Gyncancerdagen 2025
Nätverket mot gynekologisk cancer anordnar i år Gyncancerdagen, lördag 5 april!
Dagen som är helt digital, innehåller spännande föredrag och diskussioner om bland annat de olika gyncancerdiagnoserna, palliativ vård och ärftlighet. Vi lyfter jämlik vård samt tittar på framtidens behandlingar.
Sist men absolut inte minst kommer vi ha en högaktuell diskussion om omvärldspaning när det gäller gynekologisk cancer, palliativ vård och rehabilitering!
Detta är helt enkelt en dag du INTE vill missa!
HÄR kan du läsa mer om dagen samt anmäla dig!
Vi vill gärna se just dig som deltagare och behöver också din hjälp att sprida information om dagen så att vi kan nå så många som möjligt. Sprid information i dina kanaler och skriv gärna ut medföljande inbjudan och sätt upp i personalrum, på anslagstavlor etc.
Har du frågor eller funderingar tveka inte att kontakta Alexandra Andersson på mejl [email protected]
AI förbättrar bedömning av tumörinfiltrerande lymfocyter i bröstcancer
Tumörinfiltrerande lymfocyter (TILs) har visat sig vara en viktig biomarkör för både prognos och behandlingseffekt vid trippelnegativ bröstcancer (TNBC). Högre nivåer av TILs korrelerar med förbättrad överlevnad, både med och utan adjuvant kemoterapi. Traditionellt har bedömningen av TILs utförts manuellt av patologer, men denna metod uppvisar stor variabilitet mellan olika bedömare. Artificiell intelligens (AI) har potential att radikalt förbättra bildanalys inom patologin genom att standardisera och automatisera bedömningen av TILs.
Utmaningar vid implementering av AI inom patologi
Trots förekomsten av flera kommersiella AI-system som fokuserar på histopatologi, har implementeringen av digital patologi inom vården varit långsam. Högkvalitativa AI-system för exempelvis cancerdetektion har funnits i flera år och har erhållit både CE- och FDA-godkännande. Ändå har deras införande i sjukvården på global nivå varit begränsad. Under de senaste åren har olika maskininlärningsmetoder utvecklats för att bedöma anti-tumörimmunitet, vilket har resulterat i ett flertal TIL-biomarkörer med potentiell klinisk tillämpning.
Studiedesign och metodik
I denna studie utvärderades tio icke-kommersiella AI-modeller för bedömning av TILs, med fokus på deras analytiska och prognostiska validitet. Modellerna testades på två kohorter: en retrospektiv analytisk kohort från USA (Yale School of Medicine) och en prospektiv kohort från Sverige (SCAN-B), bestående av patienter med TNBC. Den analytiska validiteten utvärderades genom korrelation med patologers manuella bedömningar av TILs, medan den prognostiska validiteten bedömdes genom modellernas förmåga att prediktera invasiv sjukdomsfri överlevnad (IDFS).
Resultat: Variation i analytisk och prognostisk validitet
Resultaten visade på betydande variationer i den analytiska validiteten mellan de olika AI-modellerna. Korrelationskoefficienterna varierade från 0,63 till 0,73 i den externa valideringskohorten, vilket indikerar en måttlig till god korrelation med manuella bedömningar. Gällande prognostisk validitet visade åtta av de tio modellerna statistiskt signifikanta resultat i den externa kohorten, med liknande och överlappande hazardkvoter (HR) för IDFS.
TILs som robust biomarkör
Resultaten tyder på att AI-modeller har robust prognostisk styrka och kan bedöma TILs i TNBC, även om de utvecklats med begränsade patientkohorter. TILs är en robust biomarkör, vilket sannolikt förklarar varför även modeller med mindre omfattande träning presterade väl. Dock uppstod skillnader i den analytiska prestandan vid jämförelse av korrelationen mellan AI-genererade TILs-poäng och patologers manuella bedömningar i interna och externa valideringskohorter. Alla AI-modeller uppvisade god korrelation i den interna valideringskohorten, men resultaten försämrades i den externa kohorten, vilket resulterade i endast måttlig korrelation. Dessutom ledde en ökning av träningskohortens storlek inte till förbättrade korrelationsresultat, vilket antyder att andra faktorer påverkar modellernas generaliserbarhet.
AI kan förbättra diagnostik av äggstockscancer
En ny internationell studie ledd av forskare vid Karolinska Institutet visar att AI-baserade modeller kan överträffa mänskliga experter i att identifiera äggstockscancer via ultraljudsbilder. Studien har publicerats i tidskriften Nature Medicine.
Tumörer i äggstockarna är vanliga och upptäcks ofta av en slump. Det råder brist på ultraljudsexperter på många håll i världen, vilket har lett till oro för onödiga ingrepp och försenade cancerdiagnoser. Därför ville vi undersöka om artificiell intelligens kan komplettera mänskliga experter, säger Elisabeth Epstein, professor vid institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet och överläkare vid Kvinnokliniken, Södersjukhuset.
AI överträffar experter
Forskarna har utvecklat och validerat AI-modeller som kan skilja mellan godartade och elakartade äggstocksförändringar. Totalt använde de över 17 000 ultraljudsbilder från 3 652 patienter vid 20 sjukhus i åtta länder för att träna och testa AI-modellerna. Sedan jämförde de AI-modellernas diagnostiska förmåga mot en stor grupp experter och mindre erfarna ultraljudsundersökare.
Resultaten visade att AI-modellerna presterade bättre än både experter och mindre erfarna undersökare närdet gäller att identifiera äggstockscancer. De uppnåddeen genomsnittlig träffsäkerhet på 86,3 procent jämfört med 82,6 för experterna och 77,7 procent för de mindre erfarna undersökarna.
– Det tyder på att AI-modeller kan erbjuda ett värdefullt stöd i diagnostiken av äggstockscancer, särskilt i svårdiagnostiserade fall och i situationer där det råder brist på ultraljudsexperter, säger Elisabeth Epstein.
Minskat behov av remisser
AI-modellerna kan också minska behovet av remisser till experter. I en simulerad triage (prioritering av patienter) minskade AI-stödet remisserna med 63 procent, samtidigt som andelen felaktiga diagnoser minskade med 18 procent. Detta kan leda till snabbare och mer kostnadseffektiv vård för patienter med äggstocksförändringar.
Trots de lovande resultaten betonar forskarna att ytterligare studier behövs för att fullt ut förstå AI-modellernas potential och begränsningar i klinisk praxis.
– Med fortsatt forskning och utveckling kan AI-baserade verktyg bli en integrerad del av framtidens sjukvård som avlastar experter och optimerar vårdresurserna, men det är viktigt att säkerställa att de kan anpassas till olika kliniska miljöer och patientgrupper, säger Filip Christiansen, doktorand i Elisabeth Epsteins forskargrupp vid Karolinska Institutet och delad försteförfattare tillsammans med Emir Konuk vid KTH.
Sahlgrenskas experter om året som gått
Sahlgrenska Universitetssjukhuset summerar året som gått och blickar framåt mot nya möjligheter och utmaningar inom vården. Från banbrytande behandlingar inom barncancersjukvården och bröstcancer till nya metoder för att diagnostisera Alzheimers och bekämpa infektionssjukdomar – sjukhusets experter berättar om framsteg som gör skillnad för patienter och samhället. Med fokus på innovation, hållbarhet och internationellt samarbete rustar Sahlgrenska för att möta framtidens vårdbehov och bidra till en global hälsa. Här får vi ta del av deras insikter och framtidstro.
Karin Mellgren, överläkare Barncancercentrum, Drottning Silvias barnsjukhus:
Vad är det viktigaste som har hänt inom barncancersjukvården under 2024?
– Det viktigaste som hänt under året är att vi öppnat ATMP-centrum för barn på Drottning Silvias barnsjukhus. Vi ser att ATMP-behandlingar i framtiden kommer att ges till många barn och att skapa ett centrum innebär att vi samlar alla kompetenser inom barnsjukvården för att kunna möta en sådan utveckling.
Vad tror du om utvecklingen kommande år?
– Flera ATMP-studier för barn, både inom genterapi och inom CAR-T kommer att öppnas inom en snar framtid. Jag tror att dessa nya behandlingsmetoder kommer att ge oss möjlighet att behandla sjukdomar vi i dag inte kan behandla. Förhoppningsvis kommer vi att kunna bota patienter vi inte kan bota i dag.
Mats Börjesson, föreståndare Centrum för livsstilsintervention, Sahlgrenska Universitetssjukhuset:
Vad är det viktigaste som har hänt inom livsstilsinterventionsområdet under 2024?
– Utifrån min horisont är det viktigaste som hänt 2024 den angelägna och engagerande diskussionen om prevention. I en åldrande befolkning ökar dessutom andelen livsstilsrelaterad ohälsa. Alla är överens om att våra levnadsvanor står för en stor del av vår totala hälsa, liksom att förändrade levnadsvanor skulle få stor hälsoeffekt. Effektiva metoder för levnadsvaneförändring behövs i hälso- och sjukvården. Vår forskargrupp kunde under året presentera en studie som visar att en ökning av konditionstalet hos en arbetsför grupp, mitt i livet, var kopplat till minskade sjukhusinläggningar, framför allt för dem som varit sjukhusinlagda tidigare. Vi kunde också visa att större delen av hälsoeffekten av fysisk aktivitet är kopplat till förbättrad kondition, som ett tecken på en viss mängd aktivitet av tillräcklig intensitet faktiskt genomförts.
Vad tror du om utvecklingen kommande år?
– De kommande åren kommer forskningen inom området sannolikt att koncentreras på hur man kan få individer att ändra beteende, en utveckling mot precisionshälsa. En nyckel är ökad individanpassning av livsstilsråd, men även av stöd till beteendeförändring och uppföljning. För att göra dessa råd mer specifika behövs förfinad metodutveckling för att kunna säkrare uppskatta nuvarande fysisk aktivitetsnivå, kondition och hälsofrämjande kost på en mer detaljerad nivå. Sådan forskning bedrivs på CLI, i samarbete med nyckelpartners inom bland annat Göteborgs universitet och Chalmers.
Strategier för att optimera immunterapi vid avancerad icke-småcellig lungcancer: Ett fokus på innovation
Behandlingslandskapet för avancerad icke-småcellig lungcancer (NSCLC) har genomgått ett paradigmskifte med introduktionen av immunterapi. Även om immunterapi har förbättrat överlevnadsresultaten kvarstår betydande utmaningar, såsom oförutsägbara patientresponser och livskvalitetsaspekter. Vår forskning syftade till att adressera dessa komplexiteter genom att förfina behandlingsstrategier och utveckla prognostiska och prediktiva verktyg för att förbättra individanpassad vård för NSCLC-patienter.
Immunterapins roll vid NSCLC
NSCLC står för cirka 85 % av all lungcancer och är fortfarande en ledande orsak till cancerrelaterad dödlighet världen över. Immunterapier som riktar sig mot PD-1/ PD-L1- och CTLA-4 har revolutionerat behandlingen av avancerad NSCLC. Deras kliniska användning kompliceras dock av patientheterogenitet, variationer i immunsvar och närvaron av hjärnmetastaser.
Vår forskning fokuserade på fyra huvudområden:
- Kortikosteroider och immunterapi: utvärdering av kortikosteroidanvändningens inverkan på behandlingsresultat.
- Effektivitet vid hjärnmetastaser: utforska effektiviteten av immunterapier i en patientundergrupp som ofta utesluts från kliniska studier.
- Prediktiva bedömningsverktyg: identifiering av kliniska faktorer som påverkar intrakraniell sjukdomskontroll.
- Prognostiska bedömningsverktyg: utveckling och validering av ett robust prognostiskt verktyg för NSCLC-patienter med hjärnmetastaser.
Viktiga resultat
Kortikosteroidanvändning
Vår studie analyserade 196 patienter med avancerad NSCLC behandlade med immunterapi vid Karolinska Universitetssjukhuset och fann att 46 % hade fått kortikosteroider. Patienter som fick steroider för immunrelaterade biverkningar (irAEs) hade likvärdiga överlevnadsresultat jämfört med steroidnaiva patienter (p=0,38). Däremot var steroidanvändning i palliativt syfte associerad med en signifikant sämre överlevnad (Hazard Ratio (HR)=2,7; 95% CI, 1,5–4,9).
Utöver detta fann vi att patienter som behandlades med kortikosteroider för att hantera irAEs uppnådde förbättrad livskvalitet utan påverkan av behandlingsutfallet. Det är viktigt att poängtera att kortikosteroider bör användas när de är kliniskt nödvändiga. Många tidigare studier som undersökt effekten av kortikosteroider är sannolikt drabbade av ”confounding by indication”, vilket kan ha lett till missvisande resultat.
Immunterapi och hjärnmetastaser
Hjärnmetastaser är vanliga bland patienter med avancerad NSCLC och är ofta förknippade med dålig prognos och begränsade behandlingsalternativ. I vår studie på 280 patienter med hjärnmetastaser visade sig singel immunterapi vara effektiv med en intrakraniell objektiv svarsfrekvens (ORR) på 24 %. Medianöverlevnaden för hela kohorten var 6,9 månader, men bland patienter som svarade på behandlingen ökade den till 12,6 månader.
Ett viktigt fynd var att tidigare strålbehandling förbättrade svarsfrekvensen signifikant. Patienter som hade genomgått strålbehandling innan immunterapi hade en intrakraniell ORR på 32 %, jämfört med 17 % hos de som inte hade fått strålbehandling. Detta tyder på att kombinationen av strålbehandling och immunterapi kan vara en framgångsrik strategi för denna patientgrupp.
Vidare noterades att patienter med små hjärnmetastaser (<10 mm) hade en högre sannolikhet att svara på behandlingen jämfört med de med större metastaser (≥10 mm). Detta understryker vikten av tidig upptäckt och behandling av hjärnmetastaser.
Dessa resultat stärker argumentet att inkludera patienter med hjärnmetastaser i framtida kliniska studier och bredda behandlingsrekommendationerna.
Fokus på kortare väntetider
I det förslag till en uppdaterad nationell cancerstrategi som nu är ute på remiss finns ett fokus på hur viktigt det är att minska väntetiderna, men det är lång väg kvar. Sverige har en alarmerande situation gällande väntetiderna för prostatacancerpatienter, som är de med de absolut längsta väntetiderna av alla cancersjukdomar.
Trots att regeringen under nio år satsat 3,5 miljarder kronor för att minska väntetiderna i cancervården, har inte väntetiderna för prostatacancervården minskat överhuvudtaget. De standardiserade vårdförloppen (SVF) som togs fram 2015 har som syfte att säkerställa att patienter får vård utan onödig väntetid, oavsett var i landet de söker vård. För varje cancersjukdom finns där angivna ledtider, hur många väntedagar som maximalt kan accepteras mellan välgrundad misstanke och första behandling för att skydda patienterna från det svåra lidande som ovissheten medför. Regeringen har satt ett mål att minst 80 procent av cancerpatienterna ska påbörja behandling inom dessa angivna ledtider.
För prostatacancer är situationen särskilt allvarlig, då endast cirka 30 procent av patienterna fick sin första behandling inom de ledtider regionerna är satta att följa under 2023. Detta betyder att cirka 70 procent fick vänta för länge. Ingen region klarade ledtidsmålet. Prostatacancerpatienterna utgör inte enbart den största gruppen cancerpatienter, de har dessutom de i särklass längsta väntetiderna. Detta är ett tydligt misslyckande som kräver omedelbara åtgärder.
Analysen har Prostatacancerförbundet genomfört med hjälp av RCC i SKR:s Signedatabas. Den visar att prostatacancer står för hela 30% av alla ”onödiga väntedagar”, 27 cancersjukdomar inräknade. Med ”onödiga” väntedagar menas väntetid utöver den angiva ledtiden.
Regeringens stora satsning på att minska väntetiderna var viktig och efterlängtad, men som tyvärr måste konstateras misslyckat, eftersom de byggde in ett systemfel, när de skickade pengarna till regionerna men inte hade något krav att regionerna skulle använda pengarna till det som var syftet: att minska väntetiderna. Pengarna skickades kravlöst och regionerna använde pengarna till annat.
Unga vuxna – en grupp med specifika behov
De är inte så många, men likväl otroligt viktiga att fånga upp. Hittills har de hamnat lite i skymundan men nu sätter RCC fokus på cancerdrabbade unga vuxna. Målet är att höja kompetensen i vården kring de särskilda behov som denna patientgrupp har men även att skapa bättre stöd och ökat erfarenhetsutbyte.
Varje år drabbas drygt 1800 personer i åldern 15–39 år av cancer i Sverige. En cancerdiagnos är förstås omvälvande och påfrestande både fysiskt och psykiskt oavsett ålder, men för den här gruppen – unga vuxna – finns det dessutom en hel del unika behov som fram till nu har varit lite förbisedda. Det är en förhållandevis liten patientgrupp inom cancervården och det saknas ofta erfarenhet och kunskap om deras särskilda behov och förutsättningar.
– De här patienterna, som ju är alldeles i starten av sitt vuxenliv, har andra fysiologiska och medicinska utmaningar än de som är äldre. De upplever dessutom sämre livskvalitet och mer psykologisk stress – psykosociala effekter som ofta stannar kvar längre än hos äldre patienter, säger Sveriges cancersamordnare Kjell Ivarsson.
Detta vill han se en ändring på och därför har RCC i samverkan satt samman en arbetsgrupp med uppdrag att inventera, samordna och dela det pågående arbetet med fokus på unga vuxna med cancer, i åldern 18–30 år. I gruppen ingår såväl representanter från vårdprofessionen som patientföreträdare.
– Det började för ett par år sedan när Ung Cancer gjorde en enkät bland unga vuxna med cancer. Där kom det fram att det stöd som vi inom professionen tror att unga vuxna vill ha faktiskt inte alls är det de ville ha, säger Kjell Ivarsson och fortsätter:
– Detta är en patientgrupp som precis ska ge sig ut i vuxenlivet, de har inte sin orientering helt klar än. Kanske har de precis kommit in på en utbildning, eller är mitt uppe i en. Kanske har de just kommit ut på arbetsmarknaden. Att då få en cancerdiagnos sätter hela livet på paus, men det är inte de frågor vi trott som är de frågor som ligger högst på agendan för flera av de här patienterna.
Ett exempel är frågan kring fertilitetsbevarande behandlingar. Några av de unga vuxna som svarade på enkäten tyckte att vården mer eller mindre ”tvingade” dem att frysa sina könsceller för att i framtiden kunna bilda familj, trots att de kanske inte ens visste om de ville skaffa barn. Andra upplevde att vården hade accepterat deras nej alldeles för snabbt medan ytterligare några tyckte att frågan kring deras fertilitet var alldeles för abstrakt och deras oro snarare handlade om ifall de skulle få behålla sitt studiemedel, eller hur de skulle orka plugga under behandlingen.
”Samverkan är det allra viktigaste”
Therese Leijon är generalsekreterare för patientföreningen Ung Cancer, som är en av initiativtagarna bakom arbetsgruppen kring unga vuxna med cancer. Hon är glad att unga vuxna nu lyfts mer i cancervården, men säger att det fortfarande finns mycket kvar att göra.
Hur ser du på ert samarbete med RCC i samverkan?
– Jag tycker den är väldigt bra och framåtsyftande. Det är svårt att slåss ensam så jag är glad att det nu äntligen finns mer gehör och en gemensam ansats i den här frågan. Det gläder mig att RCC i samverkan visar både intresse för och vill lägga fokus på de behov som finns hos unga vuxna med cancer. För samarbete, både nationellt och regionalt, är helt avgörande för att utveckla och förbättra cancervården för unga vuxna.
I den nya cancerstrategin omtalas unga vuxna som en egen patientgrupp. Hur ser du på det?
– Det är väldigt glädjande, eftersom benämningen inte ens fanns med i den tidigare cancerstrategin. Att unga vuxna med cancer har kommit i mer fokus än vad de någonsin har varit tidigare är förstås mycket positivt. Att det dessutom finns förslag om uppföljningsmottagningar för unga vuxna, precis som vi har för barncancer idag, är också ett stort framsteg. Detta är något vi har efterfrågat länge. Vi är också glada över det stora fokus som finns kring rehabilitering och livskvalitet. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Ny strategi för cancerbehandling: Utnyttjande av genetiska avvikelser för precisionsmedicin
Cancer är en av de mest komplexa och utmanande sjukdomarna att behandla, inte minst på grund av biverkningar och utveckling av resistens mot läkemedel. Trots många framsteg kvarstår behovet av nya, mer effektiva och selektiva behandlingsalternativ. Utvecklingen av läkemedel som dödar cancerceller utan att skada friska celler har gjort framsteg, men cancerceller utvecklar ofta resistens mot dessa behandlingar. Exempelvis kan KRAS-hämmare som sotorasib och adagrasib bli ineffektiva när mutationer aktiverar alternativa signalvägar, vilket leder till fortsatt tumörtillväxt.
Loss of Heterozygosity: En möjlighet för riktade behandlingar
Människans arvsmassa består av 46 kromosomer, där varje kromosom – med undantag för X och Y hos män –förekommer i två kopior. Vid cancerutveckling sker ofta genetiska skador, inklusive förlust av långa kromosomsegment. Om en person har en defekt genkopia på en kromosom och en fungerande genkopia på den andra, kan cancerceller i vissa fall endast behålla den defekta genkopian.
Detta fenomen, kallat Loss of Heterozygosity (LOH), innebär att cancerceller saknar proteinet som den förlorade genkopian normalt skulle ha producerat. Forskningsgruppen vid Uppsala universitet, ledd av professor Tobias Sjöblom, utnyttjar detta för att utveckla behandlingar som selektivt riktar sig mot cancerceller.
Identifiering av enzymaktivitet och genetiska måltavlor
Forskargruppen har genomfört en systematisk undersökning av tumördata och proteiner för att identifiera enzymer vars gener ofta förloras vid cancerutveckling. Målet är att hitta gener med varierande enzymaktiviteter som spelar en roll i att bryta ner xenobiotika – substanser som läkemedel och kemikalier från miljön. Två gener som har studerats i detalj är NAT2 och CYP2D6.
– Vi har visat att ämnen som riktar sig mot svaga genvarianter av NAT2 och CYP2D6 kan döda cancerceller medan celler med fungerande varianter överlever. Ett särskilt lovande resultat var att läkemedlet talazoparib, en godkänd PARP-hämmare, visade stark effekt mot levercancerceller utan ett fungerande CYP2D6-enzym, förklarar Xiaonan Zhang, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.
Talazoparib och CYP2D6: Nya fynd och potentiella tillämpningar
Talazoparib (Talzenna) är en oral PARP-hämmare som främst används för att orsaka DNA-skador i aktivt delande cancerceller. Nya resultat visar att läkemedlet kan ha en CYP2D6-beroende toxicitet, vilket innebär att det är särskilt effektivt mot cancerceller som saknar CYP2D6-aktivitet.
– Fynden tyder på att talazoparib även kan vara effektivt i cancerformer som neuroblastom och äggstockscancer Vi planerar att undersöka dess potential i kombinationsbehandlingar för tumörer där CYP2D6 påverkas av LOH, säger Natallia Rameika, doktorand vid Uppsala universitet.
Kan origami av DNA bli en del av kampen mot cancer?
I början av 80-talet arbetade en professor vid namn Ned Seeman på New York University. Ned Seeman försökte lösa protein-strukturer med kristallografi men han hade ett problem: Inga av de proteiner han arbetade med verkade bilda kristaller. För att kunna bestämma strukturen hos ett protein med röntgenkristallografi så måste man ha just kristaller. Så som Ned Seeman berättade historien, så var han på väg att förlora jobbet om han inte fick resultat. Han började fundera på alternativa sätt att ”hjälpa till” med kristallbildningen. Det han hittade på har sedan dess vuxit till ett helt fält, nämligen att använda små DNA-strängar för att sätta ihop designade strukturer. Under de följande årtiondena lärde vi oss att bygga med DNA lite som man bygger med Lego, fast på nanometerskalan och ett av fältets genombrott kom 2006 när Paul Rothemund, vid Caltech, upptäckte DNA origami.
Vad är DNA origami och hur fungerar det?
I DNA origami använder vi en lång, enkelsträngad DNA-molekyl och till den långa molekylen tillsätter vi små korta DNA-strängar som binder till olika delar av den långa. På så sätt så viks den långa strängen ihop och genom att designa hur, så kan vi väva nanometerstora “virkningar” av DNA, där formen bestäms helt och hållet av DNA-koderna som vi blandar. En typisk nanostruktur gjord med DNA origami är ungefär lika stor som ett virus, men vi kan designa och förutsäga formen på strukturerna med extrem precision.
Nanometerstora strukturer och deras användningsområden
DNA origami kan idag vika DNA till i princip vilken form vi vill, och forskare har gjort nanometerstora kuber, sfärer, gubbar med mera. Det kan liknas vid en teknik för 3D-utskrifter på nanometerskalan. Så varför är det viktigt? Jag vill hävda att DNA origami är en teknik som är helt omatchad i att skapa mönster av biologiska molekyler på nanometerskalan. Det vi gör,
är att vi använder DNA origami som en grundstruktur, en byggställning, och sedan dekorerar vi dessa med proteiner, peptider, små molekyler med mera. Genom att kontrollera exakt vilken bit av DNA som vi sätter ett protein på, så kan vi kontrollera exakt vilka mönster av dessa proteiner som bildas när vi viker vår DNA origami. Dessa nano-mönster av proteiner eller andra molekyler använder vi sedan för att studera hur celler reagerar. Genom att göra många sådana försök kan vi sakta lära oss att förstå cellernas blindskrift, hur celler via ytreceptorer känner av sin omgivning och reagerar på den.
Upptäckten av mönster för apoptos med TRAIL-liknande peptider
I ett försök för några år sedan utförde vi ett försök med peptider som imiterar TRAIL. TRAIL eller Dulanermin är ett protein som binder till s.k. dödsreceptorer, främst DR5 eller Death Receptor 5. Detta protein, samt antikroppsagonister som också binder till DR5 och DR4 (som Mapatumumab och Lexatumumab) har under relativt lång tid undersökts för cancerterapi eftersom aktivering av receptorn leder till apoptos som skulle kunna användas för att eliminera cancerceller. Med hjälp av tidigare hypoteser om hur DR5 signalerar kunde vi designa olika mönster på nanometernivå av den TRAIL-liknande peptiden med hjälp av DNA origami. Vi fann snabbt i cellstudier, att peptiden bara inducerade apoptos när den placerades i små, hexagonala mönster om sex peptider, med ett inbördes avstånd mellan peptiderna på mindre än 10 nm.2 Om peptiderna gavs i lösning, eller placerades på DNA origami med inbördes avstånd större än 10 nm, så var de verkningslösa.
Genom att använda DNA origami kunde vi alltså sluta oss till att bara vissa specifika mönster av dessa DR5-bindande peptider var cytotoxiska. Vi hade fått en ledtråd om hur en del av cellernas blindskrift fungerade och vi hade hittat ett meddelande (ett mönster) som verkade fungera som en order till cancerceller att begå självmord.
Design av nanostrukturer för kontrollerad cytotoxicitet
Att bara injicera denna specifika nanostruktur av TRAIL-peptider skulle dock inte vara någon bra terapi. DR5 uttrycks i många celler och det aktiva mönstret verkade väldigt cytotoxiskt. Vi behövde ett sätt att aktivera mönstret nära cancerceller, men inaktivera det i övrigt. Min doktorand Yang Wang tog tag i problemet och lösningen var att gömma mönstret i magen på en DNA-nanostruktur, och bara visa upp det i en specifik miljö.
HPV-vaccinering i fokus i möte med Dillner och Schiller
I januari bjöd regeringen och Region Stockholm in till ett pressmöte vid CCCE HPV Vaccination & HPV Screening på Karolinska Universitetssjukhuset. På plats fanns professor Joakim Dillner och regionrådet Carl-Johan Schiller (KD). Journalister fick möjlighet att träffa professor Dillner på mottagningen och delta i en rundvandring för att få en inblick i det viktiga arbetet med att eliminera livmoderhalscancer i Sverige.
Professor Joakim Dillner är svensk forskare specialiserad på infektionsepidemiologi och tumörvirologi. Sedan 2009 innehar han en professur vid Karolinska Institutet och har varit en ledande kraft inom forskningen om humant papillomvirus (HPV) och dess koppling till cancer.
Carl-Johan Schiller är oppositionsregionråd för Kristdemokraterna (KD) i Region Stockholm sedan den 1 september 2024.
Vid mötet betonades vikten av HPV-vaccinering och screening i kampen mot HPV-relaterad cancer. CCCE, Center för Cervixcancereliminering, är en central aktör i detta arbete och siktar på att utrota livmoderhalscancer i Sverige till år 2027 genom samordnade insatser. Initiativet drivs inom ramen för Canceröverenskommelsen mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Regioner, och hittills har över 20 000 personer vaccinerats på mottagningen.
Region Stockholm spelar en avgörande roll i att nå målet genom omfattande satsningar på HPV-vaccinering och screeningprogram. Regionen har intensifierat sina insatser genom att erbjuda gratis vaccination till flickor födda mellan 1994 och 1999 samt genom utökade informationskampanjer för att öka medvetenheten om vikten av att skydda sig mot HPV. Genom dessa åtgärder har Region Stockholm bidragit till en ökad täckningsgrad och förbättrat skyddet för tusentals kvinnor.
Oppositionsregionrådet Carl-Johan Schiller (KD) och professor Joakim Dillner i samtal på mottagningen CCCE HPV Vaccination & HPV Screening på Karolinska Universitetssjukhuset i januari.
Screening och självtester
Förutom vaccinationen arbetar Region Stockholm med att förbättra screeningprocessen genom att erbjuda självtest för HPV, vilket gör det enklare för kvinnor att delta i screeningprogrammet. Detta är en viktig del av strategin för att upptäcka och behandla eventuella cellförändringar i ett tidigt skede och därmed minska antalet cancerfall. Regionen har också satsat på digitala påminnelser och uppsökande verksamhet för att säkerställa att fler kvinnor deltar i screeningprogrammet.
Professor Joakim Dillner underströk betydelsen av en hög vaccinationsgrad samt vikten av regelbundna cellprovtagningar för att upptäcka och förebygga livmoderhalscancer i tid. WHO har satt upp en global målsättning om att eliminera sjukdomen som ett folkhälsoproblem genom en kombination av vaccination, screening och tidig behandling, och Sverige, ligger i framkant i denna strävan.
Mötet på Center för Cervixcancereliminering mellan professor Dillner och regionrådet Schiller markerade ett viktigt steg i det fortsatta arbetet med att bekämpa HPV-relaterad cancer, och deltagarna uttryckte en stark vilja att fortsätta samverkan mellan stat, regioner och forskare för att säkerställa att fler får tillgång till vaccination och screening.
Genom fortsatt informationsspridning och forskningsinsatser kan Sverige ta ledningen i att göra livmoderhalscancer till en sjukdom som tillhör det förflutna.
Kalmar och Värmland i topp i HPV-vaccineringen – så här gjorde de
Värmland och Kalmar är de två regioner som hittills lyckats få flest att vaccinera sig mot HPV. Med en täckningsgrad på över 70 procent, det nationella målet för att nå flockimmunitet, ligger de i topp. Men vilket är framgångskonceptet, hur har de lyckats? Båda regionerna sammanfattar sin framgångar med att det funnits en mycket engagerad organisation, att man varit flexibel och generös med bokningstider, men framför allt att man, enkelt uttryckt, tjatat. Håll i och håll ut är devisen som de jobbat med. Här beskriver de hur de fått över 70 procent av målgruppen, kvinnor 25 till 30 år, att ta HPV-sprutan.
Kallelser genom många kanaler i Kalmar
Karin Dahl, överläkare och projektledare för vaccinationskampanjen i Region Kalmar, berättar att all personal är väldigt dedikerad, ställer upp och lägger ner mycket jobb för att nå det nationella målet att utrota HPV och livmoderhalscancer till 2027. Nu är 70 procent nått i Kalmar, men kampanjen fortsätter. Karin Dahl beskriver strategin bakom kallelserna.
– Vi började vaccinera i maj 2023 och då var det två av våra sekreterare som skickade ut över 4 000 kallelser manuellt med förbokad tid eftersom vi saknade IT-stöd då. Vi fick bra respons, i snitt kom 49 procent av de kallade. Vi har spekulerat i om det var för att kvinnorna fick en fysisk brevkallelse hem i brevlådan plus sms-påminnelse som gjorde att resultatet blev så bra. Efter varje kallelseomgång tog vi fram listor på vilka som inte deltagit och erbjöd en ny tid. Upp till sex kallelser med förbokad tid har skickats ut samt upp till sju utskick med erbjudande om att komma på dropin. Totalt ringde vi sen upp 2 500 personer som trots kallelser inte kommit. I och med att färre och färre deltog för varje utskick kallade vi fler och fler för varje utskick. Från start cirka 60 per mottagning och i slutet drygt 150 per mottagning, berättar Karin Dahl.
I Kalmar fick inte ordinarie personal användas till vaccinationen på grund av barnmorskebristen. Istället rekryterades 15 pensionerade barnmorskor och distriktssköterskor.
– Det är dessa 15 personer som i princip har vaccinerat alla drygt 4 800 kvinnor, som vi är uppe i nu. De har varit ovärderliga för projektet, intygar Karin Dahl.
Kallelser har gått ut via det ordinarie hälsokontrollsystemet (HKS) som brev och via Kivra, men man har även ringt personliga samtal. Totalt har över 6 800 kvinnor kontaktats i regionen.
– Jag tror det kan vara svårare för kvinnor att komma om de själva måste hitta och boka en tid. Går man in för att hitta en tid och så är det fullbokat, då kanske man tappar intresset och så blir det inte av sen. Att kunna erbjuda många tider, tror jag varit en av framgångsfaktorerna, säger Karin Dahl.
