppsanalys av OS sågs att äldre patienter (≥ 65 år) som fick pembrolizumab hade ett HR på 0,74 (95 % CI 0,51–1,07) vid jämförelse med placebo jämfört med ett HR på 0,52 (95 % CI 0,34–0,80) för den yngre gruppen < 65 år. Generellt sågs i studierna på pembrolizumab en lägre frekvens av biverkningar hos patienter som fick immunterapi jämfört med cytostatika men ingen jämförelse av biverkningarnas frekvens och allvarlighetsgrad gjordes mellan åldersgrupperna.

Läs hela artikeln

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Allt fler stockholmare överlever cancer. Sedan millennieskiftet har t ex 5-årsöverlevnaden i prostatacancer ökat från 90 till 97 procent, för äggstockscancer från 47 till 60 procent och för kronisk lymfatisk leukemi från 77 till 94 procent. 2-årsöverlevnaden i lungcancer har ökat från 24 till 34 procent och i bukspottkörtelcancer från 8,4 till 18 procent.

– Cancerns gåta är ännu inte löst men vården blir allt bättre och effektivare. Som själv anhörig till personer som drabbats av och dött i cancer, är det imponerande och hoppingivande. I cancervården är det tydligt hur forskning och framsteg räddar liv, säger hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L).

– Bättre diagnosmetoder, nya revolutionerande läkemedel, skonsammare men också effektivare strålterapi som därmed kan komma skörare patienter till godo, och även en organisatorisk utveckling med standardiserade vårdförlopp – tillsammans med det fantastiska arbetet av alla läkare, sjuksköterskor och andra; det är mycket som tillsammans gör att vi ser den här hoppfulla utvecklingen med allt fler som överlever cancer, säger Anna Starbrink (L).

– Vi ska fortsätta utveckla cancervården, med screeningprogram och introduktion av nya behandlingar. Vi ska stötta våra medarbetare i vården och forskarna inom medicin och life science att fortsätta flytta fram gränserna – cancern ska besegras, säger Anna Starbrink (L).

Siffrorna för överlevnad ovan refererar till jämförelse i fyraårsintervaller, 2000-2004 resp 2010-2014. För samtliga fyraårsintervaller 1995-2014 och fler diagnoser, se tabell nedan. För hjärn-, lung- och bukspottskörtelcancer visas 2-årsöverlevnad, för övriga diagnoser 5-årsöverlevnad.

Hjärnhinnor och ryggmärgshinnor (Meningier) Antal patienter 5-årsöverlevnad %
1995-1999′ 512 95
2000-2004′ 436 94
2005-2009′ 459 99
2010-2014′ 514 98
Prostatacancer Antal patienter %
1995-1999′ 5106 75
2000-2004′ 8314 90
2005-2009′ 9357 95
2010-2014′ 11709 97
Malignt hudmelanom Antal patienter %
1995-1999′ 1420 89
2000-2004′ 1766 90
2005-2009′ 2382 93
2010-2014′ 3118 95
Kronisk lymfatisk lekukemi Antal patienter %
1995-1999′ 421 76
2000-2004′ 591 77
2005-2009′ 524 78
2010-2014′ 545 94
Bröstcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 6284 85
2000-2004′ 6902 89
2005-2009′ 7197 91
2010-2014′ 8048 93
Njurcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 787 59
2000-2004′ 830 65
2005-2009′ 864 69
2010-2014′ 1044 77
Urinblåsecancer Antal patienter %
1995-1999′ 1919 69
2000-2004′ 2111 69
2005-2009′ 2090 74
2010-2014′ 2416 75
Ändtarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1525 55
2000-2004′ 1552 59
2005-2009′ 1728 65
2010-2014′ 1772 68
Tjocktarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 2986 59
2000-2004′ 3262 61
2005-2009′ 3562 66
2010-2014′ 3697 68
Huvud- och halscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1090 58
2000-2004′ 1197 59
2005-2009′ 1209 66
Äggstockscancer Antal patienter %
1995-1999′ 778 44
2000-2004′ 804 47
2005-2009′ 672 49
2010-2014′ 610 60
Hjärna (Cerebrum) Antal patienter 2-årsöverlevnad %
1995-1999′ 632 44
2000-2004′ 547 44
2005-2009′ 589 49
2010-2014′ 864 48
Lungcancer Antal patienter %
1995-1999′ 2739 22
2000-2004′ 3038 24
2005-2009′ 3619 30
2010-2014′ 4214 34
Bukspottkörtelcancer Antal patienter %
1995-1999′ 1048 4.7
2000-2004′ 892 8.4
2005-2009′ 967 11
2010-2014′ 1273 18

 

Rasmus Jonlund, kommunikationschef, Liberalerna i Region Stockholm, presstelefon 08-737 25 29, [email protected]

 

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Malin Backman, onkologisjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, disputerade 2017 på ämnet ”Fysisk aktivitet under adjuvant cytostatikabehandling”. Det var detta som den första föreläsningen på årets Kicki-Wallermöte handlade om.

Vid fysisk aktivitet kan man se såväl fysiska hälsoeffekter (till exempel minskad fatigue och smärta, bättre sömnmönster, förbättrad/ bibehållen muskelstyrka och kondition, bättre rörlighet och koordination, minskad viktuppgång) som psykiska (gladare humör, mindre oro, ångest och depression, bättre självkänsla och kognition, högre skattad livskvalitet).
Fysisk aktivitet har också visat minskad risk att drabbas av cancer och andra sjukdomar (till exempel depression, övervikt, hypertoni), minskad risk för återfall i cancer och förbättrad överlevnad. Dessutom ser man en samhällsekonomisk vinst, till exempel snabbare återgång i arbete, mindre behov av sjukskrivning osv. Det förekommer ingen evidens om att träning under behandling kan vara farligt på något sätt. Den rekommenderade träningsdosen är 150 minuter/vecka, vilket få cancerpatienter uppnår. Många beskriver sämre ork/kondition efter behandling jämfört med före. I Opti- Trainstudien, som Malin Backman skrivit sitt avhandlingsarbete på, studeras hur fysisk aktivitet påverkar hälsa och livskvalitet hos personer under adjuvant cytostatikabehandling efter bröstcancer. 240 patienter delades in i 3 lika stora grupper där man erbjöd 2 aktiva grupper: kombinerad styrkeoch konditionsträning eller enbart konditionsträning.

Den tredje gruppen var en kontrollgrupp utan särskilda rekommendationer. Patienterna följdes upp efter 1, 2 och 5 år postoperativt. Patienterna i båda grupperna med aktiv träning visade positiva resultat vad gäller kondition, ben- och handstyrka samt vardagsfunktion jämfört med kontrollgruppen. Efter 1 år sågs färre sjukskrivningar
eller minskad sjukträningsgrad i träningsgrupperna. En reflektion är att detta är något som borde erbjudas alla cancerpatienter men frågan är hur det praktiskt skulle gå till utifrån tillgängliga lokaler, ledare osv.

Läs hela artikeln