Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Ett nytt koncept för behandling av blåscancer

Forskare vid Lunds universitet har tagit ytterligare ett kliv framåt i utvecklingen av ett nytt koncept för cancerbehandling.  En syntetisk peptid har tillsammans med en fettsyra visat god effekt mot blåscancer i en klinisk Fas I/II-studie. Resultaten publiceras nu i Nature Communications.

Många cancerformer är aggressiva – de växer snabbt, påverkar frisk vävnad och kan förstöra kroppens normala funktioner. Artikeln i Nature Communication beskriver hur en forskningsupptäckt kan utvecklas hela vägen till kliniska patientstudier. Den redogör också för själva peptiden som forskarna utvecklat, dess ovanliga struktur och hur den målinriktat söker upp och startar celldöd hos cancerceller.

–  Problemet är att läkemedlen inte är selektiva och att patienten kan bli svårt sjuk under behandlingarna. Stora framsteg har gjorts, med ökad överlevnad och till och med bot för vissa cancerformer, men i många fall är effekten begränsad, kostnaderna höga och patientens lidande oerhört stort, konstaterar Catharina Svanborg, professor vid Lunds universitet, som tillsammans med professor Marek Babjuk, Charles University i Prag, lett studien.

Forskarna vid Lunds universitet upptäckte för flera år sedan att HAMLET, en substans som finns i modersmjölk, har en förmåga att döda cancerceller av många olika slag utan att påverka intilliggande friska celler. Genom åren har forskarna publicerat flera vetenskapliga studier, baserade såväl på djur som på människa, utifrån upptäckten kring HAMLETS egenskaper.

I den aktuella studien har forskarna identifierat att en mindre del av HAMLET, så kallat Alpha1H effektivt dödar tumörceller och att den substansen kan tillverkas i stor skala för kliniska prövningar.

– Totalt 40 patienter randomiserades till två grupper, där den ena gruppen fick placebo och den andra behandlades med Alpha1H-substansen. Via en kateter skickades en lösning med substansen in i cancerpatientens urinblåsa och effekterna är tydliga. Alpha1H söker sig till tumören, som minskar i storlek utan att annan vävnad skadas. Effekten på tumören ökar också dramatiskt med högre dos av Alpha1H; en viktig milstolpe, som stöder den fortsatta kliniska utvecklingen mot ett färdigt läkemedel, säger Catharina Svanborg.

Studien har genomförts i samarbete med ledande internationella blåscancer-experter.

– Vi såg en tydlig anti-tumör-effekt med tecken på död av tumörcellerna. Om tumörerna förstörs helt eller om risken för återfall efter operation minskar, kommer alla patienter att applådera, säger Marek Babjuk, ledande blåscancerexpert vid Charles University i Prag.

– Resultaten tyder på att det är realistiskt att behandla blåscancer utan svåra biverkningar. Det långsiktiga målet är att utveckla läkemedel som angriper tumören med bättre precision och minskar risken för biverkningar, säger Catharina Svanborg.Studien finansieras med medel från Cancerfonden, Vetenskapsrådet, EU Horizon 2020 och Hamlet Pharma.

Publikation:
“Bladder cancer therapy using a conformationally fluid tumoricidal peptide complex”
Nature Communications 8 juni 2021, https://doi.org/10.1038/s41467-021-23748-y
Deklaration av bindningar: C. Svanborg är grundare och ordförande i Hamlet Pharma

Kontakt: Catharina Svanborg, professor i klinisk immunologi, Lunds universitet.
E-post: [email protected] , tel: 0709-426549

Intensiteten är inte viktigast för träning under cancerbehandling

Det är känt att personer som genomgår cancerbehandling mår bättre av fysisk träning. Men spelar det någon roll hur hårt man tränar? En ny studie från forskare vid Uppsala universitet visar att effekten blev ungefär densamma oavsett
om man tränade intensivt eller på en lite lättare nivå. Resultaten har publicerats i tidskriften Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sports. Här beskrivs den nya kunskapen av Ingrid Demmelmaier, docent i fysioterapi, och professor Karin Nordin, båda vid Uppsala universitet.

Antalet canceröverlevare ökar tack vare tidigare diagnostisering och bättre behandlingar, men många har långvariga fysiska och psykiska besvär under och efter avslutad behandling. Cancer-relaterad fatigue (CRF) är ett vanligt besvär, och definieras som en ihållande känsla av fysisk, psykisk, känslomässig och kognitiv utmattning, som inte står i proportion till utförd aktivitet och som har en negativ påverkan på det dagliga livet. Måttlig till svår CRF drabbar 30–60 procent av canceröverlevarna1, och finns kvar hos en tredjedel upp till sex år efter behandling2. Etiologin är multifaktoriell och behandlingsinducerad aktivering av inflammatoriska cytokiner kan vara en utlösande faktor1.

Fysisk träning under och efter cancerbehandling minskar CRF3, troligtvis genom minskad inflammation och förbättrat fysiskt träningstillstånd. Träning ökar också hälsorelaterad livskvalitet4, minskar risken för att dö i cancer5 och kan öka chanserna att fullfölja planerad cellgiftsbehandling6, 7. Baserat på forskningsstudier finns nu riktlinjer som rekommenderar konditionsträning tre ggr/vecka och/eller styrketräning två ggr/vecka för att motverka CRF8. Det är däremot inte klart om träningsintensiteten har betydelse för CRF – är det bättre att träna högintensivt eller bör man hålla sig på en låg/måttlig intensitet? Detta behöver utforskas, för att kunna ge mer specifika rekommendationer till patienterna.

För många patienter är det svårt att träna och vara fysiskt aktiv under tuffa cancerbehandlingar, och i intervjustudier efterlyser patienter individualiserat stöd för att hantera de olika hinder de upplever9. Ett antal stödstrategier verkar lovande, till exempel att använda individuell målsättning för fysisk aktivitet, självmonitorering (registrera träningspass, steg etc.), socialt stöd från omgivningen och att träningen leds av en instruktör10-12. Det är dock oklart i vilken utsträckning dessa strategier kan ge större följsamhet till träningsprogram inom interventionsstudier och därmed också påverka olika hälsoaspekter, exempelvis CRF.

Huvudsyftet med denna studie var att studera effekten av träning på hög- respektive låg/måttlig intensitet med eller utan extra stödstrategier på CRF hos patienter under pågående (neo-)adjuvant behandling mot bröst-, prostata- eller kolorektalcancer. Delsyften var att studera effekten på hälsorelaterad livskvalitet, ångest/depression, funktion i dagliga livet, aerob kondition, muskelstyrka, fysisk aktivitetsnivå, stillasittande, sömn och genomförd behandling.

Läs hela artikeln

Snabb utveckling av behandling ger hoppfull bild av njurcancerområdet

Utvecklingen av behandling mot njurcancer går framåt i snabb takt. Från att patienter tidigare dog i brist på aktiva läkemedel finns det idag kombinationsbehandling som förbättrar överlevnaden markant.
– Det är oerhört mycket som händer, det är väldigt spännande att jobba med njurcancer just nu, säger docent Magnus Lindskog, onkolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Han har fullt fokus på njurcancerområdet och den positiva utveckling han just nu upplever. Magnus Lindskog är bland annat huvudansvarig för en genomgång av alla njurcancerpatienter som hittills behandlats med dubbel immunterapi i
första linjen i Sverige, en satsning som initierats av njurcancergruppen inom Svensk Förening för Urologisk Onkologi. Magnus Lindskog är också nationell huvudprövare i en ny fas 3-studie som startar inom kort där tre behandlingsarmar
i första linjen ska jämföras. Syftet är dels att undersöka om antingen förstärkt immunterapi med dubbel checkpointblockad i kombination med TKI, alternativt tillägg av en hämmare av hypoxia-inducible factor (som typiskt har abnormt ökad aktivitet vid klarcellig njurcancer) till checkpointhämmare och TKI, ger bättre effekt än enbart kombination av en checkpointhämmare + TKI (kontrollarm).

Fram till 2005 var interferonbehandling den enda godkända medicinska behandlingen av njurcancer i Sverige. Sedan kom de målinriktade behandlingarna, tyrosinkinashämmare (TKI), som hämmar tumörcellernas blodkärlsförsörjning (angiogenes) och därmed tillväxt. Detta blev standardbehandling i tio år framåt. Rationalen för TKI var fyndet att klarcellig njurcancer (den vanligaste formen) drivs av en genetisk skada på kromosom 3p där inaktivering av von Hippel-Lindau- genen medför att njurcancercellerna felaktigt upplever syrebrist och producerar kaskader av faktorer som aktiverar angiogenes. TKI är målriktade mot den signaleringen.
– Den totala överlevnaden för patientgruppen har förbättrats avsevärt sedan införandet av målinriktade läkemedel.

Läs hela artikeln

Så har pandemin påverkat cancervården ”Sverige bör klara den reella vårdskulden”

Det dröjde en bit in i mars 2020 innan vi i Sverige insåg att vi var på väg in i en pandemi som skulle bli den värsta landet upplevt sedan spanska sjukans dagar 1918–1920. Nu drygt ett år senare har vi delvis vant oss vid att tillvaron är påtagligt förändrad. Här sammanfattar docent Johan Ahlgren, verksamhetschef vid RCC Mellansverige, sina egna intryck och tillgängliga uppgifter om pandemins påverkan på cancervården.

Förändringen har påverkat vardagslivet för de flesta, över en miljon bekräftade fall i Sverige medan tiotusentals har behandlats inom intensivvården. Tusentals personer har avlidit i förtid, något som lett till sorg och saknad bland ännu fler efterlevande. De förödande effekterna inom Sveriges äldreomsorg, som var helt oförberedd på pandemin, är det kanske mest bestående intrycket. Under året som gått har dock media successivt fått ett ökat intresse för pandemins sidoeffekter som ännu inte är helt överblickbara.

Det handlar om negativa psykosociala effekter av isolering, försämringar inom skola och utbildning, företag som gått omkull, ökad arbetslöshet och sist men inte minst; covid19-pandemins påverkan på sjukvården. Coronapandemin har också påverkat arbetssituationen för många av oss; när jag tittar i mappen ”Corona” i min jobbdator är den äldsta filen från 1 april 2020, totalt har jag drygt 200 filer i mappen. Inom RCC insåg vi tidigt att vi måste dra vårt strå till stacken för att öka kunskapen om vad det var som höll på att hända. Redan i mitten av april skrev tidningarna om att antalet patienter med hjärtsymtom som sökte akut hade minskat märkbart. Cancervården påverkades dock inte riktigt lika plötsligt eftersom tumörutredningar oftast tar ett antal veckor. På RCC Stockholm-Gotland kunde man i början av maj 2020 se en dramatisk nedgång av antalet diagnostiserade cancerfall och i en rapport från VAL-databasen konstaterades en nedgång under april på 26 procent. På den nationella nivån finns ingen motsvarande databas som samlar alla vårdtillfällen från primär- och specialistvård, det är istället Cancerregistret (CR) som är den bästa källan. CR har mycket säkra data bland annat därför att alla registrerade fall bygger på rapportering både från kliniker (A-anmälningar) och från patologilabben (B-anmälningar).

FÖRDRÖJD REGISTRERING
Nackdelen med CR är att det är drygt ett års fördröjning innan data blir tillgängliga via Socialstyrelsens statistiktjänst. Däremot registreras data om alla diagnostiserade tumörer fortlöpande i de regionala tumörregistren, ett förvarje sjukvårdsregion och med respektive RCC ansvarigt. Dessa regionala uppgifter exporteras till Socialstyrelsen och CR sista oktober varje år, det betyder att diagnoserna ställdes minst 10–22 månader tidigare. Därför är det fördelaktigt att kunna använda sig av de data som finns i de sex regionala tumörregistren. Det krävs dock drygt tre månaders uppföljning innan de regionala tumörregistren kan anses vara tillförlitliga vilket beror på att A-anmälningarna kan dröja medan B-anmälningarna från patologin oftast går fortare. Det gäller särskilt den andel av laboratorierna som rapporterar digitalt. Nackdelen med en rapport som bygger enbart på elektroniska B-anmälningar är att de motsvarar bara cirka 55 procent av landets cancerdiagnoser. I våra rapporter använder RCC företrädesvis antal diagnostiserade tumörer. Det betyder att antalet personer med tumördiagnos är något färre eftersom fler än en tumör per person förekommer. Att vi inte använder begreppet cancer beror på att en andel av tumörerna är premaligna förändringar med potential att utvecklas till cancer. Dessa förändringar handläggs i de allra flesta fall på samma sätt som en invasiv cancer vilket gör det rimligt att ta med dem i beräkningen.

Under 2020 publicerade RCC i samverkan (www.cancercentrum. se) två rapporter med analys av hur stor nedgången av cancerdiagnoser hade blivit. I den första rapporten kunde vi redovisa antalet nya cancerfall under perioden mars–augusti 2020 jämfört med samma period 2019. De 14 laboratorierna (Tabell 1.) redovisade en nedgång av antalet diagnostiserade  tumörer med –12 procent. Vilket kunde översättas till att ungefär var åttonde cancer inte blivit diagnostiserad.
Utifrån att nedgången låg på cirka – 12 procent och att antalet nya fall av cancer åren före 2020 legat upp emot 70 000 per år kunde man räkna ut att bortfallet under det halvår som Rapport 1 omfattade rörde sig om drygt 4000 personer med cancerdiagnos som saknades. När den första rapporten publicerades i slutet på september hade vi en situation där de flesta trodde att pandemin var på väg att klinga av och därför trodde vi inte att underskottet av diagnostiserade cancerfall skulle byggas på nämnvärt under de sista månaderna av 2020. Vår rapport väckte givetvis stor uppmärksamhet i riksmedia. Uttalanden med budskapet ”tusentals patienter går hemma med missade cancrar” förekom.

I de uttalanden vi gjorde från RCC såg vi det som viktigt att påpeka att dessa tumörer inte gärna kunde vara missade om ingen försökt sig på att hitta dem. I våra uttalanden poängterade vi istället att det var viktigt att screeningverksamheten
hölls igång samt att befolkningen informerades om att cancervården var prioriterad trots pandemin och att man därför uppmanades söka vård om man hade ihållande symtom. Regionernas olika strategi avseende screeningens öppethållande skulle längre fram visa sig påverka antalet odiagnostiserade fall samt fördelningen mellan olika diagnoser.

Läs hela artikeln

 

 

NOLLVISION CANCER – nytänkande på alla fronter

Med hjälp av förbättrad prevention, tidigare upptäckt, effektivare behandlingar och fungerande rehabilitering ska inga människor behöva dö av cancer i framtiden. Och vägen fram till den visionen går via nya gränsöverskridande samarbeten och systematisk satsning på innovation. Vinnovafinansierade Nollvision cancer – som startade 2019 – samlar idag en rad aktörer från hälso- och sjukvården, akademin och läkemedelsindustrin och inleder stadigt nya partnerskap. Onkologi i Sverige har intervjuat flera personer i kärnteamet.

Den nationella cancerstrategin har funnits i drygt tio år och de standardiserade vårdförloppen, de nationella vårdprogrammen och olika register har blivit en framgång. Plattformen var lagd men det som saknades var ett system för ökat samarbete och integration av cancerforskningen och innovationer i svensk hälso- och sjukvård. Utan ett sådant riskerar alla goda idéer bara att bli liggande, säger Hans Hägglund, som är professor i hematologi och utsågs till nationell cancersamordnare och ordförande i RCC i samverkan 2019.

”MÅSTE VARA BRA FÖR PATIENTEN”
Hans Hägglund, som har varit verksamhetschef vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala och var med om att planera för NKS, har alltid intresserat sig för organisation och ledarskapsutveckling.
– Jag drivs av att förstå helheten och den främsta drivkraften i mina olika övergripande uppdrag har alltid varit att det vi gör ska vara bra för patienten i slutändan. Att forskningsresultat, ny kunskap, nya behandlingsmetoder med mera ska nå fram till dem oavsett vilka de är eller var de bor i landet. I sin nya roll som nationell cancersamordnare letade han efter en möjlighet att skapa en ny form av samarbete, med aktörer utanför sjukvårdssystemet, med personer i olika funktioner
som annars aldrig brukar träffas (se separat lista på alla aktörer).
– De här idéerna sammanföll med att Vinnova utlyste en ny femårig satsning på olika innovationsmiljöer under paraplyet Visionsdriven hälsa. Så föddes Nollvision cancer 2019 och efter två år tycker jag att vi har ett starkt varumärke och att vi har lyckats samla olika aktörer för intressanta diskussioner och genomförande av projekt.
– Vi har ett kärnteam på nio personer och ett stort nätverk som bara växer. Att vår samordnare Ebba Hallersjö Hult är knuten till Handelshögskolans House of Innovation är bara ett exempel på att vi i det här projektet tänker utanför den vanliga boxen, säger Hans Hägglund.

Läs hela reportaget