Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Prostatacancer 360°

Kursen riktar sig till dig som är ST-läkare inom onkologi eller urologi och andra läkare med specialintresse för prostatacancer. Vi kommer att diskutera utredning, behandling, uppföljning, biverkningar och komplikationer samt syftar till att ge en heltäckande bild av prostatacancersjukdomen.

Detta är en interaktiv kurs där du som deltagare kommer att medverka aktivt under hela utbildningen. Kursen uppfyller delmål för ST-utbildning inom onkologi och urologi avseende prostatacancer.
Kursledningen består av erfarna läkare inom onkologi, urologi, radiologi och patologi, samtliga verksamma vid, eller i nära samarbete med Prostatacancercentrum, Capio S:t Görans sjukhus.

Tid: 18-20 November 2026
Plats: Bommersvik Konferens, Järna
Arrangörer: Prostatacancercentrum, Capio S:t Görans sjukhus, Stockholm, i samarbete med Bayer.

Antalet platser är begränsade och tillsätts löpande. Sista anmälningsdatum är 5 oktober 2026.
Frågor eller önskan om ytterligare information skickas via email till [email protected]

CAR-modifierade celler: Från science fiction till klinisk vardag

Länge lät det för bra för att vara sant, att immunsystemet skulle kunna programmeras om för att söka upp och döda cancer. Men på senare år har visionen blivit verklighet: CAR-T-celler kan idag rädda patienter där andra behandlingar har gått bet. Läs om hur det började och vart det är på väg.

I den här artikeln tecknas en bild av var fältet står idag och vart det är på väg, med insikter från två av Sveriges främsta pionjärer på området – Gunilla Enblad och Mats Jerkeman.

CAR-modifierade T-celler attackerar tumörceller.

Utvecklingen har gått från exklusiva, extremt kostsamma och vådliga terapier för en mikroskopisk grupp av patienter till behandlingar som, trots höga engångskostnader, ofta är kostnadseffektiva och numera erbjuds majoriteten av de patienter som är aktuella.

Nu öppnas nästa kapitel i cellterapins historia. Kan vi med motsvarande teknik utrusta NK-celler och stamceller med nya vapen mot tumörer? Och hur nära är vi att flytta genombrotten från specialiserade centra till bred klinisk rutin?

”CART19-cellerna uppvisade sådan effektivitet ifråga om att dräpa tumörceller att forskarna kallar dem seriemördarceller. Stora förhoppningar finns om att denna behandling ska innebära ett genombrott för immunterapin.”

Så rapporterade Anders Nystrand i sitt referat från 2012 års ASH-kongress i Onkologi, nr 2, 2013. (s. 44, Onkologi i Sverige, 2 2013). Det är bara ett drygt decennium sedan och får exemplifiera den fas i immunterapins historia då det stod klart att CAR-modifierade celler hade potential att revolutionera behandlingen av cancer. Åtminstone vissa hematologiska maligniteter.

Det var år 2010 som Carl June och hans team vid Penn Medicine behandlade den första patienten med CAR-T-celler. Bill Ludwig hade diagnostiserats med kronisk lymfatisk leukemi, KLL, år 2000. Under flera års tid genomgick han ett stort antal behandlingar, men 2010 var arsenalen i stort sett uttömd. Det var då som Bill Ludwig, vid tiden 64 år gammal, tackade ja till att delta i en klinisk prövning av en experimentell behandling: som första vuxna patient blev han infunderad med CAR-T-celler riktade mot CD19. En månad senare nådde han komplett remission, CR, och därefter förblev han cancerfri fram till 2021 då han avled i covid-19 vid 75 års ålder.

Sverige var tidiga

Svenska kliniker och forskare var tidigt med på banan. Redan i maj 2014 blev Gunilla Enblad och hennes kolleger vid Akademiska sjukhuset i Uppsala först i Europa med att behandla en patient med CAR-T-celler. Då var det inom ramen för en studie och i samarbete med Baylor College of Medicine i Houston. Cellerna producerades av Vecura i Huddinge, Karolinskas produktionsenhet för avancerade terapiläkemedel och celler för transplantation.

Under de kommande åren behandlade teamet i Uppsala närmare 40 patienter.

– De här studierna var viktiga på flera sätt, säger Gunilla Enblad. Inte minst för att vi fick avgörande insikter om till exempel vikten av att behandla ner tumörbördan innan vi satte in CAR-T-cellerna, och om hur man bäst behandlar CRS som på den tiden var en fruktad biverkan.

En annan viktig lärdom var att T-cellerna blev uttröttade av alltför många delningar.

– I början gjorde vi inte någon leukaferes, utan vi tog celler direkt från blod, säger hon. Det innebar att det krävdes ganska omfattande expansion innan T-cellerna kunde ges tillbaka till patienten.

Forskarna kunde också konstatera att de CAR-T-celler man använt hade något svagare effekt än de kommersiella produkter som senare godkändes.

Det var i juli 2017 som FDA godkände den första kommersiella CAR-T-terapin, tisagenlecleucel för barn och unga vuxna med refraktär akut lymfatisk leukemi, r/r ALL, och mindre än tre månader senare godkändes axicabtagen ciloleucel för behandling av vuxna med recidiverat eller refraktärt diffust storcelligt B-cellslymfom (r/r DLBCL). Året därpå följde EMA efter och 2019 kom NT-rådets rekommendation som gjorde det möjligt att behandla svenska patienter med dessa blodcancersjukdomar.

På senare år har ytterligare behandlingar tillkommit, alla med lika tungvrickande substansnamn: brexucabtagene autoleucel mot mantelcellslymfom, idecabtagene vicleucel och ciltacabtagene autoleucel mot myelom, och lisocabtagene maraleucel som i likhet med ovan nämnda axicabtagene ciloleucel används vid behandling av aggressiva lymfom – och fler är på väg.

År 2018 bildades inom ramen för RCC en CAR-T-cellsgrupp med alla universitetssjukhus som med början 2020 håller multidisciplinära konferenser varannan vecka varvid samtliga patienter som kan vara aktuella för CAR-T-terapi diskuteras.

– På så sätt säkerställer vi att alla patienter, oavsett var de bor och behandlas, får samma bedömning, säger Gunilla Enblad.

Därutöver finns också SWECARNET, Sveriges kompetensnätverk för CAR T-celler, som samlar representanter från akademi, universitetssjukhus och industri över hela landet och verkar för ökad kompetens, kunskapsutbyte och standardiserade processer för behandling och uppföljning. SWECARNET finansieras av Vinnova och koordineras av Karolinska Institutet.

Måhända är det tack vare det tidiga engagemanget i kliniska studier och instiftandet av dessa expertgrupper som svenska resultat av standardbehandling med CAR-T-celler står sig så väl i en internationell jämförelse.

– Vi  blev uppmuntrade av flera internationella kolleger att skriva om vår implementering av CAR-T och att dela med oss av våra real world data.

Resultatet blev en artikel i prestigefyllda hematologitidskriften Leukemia publicerad våren 2025.[1] Bland författarna märks några av landets ledande experter: Gunilla Enblad och Hans Hagberg från Akademiska i Uppsala; Karin Mellgren och Mikael Lisak från Sahlgrenska i Göteborg; Kristina Sonnevi, Jacek Toporski och Stephan Mielke, Karolinska i Stockholm; Ingemar Lagerlöf från universitetssjukhuset i Linköping och från Skånes universitetssjukhus deltog Balazs Kapas och Mats Jerkeman.

– Jämfört med de tidiga kliniska studierna hade vi både bättre behandlingseffekt och färre allvarliga biverkningar, säger Mats Jerkeman, som var huvudförfattare till artikeln.

”Svenska real world-data visar på överraskande goda resultat, både vad gäller behandlingseffekt och biverkningar”, säger Mats Jerkeman, överläkare på Skånes universitetssjukhus och professor i klinisk onkologi vid Lunds universitet. Foto: ÅSA HANSDOTTER

Låt oss gå igenom grundläggande fakta: patientunderlaget bestod av 101 patienter med aggressiva B-cellslymfom som fått återfall eller progredierat efter minst två behandlingslinjer från slutet av 2019 till och med januari 2024. Samtliga genomgick leukaferes för produktion av CAR-T-celler (axicabtagen ciloleucel) och 93 av dem behandlades. 65 procent var män och 35 procent kvinnor, medianåldern var 63 år (17–77 år).

– En månad efter genomgången behandling hade två tredjedelar uppnått komplett remission och vid 15 månaders medianuppföljning hade över hälften ännu inte återfallit, säger Mats Jerkeman. Det ger naturligtvis hopp om att de ska vara botade, men vi kommer att behöva följa dem länge innan vi kan dra några säkra slutsatser.

Äldre överraskade

De 53 procenten i den svenska populationen kan jämföras med en 44-procentig progressionsfri överlevnad i den registreringsgrundande studien ZUMA-1. Motsvarande andelar för total överlevnad vid 24 månader var 67 procent i de svenska data mot 50,5 i ZUMA-1.

– Intressant och lite förvånande är att patienter över 70 års ålder snarare hade bättre överlevnad än de under 70, säger han. Möjligen är det en effekt av att vi har varit ännu noggrannare med urvalet av de äldre patienterna, att vi har blivit bra på att bedöma vilka som verkligen har nytta av behandlingen.

För att sätta överlevnadsdata i ett europeiskt perspektiv kan vi titta på Tyskland där PFS var 30 procent (2018–2021) respektive Storbritannien som nådde 32 procent (2018–2019) vilket alltså ska jämföras med hela 53 procent i den svenska populationen.

Även när det gäller biverkningar står de svenska resultaten ut: endast en patient (1 %) erfor CRS, cytokinfrisättningssyndrom, av grad 3 och ingen fick grad 4. Detta kan jämföras med ZUMA-1 där elva procent fick grad 3–4.

Den andra potentiellt allvarliga biverkan som kommit att förknippas med CAR-T är ICANS, Immune effector cell-associated neurotoxicity syndrome. ICANS av grad 3–4 förekom hos 16 procent av de svenska patienterna mot det dubbla, 32 procent i ZUMA-1.

Med detta sagt är det kanske inte så förvånande att överlevnadsstatistiken i kvalitetsregistret för lymfom på senare år visar på en lika stor förbättring som när rituximab introducerades, och CAR-T torde ligga bakom en stor del av denna förbättring.

– När det gäller tisagenlecleucel vid behandling av refraktär pre-B-ALL är den svenska erfarenheten alltjämt begränsad, säger Mats Jerkeman. I vår studie ingick 13 patienter och av dem var sex återfallsfria efter två år, vilket är i linje med tidigare publicerade real world-data från USA.

Svenska föregångare

Så sent som i juni i år kunde vi läsa i Onkologi i Sverige om CARMA01, en första klinisk prövning med så kallat NAP-förstärkta CAR T-celler där Gunilla Enblad – återigen –spelat en av huvudrollerna. NAP står för Neutrophil-Activating Protein, neutrofilaktiverande protein. Kort, men inte alldeles enkelt, kan man beskriva det på följande vis: i likhet med ”vanliga” CAR-T-celler söker CAR(NAP)-T-cellerna upp och eliminerar tumörceller som uttrycker det valda antigenet, men samtidigt frisätts NAP. Detta aktiverar dendritiska celler och får dessa att ta upp och presentera tumörens neoantigener i lymfkörtlar. På så vis induceras en sekundär, bred T-cellsrespons riktad mot ytterligare tumörceller som uttrycker relevanta neoantigener, även om cellerna saknar det antigen som CAR-cellerna ursprungligen riktats mot.

– Mina Uppsala-kolleger Magnus Essand och Di Yu har jobbat i labbet under flera år efter att de hittade NAP-proteinet, men från att de första testerna på människa startade i november 2024 har det gått undan, säger Gunilla Enblad. Vår första patient blev cancerfri på en månad och biverkningarna har varit milda, så det är med stor tillförsikt vi nu följer utvecklingen.

De positiva resultaten har uppmärksammats brett, bland annat i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter nu i slutet av oktober.

Även i Lund pågår febril forskningsaktivitet. Enligt Mats Jerkeman är det mest spännande, som förvisso inte är unikt för Lund, in vivo-tillverkade CAR-T-celler: istället för att omprogrammera T-celler i ett laboratorium injiceras nanopartiklar som innehåller CAR-genen direkt i patienten.

– Om man får det att fungera effektivt och säkert skulle det kunna ge en mängd fördelar, säger Mats Jerkeman. Mycket skulle vara vunnet om man kunde undvika den komplexa och kostsamma ex vivo-processen i externa laboratorier.

Och han är inte ensam om att se potentialen i denna typ av teknologi. Även i Uppsala bedrivs liknande forskning. Gunilla Enblad berättar att de, i samarbete med Karolinska Institutet och under ledning av Samir El Andaloussi, arbetar med ett projekt kring in vivo-genererade CAR-T-celler.

Metoden har än så länge bara prövats på djur, och hittills tycks problemet vara att komma upp i tillräckliga mängder av CAR-T-celler.

På ett mer generellt plan hoppas Mats Jerkeman mycket på lokalt tillverkade CAR-T-celler.

– Vi håller på här i Lund och det kan bli billigare och det kan gå snabbare, säger han. Som det ser ut idag är det dyrt att göra studier på kommersiella läkemedel.

En av hans kolleger, Niels-Bjarne Woods, utvecklar i sin tur CAR-NK-celler – genetiskt modifierade naturliga mördarceller som tillverkas från pluripotenta stamceller. Det gör det möjligt att framställa en obegränsad och standardiserad cellkälla som kan programmeras för att angripa svåråtkomliga tumörceller. Genom att påverka cellernas mitokondriella aktivitet har forskargruppen dessutom förbättrat deras mognad och slagkraft.

– Man kan även tänka sig CAR-modifierade makrofager, säger Mats Jerkeman. Men det jag framför allt tror på om jag blickar framåt är celler som inte behöver vara skräddarsydda för en viss patient. Då skulle det finnas potential för behandling av flera maligniteter, och förmodligen även billigare och snabbare.

Gunilla Enblad, överläkare och professor i onkologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i samspråk med Blodcancerförbundets ordförande Sandra Alm. Foto: TOMAS ENQVIST

Inte längre science fiction

De samlade svenska erfarenheterna visar i dag tydligt att CAR-T inte längre är experimentell högspecialistvård, utan en etablerad, effektiv och förutsägbar behandling med i regel hanterbara biverkningar. Resultaten i Sverige står sig starka i internationella jämförelser och har redan bidragit till att signifikant förbättra överlevnaden vid aggressiva blodcancerformer. Samtidigt fortsätter forskningen att öppna dörrar mot helt nya möjligheter: CAR-T-celler mot solida tumörer, CAR-modifierade NK-celler och makrofager, in vivo-tillverkade celler – och inte minst användning av cellterapier vid icke-maligna tillstånd såsom autoimmuna sjukdomar. Fältet har nu, definitivt och slutgiltigt, flyttat från science fiction till klinisk vardag. Om de senaste tio årens utveckling är någon fingervisning lär nästa decennium omforma terapilandskapet i grunden och göra cellterapi till en naturlig del av behandlingsarsenalen för en växande krets av patienter.

[1] Mats Jerkeman, Karin Mellgren, Kristina Sonnevi, Mikael Lisak, Ingemar Lagerlöf, Balazs Kapas, Hanna Sjölund, Jacek Toporski, Hans Hagberg, Stephan Mielke, Gunilla Enblad. Implementation of standard of care CAR-T-cell treatment for patients with aggressive B-cell lymphoma and acute lymphoblastic leukemia in Sweden Leukemia. 2025 May;39(5):1256–1259.

Utrustning och kunskap delas i SANC

”We need a bit of passion and compassion”, sa Jan Eliasson, invigningstalare på galan.

Ett hundratalet deltagare samlades strax före jul för att höra mer om utbytet mellan svenska regioner och sjukvården i flera västafrikanska länder. Eller snarare mellan människorna.

– Hela det här projektet bygger helt på att vi lärt känna varandra, förklarar Magnus Tisell, neurokirurg på Sahlgrenska universitetssjukhuset och en av initiativtagarna till samarbetet.

Text: Hanna Brodda

Mötet var något så ovanligt som en välgörenhetsgala, i vackra tidigare banklokaler i Gamla Stan i Stockholm. Efter att värdinnan Helena Strigård hälsat alla välkomna,  går kvällen första talare stadigt fram till scenen och tar de tre-fyra stegen utan räcke, i några skutt. Det är en sådan talare som vi alla vill höra i dessa tider av osäkerhet i världen.

Jan Eliasson, 85, ler stort innan han börjar tala.

Hans uppgift nu, som han ser det, är att vända hopplöshet till handlingskraft.

– Vår situation i världen idag är mycket svårare att analysera än någonsin tidigare, om jag tittar tillbaka under min tid i världspolitiken. Nu handlar det om att vi måste acceptera det läge som vi har, inte måla det i rosa, men inte heller glömma hur vi vill att världen ska vara, säger han.

Jan Eliasson är en av Sveriges mest erkända diplomater i världen sedan uppdragen som internationell medlare. Bland annat var han FN:s sändebud i slutfasen i Iran och Irak-kriget, liksom i Darfurkonflikten i Sudan och andra konflikter i Mellanöstern. Han är särskilt känd för arbete med konfliktlösning, nedrustning, mänskliga rättigheter och humanitära frågor.

Pascal Goswell, kirurg från Gambia och en av medgrundarna till organisationen, talade på kvällen.

Tillsammans

Kvällens syfte är att få ihop medel till det projekt som svenska kirurger dragit igång tillsammans med några västafrikanska kolleger. När Jan Eliasson talar, adresserar han just det. Om att det inte går att genomföra någon förändring utan andra.

– Du kan aldrig vara ensam. Många, många gånger har jag kunnat konstatera att jag överlevt svåra situationer, med hjälp av andra, av de människor jag har i mitt team och i min närhet. Det viktigaste jobbet, det gör vi tillsammans, säger han och tillägger, you need a bit of passion and compassion.

Nu i mars åker ytterligare en delegation ner till Liberia, som är ett av de västafrikanska länderna inom samarbetet. Sanc står för Swedish-African Neurosurgical Collaboration och är en organisation som arbetar för att förbättra den avancerade kirurgin i de afrikanska länderna, Nigera, Ghana, Libera, Sierra Leone och Gambia.

I resesällskapet ingår utöver neurokirurgerna bland annat även en narkosläkare,  narkossjuksköterskor, en sjukgymnast och en fotograf som ska dokumentera projektet. De pengar föreningen får in går till att betala biljetter och resan för den donerade utrustningen. Deltagarna får ingen ersättning av SANC, de åker på ledig tid

Helena Strigård, Ventures accelerated, och Johanna Bergh på AWA, en av SANC:s sponsorer.

– Det är inte svårt att få med folk, det är många som vill lära sig av andra och känner en tillfredsställelse att dela med sig av kunskap som kan göra verklig nytta, förklarar Magnus Tisell. Vi lär av varandra.

Föreningen arbetar med en smal budget. När sjukhus i Sverige donerar medicinteknisk utrustning, är det frakten ner som återstår.  Ofta används container som fraktas på båt, och den resan kostar cirka 20 000 kronor.

Under 2025 fick föreningen bland annat ett mikroskop från Linköpings universitetssjukhus som används vid operation. Utan det är det många operationer som är omöjliga att genomföra. Svensk standard är att vi byter ut den typen av utrustning regelbundet. Ett land som inte har något mikroskop, lämnar patienter svårt sjuka, men det leder också till att kompetensen försvinner till andra länder när essentiell utrustning saknas.

För Magnus Tisell har det här engagemanget gett honom en existentiell dimension.

– Att göra det här betyder något för andra människor, det som ger mening med livet, det är väldigt tillfredsställande helt enkelt, säger Magnus Tisell.

En av sponsorerna är AWA, som bland annat jobbar med patent och IP. De ger varje år en julklapp till något projekt i världen. Denna jul blev det 50 000 kronor för att frakta livsviktig utrustning till SANC:s projekt i de västafrikanska länderna.

– Det här är viktigt. Vi har väldigt engagerade medarbetare och det är en fin känsla för oss alla att få vad del i ett sammanhang som betyder något, säger Johanna Bergh, life science-ansvarig på AWA.

Här ser vi en patient, 20 år, som fått en cirkelsåg i huvudet. Arbetsgruppen är sammansatt med lokala och inresta kirurger inom SANC-samarbetet. ”Ett fruktansvärt trauma, det såg inte bra ut alls, men det gick väl. Han klarade sig jättefint”, säger hjärnkirurgen Magnus Tisell. CT:n på bilden är donerad från Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

MRD som tidig överlevnadsmarkör kan påskynda AML-behandlingar

Minimal kvarvarande sjukdom har potential att fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långsiktiga behandlingsutfall hos patienter med akut myeloisk leukemi.

– Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten, säger hematologen Jesse Tettero, vid Amsterdam University Medical Center.

Text: Jan Andreason, vetenskapsreporter på Best Practice Nordic

 

Onkologi i Sverige rapporterade om de häpnadsväckande resultaten av CAR-T-terapi som presenterades av Carl June vid den 54:e ASH-kongressen i Atlanta.

Minimal kvarvarande sjukdom, MRD, kan fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långtidsöverlevnad hos patienter med akut myeloisk leukemi, AML. Det visar en ny studie som presenterades vid American Society of Hematology Annual Meeting, ASH, nu i december 2025. Resultaten talar för att MRD kan användas som ett intermediärt effektmått i kliniska prövningar och därmed påskynda utveckling och regulatorisk bedömning av nya läkemedel vid AML, utan att evidenskraven urholkas.

Studien presenterades av Jesse Tettero, hematolog och forskare vid Amsterdam University Medical Center, inom ramen för Harmony Alliance, ett europeiskt offentlig privat samarbete finansierat av EU. Harmony Alliance har som mål att harmonisera och analysera stora kliniska dataset för att förbättra beslutsunderlag inom hematologisk cancer.

Den aktuella studien är den första som systematiskt utvärderar MRD både som mått på behandlingseffekt och som prediktor för kliniska utfall vid AML. Resultaten visar att MRD status efter induktionsbehandling har ett starkt samband med total överlevnad på individnivå. Därmed kan MRD bidra till en mer nyanserad bedömning av behandlingssvar och utgöra stöd för individualiserad uppföljning efter remission.

Tydligt samband med överlevnad

Analysen omfattade 1 858 patienter som genomgått MRD mätningar inom sju prospektiva kliniska prövningar genomförda av fyra europeiska samarbetsgrupper. Sammantaget visade resultaten att MRD negativitet efter induktionsbehandling var starkt associerad med förbättrad total överlevnad. MRD bibehöll sitt prognostiska värde både mellan olika behandlingsarmar och i multivariata analyser justerade för andra kliniska faktorer.

Patienter som var MRD negativa hade mer än dubbelt så hög sannolikhet att överleva jämfört med MRD positiva patienter. Skillnaden var dock mindre uttalad hos patienter som genomgått allogen stamcellstransplantation, vilket talar för att transplantationen delvis kan motverka den negativa prognostiska effekten av kvarvarande sjukdom.

Enligt Jesse Tettero ger MRD starkare prognostisk information än någon enskild markör som används i klinisk praxis i dag.

– Sambandet på individnivå är anmärkningsvärt tydligt. MRD-positivitet kvarstår som en oberoende prediktor för sämre behandlingsutfall och ger starkare prognostisk information än någon enskild genetisk eller molekylär markör som används i klinisk praxis i dag. Sambandet var mycket konsekvent även efter justering för andra kliniska faktorer, vilket tydligt bekräftar kopplingen mellan MRD och överlevnad på patientnivå, säger han.

Intermediärt effektmått

Särskilt betydelsefullt är att analysen på studienivå bekräftades hos patienter som inte genomgått transplantation. Detta stärker MRD som ett intermediärt effektmått som rimligen kan förväntas predicera långsiktiga kliniska utfall hos intensivt behandlade patienter med AML. I takt med att MRD styrd behandling och underhållsstrategier blir allt vanligare, ger det harmoniserade och prospektiva materialet ett robust underlag för regulatorisk användning.

En möjlig konsekvens är att regulatoriska myndigheter kan acceptera MRD som ett intermediärt effektmått snarare än ett fullt validerat kliniskt utfall. I ett sådant scenario skulle MRD data kunna ligga till grund för villkorade godkännanden av nya läkemedel, samtidigt som uppföljande studier fortsätter tills överlevnadsdata är mogna.

Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten. För onkologer innebär resultaten ett viktigt steg mot mer dynamiska prövningsdesigner och snabbare klinisk tillgång till nya behandlingar, särskilt inom ett sjukdomsområde där prognosen fortsatt är allvarlig för många patienter.

”Vi ligger egentligen ganska dåligt när det kommer till långlevnad i Sverige”

Även om cancer är vanligaste dödsorsaken i flera regioner, dör allt färre av cancer. Ändå lever vi inte till 120 år.

– Att ha bra och fler friska år och mening, det borde forskningen handla om mer, säger Karin Modig, longevityforskaren, i ett samtal om livet och döden.

Text: Hanna Brodda

Inom longevityforskningen delar man upp livet och dödligheten i olika kategorier. Dels finns det ett relativt nytt foskningsområde kring de fåtal som lever extremt länge och så finns medellivslängd och förväntad livslängd. De två sista är siffror som kryper upp i takt med att länder blir mer stabila och får ökad kunskap från nästan alla forskningsområden. I Sverige har vi inga nu levande supersenteinarians, det vill säga människor som lever efter 110 år, men medellivslängden har vi jobbat mycket med.

– Vi är egentligen ganska dåliga på långlevnad i Sverige. I ett internationellt perspektiv lever våra äldsta mer än 10 år kortare än vad de gör i de länder där de lever allra längst.

Onkologi i Sverige träffar Karin Modig utanför Scheele-laboratoriet, en av de röda tegelbyggnaderna i det gamla Karolinska Institutet-området, och vi går in. Här finns ingen öppen planlösning eller inbyggda områden för spontan samverkan. Här finns bara rum och utrustning för forskaren att komma fram till ny kunskap. I ett av dessa korridorer sitter docent Karin Modig och hennes forskargrupp.

– Ja det är gamla labb som är delvis ombyggda, eller i alla fall används till kontor i dag, men jag gör inga labb-tester i min forskning, så det fungerar bra, säger hon ödmjukt.

Trots att lokalerna ger en känsla av en svunnen tid, är Modigs forskning i den absoluta fronten av futuristisk existentiell utforskning. Den handlar om hur gamla vi egentligen kan bli.

När Karin Modig bröt fingret fick det stora konsekvenser för hennes livskvalitet, tycker hon, och hennes forskning visar just det. För gamla människor kan en fraktur till och med vara livsfarlig, en höftfraktur ökar risken att dö med 25 till 30 procent.

Avdelningen heter institutet för miljömedicin och Karin Modig är epidemiolog. Det vill säga expert på läran om hur sjukdomar och hälsotillstånd sprids, orsaker och effekter i en population. Modigs forskning är i huvudsak baserad och fokuserad på Sverige och svenska förhållanden. En stor del av hennes forskningsanslag kommer från Forte, som ger anslag för att öka kunskap om vårt land. Men samarbeten pågår. Efter ett par år vid Max Planck i Tyskland har Modig fortsatt flera projekt som pågår med kollegorna där, vilket inkluderar en doktorand som Modig handleder från Sverige. En annan studie som redan rönt uppmärksamhet är ett större projekt med Japan, där delar av resultaten redan publicerats. Även i Edinburgh och USA pågår gemensamma studier.

– Ja, tyvärr fick vi nej på den stora ansökan för projektet med 100-åringar från Forte och Vetenskapsrådet, och det var tredje gången vi sökte anslag för det. Det var jättetråkigt.

Det forskningsprojektet som inte fick anslag nu hade rubriken Passways to exceptional longevity.

… det låter som ett ämne som skulle ha jätteintresse från allmänheten?

– Ja, det tror jag. Men det är inte alltid så att det samverkar. Jag tror att de anser att 100-åringar är ett för smalt fält, men tanken är ju att titta på de äldre för att se och lära för yngre grupper.

Svenska och till exempel Japan – har vi samma orsak till att vi lever länge?

– På det stora hela lever vi i västvärlden längre. Det är samma orsaker mellan länderna och det är hur vi hanterar hälsan,

I huvudsak är det tre faktorer som gör att vi fått en ökad förväntad livslängd i hela västvärlden, förklarar Modig. Det är att vi undviker sjukdomar, vi skjuter upp och blir sjuka senare, det vill säga försenar sjukdom och vi överlever sjukdomar. Tidigare var det barnadödlighet som gick ner och vissa grundläggande levnadsförhållanden som förbättrades, men nu är det fokus på hälsa som gör att vi lever längre.

I Sverige har vi en hyfsad medellivslängd i en internationell jämförelse. Förväntade livslängden ligger på cirka 82,3 år för män och 85,4 år för kvinnor, enligt den senaste statistiken från SCB. Det ligger inte alltför långt efter Japan, där förväntad livslängd för kvinnor är 87,1 år och för män 81,1 år.

För att öka medellivslängden, från dagens 85 år i snitt för kvinnor, till exempelvis 87 år, ser Karin Modig inte någon enkel lösning. Bäst hävstångseffekt på medellivslängden får ett land som blir bättre på att räddar barnen. Att rädda liv tidigt. Det skulle dock inte hjälpa i Sverige, då vi redan ligger på en internationellt låg nivå i barnadödlighet.

De flesta överlever barndomen och lever fortfarande vid 50 och 60 år. Det är först vid 80-årsåldern som vi kan börja göra skillnad och vinna liv.

– Det tycks som om vi ligger lite sämre till när det kommer till att rädda livet på 80-åringarna. Här har vi högre dödlighet än till exempel befolkningen i Frankrike, förklarar Karin Modig.

För Karin Modig tycker hon personligen att det skulle vara trevligare att undvika sjukdomar, men det är inte lätt på en befolkningsnivå. Då återstår att bli bättre på att behandla de sjukdomar som uppstår.

– Jag är inte säker på att det längre är en sjukdom som vi då borde gå på och försöka påverka överlevnaden i. Vi har kommit så jättelångt inom cancer, även jättelångt inom hjärta-kärl.

Cancer har seglat upp som den vanligaste dödsorsaken i flera regioner, bland annat Stockholm, Gotland och Uppsala.

– De siffrorna beror på att vi har blivit mycket bättre på att undvika död i de andra sjukdomarna, som hjärta-kärl. Risken för förmaksflimmer, hypertoni och risken för hjärtsvikt har inte förändrats, inte till det bättre i alla fall, men vi har blivit bra på att behandla dem. Det gör att vi inte längre dör i dessa sjukdomar på samma sätt som tidigare. Det blir inte hjärtinfarkt eller stroke av de där riskfaktorerna längre.

”Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras  iv blir långt. Är det hälso- och sjukvården eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på”, säger Karin Modig.

Med cancer är det lite knepigare, eftersom patienten får sin diagnos och sedan lever med den. Läkemedlen blir snällare och fler klarar av biverkningarna, samtidigt som de blivit mer effektiva, konstaterar Modig.

Sverige skiljer sig mer från Japan när det kommer till de riktiga långlevarna. De saknas i Sverige.

– De lever extremt länge i Japan, framförallt kvinnor. Där ligger vi i Sverige, framför allt kvinnorna, ganska dåligt i internationella jämförelser, förklarar Modig.

I världen är det Japan som toppar statistiken när det handlar om antal av befolkningen som blir över 110 år, så kallade supercentenarians. De allra äldsta människorna, de över 120 år, kommer också ofta från just Japan.

– Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras liv blir långt. Är det hälso- och sjukvård eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på.

Japanska män och svenska män är inte så olika, men tittar vi på kvinnorna är det stor skillnad, förklarar Modig.

– Svenska män lever väldigt länge i internationell jämförelse. Det tror vi framför allt har med att få män röker.

Det är bland kvinnorna den stora skillnaden i förväntad och extrem livslängd och förekommer.  Framför allt när det kommer till segmentet sköra äldre. En skör äldre kvinna i Japan lever längre än en lika skör kvinna i Sverige. En skör äldre definieras som en person som kan ha haft tidigare sjukdom och överlevt, eller som lever med en eller flera sjukdomar. En person som ofta är i behov av vård- och omsorg.

– Människor som behöver vård och omsorg sent i livet, hur ser det ut för dom och är det där som de stora skillnaderna uppstår, har vi frågat oss, berättar Modig och bryter ner frågan i ett antal hypoteser:

– Det kan bero på flera saker, att de får vård tidigare, eller mer intensivt, eller att vård- och omsorg för äldre faktiskt är bättre i Japan än i Sverige. Eller alla de tre faktorerna som samverkar, det vet vi ännu inte.

Det kanske vi inte får veta då, om ni inte får anslag att forska med?

– Nej, det är klart att det är ledsamt, men vi kommer inte att lägga ner de här projekten. De får ta den tid det tar helt enkelt.

Även om anslagsgivarna inte är intresserade av hur vi ska öka livslängden, är vi vanliga dödliga nyfikna. I juni hölls stora longevity-konferensen Super human i Stockholm och Dont Die-rörelsens skapare Bryan Johnson har nu två miljoner följare på Instagram med profil-texten: “We may be the first generation who won’t die”.

Varför har vi en longevity-trend just nu, tror du?

– Rent allmänt är det den demografiska kurvan som ändrats. Mer än hälften av befolkningen är äldre och den utvecklingen kommer bara att fortsätta. Äldre får allt större behov i vården och det blir en viktig fråga för samhället att ta ställning till. Men hela det det här med Dont die-rörelsen, som är för en lite snävare krets, varför den blivit hipp nu plötsligt, det vet jag inte. En faktor är väl de medicinska framstegen, det har aldrig funnits så mycket teknik involverad för att förlänga livet.

Jag tittar förväntansfullt på henne och hon fortsätter trevande ett resonemang som utgår i funderingar och inte hårda fakta.

– Det kan ha att göra med en rädsla att dö. Vi människor verkar bli allt mer neurotiska, ju mer tid vi har. Tiden i sig gör att vi oroar oss för det som kommer sedan, istället för att överleva dagen.

– De som är tongivande i den rörelsen är ofta välbeställda yngre eller medelålders män, det talar för att man har tid och pengar att fokusera på något som kan komma långt senare.

Är longvity-trenden en klassfråga?

– Ja, delvis kanske. Om vi tittar på vilka som är de stora förespråkarna för ämnet, i sociala medier, är det inte sällan vita medelålders miljardärer. Det här är inget vi forskar på, men det är ett intressant fenomen, säger Modig.

För Karin Modig är det mindre intressant att öka livslängden till mer än de nu 122 år, som den ålder den längst levande personen uppnått i modern tid. Hon tycker istället att vi ska forska och förstå hur de år vi har ska bli bra, hela vägen till slutet.

Sjukdomar i hjärta och kärl har länge varit det som toppar dödsorsaksregistren, men hanteringen av cancer och hjärnans sjukdomar är lika viktigt för långlevnadsforskaren. Karin Modigs forskning visar att långt fler lever med demens eller förstadium till demens, utan att känna till det. Vad teamet gjorde var att jämföra register med patienter med diagnos och screening av demens och kognitiv svikt och annan befolkningsstatistik. Slutsatsen var att underdiagnos förekommer i alla grupper, men att vissa grupper hade högre nivå av underdiagnos. Fler som lever ensamma, saknar diagnos. Det tror Modig har att göra med att ingen nära finns som kan spegla de kognitiva bristerna. Snarare än att till exempel tro att ensamhet skulle vara en ökad risk att få demenssjukdom. Underdiagnos har ett stort problem. Det är att utan diagnos får patienten heller ingen behandling.

Karin Modig jobbar på institutet för Miljömedicin som ligger i en av de gamla byggnaderna vid Karolinska Institutet.

En möjlig orsak som Modig spekulerar kring är att det här är sjukdomar som hanteras av olika professioner inom vården, det kan leda till att ingen har det totala ansvaret för behandlingen. Det vill säga en läkare kan vara inkopplad vid en akut insats, sedan finns en primärvårdsläkare och sedan kanske en specialistläkare för andra sjukdomar.

– Vi har sett att olika professioner inom vården är en försvårande faktor som kan leda till underdiagnos och bristande behandling, säger  Karin Modig, men djupare kunskap än så har vi inte ännu kring orsakerna.

Att bryta höften eller lårbenet är också en riskfaktor för dödlighet. Modigs forskning visar att risken att dö är förhöjd, upp till 25 till 30 procent, ett år efter en höftfraktur. Att behandla osteoporos kan därför också ge längre liv och ökad livskvalitet.

– Frakturer är ett underskattat problem, med tanke på vilken inverkan det har på livet, för en gammal person. Det kan ge långvarig smärta och rädsla att röra på sig.

Sammantaget, för de allra flesta av oss handlar livskvaliteten om att hålla sig frisk, och fri från allvarlig sjukdom, i den senare delen av livet. För att förstå en individs möjligheter att få ett sådant liv använder sig forskarna inom långlevnad en pajmodell. Att livet är en komplex helhet av livsstil, gener och tur. En person kan få cancer av att röka, beroende på hur pajen i övrigt ser ut, medan en annan klarar rökningen.

– Bland supercentenarians ser vi väldigt få gemensamma nämnare i livsstilen. Någon har varit vegetarian i hela livet, och någon annan har mest ätit kött, och det visar att för den som blir så gammal, det vill säga över 110 år, då verkar det vara mest slump, eller gener.

Eller ikigai (det japanska uttrycket för att hitta/göra mening och sin grej)?

– Nja, jag tror inte på det som en faktor till ett exceptionellt långt liv, men jag tror på det för att leva väl. För att ha ett gott liv.

Främsta orsaker till längre liv

• Vi undviker sjukdom.
• Sjukdom kommer senare i livet.
• Vi överlever sjukdom.

Maxålder – satta åldersrekord i världen:

Japan 122
USA 115
Frankrike 113
UK 112
Sverige 108–110

Onkologi i Sverige nr 1 2026

Årets första nummer av Onkologi i Sverige 2026 finns ute nu! Numret rymmer en bredd av perspektiv från svensk och internationell cancervård, där forskning, klinik, patientberättelser och policyfrågor möts i ett gemensamt fokus på utveckling och kvalitet.

Onkologi i Sverige Nr 1 2026

I detta nummer får vi möta Sara Nilsson, en av grundarna till Dumpen, vars behandling finansierades av vänner och följare genom crowdfunding. Vi får läsa om ett patientfall som väcker frågor om jämlik tillgång till avancerad behandling och om hur sociala medier kan spela en avgörande roll när det offentliga systemet inte räcker till.

I en fördjupande artikel om tidig cancerupptäckt i primärvården skriver Elinor Nemlander, läkare och specialist i allmänmedicin, om vikten av systematik och realistiska förutsättningar för att förbättra diagnostiken. Här belyses hur primärvårdens roll är central för att upptäcka cancer i ett tidigt skede och vilka utmaningar som finns i vardagens kliniska arbete.

I en intervju träffar Jan Andreason Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin vid Skånes universitetssjukhus. Tillsammans går de igenom hur behandlingsvalen i praktiken formas av histologi, PD-L1-nivåer och ekonomiska överväganden. Ronny Öhman delar med sig av sina erfarenheter från svensk sjukvård och resonerar kring NT-rådets rekommendationer, aktuella kombinationsbehandlingar och de brister och kostnadsfrågor som präglar dagens kliniska verklighet.

I en artikel om behandling skriver Gunnel Lindström om CAR-modifierade celler och utvecklingen från science fiction till klinisk vardag. Gunilla Enblad och Mats Jerkeman berättar om utvecklingen och hur tekniken har förfinats och hur den idag används i rutinsjukvård, samtidigt som nya utmaningar kring tillgänglighet och organisation kvarstår.

Vi hoppas att du som läsare finner både fördjupning och nya perspektiv i detta nummer.

Trevlig läsning!

Du hittar det senaste numret som digital tidning HÄR och som PDF HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.

Vikten av tidig cancerupptäckt i primärvården – att hitta signalen i bruset

Tidig cancerupptäckt är mer än screening. Screening räddar liv, men fångar långt ifrån alla cancerfall. Här har primärvården en avgörande roll. De flesta patienter som får en cancerdiagnos har sin första kontakt i primärvården.

De flesta som misstänker cancer och tar kontakt med vården, har inte cancer. Det gör tidig upptäckt till en balansgång: vi vill hitta signifikant cancer tidigare, men utan att överutreda så att resurser trängs undan och patienter utsätts för onödiga risker.

Som allmänläkare möter jag dagligen den här paradoxen. En enskild cancerdiagnos är ovanlig på vårdcentralsnivå, men cancer som fenomen är inte ovanligt. Utmaningen blir därför inte bara att “tänka cancer”, utan att göra det på ett sätt som är systematiskt, jämlikt och realistiskt i en verksamhet där tid, kontinuitet och diagnostiska resurser är begränsade.

För ungefär ett år sedan disputerade jag på hur symtom, fynd och vårddata kan bidra till tidigare upptäckt av cancer med avhandlingen Early Cancer Detection Through Symptoms and Signs på Karolinska Insitutet. Min avhandling utgick från en enkel fråga: går det att använda den information som redan finns i vården, symtom, diagnoskoder, laboratorievärden och vårdkontaktmönster, för att bättre identifiera patienter med förhöjd cancerrisk i primärvården?

Syftet är inte att skapa ett diagnosverktyg, utan att utveckla riskbaserade varningssignaler som kan stödja kliniskt beslutsfattande, en ”heads-up” när kombinationer av fynd eller trender över tid gör att cancer bör finnas högre upp i differentialdiagnostiken.

Sedan dess har min forskning breddats, men med samma mål: att hjälpa primärvården att hitta rätt patienter tidigare, utan att driva fram mer överutredning och undanträngning.

Från selekterade patienter till verklig primärvård

I min avhandling studerade vi bland annat patienter med misstänkt lungcancer som remitterats till lungonkologisk mottagning. Innan de fick sin bedömning fick de svara på en omfattande symtomenkät. Vi undersökte om kombinationer av symtom och upplevelser kunde förutsäga vilka som faktiskt hade lungcancer. I analyserna tog vi också hänsyn till patienternas rökstatus. Det visade sig vara avgörande, eftersom samma symtom kan ha helt olika signalvärde för lungcancer hos rökare och hos personer som aldrig har rökt. Att kunna identifiera risk även hos aldrig-rökare är särskilt viktigt, eftersom lungcancer i denna grupp ofta upptäcks sent.

Det gav viktig kunskap, men det är också en population där primärvårdens urval redan är gjort. Prevalensen av lungcancer i gruppen var hög (cirka 60 procent), vilket gör att resultaten inte kan översättas rakt av till primärvården, där samma symtom ofta betyder något helt annat.

Just därför bygger vi nu vidare på studien på ett sätt som närmar sig primärvårdens verklighet. Vi jämför den selekterade remisspopulationen med befolkningskontroller och kopplar på biomarkörpaneler. Frågan är om vi, med hjälp av symtomkombinationer och enkla blodprov, kan bli bättre på att identifiera vilka patienter som har hög risk för lungcancer, i en befolkning där cancer är relativt ovanligt?

Bättre struktur i uppföljning av högriskindivider

En närliggande men ofta förbisedd del av tidig cancerupptäckt handlar om patienter med mycket hög cancerrisk eller tidiga, lågprogressiva fynd, där målet inte är omedelbar behandling utan strukturerad uppföljning. Det gäller till exempel personer med cystor i pankreas, lungnoduli, slemhinneförändringar i munhålan eller låg-risk prostatacancer som följs i aktiv monitorering.

För dessa patienter är utmaningen att skapa arbetssätt som är jämlika, patientsäkra och resurseffektiva. Att säkerställa att uppföljning faktiskt sker, att risken för både över- och underbehandling minimeras, och att vi kontinuerligt utvärderar om våra strategier gör nytta snarare än skada. Jag är involverad i flera projekt som rör dessa grupper, både som forskare och i min roll som nationell samordnare för tidig upptäckt av cancer.

Patienternas rökstatus visade sig vara avgörande, eftersom samma symtom kan ha helt olika signalvärde för lungcancer hos rökare och hos personer som aldrig har rökt.

Nyttan med “rule-out”-verktyg i primärvården

I primärvården är behovet ofta inte enbart att identifiera patienter med förhöjd cancerrisk, utan att kunna prioritera rätt. Ett test med högt positivt prediktivt värde kan vara svårt att hitta när prevalensen är låg. Däremot kan analyser med högt negativt prediktivt värde vara mycket kliniskt användbara.

I dag är det ofta just “rule-out”-prover som har allra störst praktisk nytta: D-dimer för att kunna utesluta venös tromboembolism i rätt kliniskt sammanhang, och troponin för att kunna utesluta hjärtinfarkt. Kan vi använda ett motsvarande tänk för cancer, eller åtminstone för vissa cancerformer, i vissa symtomgrupper?

Om primärvården hade bättre verktyg för att tryggt kunna säga “det här talar starkt emot cancer”, skulle det kunna minska onödiga remisser och utredningar, frigöra resurser och samtidigt öka patientsäkerheten genom att de patienter som behöver utredas snabbare också kan prioriteras tydligare.

En annan väg till tidig upptäckt – förstå varför det tar för lång tid

Parallellt med biomarkör- och riskmodellsspåret har vi också närmat oss tidig upptäckt från “andra hållet”, vad är det som gör att diagnosen ibland dröjer, trots upprepade kontakter?

Tillsammans med Rita Fernholm, chefsläkare på SLSO, driver jag ett projekt för att analysera vårdavvikelser inom primärvården i Stockholm med fokus på diagnostik. Enligt svensk lag ska avvikelser rapporteras, men bara de mest allvarliga händelserna anmäls som lex Maria. Majoriteten av avvikelserna hanteras lokalt på enheten, och kunskapen stannar ofta där.

Vi har velat undersöka vad vi kan lära oss om vi samlar erfarenheter från flera vårdcentraler. Finns återkommande mönster ur ett systemperspektiv? Handlar det om kontinuitet, tillgänglighet, arbetsmiljö, provsvarshantering, kommunikation, remissflöden, eller något annat? Målet är inte att peka finger, utan att identifiera förbättringsområden där relativt enkla systemförändringar kan göra stor skillnad.

Som komplement har vi också låtit vårdcentraler, mot ersättning, göra slumpvisa journalgranskningar utifrån fördefinierade kriterier, kopplade till vissa utvalda symtomdiagnoser. Skälet är enkelt, vi vet att inte alla missar eller fördröjningar avspeglas i avvikelsesystemen. Journalgranskning kan fånga “missade möjligheter” som annars aldrig syns i statistiken. Målet är att gå från enskilda berättelser till systematiskt lärande, att se återkommande mönster och förstå vilka delar av processen som ofta brister, så att förbättringar kan göras brett, inte bara lokalt på en enskild vårdcentral.

Vad betyder en symtomdiagnos? Och vad missar vi i kodningen?

I flera av avhandlingsstudierna utgick vi från diagnossatta symtom, tecken och sjukdomar i registerdata. Det är viktigt att komma ihåg att en symtomdiagnos i sig ofta speglar ett kliniskt övervägande, läkaren har bedömt symtomet som tillräckligt relevant för att sätta en kod, och det följs inte sällan av någon form av utredning eller behandling.

Samtidigt är ett grundproblem att symtomdiagnoser bara speglar det som faktiskt kodas, och vi vet att bara en liten del av det som diskuteras under ett besök blir symtomkodat. Det väcker en viktig metodfråga, men också en praktisk fråga. Hur påverkar det vår förmåga att använda vårddata för riskbedömning? Om fritexten innehåller mer information än koderna riskerar vi att bygga modeller som i första hand speglar dokumentationsmönster och kliniska prioriteringar, snarare än patientens fulla symtombild.

Därför har vi ett samarbete med forskare på KTH där vi analyserar journalens fritextdata och undersöker hur detta kan påverka prediktion av cancer. Min allmänläkarkollega Eliya Abedi driver en stor del av detta arbete och planerar att disputera i slutet av 2026. Här hoppas vi både kunna förbättra modellerna och förstå hur man kan göra dem mer rättvisa och kliniskt relevanta.

Primärvårdsnära cancerforskning

Figur. Översikt av datakällor i STEADY-CAN-kohorten. Figuren illustrerar hur kliniska data från primärvård och specialistvård, laboratoriedata, läkemedelsdata, cancerregister samt socioekonomiska data från Statistiska centralbyrån länkas i den populationsbaserade STEADY-CAN- kohorten. Figuren är modifierad från Nemlander et al., European Journal of Epidemiology, 2025.

Sist, men inte minst, har vi byggt upp en stor databas, Stockholm Early Detection of Cancer Study, STEADY-CAN, som jag leder. Den innehåller cancerdata, socioekonomiska data samt hälso- och sjukvårdsdata från både primärvård och sjukhusvård (besök, diagnoskodning, förskrivningar och laboratoriedata från de tre aktiva laboratoriebolagen i Stockholm) över mer än ett decennium.

Det fina med en sådan kohort är att den möjliggör många parallella studier som kan svara på frågor som annars är svåra i primärvård, just eftersom cancer är relativt ovanligt per enskild vårdcentral. I slutet av 2025 tilldelades jag Vetenskapsrådets sexåriga karriärbidrag till forskare inom primärvården kopplat till STEADY-CAN, ett välkommet stöd som ger långsiktighet och möjliggör flera spår samtidigt.

Den nyligen publicerade nationella cancerstrategin 2.0 betonar att fler behöver diagnostiseras tidigt, att vården ska vara jämlik och att forskning och innovation är avgörande för framtidens cancervård. Strategin pekar särskilt ut primärvården som en nyckelaktör i den symtombaserade vägen till diagnos.

Det är i detta sammanhang jag ser min fortsatta forskning. Att bidra med evidens, verktyg och systemkunskap som gör det möjligt att identifiera patienter med förhöjd cancerrisk tidigare, utan att öka överutredning eller undanträngning. För att lyckas krävs långsiktiga satsningar på primärvårdsnära forskning och en tydlig koppling mellan data, klinik och patientens behov.

Det är i den vardagen, där de flesta patienter inte har cancer men där de flesta cancerpatienter börjar, som framtidens tidiga upptäckt måste fungera.

Text: Elinor Nemlander

Systematisk översikt belyser patienters erfarenheter av videomöten i hälso- och sjukvården

Användningen av videomöten inom hälso- och sjukvården har ökat kraftigt under det senaste decenniet och lyfts av både WHO och FN som ett verktyg för att främja jämlik tillgång till vård. Trots detta har patienternas egna erfarenheter av videobaserade vårdkontakter hittills varit begränsat sammanställda. En ny systematisk översikt ger nu en samlad bild av patientperspektivet.

Studien, publicerad i tidskriften Digital Health, analyserar kvalitativa studier publicerade mellan 2011 och 2024. Totalt identifierades över 3 200 vetenskapliga artiklar, varav 13 studier från sex länder inkluderades i analysen: Kanada, USA, Norge, Danmark, Australien och Lettland. Sammanlagt omfattade materialet ett brett spektrum av patienters erfarenheter av videomöten i vården.

Översikten har genomförts av Lina Ärlebrant, doktorand vid Centrum för hälsa i glesbygd i Region Västerbotten. Till skillnad från tidigare forskning har deltagarna inte kategoriserats utifrån diagnos, vilket möjliggjort en mer generell analys av patienters upplevelser av videobaserade vårdmöten.

 

Lina Ärlebrant, doktorand vid Centrum för hälsa i glesbygd i Region Västerbotten.

– Trots att vi länge använt videomöten i vården finns det mycket kvar att lära. Upplevelserna är ofta motsägelsefulla och större studier saknas, säger Lina Ärlebrant.

Analysen identifierade fyra övergripande teman. Videomöten upplevdes fungera väl vid mindre komplexa ärenden, förutsatt att tekniska problem kunde hanteras. Många patienter beskrev en känsla av trygghet och avslappning samt ett mer jämlikt möte med vårdpersonalen. Samtidigt framkom begränsningar kopplade till möjligheten att tillgodose individuella behov och ge praktisk hjälp. Ett återkommande fynd var även upplevelser av ökad sårbarhet och bristande emotionell återkoppling.

– Upplevelsen är väldigt individuell och påverkas av tidigare erfarenheter, förväntningar och förutsättningar. Det allra viktigaste är att om och när videomöten ska användas bestäms tillsammans med patienten. Videomöten ska komplettera, inte ersätta traditionell vård, säger Lina Ärlebrant.

Studien är ett samarbete mellan Centrum för hälsa i glesbygd vid Region Västerbotten och Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet.

Första linjens NSCLC utan cancerdrivande mutationer: praktik, brister och kostnader

Vilka är första linjens behandlingsalternativ för NSCLC utan cancerdrivande mutationer och hur styr kostnad, histologi och PD-L1-nivåer besluten i praktiken? Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin, berättar om sina erfarenheter från svensk sjukvård.

Text: Jan Andreason, vetenskapsreporter på Best Practice Nordic

För patienter med icke-småcellig lungcancer, NSCLC, utan cancerdrivande mutationer har kombinationsterapi med cytostatika och checkpointhämmare, ICI, blivit standard som första linjens behandling i Sverige. Även om platinumbaserade dubbletter fortfarande är basen beror valet av immunterapi, då oftast pembrolizumab, nivolumab, med eller utan ipilimumab, eller cemiplimab, på histologi, PD-L1-uttryck, kliniska faktorer och kostnadsöverväganden.

I den här intervjun beskriver Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin vid Skånes universitetssjukhus, NT-rådets, Rådet för nya terapier, rekommendationer för behandling av NSCLC utan cancerdrivande mutationer. Han diskuterar dagens vårdpraxis, belyser debatten om viktbaserad kontra fast dosering samt tar upp andra aktuella frågor.

Ronny Öhman, överläkare, Lung och allergikliniken, Skånes universitetssjukhus

Kan du kortfattat beskriva NT-rådets behandlingsrekommendationer för patienter med NSCLC utan cancerdrivande mutationer?

–  I Sverige har vi i flera år använt en kombination av cytostatika och immunterapi för denna patientgrupp, men i dag har vi tillgång till flera behandlingsalternativ.

De flesta cytostatikaregimer innefattar cisplatin eller karboplatin i kombination med något annat cytostatikapreparat, beroende på tumörens histologiska typ. Vid adenokarcinom används oftast pemetrexed, medan paklitaxel är standardval vid skivepitelkarcinom. Gemcitabin kan vara ett alternativ i stället för paklitaxel, men det råder brist på erfarenheter av detta preparat i kombination med cytostatika jämfört med paklitaxel. Dessa cytostatikaregimer kombineras vanligen med immunterapi.

I valet av immunterapi har kostnaden varit en viktig diskussionsfaktor. Vi har störst erfarenhet av nivolumab och pembrolizumab, även om dessa också är de dyraste alternativen. Cemiplimab har introducerats som ett alternativ, till en lägre kostnad.

I läkemedelsprövningen för cemiplimab var omkring 80 procent av deltagarna män, de flesta storrökare. Av den anledningen, och på grund av det begränsade dataunderlaget, har vi på vårt sjukhus varit restriktiva med att ge cemiplimab till kvinnor. Det har emellertid fungerat bra för män, i synnerhet storrökare. Det bör inte ses som ett i grunden annorlunda preparat; alla läkemedel har sina egna karakteristika och toxicitetsprofiler, men generellt sett har effekten varit god.

Sammanfattningsvis har vi i dag tre alternativ:

  • Platinumbaserad cytostatika + pembrolizumab – förmodligen den regim som oftast används.
  • Cytostatika + nivolumab, ofta i kombination med ipilimumab som fjärde medel – används mindre ofta i Sverige, men är ett officiellt godkänt alternativ.
  • Platinumbaserad cytostatika + cemiplimab – den mest kostnadseffektiva kombinationen, i dagsläget dock begränsad till en mindre undergrupp av patienter på grund av otillräckliga studiedata.

De flesta patienter med NSCLC utan drivande cancermutationer och adekvat allmäntillstånd erbjuds kemoimmunterapi. Även i fall med lågt PD-L1-uttryck föredras i allmänhet trippelterapi eftersom denna kombination anses ge bäst resultat.

Hur differentierar du mellan de rekommenderade behandlingsalternativen?

– Det finns som sagt flera kombinationer av kemoimmunterapi. Vi har de allra dyraste med nivolumab och pembrolizumab, men nu finns också cemiplimab som är ett mindre kostsamt alternativ.

Vilket man väljer beror på tradition och ekonomi, men också på histologi, vilket är avgörande vid valet av cytostatikabehandlingens ryggrad – primärt differentieringen mellan skvamös och icke-skvamös NSCLC.

I vilken mån påverkar nivån av PD-L1-uttryck eller kontraindikationer till cytostatika ditt val av behandling?

–  PD-L1-uttryck påverkar inte beslutet att använda trippelterapi (cytostatika + immunterapi). För patienter med högt PD-L1-uttryck kan emellertid monoterapi övervägas. I de flesta kliniska prövningar har tröskelvärdet angetts till ≥50 procent. På vårt sjukhus, liksom på flera andra svenska sjukhus, har vi valt brytvärdet ≥75 procent, då högre PD-L1-uttryck ökar sannolikheten för behandlingsnytta.

För patienter med hög tumörbörda är det viktigt med snabb sjukdomsbegränsning och symtomlindring, och därför föredras kemoimmunterapi. Om patientens allmäntillstånd tillåter väljer vi vanligtvis trippelbehandling.

Vilken är den kliniska relevansen för viktbaserad dosering?

–  Viktbaserad dosering av nivolumab och pembrolizumab är inte officiellt godkänt. Trots det har konceptet diskuterats och infördes i Sverige för drygt ett år sedan, framför allt av kostnadsskäl.

I studier där dessa medel etablerades användes fast dosering i första linjens kombinationer av kemoimmunterapi; tidigare studier av monoterapi i senare linjer använde viktbaserad dosering. Därför saknas vetenskaplig evidens som stöder viktbaserad dosering i dagens behandlingsupplägg i första linjen.

Många svenska sjukhus har anammat viktbaserad dosering för att sänka kostnaderna. På vårt sjukhus har vi i stället för viktbaserad dosering valt att förlänga doseringsintervallet i underhållsfasen från tre till fyra veckor, återigen av kostnadsskäl. Denna metod har inte stöd av stark vetenskaplig evidens, men i den dagliga vården är det betydelsefullt att ta hänsyn till kostnadsfrågan.

Hur balanserar du effekt, toxicitet och patientens preferenser i valet av behandlingsregim?

–  I första linjens behandling följer vi NT-rådets rekommendationer. Om patienten inte uppnår önskad effekt eller utvecklar oacceptabel toxicitet justerar vi behandlingen individuellt.

Ett alternativ är att avbryta immunterapin, behandla immunrelaterade biverkningar (med kortikosteroider till exempel) och fortsätta med enbart cytostatika. Om patienten har nytta av cytostatika brukar vi inte sätta in immunterapi igen utan spara den till andra linjens behandling.

– I utvalda fall har vi bytt från pembrolizumab till kombinationen nivolumab + ipilimumab, vilket har gett bättre resultat för vissa patienter. Den används främst för yngre patienter utan signifikant samsjuklighet.

Sammanfattningsvis börjar vi med officiellt rekommenderade regimer för att sedan vid behov individualisera behandlingen.

Vilka slags vetenskapliga data vore mest värdefulla för att kunna skilja mellan de godkända behandlingsalternativen?

–  I dag saknas jämförande head-to-head-studier av de olika immunterapierna. Publicerade studier har fokuserat på cytostatika + immunterapi, men inte på skillnader mellan olika checkpointhämmare. Det skulle vara mycket värdefullt med head-to-head-studier, men de är dyrbara och läkemedelsbolagen har få incitament för att bekosta dem. En möjlighet vore akademiska studier, men ett stort hinder är finansieringen.

Fram till att vi har sådana data anses immunterapier generellt mer lika än olika vad gäller effekt och toxicitet. Därför bygger valet av behandling främst på tradition och kostnad.

En annan kunskapsbrist är viktbaserad dosering. Eftersom alla pivotala studier har använt fast dosering saknas data om huruvida viktbaserad dosering påverkar behandlingsresultaten.

Aktuellt från Regionala Cancercentrum – RCC

Ärftlig CDKN2A-mutation kan öka risken för malignt melanom.

Hjälp till att sprida! Ny broschyr om cancerrehabilitering

Nu finns en ny broschyr som ger samlad och lättillgänglig information om vad cancerrehabilitering är och vilket stöd som finns för kropp, psyke och vardag. Den vänder sig till personer som utreds för cancer, genomgår behandling eller lever med sena besvär efter avslutad behandling.

Målet är att fler ska känna till sina möjligheter till stöd och få hjälp utifrån sina behov – före, under och efter cancerbehandling.

Läs mer här

Nytt kunskapsstöd för ärftlig cancer

Nu finns ett nytt, nationellt vårdprogram för ärftliga tumörrisksyndrom hos barn och vuxna. Det riktar sig både till klinisk genetik och till andra kliniker som möter personer med ärftlig cancer.

Målet med vårdprogrammet är att definiera en standard för uppföljning och omhändertagande av personer med ärftliga tumörrisksyndrom, utifrån både ökad risk för cancer och övrigt omhändertagande. På så sätt får patienter en mer jämlik och samordnad vård.

Vårdprogrammet lyfter bland annat:
• Sjukdomsassocierade (patogena) varianter i gener, som är kopplade till ökad tumörrisk.
• Rekommendationer för uppföljning av barn och vuxna med varianterna.
• Behovet av andra kontroller och riktade uppföljningar, utöver de som är associerade med risk för cancer.
• De etiska aspekterna och behovet av genetisk vägledning hos individer med en ärftlig ökad risk för tumörer.
Vårdprogrammet är resultatet av flera års samarbete mellan cancergenetiska mottagningar, kliniska genetiker, onkologer, barnläkare, kirurger och andra specialister i cancervården

Läs mer här

Kalendarium

Se allt som händer i RCC:s kalendarium, till exempel sjukvårdsregionala webbinarier om utvecklingsarbeten och utlysning av medel.

Nationellt vårdprogram ärftliga tumörrisksyndrom hos barn och vuxna

Datum: 12 februari 2026
Tid: 10.00-11.00

Välkommen till webbinarium om det nya nationella vårdprogrammet för ärftliga tumörrisksyndrom hos barn och vuxna. Vänder sig till alla inom professionen som vill veta mer om vårdprogrammet.

Användarträff: Min vårdplan

Datum och tid: 14.30-15.30 den 5 februari, 10 mars, 16 april och 28 maj

Användarträffarna vänder sig till dig som är kontaktsjuksköterska eller arbetar med Min vårdplan i klinik. Här delar du dina erfarenheter och funderingar med andra som arbetar med Min vårdplan. Användarträffarna är komplement till utbildningar och regionala nätverksträffar.

MDK-lajv: fördjupningsutbildning i livmoderhalscancerprevention för barnmorskor/sjuksköterskor

Datum: 17 april
Tid:
9.00-12.00

Vid detta utbildningstillfälle lajvar vi en multidisciplinär konferens där kluriga fall diskuteras tillsammans med gynekolog och patolog.

Den nya nationella cancerstrategin ska öka patientmakt och jämlikhet

Regeringen har presenterat en ny uppdaterad nationell cancerstrategi med målet att förebygga cancer, öka överlevnaden och förbättra livskvaliteten för patienter och närstående. Bland annat genom ökad jämlikhet och mer makt åt patienten.

Text: Hanna Brodda

Camilla Waltersson Grönvall (M), socialtjänstminister, Elisabet Lann (KD), sjukvårdsminister och socialutskottets medlemmar Jessica Stegrud (SD) och Lina Nordquist (L).

Den nya strategin ska ange inriktningen för svensk cancervård under de kommande 10 till 15 åren och ska omfatta hela vårdkedjan, från prevention och tidig diagnostik till rehabilitering och palliativ vård.

– Svensk cancervård håller hög kvalitet, men vi måste fortsätta utvecklas. Med den nya strategin höjer vi ambitionsnivån och ser till att alla patienter, barn, unga och vuxna, får en jämlik och modern vård. Vi stärker också stödet till närstående. Det här är en satsning som kommer att rädda liv och förbättra livskvaliteten för tusentals människor, säger sjukvårdsminister Elisabet Lann (KD), i ett pressmeddelande.

Strategin lyfter särskilt fram ett stärkt barncancerperspektiv och ett mer sammanhållet stöd till familjer.

– I dag överlever sex av sju barn som insjuknar i cancer. Det är ett resultat av forskning, kompetens och samarbete. Men arbetet måste fortsätta. Genom ett tydligare barncancerperspektiv och stärkt stöd till anhöriga tar vi nästa steg för att ge varje barn och familj det stöd de behöver, både under och efter sjukdomen, säger socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) i samma pressutskick.

Även riksdagens partier betonar vikten av tidig upptäckt, för alla. Strategin framhåller jämlikhet som ett tvärgående målområde som ska beaktas i hela genomförandet så att vården blir mer likvärdig oavsett patientens geografiska, socioekonomiska eller demografiska bakgrund.

– Det här är ett viktigt steg för att fler sjuka ska upptäckas i tid, överleva sin cancer och få ett värdigt stöd genom hela vården, säger Jessica Stegrud (SD), socialpolitisk talesperson.

– Nu tar vi ett viktigt steg för att förebygga, upptäcka och behandla cancer i hela landet. Dessutom satsar vi på ytterligare stöd till anhöriga. Det kommer göra verklig skillnad för patienter och närstående, säger Lina Nordqvist (L), sjukvårdspolitisk talesperson.

Möta framtida behov

Cancer är i dag den främsta orsaken till förlorade levnadsår i Sverige och står för omkring en fjärdedel av alla dödsfall. Samtidigt har överlevnaden förbättrats avsevärt och den cancerspecifika dödligheten är bland de lägsta i EU. Den nya strategin syftar till att möta framtida behov och bättre ta till vara nya diagnostiska och terapeutiska möjligheter.

Till skillnad från den tidigare nationella cancerstrategin från 2009 omfattar den nya även barn och unga vuxna. Syftet är att skapa en gemensam långsiktig inriktning och säkerställa att Sverige även fortsättningsvis är ett föregångsland inom cancervård. Strategin lyfter också fram att patienten ska kunna vara aktiv medskapare i sin vård, få möjlighet att dela relevant information och att bemötande och respekt ska prägla hela vårdprocessen.

Strategin betonar även forskning och innovation samt behovet av stärkt samverkan mellan regioner, myndigheter, akademi och civilsamhälle.

Tre övergripande mål anges:

1. Minskad risk att utveckla cancer genom strategiskt, samordnat hälsofrämjande och förebyggande arbete.
2. Ökad canceröverlevnad. Fler patienter överlever cancer genom tidig diagnostik och behandling av hög kvalitet. Fler interventionsstudier utvecklar morgondagens cancervård.
3. Bästa möjliga livskvalitet – under och efter cancersjukdom. Personanpassat stöd för ett gott liv under och efter cancer. Därtill bästa möjliga livskvalitet vid livshotande sjukdom

Dumpens Sara Nilssons behandling betalades med crowdfunding

För snart två år sedan fick Sara Nilsson tarmcancer och fick senare veta att den var her2-positiv.

Genom fundraising fick hennes kolleger ihop pengar för att köpa den behandling som bara är godkänd för bröstcancer.

Text: Hanna Brodda

När Sara Nilsson fick veta att hennes tarmcancer var av typen her2-positiv, fick hon samtidigt veta att hon inte skulle kunna få den mest optimala behandlingen

Att tumören har överuttryck av her2-genen är vanligast vid bröstcancer, men kan även förekomma vid andra cancersorter.

När Roche lanserade trastuzumab, eller Herceptin, i slutet av 90-talet gick den sortens bröstcancer från att vara en högriskdiagnos till en behandlingsbar sjukdom med flera behandlingsmöjligheter.

Nu hade Sara Nilsson fått tumörer i magen av den farliga sorten. Her-2-överuttrycket gör att cancertumören växer snabbare sprider sig mer aggressivt. I dag finns flera läkemedel som hämmar och blockerar her2-genen och proteinuttrycket. Men ingen av de är godkända för tarmcancer.

– När jag förstod det här gick jag bara hem och grät, låg i min säng och bara tänkte att nu är det slut.

Nästa morgon vaknade hon och hennes vänner hade fått ihop pengar till en första behandling. Det här var strax före jul.

Låt oss börja från början. Sara Nilsson har blivit känd för sitt arbete med att avslöja personer som söker kontakt med barn i sexuellt syfte. Tillsammans med Patrik Sjöberg, tidigare höjdhoppare på elitnivå, driver hon Dumpen.

– Det är verkligen synd att vi behövs, men nu gör vi det här och jag hoppas på små  fragment av förändring. Jag vill inte lämna den här planeten utan att känna att jag har försökt, säger hon.

För Sara Nilsson började det hösten 2024 med blodbrist och hon fick blodtransfusion ett par tillfällen. Hon var outhärdligt trött och tänkte att det var klimakteriet. Personalen på Sankt Görans akut hade inga allvarliga misstankar, men utredning inleddes. Röntgen visade på inflammation i tarmen och koloskopi gjordes som inte visade något. Efter ytterligare ett par månader gjordes två skoloskopier och där hittade läkaren något hon tyckte var misstänkt. Nilsson opereras med hipec-operation och får celldödande vätska där tumören suttit. Därefter följer sex månaders capox-behandling, den standardiserad kombinationskemoterapin vid kolorektal cancer, i återfallsförebyggande syfte. Även livmodern opereras bort.

– Det konstiga var här att jag slutar aldrig riktigt blöda efter operationen. Jag säger till om det efter ett par månader, eftersom borde inte ha något som kunde blöda säger jag till min läkare.

Fortsatt inga återfall

Kunde vara cellgifterna, eller annan orsak som kunde ge torra slemhinnor sa läkaren och Nilsson får mer östrogentabletter. Efter sista capox-behandlingen görs en röntgen. Den ser bra ut. Inga återfall, får patienten veta.

I augusti åker Nilsson in akut med svåra buksmärtor. Du behöver inte vara orolig, säger läkaren. Vi har tagit sänka.

Sara Nilsson som hunnit bli en påläst patient biter nu ifrån på skarpen.

– Jag är inte dum i huvudet, man kan inte se tumörer med sänka. Ni får ju kolla tumörmarkörer, sa jag, vid det här laget var jag insatt.

Fortsatt sjukdomskänsla

Nilsson berättade för vården om att hon hade svår sjukdomskänsla. Stelhet, geleartade “tennisbollar“ på armbågen. Ingen petscan gjordes, och vanlig röntgen visade “mindre okänd förändring”, men inga tumörer och beskeden var fortsatt negativa. Du har inget återfall, vidhåller läkaren på akuten. Hade de gjort en petscan hade de kunnat vara säkra, men de gjorde de inte.

Den tidigare höjdhopparen och kollegan på Dumpen Patrik Sjöberg, följer med till kliniken och inväntar behandlingen.

Sara Nilsson är inte besviken på vården idag,  men hon tycker inte att hon blev tagen på allvar. Hon hade till och med börjat anklaga sig själv, kände sig som en rättshaverist. Till slut ber hon om en gynundersökning och läkaren ser direkt att det handlar om återfall. Efter ytterligare några veckor görs en magnetröntgen och det konstateras aggressiv cancer med spridning till flera organ. Tumörerna har nu börjat växa så att de kan kännas genom bukväggen.

Tumörvävnaden analyseras efter biopsi. Först används immunhistokemi för att mäta mängden HER2-protein på cellytan. Resultatet graderas från 0 till 3+. 0 eller 1+ räknas som HER2-negativt.  3+ räknas som HER2-positivt.  2+ är gränsfall och kräver vidare analys.

I journalen skriver läkaren: Palliativt läge.

– Min cancerläkare har varit ett stöd i allt och han förklarar hur ovanligt det är med den här sortens tarmcancer. Men samtidigt säger han att min prognos är dålig. Att det finns läkemedel som skulle vara optimalt, Enhertu, men att hon inte kan få det på i Västra götalandsregionen, eftersom det inte är godkänt och subventionerat i Sverige för kolorektal cancer.

För Sara Nilsson är det en dödsdom. Hon vet att livet är kort, att dö är en del av livet, men hon bröt ändå ihop. Att det finns privata kliniker skulle inte hjälpa henne.

 – Jag är luspank och barnrättsaktivist, jag har inte råd med det, det fattar jag direkt.

Under den natten ändras läget. På kvällen har Nilssons medarbetare startat en insamling på Gofundme. På Facebook och Instagram vädjar till allmänheten och berättar om läget. Att Dumpens medgrundare Sara Nilsson behöver en dyr cancerbehandling som kanske kan hjälpa.

– Jag var ledsen och deprimerad och gick och lade mig. Det var den tionde november, när jag vaknade kom min medarbetare Tummelisa och berättade om insamlingen. Att de lagt ut en insamling för min behandling och att det efter en timme hade det kommit in 50 000 kr. Jag protesterade förstås, men då bad hon mig att vara tyst.

Efter några dygn hade de fått in 400 000 kr och Sara Nilsson kunde påbörja sin behandling. Det var den nystartade privata kliniken Dokrates som erbjuder behandlingen. Enhertu består av tre delar. Trastuzumab som binder till HER2 på tumörcellens yta, en länkarmolekyl och ett mycket potent cytostatikum deruxtekan som dödar cellen inifrån. Till skillnad från äldre her2-blockerare är Enhertu inte bara signalhämmande utan direkt celldödande. Cytostatikan kan dessutom spridas till närliggande tumörceller, den så kallade bystander-effekten. Detta gör att behandlingen kan ha effekt även vid låg HER2-expression.

Sara Nilsson är en av grundarna till Dumpen. De letar upp och försöker få pedofiler dömda i domstol.

Nilsson var inte hårt förbehandlad, som är en förutsättning för behandlingen, hon var mycket sjuk men redo. Beslutet att ge Enhertu tas ändå inte lättvindligt, en av biverkningarna är lungpåverkan som kan leda till döden. Första behandlingen på klinik med Enhertu var i slutet av november. Med det hoppade hon över andra och tredje linjens behandling.

– Jag mår bra. Oavsett om jag kommer att överleva detta är jag smärtfri, känner mig inte helt inflammerad och sjuk längre. Jag kanske får ett kortare liv, men jag tror att jag kommer att hinna med det som jag ska göra. Man har inte ett evigt liv, det har man inte, säger Sara Nilsson.

Sammanlagt har patienten sex behandlingar på den privata kliniken innan det blir en operation och ytterligare behandling igen på Östra sjukhuset i regionen. Nilssons tumärmarkering, CEA, har efter gått ner från 7,9 till 1,4 efter fyra behandlingar på privata kliniken.

Är du arg på vården?

– Nej absolut inte. Eftervården är kass, men att det tog lång tid till diagnos är egentligen ingens fel. Hade de satt in mig i en petscan hade de fått veta direkt, men de kan ju inte göra det med alla som har ont i magen. Det är klart, jag är en väldigt offensiv människa, jag är en bråkstake, det var tur, annars hade jag varit död nu. Hade det inte varit mitt liv som hänger på det så hade allt det här varit spännande. Det är intressant, intressant att läsa in sig på och bara behandlingarna är som en aktionfilm i sig.

Privatkliniken: ”Evidens får styra”

Renske Altena, onkolog och medicinskt ansvarig på Dokrates.

Regionerna har ett system för undantagshantering, att ge en patient ett läkemedel utanför subventionen, men att betala själv erbjuds inte normalt. Men en privat klinik kan bedöma och agera i varje enskilt fall.

Läkemedlet Enhertu är godkänt av europeiska läkemedelsmyndigheter, vilket gör behandlingen automatiskt godkänd i Sverige. Men för att den ska användas av regionerna krävs subventionering.

För läkemedelsbolagen, Astrazeneca och deras samarbetspartner Daiichi Sankyo i detta fall, innebär det att deras produkt ska godkännas för varje indikation för sig. När Sara Nilsson fick analysen av sin tumör var läkemedlet bara godkänt för viss sorts bröstcancer. Några veckor senare blev det subventionerat av NT-rådet för magsäckscancer och senare lungcancer. Cirka 15–20 procent av alla magsäckscancerfall är her2-positiva. vilket innebär att cirka 15 patienter per år kan vara aktuella för behandling med Enhertu.

I Sverige har vi Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, en myndighet som

gör hälsoekonomiska bedömningar och beslutar om subvention för läkemedel. Utöver det har vi också en grupp med representanter för varje region, som bedömer om priset är värt, det så kallade NT-rådet. För magsäckscancer skriver gruppen följande: Resultaten från fas III-studie DESTINY-Gastric 04 visar att Enhertu är en effektiv behandling för patienter med HER2-positiv magsäckscancer och stöder de tidigare fas II-data som låg till grund för EMA:s godkännande av indikationen.

Hur bedömer ni när en patient själv ska betala sin behandling?

– Jag tittar på patientens data och gör en bedömning utifrån det godkännande som föreligger, de kliniskastudier som den europeiska myndigheten har gjort bedömningen utifrån, säger Renske Altena, medicinskt ansvarig på Dokrates i Sverige. Det gäller att prata ingående med patienten för att få rätt förväntningar och göra en bedömning kring vilka behandlingsmål man kan ha. Sedan vet man aldrig på individuell nivå om behandlingen kommer att fungera. Det är alltid en individuell bedömning som baseras på vetenskaplig evidens.

Enhertu består av tre delar. Trastuzumab som binder till HER2 på tumörcellens yta, en länkarmolekyl och ett mycket potent cytostatikum deruxtekan som dödar cellen inifrån. Foto: DAIICHI SANKYO

Ledare: Dags att ändra definitionen av indikation

Har precisionmedicinen sprungit ifrån vårt sätt att godkänna läkemedel? Kanske borde EMA, TLV och NT-rådet samlas och diskutera helt nya sätt att se på sjukdomar? När kunskapen om sjukdomar och dess ursprung har nått den nivå vi har idag, vet vi att en sjukdom inte längre är vad den en gång var. Den är mycket mer.

HANNA BRODDA, chefredaktör Onkologi i Sverige, [email protected]

Huvudsakligen är det fantastiskt med EU och EMA. Samarbeten som skyndar på utveckling och godkännande av läkemedel som räddar liv och förbättrar livskvalitet. Sjukvården i Europa som är i världsklass, bland annat tack vare samarbeten, både mellan människor, kliniker och stater. Alla dessa specialister som går på kongresser, och själva ser till att uppdatera sin egen kompetens. Och i sin tur delar med sig till andra genom föredrag och möten, skapar en vård i världsklass. De individerna är själva fundamentet i hälso- och sjukvården. Utöver människorna är det en ganska komplicerad struktur som ska facilitera mötet mellan vårdgivaren och dennes patient. Till modern vård krävs finansiering, lokaler, utbildningsinsatser, medicinteknik, behandlingar och mycket mer.

När det kommer till behandlingar är det en ytterligare lite mer komplicerad struktur bara kring det. Där spelar företag och forskare huvudrollen, i utveckling och finansiering, och regelverket är omfattande. Här ska den absolut senaste kunskapen som människan har tillskansat sig, samsas med regler och evidens, som sedan ska hinna bevisas över tid innan patent går ut.

Trots att denna smått otroliga apparat fungerar förvånansvärt väl, finns förbättringspotential. Ett sådant område skulle kunna vara definitionen av indikationen. Ett läkemedel blir godkänd för en indikation i taget. Det kan vara bröstcancer eller hjärntumör. Nu vet vi mer. En tumör definieras inte av var den sitter, utan av dess beståndsdelar, dess genetiska profil och beteende. Det borde vara information som ligger till grund för ett godkännande.

Läs mer om Dumpen-Saras behandlingsresa här

Gyncancerdagen 2026

Nätverket mot gynekologisk cancer anordnar i år Gyncancerdagen, lördag 25 april!

Dagen som är helt digital, innehåller spännande föredrag och diskussioner om bland annat de olika gyncancerdiagnoserna och ärftlighet. Vi lyfter jämlik vård samt tittar på framtidens behandlingar.

Detta är helt enkelt en dag du INTE vill missa!

Vi vill gärna se just dig som deltagare och behöver också din hjälp att sprida information om dagen så att vi kan nå så många som möjligt. Sprid information i dina kanaler och skriv gärna ut medföljande inbjudan och sätt upp i personalrum, på anslagstavlor etc.

Har du frågor eller funderingar tveka inte att kontakta oss på [email protected]

Tack, och hoppas att vi ses!

/Nätverket mot gynekologisk cancer

SABCS

ABCB Advanced Breast Cance

ESMO Congress 2026

WCLC – Lung Cancer

ESMO Gynaecological Cancers Congress 2026

ESMO GI