Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Cancerforskaren Linda Bojmar leder unik humanstudie

Hur är det att vara forskningsledare i ett framtida forskningsfält, bo på ett flygplan över Atlanten och få familjelivet att gå ihop? Det är ett livspussel som cancerforskaren Linda Bojmar lägger varje dag när hon är tillbaka i Linköping för att utforska leverns roll i cancer i en unik humanstudie.

Linda Bojmar studerar metoder som kan förbättra överlevnadschansen för personer med cancer i bukspottkörteln. Foto: John Karlsson

Från ryttare i ungdomslandslaget i fälttävlan till lovande cancerforskare med världen som arbetsplats. Tävlingsinstinkten och drivet har tagit Linda Bojmar till nya och spännande marker i forskarvärlden. Hemvändaren ska genomföra studier i Sverige som är de första i sitt slag.

Efter ett par år i USA har Linda Bojmar återvänt till Sverige för att fortsätta sin forskningsresa. Forskningen som hon ska bedriva vid Linköpings universitet bygger vidare på pilotstudier som hon har utfört under sin tid som postdoktor i David Lydens labb vid Weill Cornell Medicine och Memorial Sloan Kettering Cancer Center i New York. Hon ska utforska leverns roll i de processer som bidrar till att cancer i bukspottkörteln kan sprida dottertumörer till levern.

Pre-metastatiska nischen

Forskningen handlar primärt om cancer i bukspottkörteln, eller pankreas, som är en aggressiv form av cancer med hög dödlighet och begränsade möjligheter till behandling. När tumörcellerna spridit sig till levern och bildat dottertumörer, så kallade metastaser, är överlevnaden vanligtvis kort. I sin forskning kommer Linda Bojmar undersöka tidiga steg i spridningen av dottertumörer till levern. Hypotesen är att levern har en aktiv roll i denna process och att det sker förändringar i levern som antingen främjar eller motverkar metastasering dit. Dessa förändringar hoppas forskarna kunna mäta i ett tidigt stadie innan metastaseringen har skett.

– Vi försöker titta på något som vi kallar för den pre-metastatiska nischen – ett koncept som myntades av min PI (principal investigator/forskningsledare), David Lyden, i USA. Under pilotstudierna i USA fokuserade vi på levern då vi visste att de cancertyper vi intresserade oss för skulle sprida sig dit. Vi ville också se vad som sker i levern när den primära tumören växer och hur det styr om man får metastasering tidigt, i ett senare skede eller kanske inte alls. Vi ville försöka se om det är någonting hos levern som vi kan använda för att hjälpa oss bromsa det här helt enkelt.

Leverbiopsier från patienter

Det har gjorts flera djurstudier som indikerar att det existerar förändringar i levern. Det Linda Bojmar startade då hon kom över till New York var en humanstudie (studie på människor) där hon och forskarteamet tagit leverbiopsier från patienter för att titta om det händer något i levern. Att ta leverbiopsier på patienter är inte helt lätt. Hon hade en önskan om att starta upp studien i Sverige innan hon for till USA, men så blev inte fallet. Nu har det gått ett par år och pilotstudierna i USA har visat på goda resultat.

– Nu med ett hundratal patienter i USA vet vi att det inte är någon större risk att ta leverbiopsier. Levern är tacksam för den växer till. Vi ska starta det här i Linköping också.

Leverbiopsierna görs vid operationer, men det kan vara svårt att följa om man till exempel vill se om cancern kommer tillbaka. Knutet till biopsierna tittar Linda Bojmar och forskargruppen även på små partiklar i blodet. Partiklarna innehåller proteiner och via partiklarna kan celler kommunicera med varandra på avstånd – både i friskt tillstånd och vid sjukdom. De kallas extracellulära vesiklar och partiklar, EVP.

– De här vesiklarna ändras om cellerna blir maligna (elakartade) eller om någonting sker i den här mikromiljön. Vi vill använda de som biomarkörer för att på ett lättare sätt kunna följa. Vi försöker knyta vad vi ser i levern och vad som händer i levern till vad vi faktiskt kan detektera i blodet.

En biomarkör är en biologisk variabel som speglar en fysiologisk förändring till följd av sjukdom, läkemedelsbehandling eller annan yttre påverkan. Biomarkörer är ämnen som lätt kan mätas i exempelvis blod.

– Konceptet för den här typen av forskning har börjat uppmärksammats. Det finns många in vitro- och in vivo-studier i djurmodeller. Det börjar spridas runt om i världen vilket är jätteroligt. Den humanstudien vi gör är den absolut första i sitt slag. Om resultaten håller så hoppas vi att det ska bli ett nytt stort forskningsfält.

In vitro avser ofta forskning med odlade celler, medan in vivo betyder ”i det levande”. När man pratar om in vivo-metoder så betyder för det mesta djurförsök. Men även försök på frivilliga människor är in vivo-försök.

Linda Bojmar hoppas att forskningen i ett första steg ska kunna hjälpa patienter med bukspottkörtelcancer. I dagsläget har de en dålig prognos.

– Man kan säga att vi försöker skräddarsy med hjälp av de medel som vi har i dag. Nästa steg är ju så klart att se om vi kan hitta några nya molekyler i det här som man kanske skulle kunna rikta behandling mot till exempel immunförsvaret. Om man bara generellt behandlar med de medel vi har i dag, hjälper det inte mycket för pankreascancer, men det kan bero på att man inte ger det till rätt patient. Det kanske bara är den gruppen där det finns ett aktivt immunsvar där det faktiskt hjälper. Då måste vi på något sätt hitta de antingen genom blodet eller genom levern eller deras tumör. Det blir nästa steg.

Att förlänga överlevnaden för patienter är första fokus.

– Vi hoppas kunna förlänga överlevnaden för patienter med främst pankreascancer, men även de som har cancer i magtarmen eller matstrupen. Många av de typerna som sprider sig till levern främst. Det är första fokus.

Läs hela artikeln: https://liu.se/nyhet/cancerforskaren-linda-bojmar-leder-unik-humanstudie

Hudens pigmentceller skyddar effektivt mot solstrålning och genetiska skador

Att vid enstaka tillfällen utsättas för solstrålning eller joniserad strålning, som vid cancerbehandling, påverkar troligen inte risken att utveckla hudcancer. Det antyds i en studie från Uppsala universitet där forskarna visat att celler i huden som producerar pigment vid bestrålning kan tolerera långvarig exponering av genetiska skador genom att växla mellan olika mognadsgrad.

Hudskikt och DCT-aktiverade melanocyter av strålbehandling.

I den aktuella studien har forskarna undersökt hur melanocyterna reagerar på dna-skador från joniserande strålning, det vill säga sådan strålning som används för att behandla cancer. Den ger upphov till liknande skador som solstrålning.

– Vi har studerat vävnadsprover av hud från cancerpatienter som genomgått strålbehandling. Proverna togs före, under och efter en serie av dagliga stråldoser under fem veckors tid. Vi fann att hudens melanocyter tolererar långvarig exponering av genetiska skador utan att gå under, säger artikelns försteförfattare Per Fessé, doktor vid Uppsala universitet och cancersamordnare på Region Gävleborg.

Utspridda i överhudens nedersta cellager, angränsande till underhuden, finns pigmentproducerande celler som kallas melanocyter. När huden utsätts för solljus exponeras cellerna för UV-strålning som kan skada deras arvsmassa, dna. För att skydda såväl cellerna i överhuden som underhuden bildar melanocyterna pigment som också sprids framför allt till de närmast omgivande cellerna i överhuden. På så sätt uppstår solbränna.

Solstrålningen ger upphov till så kallade fria radikaler som är farliga för arvsmassan och pigmenteringen skyddar cellerna genom att fånga upp de fria radikalerna. Trots detta uppkommer en del dna-skador som dessbättre mestadels repareras tillfredsställande. Men vid upprepad solbestrålning under många år ökar risken att oreparerade dna-skador ansamlas, vilket kan ge upphov till mutationer. De kan i sin tur omprogrammera de normala hudcellerna till tumörceller som förökar sig okontrollerat och leder till hudcancer. Den mest elakartade formen är malignt melanom, som uppstår om melanocyter omvandlas till tumörceller.

Hudens melanocyterna har olika mognadsgrad. I studien kunde forskarna visa att vid bestrålning mognar de omogna melanocyterna och drar igång pigmentsyntesen, som också förstärks i de redan mer mogna melanocyterna.

– Vad som händer efter att exponeringen för dna-skador avslutats har hittills inte beskrivits. Vi kunde konstatera att melanocyterna återgår till ett mera omoget stadium. Fem veckor efter avslutad strålbehandling är återigen ungefär trettio procent av melanocyterna i huden omogna, vilket är samma antal som före bestrålning, och solbrännan är så gott som borta. Vi tolkar det som att en enstaka längre sammanhållen period med solstrålning eller strålbehandling av huden ger ingen eller minimal risk för hudcancer, säger Per Fessé.

Forskarna visade också att melanocyter har en mycket lång livslängd vilket gör att varje cell riskerar upprepade solbestrålningar. Resultaten från studien talar starkt för att det är mest sannolikt att malignt melanom uppstår genom mutationer genererade av oreparerade solskador som ackumulerats över lång tid i de omogna melanocyterna.

– Vi vet också att solbestrålning då och då ger en ökad risk för utveckling av malignt melanom jämfört med kontinuerlig bestrålning. Det senare underhåller en ökad mognadsgrad av melanocyterna vilket ger en mindre sårbarhet för dna-skador, säger Per Fessé.

Det är sedan tidigare känt att celler som omger melanocyterna i överhuden vill beskyddas vid solbestrålning och att de använder molekylära signaler för att trigga melanocyterna att bilda pigment. I studien kunde forskarna identifiera två viktiga proteiner som används av de omgivande cellerna för att kontrollera mognadsgrader hos melanocyterna och som gör dem mycket toleranta mot dna-skador från både UV-strålning och joniserande strålning samtidigt som pigmentbildningen pågår.

– Detta faktum understryker det ömsesidiga beroendet mellan melanocyterna och omgivande celler i överhuden för att åstadkomma en skyddsmekanism mot solstrålning och genetiska skador. Det är här är kunskap som vi inte hade kunnat få fram genom laboratoriestudier av melanocyter i cellodlingar, säger Ingela Turesson som har lett studien.

Per Fessé, et al.; Human cutaneous interfollicular melanocytes differentiate temporarily under genotoxic stress, iScience, Volume 25, Issue 10, 2022, 105238, ISSN 2589-0042, https://doi.org/10.1016/j.isci.2022.105238, https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2589004222015103

 

Nytt screeningtest för livmoderhalscancer kan förutsäga cellförändringar flera år i förväg

Forskare vid bland annat Karolinska Institutet har utvecklat ett screeningtest för livmoderhalscancer som kan förutsäga cellförändringar flera år innan de är synliga under mikroskopet. Testet är också bättre på att identifiera höggradiga cellförändringar i gynekologiska cellprover än dagens metoder. Det visar en studie som publicerats i tidskriften Genome Medicine.

Karin Sundström. Foto: Martin Stenmark.

Gynekologiska cellprover som undersöks med mikroskopi används idag rutinmässigt i vården för att upptäcka cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer. Det nya testet, som kallas WID-CIN-testet, analyserar i stället epigenetiska förändringar, det vill säga förändringar i cellerna som påverkar vilka gener som är aktiva. Dessa förändringar påverkas av faktorer som miljö, livsstil och åldrande och kan öka risken för cancer och andra sjukdomar.

Kan möjliggöra ett tidigare ingripande

Forskarna har studerat specifika epigenetiska förändringar i 1254 cellprover från en provsamling vid Karolinska Universitetssjukhuset och jämfört med data från Socialstyrelsens cancerregister och Nationella Kvalitetsregistret för Cervixcancerprevention. WID-CIN-testet visade sig vara bättre på att identifiera höggradiga cellförändringar som kan leda till livmoderhalscancer än de metoder som används idag. Hos 55 procent av kvinnorna som var infekterade med HPV (humant papillomvirus), men som inte hade några synliga cellförändringar vid tiden för provtagning, kunde testet dessutom förutsäga utveckling av höggradiga cellförändringar under de följande fyra åren.

– Metoden har potential att förbättra dagens screeningprogram och möjliggöra ett tidigare ingripande för att förebygga cancer, säger Karin Sundström, läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och senior forskare vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet.

Förutsäga risken även för andra cancerformer

Testet har utvecklats av ett internationellt forskarlag från Karolinska Institutet, Innsbrucks universitet i Österrike och University College London (UCL) i Storbritannien. Det är en del av ett forskningsprogram som syftar till att förutsäga risken att utveckla fyra typer av cancer (bröst-, äggstocks-, livmoder- och livmoderhalscancer) från ett enda cellprov från livmoderhalsen. Tidigare studier har visat att testet kan upptäcka risk för bröst- och äggstockscancer genom att analysera ett vanligt cellprov från livmoderhalsen.

Forskargruppen planerar nu att testa den nya metoden på screeningprover från kvinnor som vaccinerats mot HPV och därför har betydligt lägre risk att drabbas av livmoderhalscancer.

Hoppas kunna upptäcka fler

– Vår förhoppning är att kunna upptäcka fler som löper risk att utveckla livmoderhalscancer men också att framtida screening ska kunna förutsäga risken även för andra cancerformer som drabbar kvinnor, säger Joakim Dillner, professor i infektionsepidemiologi vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet, och FoUU-chef vid Medicinsk Diagnostik Karolinska, Karolinska Universitetssjukhuset.

Joakim Dillner. Foto: Ulf Sirborn.

Studien har letts av professor Martin Widschwendter vid Innsbrucks universitet och UCL som även är gästprofessor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet. Forskningen har delvis finansierats av Europeiska unionens Horizon 2020 Research and Innovation Programme, välgörenhetsorganisationen The Eve Appeal och Europeiska Vetenskapsrådet (ERC). Flera av medförfattarna står som uppfinnare på ett patent som rör WID-CIN-testet och några är aktieägare i Sola Diagnostics GmbH som har exklusiv licens att kommersialisera testet.

 

Publikation: “The WID-CIN test identifes women with, and at risk of, cervical intraepithelial neoplasia grade 3 and invasive cervical cancer”. James E. Barrett, Karin Sundström, Allison Jones, Iona Evans, Jiangrong Wang, Chiara Herzog, Joakim Dillner, Martin Widschwendter. Genome Medicine, online 19 oktober 2022, doi: 10.1186/s13073-022-01116-9.

 

Internationellt samarbete ska stärka utvecklingen inom ATMP

Lunds universitet, Skånes universitetssjukhus och Leiden University Medical Center i Nederländerna, ska samarbeta för att utveckla forskning, utbildning och sjukvård inom området ATMP (Advanced Therapy Medicinal Products). Det är innebörden av ett Memorandum of Understanding som undertecknades på SciLifeLab i Stockholm under onsdagen i samband med det nederländska kungaparets statsbesök.

Samarbetsavtal undertecknas av Erik Renström, Pancras Hogendoorn och Björn Ekmehag. I bakgrunden utbildningsminister Anna Ekström och hennes nederländske motsvarighet Robbert Dijkgraaf. Foto Chris Jonker © MinBZ

Under det senaste decenniet har vetenskapliga genombrott inom cellbiologi och genetik möjliggjort utveckling av nya behandlingar som kallas Advanced Therapy Medicinal Products (ATMP). ATMP är innovativa och komplexa biologiska läkemedel baserade på celler, vävnader eller gener som erbjuder nya banbrytande möjligheter för behandling av en mängd olika sjukdomar som till exempel olika former av cancer, Parkinsons sjukdom och genetiska blodsjukdomar.

– Utvecklingen  av ATMP är högt prioriterat i många länder, även i Sverige. Samarbetet med Leiden är ett viktigt steg i en gemensam kraftsamling inom området. Inom ATMP är det särskilt viktigt att knyta grundforskning till klinisk behandling och det är områden där både Lund och Leiden är starka, säger Erik Renström, rektor för Lunds universitet.

Utvecklingen av ATMP

Till skillnad från traditionella läkemedel, som vanligtvis utvecklas helt inom läkemedelsindustrin, bygger majoriteten av ATMP-utvecklingen på upptäckter som görs inom akademisk grundforskning. Ett exempel är Stamcellscentrum vid Lunds universitet som redan utvecklat ett antal av de ATMP som är i klinisk prövning och som har fler terapeutiska produkter under utveckling med potential att nå hela vägen till patienter.

– Att vara en del av detta samarbete innebär att vi i framtiden kan få större möjligheter att erbjuda ATMP-behandlingar till patienterna, säger Björn Ekmehag, förvaltningschef på Skånes universitetssjukhus.

Många ATMP-produkter är även beroende av sjukhus med högspecialiserad vård som en länk i utvecklingsprocessen. För att föra ut de nya behandlingarna till patienter krävs samarbete och samordning mellan ledande akademiska och kliniska centra.

– För att vara med och driva utvecklingen inom ATMP-området är det viktigt att bygga strategiska samarbeten både nationellt och internationellt. Tillsammans kan vi driva utvecklingen så att nya behandlingar fortare kommer till nytta för svårt sjuka patienter, säger Björn Ekmehag.

Samarbete mellan Lund och Leiden

Leiden University Medical Center (LUMC) har en ledande position inom ATMP-området med toppmoderna faciliteter. År 2022 etablerade man en GMP-anläggning (Good Manufacturing Practice) för tillverkning och processutveckling av cell- och genterapier. Vid Skånes universitetssjukhus i Lund bedrivs redan ATMP-verksamhet och 2024 kommer ett nytt ATMP-centrum att tas i bruk. Nationellt är Lunds universitet ett av de ledande lärosätena avseende forskning inom cell-, vävnads- och genterapi.

I både Lund och Leiden finns nära kontakt mellan sjukhus och akademi med viktiga innovationsmiljöer och forskningsinfrastruktur; i Leiden bland annat Bio Science Park och i Lund exempelvis Medicon Village, MAX IV och ESS – allt beläget i Medicon Valley, ett av Europas starkaste life science-kluster.

Kommande aktiviteter

Samarbetet som nu inleds är brett och omfattar områden som forskning, utbyte av forskare, kliniska studier, utbildning, utveckling av terapeutiska produkter, samarbete med näringsliv och sjukvård. Med ett undertecknat avtal går arbetet in i en förhandlingsfas för att konkretisera vilka aktiviteter som de tre parterna ska arbeta med framöver.

– Genom att bygga strategiska samarbeten både nationellt och internationellt kan vi kombinera nödvändig sjukdomsspecifik kompetens, kapacitet för innovativ forskning och vi skapar även tillgång till mer donator- och patientmaterial.” säger Pancras Hogendoorn, professor och dekan vid LUMC.