Alvida Qvick har genom att analysera ämnen som frisätts i blodet när tumörer växer visat hur biomarkörer kan användas inom olika områden av cancervården.

 – Det gör att vi kan skräddarsy behandling och effektivisera uppföljning av våra patienters hälsa, säger Alvida Qvick.

I sin doktorsavhandling i biomedicin vid Örebro universitet har Alvida Qvick testat fyra metoder för att upptäcka så kallade cirkulerande biomarkörer, vilket har visat sig vara lovande i flera olika studier.

En studie handlar om att i blodet upptäcka rester av tumörer i huvud- och halsområdet som orsakats av humant papillomvirus, HPV.

– Metoden har visat sig ha hög känslighet för att upptäcka HPV och studien följer nu upp patienterna. Studien är upplagd så att om vi får stigande värden i två på varandra följande prov kontaktar vi behandlade läkare med informationen. Läkarna har till och med efterfrågat resultaten inför patientbesök, vilket känns väldigt givande, säger Alvida Qvick, som också studerat cirkulerande biomarkörer hos patienter med lungcancer.

Ospecifika symptom

I en annan studie har hon undersökt metylering av arvsmassa som utsöndras från tumörceller. Metylering är en process som påverkar hur celler producerar proteiner, och genom att analysera denna process hos patienter med allvarliga ospecifika symptom har forskaren identifierat skillnader mellan de som har cancer och de som inte har det.

– Det var oväntat att vi kunde se så tydliga skillnader i metyleringen mellan cancerpatienter och patienter med allvarliga ospecifika symtom. Detta stärker hur robusta cirkulerande biomarkörer kan vara när det gäller att särskilja cancer från andra sjukdomar, säger hon.

Möjlighet till snabbare svar

Den största nyttan med denna forskning är att den kan förändra hur cancer diagnostiseras och behandlas. För patienter som inte kan genomgå vävnadsprovtagningar – exempelvis om tumören är svårtillgänglig – kan ett enkelt blodprov ge värdefull information om diagnos och behandlingsalternativ. Detta gör det möjligt att ge snabbare svar, mer individanpassad behandling och effektivare uppföljning av patienter.

– Det är otroligt spännande att få upptäcka något nytt och omsätta den kunskapen i praktisk nytta för patienterna. Vår forskning har potential att förbättra cancervården på många sätt, säger Alvida Qvick.

Text: Elin Abelson
Foto: Maria Bergman

Fakta:

Cirkulerande biomarkörer och cancer
När en tumör växer och nya tumörceller bildas och dör så frisätts olika ämnen ut i blodbanan och dessa ämnen kallas för cirkulerande biomarkörer. Dessa har potentialen att användas som markörer för cancer i många olika steg av diagnostiken, allt från screening, diagnos, val av behandling till uppföljning.

Metylering 
DNA-metylering är en process som styr vilka gener som ska vara aktiva och vilka som ska vara avstängda – ungefär som en strömbrytare för gener. Alla celler har samma arvsmassa med samma gener men tack vare metylering kan till exempel en hudcell och en muskelcell använda olika gener för att utföra sina olika uppgifter. Samma sak gäller för en cancercell som vill förändra vilka gener som är aktiva så att det är mest fördelaktigt för tumören.

Mikael skapar minnen för barn i cancerbehandling – Kan vi väcka ett leende är det värt det, säger Odström.

På strålningsenheten vid Norrlands universitetssjukhus arbetar personalen målmedvetet med att stärka tryggheten för cancersjuka barn. Förhoppningen är att utveckla behandlingen och skapa en bättre vårdupplevelse. – Om jag under den här svåra tiden kan locka fram några leenden så är det värt det, säger onkologisjuksköterskan och barnrättsombudet Mikael Odström som också axlar rollen som dinosaurien Dino.

Onkologisjuksköterskan Mikael Odström, som också axlar rollen som dinosaurien Dino.

Följ med och se barnens reaktioner när dinosaurien Dino och enhörningen Uni besöker en barnavdelning. Foto: Daniel Marklund

Missa inte videon ovan där du får följa med Dion och Uni på en avdelning och höra barnens reaktioner.

Den 15 februari uppmärksammas internationella barncancerdagen världen över. När ett barn diagnostiseras med cancer innebär det stor psykisk påfrestning för familjer som ställs inför en okänd behandling som kan upplevas skrämmande.

– Det kommer många barn hit. Det är bland annat barn med hjärntumörer och buktumörer, säger Mikael Odström, onkologisjuksköterska.

Hoppas kunna behandla mer vaket

Strålbehandlingen sker i ett rum med två meter tjocka väggar där barnet behöver ligga helt själv, hissas en bra bit upp från golvet och ligga helt stilla. För att upplevelsen ska bli mindre stressig och påfrestande sövs i regel barn under sju år. Det handlar om 30 tillfällen under en sexveckorsperiod.

Genom att försöka öka barnets medvetenhet och delaktighet i behandlingen finns förhoppningar om att kunna behandla fler barn i vaket tillstånd. Det kräver mer från patienten men också att verksamheten skapar den trygghet som barnet behöver.

– Om jag var liten, hur skulle jag vilja att miljön var? Hur hade jag velat att personalen skulle bete sig? Exempelvis kan mamma få läsa en saga i högtalarsystemet eller så kan vi fästa en surfplatta i strålbehandlingsapparaten.

Får känna att de äger situationen

På strålningsenheten arbetar personalen utifrån barnperspektivet för att skapa förutsättningar för en så bra behandling och upplevelse som möjligt för patienter och närstående.

– Exempelvis får en patient vid varje behandlingstillfälle sätta ett klistermärke på strålbehandlingsapparaten. Det är en liten grej men det kan göra stor skillnad.

Vid behandling av en hjärntumör skapas en mask som avbildar patientens ansikte. Den är nödvändig för att ansiktet ska fixeras i en bestämd position under strålbehandlingen. Den är hård och är hårt åtsittande vilket vissa upplever som obehagligt.

– Vi tänker att barnen ska få pynta den och göra till sin egen. De upplever då att de använder den för sig själv i stället för något används emot dem. De får äga situationen på ett annat sätt.

Starta barnteam inom kort

Cancercentrum ska inom kort starta upp ett barnteam. Minst en person med utbildning i att behandla barn ska finnas med vid varje tillfälle.

– Om den som behandlar inte är bekväm med att möta barn så känner barnet det på en gång.

Skapar för barnen sent på nätterna

Mikael Odström har ett stort engagemang för de barn som behandlas. På fritiden och sent in på nätterna har han målat och skapat 3D-utskrifter för barnen, bland annat en miniatyrmodell av strålningsapparaten.

– En sådan här modell gör det lättare att relatera till då den är kopplad till vardagens lek.

3D-utskrift av strålningsapparaten i leksaksstorlek. Foto: Daniel Marklund.

Tavlor som Mikael målat till barnen. Målningar: Mikael Odström.

Skattkarta över strålbehandlingsrummet. Illustration: Mikael Odström.

Dessutom har Mikael Odström blivit en dinosaurie. Idén uppstod under behandlingen av ett barn som bar olika dinosaurietröjor. Mikael fick då idén om att pojken på sista behandlingsdagen skulle få besök av en dinosaurie. Genom Barncancerfonden norra fick strålningsenheten två uppblåsbara dräkter som väcker två busiga kompisar till liv, dinosaurien Dino och enhörningen Uni. De har nu blivit ett återkommande inslag i behandlingen för barn i cancerbehandling men de besöker också andra barnavdelningar på sjukhuset.

– Jag får träda in i den här mycket tunga tiden i deras liv och får göra lite skillnad. Om jag kan väcka ett leende så är det helt klart värt det, säger Mikael Odström.

Text: Daniel Marklund för Region Västerbotten

Pfizer tillkännager positiva fas 3-resultat från studien TALAPRO-2, där Talzenna (talazoparib) i kombination med enzalutamid visade en statistiskt signifikant och kliniskt meningsfull förbättring av den totala överlevnaden jämfört med en kombination av placebo och enzalutamid hos patienter med metastaserad kastrationsresistent prostatacancer (mCRPC), oavsett HRR-mutationsstatus.

Fas 3-resultat visar: Pfizers Talzenna (talazoparib) i kombination med enzalutamid förbättrar överlevnadsresultaten vid metastaserad kastrationsresistent prostatacancer jämfört med placebo i kombination med enzalutamid. Foto: Johnér bildbyrå

Studieresultaten, som presenterades på American Society of Clinical Oncology Genitourinary Cancers Symposium (ASCO GU) i San Francisco, visar att Talzenna i kombination med enzalutamid förbättrade medianöverlevnaden med nästan 9 månader, jämfört med placebo i kombination med enzalutamid.¹

Studien TALAPRO-2 utvärderade två grupper av patienter: oselekterade och de med HRR-genmutationer.

Efter mer än fyra års uppföljning var medianöverlevnaden i kohort 1 (oselekterade) 45,8 månader med Talzenna i kombination med enzalutamid, jämfört med 37,0 månader med placebo och enzalutamid.

I kohort 2 observerades en förbättring av den totala överlevnaden hos patienter med HRR-muterad mCRPC, med en medianöverlevnad på 45,1 månader med Talzenna i kombination med enzalutamid, jämfört med 31,1 månader med placebo och enzalutamid.

– Metastaserad kastrationsresistent prostatacancer har generellt dålig överlevnadsgrad på grund av dess avancerade stadium. De nya resultaten från TALAPRO-2 visar att Talzenna och enzalutamid signifikant kan förlänga överlevnaden oavsett HRR-status, vilket kan förändra behandlingen av denna cancerform, säger Johannes Arpegård, senior medicinsk rådgivare inom onkologi på Pfizer.

Läs mer om studien i vårt globala pressmeddelande på engelska.

Johan Henriksson menar att tekniken för att analysera arvsmassa från enskilda celler (ATAC-seq) behöver omvärderas. Foto: Mattias Pettersson

Forskning från Umeå universitet banar väg för en kvantitativ dataanalysmetod för att studera celldelningsprocessen i enskilda celler. Den förbättrade upplösningen kommer att främja avancerad cellanalys i människokroppen, särskilt vid felaktig celldelning som vid cancer.

– Vi fick inte de resultat vi förväntade oss! Men studien gav oss som tur var en bättre förståelse av arvsmassan och hur det kan mätas vid sekvensering med hjälp av transposoner, en slags genetiskt modifierad rörlig gensekvens. Transposonerna beter sig olika under celldelning och detta kan bland annat användas för att följa celldelningsprocessen, säger Johan Henriksson, docent vid Institutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet.

Varje organ i kroppen är byggt av ett stort antal olika celler, som var och en utför olika funktioner. Därför är det viktigt att kunna studera cellerna individuellt. Redan i biologivetenskapens tidiga skede var detta möjligt med hjälp av mikroskopi, men det var begränsat till att studera högst fem eller tio gener åt gången.

Drunknar i data och dyr teknik
Avancerade en-cellsmetoder började användas på 2010-talet och har revolutionerat förmågan att effektivt räkna ett stort antal informationsbärande molekyler i cellen. Metoden är beroende av sekvensering för att studera alla (över 20 000) gener i en enskild cell. Nuförtiden är det också möjligt att studera miljontals celler, en i taget, och det genererar en ofantlig mängd data.

Studier av enskilda celler behöver inte bygga på en hypotes eftersom inget tidigare urval av gener behövs. Detta kallas för ett ”datadrivet” tillvägagångssätt, i och med att insamlad data snarare än en hypotes leder forskningsriktningen och resultat.

– Syftet blir att upptäcka nya oväntade biologiska mönster, som kan leda till nya forskningsfrågor, säger Johan Henriksson,

Detta kommer dock med två stora problem: Vi drunknar nu helt enkelt i data och tekniken är dyr. Det var en viktig drivkraft för det forskningsprojekt som Johan Henriksson och hans grupp startade. Frågor de ställde sig var: Om metoden är så dyr, hur kan man använda den på ett bättre sätt? Vad kan vi mer utläsa från datan som vi inte tänkt på tidigare?

Projektet gick inte som planerat
En teori var att det skulle vara möjligt att mäta längden på telomerer – DNA-strukturer som utgör ändarna på våra kromosomer och skyddar dem. Varje gång en cell delar sig blir telomererna kortare. När de blir för korta kan cellen inte längre dela sig; den blir inaktiv eller genomet skadas, vilket kan omvandla den till en cancercell.

Projektet gick dock inte som planerat. Den initiala analysen av data såg lovande ut, men ju mer data som analyserades, desto fler motsägelser märktes.

– Efter en intensiv jakt på data från andra lab, som idag kan tankas hem och jämföras, blev vårt team desperat. Vi började istället fokusera på att undersöka vilka andra biologiska faktorer som kan påverka telomerlängdmätningen, säger Johan Henriksson.

Dataanalysen tvingade forskarna att bli alltmer uppmärksamma på detaljer i tidigare forskning om telomerer. Till exempel finns den förväntade sekvensen av humana telomerer – upprepade DNA-sekvenser av TTAGGG – även i andra delar av arvsmassan. Telomeren är dessutom inte en perfekt upprepning av TTAGGG, eller alls en upprepning. Snarare är telomermodellen nu så daterad och alltför förenklad att den kanske snarare är kontraproduktiv.

Tekniken för analys bör omvärderas
Avancerad sekvenseringsteknik har bidragit med ny data om telomersekvensen, men den är komplex och svår att tolka. Tolkningen påverkas också av hur mätningen utförs. Johan Henriksson menar att tekniken för att analysera arvsmassa från enskilda celler (ATAC-seq) behöver omvärderas. ATAC-seq använder en typ av genetiskt modifierad rörlig gensekvens, så kallad transposon, för att skära upp DNA:t i små bitar som kan sekvenseras.

– Baserat på några ganska komplicerade experiment visade det sig att transposonet varken duplicerar lokalt DNA som tidigare forskning antyder, och inte heller verkar det hacka upp telomeren lika mycket som andra delar av arvsmassan. Att mäta telomerlängd var helt enkelt inte möjligt med det här tillvägagångssättet, säger Johan Henriksson.

I en annan studie har forskarna redan använt mätmetoden för att lokalisera ett nytt outforskat tillstånd hos T-celler vilket verkar vara intressanta för immunterapi, en typ av cancerbehandling där kroppens egna immunsystem används för att bekämpa cancer.

Om den vetenskapliga artikeln
Iryna Yakovenko, Ionut Sebastian Mihai, Martin Selinger, William Rosenbaum, Andy Dernstedt, Remigius Gröning, Johan Trygg, Laura Carroll, Mattias Forsell, och Johan Henriksson: Telomemore enables single-cell analysis of cell cycle and chromatin condensation.

https://doi.org/10.1093/nar/gkaf031