Blodcellstransplantationen firades på Hematologidagarna
På årets Hematologidagar i Örebro i oktober var merparten av rampljuset riktat bakåt-mot historiken inom allogen blodcellstransplantation. I år är det ett halvt sekel sedan den första benmärgstransplantationen genomfördes i Sverige, ett jubileum som uppmärksammas i boken ”Tusentals räddade liv i Sverige under 50 år” som delades ut på konferensen.
Professor Fred Appelbaum, till höger, från Fred Hutch Cancer Center i Seattle som har arbetat med Nobelpristagaren Donnall Thomas var det stora dragplåstret på konferensen. Här med Hans Häggllund.
En av höjdpunkterna på årets Hematologidagarna var paneldebatten där merparten av pionjärerna inom området deltog- och gästföreläsaren professor Fred Appelbaum som har arbetat med- och skrivit en bok om- Nobelpristagaren Donnall Thomas, benmärgstransplantationens fader, gav ytterligare stjärnglans till det unika evenemanget.
Svensk Förening för Hematologi (SFH) som idag har drygt 700 medlemmar, startade 1962 och har sedan 1985 anordnat årliga Hematologidagar runt om i landet. I år var det Örebros tur att stå som värd för fjärde gången.
- I år hade vi fler deltagare än tidigare år, totalt runt 380 personer, säger Lovisa Wennström, ordförande för SFH och verksam som överläkare vid Sektionen för hematologi och koagulation på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.
- Många pensionerade medlemmar och ovanligt många sjuksköterskor hade i år lockats av den unika möjligheten att få se och lyssna på de levande legendarerna inom området allogena blodcellstransplantationer, bland annat Gösta Gahrton, Olle Ringdén, Kristina Carlsson, Per Ljungman och Stig Lenhoff. Men det största dragplåstret var nog Fred Appelbaum som höll en lysande gästföreläsning om sina personliga erfarenheter av att arbeta tillsammans med Nobelpristagaren Donnall Thomas (1920-2012), tillägger hon.
Efter en läkarlunch där bland annat nya sjukvårdsministern Elisabet Lann deltog via länk ägnades hela första dagen på konferensen åt allogen blodcellstransplantation.
I Sverige transplanteras omkring 300 personer om året. Sedan starten 1975 har runt 8 000 personer genomgått denna typ av behandling i landet.
Professorn och moderatorn Hans Hägglund inledde den unika paneldebatten ” Allogen stamcellstransplantation i Sverige 1975-2025- en historisk tillbakablick” med orden:
- Här på scenen sitter 300 års samlad erfarenhet av stamcellstransplantationer.
Därefter gav han ordet till nestorn i församlingen, professor Gösta Gahrton, som genomförde den första benmärgstransplantationen 1975 på Huddinge sjukhus i Stockholm och engagerat berättade om alla svåra initiala omständigheter- både medicinska och administrativa.
- Tyvärr avled den första patienten, en 17-årig pojke med svår aplastisk anemi, på grund av komplikationer men två år senare genomförde vi den första lyckade behandlingen på en person som sedan levde i ytterligare 15 år, berättade Gösta Gahrton och konstaterade att det i mitten av 70-talet fanns ett 40-tal personer som arbetade inom detta område i världen, mot cirka 4 000 idag.
En av de första barnpatienterna transplanterades i Göteborg 1984 av professor Anders Fasth, i Uppsala och Lund genomförde Kristina Carlson och Stig Lenhoff lyckade vuxentransplantationer cirka åtta år senare, liksom professor Gunnar Juliusson i Linköping 1994. I Umeå görs cirka 20 transplantationer årligen sedan 1997, vilket Cecilia Isaksson kunde berätta om.
”Här på scenen sitter 300 års samlad erfarenhet av blodcellstransplantation”. Så presenterade moderatorn Hans Hägglund de legendariska deltagarna i paneldebatten, där bland annat Gösta Gahrton deltog.
Levande medicinhistoria
Tillsammans med professorerna Olle Ringdén och Per Ljungman i Stockholm har samtliga på scenen varit viktiga aktörer under hela utvecklingen inom området och att alla dessa personer satt tillsammans på en scen var ett unikt ögonblick – ett stycke levande medicinhistoria.
- Det har hänt otroligt mycket under de här 50 åren, konstaterade samtliga i panelen, från en närmast säker dödsdom är tvåårsöverlevnaden vid svåra blodcancersjukdomar nu drygt 80 procent på Karolinska och idag genomförs omkring 100 000 transplantationer årligen i världen.
Nyckelfaktorer bakom utvecklingen är bland annat forskning, tidig diagnostik, förbättrade behandlingar och omvårdnad, kvalitetsregister, genetiska markörer samt ökad tillgång till donatorer tack vare Tobiasregistret.
Trots alla framgångar utgör fortfarande återfallen ett stort problem och alla i panelen var överens om att urvalsprocessen- valet av vilken patient som ska få – och kan ha nytta av- denna typ av behandling- är avgörande för utfallet.
På Hans Hägglunds fråga om benmärgstransplantationer fortfarande kommer att utföras år 2040 blev det samlade svaret att denna behandlingsmetod troligen kommer att minska till förmån för andra cellterapier som är på väg.
Om och när transplantera
Hematologerna Anna Bergendahl Sandstedt, Linköping och Johan Törlén på CAST vid Karolinska Universitetssjukhuset , gav en uppdatering om hur man numera arbetar före en transplantation. Debatten om transplantörens dilemma ”Att transplantera eller inte” modererades av Jan-Erik Johansson, överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
- Idag vet vi vad vi KAN göra men inte allt om NÄR och OM vi ska göra det, sade han och poängterade att livsstilsfaktorer kan vara minst lika viktiga som biologisk ålder när beslut om transplantation ska tas och att man därför måste ta upp allt med patienten.
Efter diskussioner och interaktiva omröstningar om några autentiska patientfall var det dags för första dagens, kanske hela konferensens, höjdpunkt:gästföreläsaren professor Fred Appelbaum från Fred Hutchison Cancer Center i Seattle, USA som inledde sitt lysande framträdande med att visa en video från atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki 1945- det tragiska startskottet med 200 000 döda på en dag- till dagens framgångsrika benmärgstransplantationer.
Releasefest för jubileumsbok
I boken ”Living Medicine” utgiven 2023 berättar Fred Appelbaum historien om legendaren Donnall Thomas livslånga arbete inom området, hur han länge fick kämpa hårt mot en starkt ifrågasättande kollegial omvärld men till sist belönades med Nobelpriset 1990.
- Vi har gjort enorma framsteg de senaste 20 åren, allt har blivit bättre, konstaterade Fred Appelbaum, som tror att utvecklingen inom godkända cellterapier kommer att öka explosionsartat framöver, även i behandlingen av solida tumörer.
- I Afrika kan idag 300 000 barn med sickelcellsjukdom botas med en enda spruta. Det är arvet efter Donnall Thomas. Och tvillingflickorna Nancy och Barbara som var hans första transplanterade patienter 1960 lever fortfarande.
Hans Hägglund och Fred Appelbaum höll ett spännande samtal på scenen om den historiska utvecklingen inom allogen stamcellstransplantation
Kvällen avslutades med en releasefest för jubileumsboken ”Tusentals räddade liv under 50 år” (Ekerlids förlag) som delades ut till SFH:s medlemmar. Båda redaktörerna Hans Hägglund och Gösta Gahrton fick tillbringa en stor del av kvällen med att skriva autografer- en minst sagt ovanlig sysselsättning för båda men ett tydligt tecken på hur mycket föreningens medlemmar värdesatte att få en personlig inblick i en imponerande medicinsk utveckling.
De övriga konferensdagarna ägnades åt CAR-T och biospecifika antikroppar; komplikationer och toxicitet, en presentation av nya riktlinjer vid Morbus Waldenström, expertsamtal om behandlingsorsakad neuropati, det svåra samtalet och hudlymfom.
Övrigt som togs upp var strålningsmedicin vid katastrofer, anti-PF4-associerade tromboser, kardioonkologi för hematologer, komplementrelaterade hematologiska sjukdomar och nyheter inom myeloproliferativa neoplasier.
Text: Evelyn Pesikan
Nytt nummer av Onkologi i Sverige ute nu
Professor Marika Nestor. Foto: Erika Gerdemark
Nu finns Onkologi i Sverige nr 5 2025 ute. I detta nummer presenteras bland annat aktuella forskningsresultat, pågående kliniska studier och nya perspektiv inom svensk cancerforskning och onkologisk vård.
På framsidan möter vi professor Marika Nestor vid Uppsala universitet, vars arbete med målsökande radioaktiva läkemedel placerar henne i frontlinjen för molekylär strålterapi. Hennes mål är att utveckla mer effektiva och individanpassade behandlingar med färre biverkningar. I det egna bolaget Akiram Therapeutics finns flera lovande läkemedel under utveckling.
Tove Wästerlid, hematolog vid Karolinska Universitetssjukhuset, rapporterar från Karolinska Hematology Seminar, där nya terapier och samarbeten formar framtidens vård. Samtidigt uppmärksammas Hematologidagarna i Örebro i Evelyn Pesikans reportage, där 50 år av blodcellstransplantation i Sverige stod i fokus.
Även Edvard Abel vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset bidrar till utvecklingen genom den nationella studien Focu.se, som ska ge cancerpatienter med uttömda behandlingsalternativ tillgång till genetiskt anpassad terapi.
Dessutom delar Karin Sundström, cancerepidemiolog vid Karolinska Institutet, viktiga insikter om hur cancer påverkar hela familjen när en närstående insjuknar.
Läs om detta och mycket mer i Onkologi i Sverige nr. 5!
Du hittar det senaste numret som digital tidning HÄR och som PDF HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.
Trevlig läsning!
Debatt: ”Vi tvingas säga nej till hundratals sökande”
Cancerrehabfondens generalsekreterare Pia Bothén Watkinson skriver om finansieringen av rehabilitering av cancerpatienter.
Cancerrehabilitering kan beskrivas som stöd och insatser som möjliggör för individen att hitta tillbaka till vardagen under och efter sjukdomen.
Härom dagen stängde ansökan till vårens rehabiliteringsveckor i CancerRehabFondens regi. Under veckorna får vuxna cancerdrabbade från hela Sverige, med olika cancerdiagnoser, delta i gruppsamtal med psykolog eller psykoterapeut, träna och få kostråd. Senast i torsdags sa en enig grupp att ”det här var guld” och att de fått verktyg för att på olika sätt ta sig igenom efterdyningarna av cancerbehandlingen. De vittnar också om värdet i att träffa andra med liknande erfarenhet. Ofta efter avslutad vecka säger deltagare ”jag har fått vänner för livet”.
Vi får alltid in betydligt fler ansökningar än vi har tillgängliga platser. Vi är helt beroende av insamlade medel och även om givmildheten hos privatpersoner, företag och stiftelser är hög i Sverige, så är det många organisationer som behöver pengar.
Jag gläds naturligtvis över att intresset för den form av cancerrehabilitering vi erbjuder är högt, men jag sörjer desto mer att vi måste säga nej till hundratals sökande varje halvår.
Är det här en fråga för fler än en bekymrad generalsekreterare och alla de som får avslag? Ja, jag menar att det kastar ljus på ett samhällsproblem.
Medkänslan med människor som drabbas av cancer är hög. Samhället satsar också stora resurser på att erbjuda god vård, liksom på forskning om hur vårdresultaten kan bli ännu bättre. Dödligheten i en rad cancerformer har sjunkit kraftigt.
Efter en cancerbehandling, antingen sjukdomen är botad eller om det är kronisk cancer, lever många med en kvarvarande ångest och rädsla för återfall. Det är inte heller ovanligt med biverkningar och negativa följdeffekter. Det som hänt på cancerområdet beskrivs ibland som att cancer gått från att vara ”dödlig” till ”palliativ”. Och ju fler som överlever själva sjukdomen, desto fler hamnar i gruppen som lever med kronisk cancer. Vi genomför sedan flera år tillbaka veckor med tema kronisk cancer då våra sökande har efterlyst det behovet.
Man skulle kunna hoppas att samhället i takt med att forskningen gör stora framsteg med att bota cancer också skulle bli bättre på eftervård. Men så är det inte. Rapport efter rapport belyser bristerna och ojämlikheten mellan regionerna. Resurserna är för små och patienterna känner inte alltid till de möjligheter till hjälp som finns att få. Dessutom är forskningen om vilka insatser som verkligen fungerar otillräcklig.
Här fyller CancerRehabFonden ett tomrum. Våra veckor blir en ögonöppnare om vilka möjligheter som finns. Vårt program påminner om att regelbundna och uthålliga insatser, i kontakt med vården eller på egen hand, kan vara avgörande för att må bättre.
Den positiva responsen märks i våra utvärderingar; 97 procent av de svarande säger att veckan förbättrat deras psykiska hälsa, 89 procent att den fysiska hälsan påverkats positivt.
Rehab i grupp kan naturligtvis bedrivas utan internatvistelse men mycket talar för att en internatvistelse ger större positiva effekter än att till exempel träffas en gång i veckan. Våra deltagare påpekar att ”mellanrummen” i programmen, som raster och gemensamma måltider, varit värdefulla och skapat kontakter som ofta blivit bestående.
Därför är det beklagligt de flesta regioner i Sverige inte ser vinsterna med den här vårdformen. Människor i den kanske sköraste perioden i sina liv borde inte vara utlämnade till donatorers välvilja. Inom ramen för en bredare satsning på eftervård borde regionerna också ha utrymme för att finansiera fler rehabveckor.
Nestorn i strålterapi: på en strålande väg mot nya cancerläkemedel
Hon är ännu ung, inte ens fyllda 50, men kanske har det kraftfulla soldatefternamnet gett henne styrkan att redan vara något av en nestor inom sitt område.
Marika Nestor är professor i biomedicinsk strålningsvetenskap vid Uppsala universitet och hennes uppmärksammade forskning inom målsökande radioaktiva läkemedel, som kan användas för att behandla många olika typer av cancer, börjar nu bära frukt. Den tvärvetenskapliga forskargruppen, som består av enbart kvinnor, får stora årliga anslag – och i det egna bolaget Akiram Therapeutics finns lovande läkemedel under utveckling.
Marika Nestor föddes för 49 år sedan i Nyköping, där hon växte upp med en tre år äldre syster (som idag är intendent på Livrustkammaren) och föräldrar som arbetade som lärare i matematik och fysik.
— Det var nog det som gjorde att jag valde samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet. Det var en liten markering att jag ville gå min egen väg men jag var egentligen redan då intresserad av naturvetenskap och uppfinningar. Men det var ändå givande att gå den linjen, jag gillade att skapa med ljud och bild och hade ett tag lösa planer på att arbeta med reklam.
Vägen framåt efter gymnasiet och ett år på college i Illinois, USA var fortfarande inte riktigt tydlig och för att köpa sig tid att fundera på vad hon skulle bli när hon blev stor valde hon – kanske till föräldrarnas lättnad – att läsa ett naturvetenskapligt basår.
— Då kände jag att jag hade hamnat rätt. Det blev tydligt att jag hade en naturlig fallenhet för naturvetenskap, säger Marika, som efter drygt fyra års studier i Uppsala blev civilingenjör i molekylär bioteknik.
Under en kort period funderade hon på att bli läkare.
— Jag insåg att det inte passade mig att komma riktigt så nära sjukdomar och elände. Jag kände att jag kanske kunde göra lika mycket nytta för patienterna som forskare och genom att utveckla effektiva läkemedel.
Hon berättar att hon har mycket erfarenheter av cancer i släkten och bland vänner.
— När sjukdomen drabbar nära och kära kan det vara både en gåva och en förbannelse att veta så mycket om sjukdomen. Det är faktiskt precis som de säger, att en av tre får cancer men att alla drabbas. Jag kände inget behov av att arbeta direkt med patienter men min forskning har alltid varit kliniknära. Hela syftet med det vi gör inom cancerforskning är ju att göra något bra för patienterna. Att våra resultat ska komma samhället till godo på något sätt.
Att läsa till civilingenjör i molekylär bioteknik betydde inte att Marika Nestor ännu riktigt hade funderat klart på vad hon skulle bli när hon blev stor…
— Jag visste att jag inte ville stå i ett labb hela dagarna och jag ville få mer utlopp för min kreativitet. En dag när jag gick i korridoren på universitetet tittade jag på fotografier av alla nya professorer och såg att det bara fanns en enda kvinna i samlingen. Det var Karin Caldwell, professor i ytbioteknik, och jag bestämde mig direkt för att kontakta henne.
Det var ett beslut som skulle visa sig vara livsavgörande.
— Jag fick ett sommarjobb hos henne som handlade om att testa olika material som kan motverka att bakterier fäster till ytan. Det bästa var att hon gav mig helt fria händer att lösa problem själv och att få det förtroendet som student var helt fantastiskt. Jag fick också följa med henne på en konferens i Washington och under denna period föddes mitt intresse för forskning.
— Jag hade äntligen hittat hem, jag insåg att forskning var riktigt roligt, konstaterar hon och ger en intressant definition av skillnaden mellan forskning och ingenjörskonst.
— Om man lyckas lösa ett problem på en gång är det ingenjörskonst. Att forska är däremot att ta små små steg framåt och att inte bara vara ständigt beredd på att misslyckas utan framförallt att alltid vara öppen för att kunna lära sig även av oväntade resultat. De kan nämligen vara de mest lärorika.
Marikas väg framåt i forskarvärlden blev allt tydligare efter ett exjobb på Öron-näsa-halskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
— Att få arbeta så tätt ihop med den här kliniken och att ha nära kontakt med verkligheten, både med läkarna och patienterna, var så viktigt och värdefullt. Jag fick till och med vara med och observera på en operation, berättar hon och tillägger att det var dessa erfarenheter som ledde fram till att hon valde att gå vidare med att arbeta med cancerceller med fokus på att forska om målsökande radioaktiva läkemedel bland annat mot den ovanliga och aggressiva cancerformen anaplastisk sköldkörtelcancer.
Marika Nestor, som är professor i biomedicinsk strålningsvetenskap, valde av olika skäl bort kliniskt arbete men hennes forskning är mycket patientnära – och hon ser cancerforskning som en samhällsnyttig verksamhet. Foto: ERIKA GERDEMARK
Det är läkemedel som kombinerar antikroppar eller peptider med radionuklider och som idag används både för diagnostik och behandling genom att det blir möjligt att stråla lokalt i tumörområdet, utan att skada omkringliggande frisk vävnad. Marika Nestor var med andra ord tidigt ute med att förstå fördelarna med precisionsmedicin.
Efter sitt examensarbete inom biomedicinsk strålningsvetenskap disputerade hon 2006.
— Samtidigt erbjöds jag också att starta en egen forskargrupp vilket var en unik chans. Under denna tid (2009-2011) gjorde jag även min postdoc hos professor Jörgen Carlsson, idag professor emeritus vid Institutionen för Immunologi, Genetik och Patologi (IGP)
— Han hade en fantastisk förmåga att skapa en vänlig och hjälpsam atmosfär på labbet. Det var självklart att hjälpa varandra istället för att tävla. Uppsala är verkligen rätt stad när det gäller att arbetat med strålterapi, hela stan är ju full av legendarer inom området strålterapi, konstaterar hon.
Idag, 19 år efter disputationen, är hon sedan två år själv professor vid IGP och hennes noggrant utvalda tvärvetenskapliga forskargrupp består av tio kvinnor. Att det bara är kvinnor i gruppen tror hon inte bara är en slump.
— Jag blir oftast kontaktad av kvinnor som har idéer till forskningsprojekt och flera stannar sedan kvar i gruppen. Precis som Karin Caldwell en gång väckte mitt intresse för forskning tror jag att jag själv kan väcka nyfikenhet hos unga forskare. Det finns ett behov av kvinnliga förebilder inom forskningen och med en kvinna som leder arbetet är det lättare att relatera till en egen karriär inom forskningen. Det visar vilken kraft det finns i förebilder och i mångfald.
— Eftersom jag har tre söner mellan 11 och 17 år, känns det ibland som om mina medarbetare blir lite som mina ”vetenskapsdöttrar”. Forskningsgruppen blir ju som en slags andra familj, tillägger hon med ett leende.
Att leda en forskargrupp är något hon ser som ett stort ansvar. Och därför har hon ambitionen att ha tät kontakt med var och en i gruppen.
— Vi arbetar med många olika projekt samtidigt och min uppgift är att sprida entusiasm för det man jobbar med, att tydliggöra vad forskningen kan leda till. Det gäller att ha både helikopter- och tunnelseende på samtidigt, att satsa på att utforska även sådant som inte verkar lovande och att alltid vara beredd på att misslyckas.
— Jag kanske inte är på jobbet fysiskt hela tiden men jag försöker att vara väl insatt i vad alla gör. Så när någon kommer in och säger ” Det blev 25” så ska jag veta vad det handlar om. Det är den sortens engagerade ledarskap jag strävar efter, säger hon och tillägger att hon har ett grundläggande krav på sina medarbetare.
— De måste ha en nyfikenhet och ett genuint intresse för forskningen, trots att allt inte alltid går som på räls. Det har till exempel verkligen inte varit lätt att kämpa sig till anslag under åren. För innan man kan få sitt första anslag måste man helst kunna visa att man redan har anslag. Det är verkligen ett så kallat ”Moment 22”, men jag är en stor och uthållig optimist och ger inte upp i första taget.
Hennes egna första stora anslag kom från Cancerfonden och det öppnade upp allt. Idag får hon stora anslag från Vetenskapsrådet, Barncancerfonden, Sjöbergstiftelsen med flera. Nyligen fick hon även ett så kallat Flagship-projektbidrag på upp till 100 miljoner kronor för utveckling av molekylär antikroppsbaserad strålterapi.
— Idag har jag marginal att testa nya saker och jag tycker att de som bedömer vilka som ska få anslag ibland borde fokusera även på lite mer udda saker. När jag började min forskning om målsökande radioaktiva läkemedel var det få som trodde på att de kunde användas som terapi. Då, för snart tjugo år sedan, var den allmänna ståndpunkten att denna teknik bara fungerade för diagnostik, att det inte fanns någon framtid för att även kunna behandla cancer med denna metod. Men idag har mycket av det jag hoppades på då blivit verklighet. Vi har tagit vår ursprungliga hypotes in i ett mycket spännande fas I-projekt och vi har ytterligare läkemedel under preklinisk utveckling i forskardrivna studier, berättar Marika.
Att denna glada och dynamiska person verkligen älskar sitt jobb råder det ingen tvekan om och hon nämner tre egenskaper som präglar henne mest: passion, nyfikenhet och tålamod. Med sådant i bagaget var det inte svårt att ta nästa stora steg i livet. In i den kommersiella världen.
— När jag tillsammans med två kollegor grundade Akiram Therapeutics för tre år sedan blev det ett naturligt steg för att föra forskningen närmare patientnytta. Även om min bas är i akademin har företaget gett mig viktiga erfarenheter och perspektiv. För mig handlar bolaget framförallt om att omsätta forskning i nytta-att utveckla ett läkemedel som kan hjälpa den enskilde patienten.
Marika Nestors forskargrupp fortsätter att utveckla radioaktiva läkemedel inom cancerprecisionsmedicin, bland annat i kombination med immunterapi. Målet är att med denna teknik inte bara kunna behandla en rad olika cancerformer som huvud/halscancer, neuroblastom, sköldkörtel- och tarmcancer mer effektivt än idag, utan även att kunna diagnosticera sjukdomarna tidigare. Molekylär strålterapi är en känsligare och mer specifik metod för att karakterisera, lokalisera och behandla flera sorters cancersjukdomar, alltså inte bara den ovanliga formen anaplastisk sköldkörtelcancer, som drabbar cirka 40 personer årligen. Tekniken kan även användas för att monitorera behandlingsresultat. Det övergripande målet är att hitta mer effektiva, individanpassade cancerbehandlingar med ökad överlevnad och färre biverkningar, något Marika Nestor skrev om i en artikel i OiS 2019.
Att ha tre barn och ett mycket krävande arbete hindrar inte Marika Nestor från att koppla av med både böcker och musik. Hon sjunger bland annat i ett feministiskt punkband. Foto: ERIKA GERDEMARK
— Om fem år tror jag att man har kommit ännu mycket längre med olika kombinationsbehandlingar inom precisionsmedicin, att det kommer att finnas mycket större kunskap och en betydligt större verktygslåda än idag.
Att forskningen ska komma både patienter och samhället till nytta är viktiga hörnstenar för denna sprudlande, entusiastiska forskare. Och hur var det nu med det kraftfulla efternamnet, har det bidragit till kämparglöden?
— Det vet jag inte riktigt, säger hon med ett skratt, men det är ett gammalt soldatnamn som kommer från min farfars farfars far Anders som var knekt i Andra livgrenadjärregementet i Drothem socken nära Söderköping och då fick efternamnet Nestor. Vi har faktiskt kvar hans sabel i släkten.
Idag bor Marika och familjen i det som kallas ”docentghettot” i Flogsta i Uppsala och på något mirakulöst sätt lyckas hon få ihop det så kallade livspusslet.
— Som forskare arbetar man hårt men man har samtidigt flexibla arbetstider vilket verkligen underlättar vardagslivet. Jag ägnar mig inte åt någon särskild fysisk aktivitet men jag är med i en bokklubb sedan 20 år där jag dras till kluriga pusseldeckare och fantasifull science fiction. Dessutom sjunger jag i ett feministiskt punkband som fortfarande dyker upp på scenen ibland.
Text: Evelyn Pesikan
Nära vård – vägen till bättre livskvalitet för cancerpatienter
Cancerområdet befinner sig i en intensiv utvecklingsfas. I november 2024 presenterades den första uppdateringen av Sveriges nationella cancerstrategi sedan 2009 – en milstolpe för både vården och forskningen. Samtidigt pågår EU:s arbete med den europeiska cancerplanen, där Sverige bidrar aktivt med erfarenheter och innovationer. På kliniker och i forskningslabb ser vi framsteg inom precisionsmedicin, immunterapi och genetisk screening – utvecklingar som håller på att förändra behandlingsmöjligheterna i grunden. I den här dynamiska kontexten har Regionala cancercentrum i samverkan (RCC) ett särskilt ansvar: att samordna, driva och utveckla cancervården i Sverige.
Att boka din egen läkartid på nätet, eller få din cytostatikabehandling i ett köpcentrum nära dig, kanske till och med i ditt eget hem. Men också att slippa slussas runt till olika vårdgivare när du utreds för dina symtom. Nära vård kan se ut på många olika sätt men målet är gemensamt – en mer autonom patient med bättre livskvalitet och ett liv som inte enbart kretsar kring sjukdomen.
Kjell Ivarsson är Sveriges nationella cancersamordnare.
I förslaget till uppdatering av cancerstrategin, som presenterades för ett år sen, lyfts nära vård fram som en grundpelare inom cancervården. Där 2009 års strategi beskrev vård nära hemmet som en framtidsvision, är formuleringarna nu betydligt mer konkreta: patienterna ska möta vården där de är, med fast vårdkontakt, bättre samordning och rehabilitering som en del av vardagen. Kjell Ivarsson, Sveriges cancersamordnare, gläds åt cancerstrategins starka fokus på nära vård, vilket är en av hans hjärtefrågor.
– Nära vård är oerhört viktigt för att cancerpatienter ska få bättre livskvalitet och större autonomi. Men för att nå hela vägen måste vi göra en förflyttning inom vården och gå från att vara så uppdelade som vi hittills har varit i specialistvård, primärvård och kommunal hemsjukvård. Vi måste jobba med överlappningar i stället för gränsdragningar för detta är en gemensam fråga och det finns inte en enda rätt modell utan flera. Flexibilitet är nyckelordet.
Cancervård på shoppingrundan
Nära cancervård kan ta sig många olika former. Allt från det enklaste exemplet där patienten själv bokar sin egen tid på nätet i stället för att bli tilldelad en tid, till det betydligt mer avancerade där hen får sin behandling utanför sjukhuset, närmare hemmet.
Ett sådant exempel finns i Uppsala där Akademiska sjukhusets behandlingsmottagning öppnade i Gränbystadens köpcentrum 2024. Hit kan patienter med blod- och tumörsjukdomar komma för att få blodtransfusioner, immunterapi och enklare cytostatikabehandlingar utan att behöva resa långt eller anpassa hela livet efter sjukhusets schema. Det är lätt att hitta parkering och i samma centrum finns butiker och restauranger. Helt enkelt en mer vardagsnära miljö än den man möter på ett stort sjukhus.
– Det är inte bara mer lättillgängligt för patienterna, det blir också ett sätt för dem att känna sig mindre sjuka, när de kan få sin behandling i en mindre dramatisk miljö än den på sjukhuset. Gränby är ett väldigt bra exempel på ett lyckat arbete med nära cancervård, som dessutom har kommit till som ett initiativ direkt från verksamheten, säger Kjell Ivarsson.
Nära vård handlar också om att ge patienten verktyg för att få överblick och trygghet. Ett sådant är Min vårdplan, som varje cancerpatient ska erbjudas. Där finns information om diagnos, behandling, kontakter och uppföljning samlat på ett ställe – samordnat och lättåtkomligt på 1177.
– Tydlig patientinformation är helt central för att patienter ska vara trygga genom sin behandling men den är otroligt tidskrävande att skriva. Genom att vi skriver den nationellt skapar vi jämlika förutsättningar för patienterna och vi sparar också otroligt mycket tid för alla verksamheter som annars skulle behöva skriva all patientinformation själva. I år har vi börjat dra nytta av AI i processen och sparar massor med tid, säger Kjell Ivarsson.
Akademiska sjukhuset öppnade mottagning i Gränbystadens köpcentrum dit patienter med blod- och tumörsjukdomar kommer för blodtransfusioner, immunterapi och enklare cytostatikabehandlingar.
Bilder med dermatoskop till hudspecialist
Ett annat exempel där nära vård lyckats i praktiken är teledermatoskopi, en metod som var ny för tio år sedan men som idag är etablerad i hela landet. När patienten kommer till sin vårdcentral för att undersöka en hudförändring kan allmänläkaren fotografera den med ett dermatoskop kopplat till en vanlig mobiltelefon och sen skicka bilden till en hudspecialist som gör en bedömning. Patienten slipper slussas runt till olika kliniker och får ett snabbt och säkert svar. I många fall kan förändringen också åtgärdas direkt på vårdcentralen.
– Detta är ytterligare ett bra exempel på nära vård som verkligen fungerar i praktiken. Genom ny teknik och en enkel metod kan du överföra bilden, och tack vare att vi har en mycket mer nära dialog mellan varandra i hela vårdkedjan, slipper patienten att förflytta sig utan vi flyttar på bilden i stället. Jag tror att vi kommer se ännu mer av liknande metoder i framtiden, säger Kjell Ivarsson.
Han poängterar att det är oerhört viktigt att inte se omställningen till nära vård som att primärvården ska ”ta över” specialistvårdens patienter och därmed få ännu högre arbetsbelastning. Tvärtom handlar det om ett samskapande på många olika plan – mellan specialistvården, primärvården och den kommunala hemsjukvården – för att göra vårdkedjan mer sammanhållen och närvarande i patientens egen vardagsmiljö.
Just den kommunala hemsjukvården kommer, enligt Kjell Ivarsson, att spela en allt viktigare roll i framtidens cancervård.
– I takt med att vi blir äldre och fler lever längre med samsjuklighet, samtidigt som vi bor kvar hemma, kommer den kommunala hemsjukvården behöva ta ett större grepp om cancervården, både i de stöttande och i de omvårdande delarna. Och alltid i samskapande med övriga delar av vårdkedjan.
Nära vård – en gemansam fråga
Kjell Ivarsson vill undvika att fastna i diskussioner om vem som ska ta ansvar för vad och vem som ska betala för vad.
– Det handlar snarare om att vi måste jobba gemensamt i de här frågorna och att vi tillsammans ser till att patienterna flyttar sig horisontellt i systemet. Alla aktörer måste bidra till att patienten får rätt stöd och får ha kvar sin autonomi under hela vårdprocessen. Processen måste vara överordnad organisationen.
Att se nära vård som en gemensam fråga är ett första steg. Men det räcker inte att bara förändra strukturer och ansvarsfördelning mellan olika aktörer. Det är minst lika viktigt att alla som arbetar i vården också hittar sina nya roller i det här arbetet. Plötsligt är inte fokus enbart på att behandla och vårda, utan på att utbilda och coacha patienterna så att de blir redo att själva ta ett större ansvar. Det kan vara en tuff omställning att vänja sig vid att få en delvis ny yrkesroll, påpekar Kjell Ivarsson.
– De som arbetar inom vården behöver göra en förflyttning från det mer omvårdande till att bli mer av coacher som utbildar sina patienter. De har en viktig uppgift i att bidra till att vi har välutbildade patienter som klarar av mycket av det som sjukvårdspersonalen tidigare har gjort åt dem. Paybacken är att du får en mycket mer autonom patient med bättre livskvalitet som känner att han eller hon kan styra sitt liv på ett helt annat sätt.
Nya tankesätt för blivande läkare
För att få till förändringen på ett bredare plan krävs det att vi börjar redan på landets lärosäten, menar han.
– Vi måste förankra det här nya tankesättet redan hos de studenter som idag utbildar sig till läkare och sjuksköterskor, så att de, när de kommer ut i arbetslivet, är inställda på att deras roll framför allt är stöttande, coachande och utbildande.
Det handlar med andra ord om ett samskapande tillsammans med patienten, och det behöver inte ens ske alltid i fysisk form. Ett nytt exempel på det är ett digitalt verktyg där prostatacancerpatienter kan få sexuell rehabilitering genom stöd till egenvård. Vårdpersonalen fungerar som coacher och kan stötta även om de inte har sexologisk kompetens. Det gör att patienter som annars kanske inte skulle ha fått tillgång till sexuell rehabilitering nu kan få det.
– Jag tror att vi kommer se alltmer av vård på distans även inom cancerområdet. Det handlar fortfarande om nära vård, men den kommer allt oftare att ske genom digitala möten mellan patient och vårdpersonal, till exempel kontaktsjuksköterska, säger Kjell Ivarsson.
Han drar paralleller till diabetesvården, där egenmonitorering och egenvård i hemmet, i nära kontakt med en diabetessköterska, länge har varit ett självklart och lyckosamt arbetssätt. Det finns även goda exempel inom dialysbehandling där patienter i vissa av landets regioner idag själva kan boka sin dialysapparat, komma till sjukhuset, koppla upp sig, genomföra hela dialysproceduren på egen hand och sedan gå hem. Dessa patienter har ofta färre komplikationer än de som fortfarande får dialys med hjälp av vårdpersonal.
– De här patienterna, som naturligtvis har fått en gedigen utbildning och information om hela processen av sin vårdpersonal innan de får genomföra dialysen själva, känner ju sig själva bäst och vet hur det ska kännas vid dialysen. Därför blir resultatet så bra. Samtidigt får de ökade möjligheter att styra över sin egen tid, säger Kjell Ivarsson.
För att nära vård ska fungera är det förstås a och o att få patienten med sig på det nya arbetssättet. Det kanske inte passar alla, men väldigt många patienter har glädje av det.
– Du måste få patienten med dig och skapa tillit och trygghet genom hela vårdprocessen när du gör den här omställningen. Incitamentet är att patienten får mycket större självständighet, mer tid och bättre livskvalitet. Och de patienter där det inte fungerar tar vi förstås fortsatt hand om på traditionellt vis.
Hur bemöter du kritiker som säger att nära vård bara handlar om att skära kostnader?
– Det kommer alltid att finnas sådana röster, men faktum är att vissa delar i nära vård till och med kan vara dyrare innan du har hämtat hem det. Allt från utrustningen till resurserna som behövs. Så det handlar inte om att spara pengar i första hand. Det handlar om att skapa värde för patienten, säger Kjell Ivarsson och fortsätter:
– Ta bara detta med tid – tänk så mycket tid som patienter idag lägger på att åka runt på undersökningar och behandlingar runtom på olika ställen. Om vi med dessa olika förändringar kan hjälpa cancerpatienter att spara tid så har vi ökat deras livskvalitet rejält.
Men det finns fortfarande hinder för arbetet med nära vård ska kunna blomma fullt ut. Lagstiftningen till exempel.
– Ta cytostatikabehandling – den skulle i många fall kunna ske i patientens hem i stället för på en klinik. Tänk så mycket bekvämare det hade varit för patienten, som kan sitta hemma i sin favoritfåtölj medan behandlingen pågår. Men cytostatika finns inte på recept i dag, vilket förstås är ett stort hinder. Där har vi en lagstiftning och en modell som inte hänger med. Vi skulle vi behöva en mycket mer flexibel diskussion kring hur vi kan hantera detta och annat. Här kan vi på RCC vara med och lyfta frågan.
Hur kan RCC ytterligare underlätta utvecklingen av nära vård inom cancersjukvården?
– Om vi ska få till nära vård måste det finnas stödmaterial så att alla som är involverade i vårdprocessen kan känna sig trygga med sina arbetsuppgifter. Där kan vi på RCC jobba mycket med att skapa informationsmaterial och stöd till regionerna. Bland annat genom olika utbildningar. Vi kan också stötta i de svårare frågorna kring teknik och läkemedel, samt förstås sprida de goda exemplen så att fler kan ta del av dem.
En omställning krävs
Däremot vill han till varje pris undvika att stigmatisera och placera in olika aktörer i de olika rollerna. För det finns inte ett enda rätt sätt, utan flera olika lösningar där man arbetar på olika vis beroende på behoven.
– Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns en enda lösning för alla patienter utan att vi ger möjlighet till de patienter som vill få sin behandling i hemmet att få det, om det går att göra det möjligt, säger Kjell Ivarsson och avslutar:
– Alla har ett gemensamt ansvar i detta, och vi måste samverka för att det ska bli bra.
Jag är helt övertygad om att vi inte kommer klara hälso- och sjukvården i framtiden om vi inte gör denna omställning.
Text: Karin Cedronius
Forskare och kliniker möttes över nya behandlingar
Mötet Karolinska Hematology Seminar bjöd på en anstormning av nya behandlingar som redan introducerats eller är på intåg inom hematologin, ibland med potential att helt omkullkasta hur vi tar hand om våra patienter. Läs hematologen Tove Wästerlids rapport från mötet.
En varm septemberdag gick den 23:e upplagan av Karolinska Hematology seminar av stapeln, arrangerad av professor emeritus Magnus Björkholm och modererad av överläkare Martin Jädersten. I år bjöd dagen på uppdateringar av internationella experter inom indolenta lymfom, myelom, autoimmun hemolys (AIHA), myeloproliferativa neoplasmer (MPN) samt akut myeloisk leukemi (AML). Ett gemensamt tema för samtliga presentationer var den anstormning av nya behandlingar som redan introducerats eller är på intåg inom hematologin, ibland med potential att helt omkullkasta hur vi tar hand om våra patienter. Vi kliniker som var med och modererade konstaterade att vi har ett väldigt roligt, men ibland väldigt svårt jobb.
Överläkare Johan Lund till vänster och dagens moderator överläkare Martin Jädersten till höger. Foto: BOSSE JOHANSSON
Först ut var professor Pier Luigi Zinzani från Universitetet i Bologna som gav åhörarna en uppdatering om det senaste inom indolenta lymfom. Största delen av hans föreläsning ägnades som väntat åt att diskutera de nyligen godkända CD3/CD20-riktade bispecifika antikropparna. Flera olika preparat finns, vilka hittills visat likvärdigt imponerande effekt med komplett remission hos ca 70-80 procent av patienterna i 3:e linjen. Mosunetuzumab ges som tidsbegränsad behandling och är hittills den enda bispecifika antikroppen som är godkänd för follikulära lymfom i Sverige, i 3:e linjen.
Kombination ger remission
För närvarande pågår ett flertal fas III-studier där bispecifika antikroppar kombineras med lenalidomid (Revlimid) i andra linjen. Den immunmodulerande effekten av lenalidomid verkar potentiera effekten av bispecifika antikroppar och preliminärt visar kombinationen ännu högre andel patienter med komplett remission. Tillägg av lenalidomid verkar också ge snabbare behandlingssvar, av vikt för att minska den behandlingsrelaterade men också den finansiella toxiciteten. Som väntat har läkemedelsföretagen siktet inställt på första linjens behandling och ett flertal randomiserade fas III-studier pågår nu med bispecifika antikroppar + lenalidomid vs immunokemoterapi som primärbehandling. Det blir mycket intressant att se vad dessa studier kommer fram till.
Vidare diskuterades CAR-T cellsbehandling vid indolentalymfom. Pier Luigi Zinzani visade att en ännu större andel patienter uppnår komplett metabol remission med CAR-T cellsbehandling än med bispecifika antikroppar. De är dock behäftade med fler och allvarligare biverkningar, samt en högre kostnad. Både liso-cel (Breyanzi) och axi-cel (Yescarta) är numera godkända av EMA, men av ovanstående skäl har NT-rådet rekommenderat att avvakta användning i Sverige.
Åhörare lyssnar på professor Sonnevelds (till höger) föredrag om myelom, modererat av överläkare Johan Lund och överläkare Martin Jädersten (till vänster). Foto: BOSSE JOHANSSON
Bitr överläkare Anna Ravn Landtblom samt överläkare Martin Jädersten till vänster under professor Claire Harrisons (till höger) föreläsning. Foto: BOSSE JOHANSSON
Teknikerna ser till att kameran är på plats. Foto: BOSSE JOHANSSON
Mycket att hålla reda på för teknikerna med många internationella föreläsare med på länk. På skärmen skymtas professor Barcellini vid Universitetssjukhuset i Milano. Foto: BOSSE JOHANSSON
Tidsbegränsad behandling
Efterföljande diskussion, som undertecknad modererade, handlade om hur vi praktiskt ska hantera dessa nya preparat. Vi konstaterade att tidsbegränsad behandling är av stor vikt vid behandling med bispecifika antikroppar, både för att minimera kostnaden och också för att minska risken för infektionskomplikationer. Med tanke på de indolenta lymfomens ofta snälla förlopp, där vi redan har tillgång till flera effektiva och ofta tolerabla behandlingar, var vi också överens om att de bispecifika antikropparna bör ha en potential till nästintill bot innan de prioriteras i första linjen. Om så visar sig bli fallet har vi ett helt nytt läge där vi behöver omvärdera inte bara hur vi behandlar patienter med indolenta lymfom, utan också hela vår bild av sjukdomens naturalförlopp och prognostiska faktorer.
Näste talare, professor Pieter Sonneveld från Erasmus MC Cancer Institute i Nederländerna, bjöd på minst lika många nya behandlingsalternativ, men nu vid myelom. Över 17 nya preparat har introducerats sedan millenieskiftet. För att använda alla dessa på bästa sätt konstaterade Sonneveld att bättre och mer precisa metoder att riskstratifiera patienter behövs. Här pågår studier med både helgenom och transkriptom men Sonneveld lyfte även vikten av att utvärdera MRD (minimal residual disease) vid myelom, vilket etablerats som surrogatmarkör för progressionsfri överlevnad i myelomstudier. Patienter med dåligt initialt behandlingssvar blir funktionellt högriskpatienter oavsett övrig karakteristika vid diagnos. Vidare har flera studier visat att MRD negativitet kan användas för att avgöra längd av underhållsbehandling. Över 90 procent av patienterna förblev MRD-negativa efter avslutad underhållsbehandling om de var MRD-negativa vid avslut.
Stamceller som standard
En het fråga i myelomvärlden är huruvida autolog stamcellstransplantation (ASCT) fortfarande bör inkluderas i standardbehandling för de som bedöms tåla intensiv behandling. Här har en MRD-guidad studie visat att ASCT inte förbättrade progressionsfri överlevnad hos patienter som var MRD-negativa efter induktionsbehandling och att tandem-ASCT inte förbättrade resultaten jämfört med singel-ASCT för patienter som var MRD-positiva efter induktion. Prof Sonneveld spådde oavsett att användningen av ASCT troligen kommer minska i takt med ökad användning av bispecifika antikroppar och CAR-T cellsbehandling. Även vid myelom har bispecifika antikroppar (här riktade mot BCMA/ CD3) adderats till behandlingsarsenalen. Elranatamab (Elrexfio) och teclistamab (Tecvayli) är båda godkända i Sverige som 4:e linjens behandling vid myelom och används allt mer.
Även denna sessions diskussionspartner, överläkare Johan Lund från Karolinska Universitetssjukhuset, lyfte det praktiska och finansiella perspektivet. CAR-T cells behandling riktat mot BCMA (Carvykti) har nyligen godkänts av NT-rådet för behandling av myelom redan i andra linjen. Pieter Sonneveld hade förståeligt svårt att svara på frågan huruvida det är rimligt resursanvändande, både rent kostnadsmässigt, men också vårdplatsmässigt, att erbjuda CAR-T cellsbehandling redan i andra linjen. Frågan om potentiell bot lyftes också. Ännu finns inget svar, men svaret på ovanstående fråga blir förstås ett annat om bot vid myelom faktiskt visar sig vara möjligt. Det blir helt klart spännande att se hur detta fält utvecklats om några år.
Överläkare Stefan Deneberg, bitr överläkare Anna Ravn Landtblom, överläkare Martin Jädersten samt professor Courtney DiNardo med på länk från Texas i bakgrunden. Foto: BOSSE JOHANSSON
Överläkare Stefan Deneberg och överläkare Martin Jädersten till vänster modererade professor Courtney DiNardos (till höger) föreläsning om AML. Foto: BOSSE JOHANSSON
Orsaker till anemi
Nästa session presenterades av professor Wilma Barcellini från universitetssjukhuset i Milano och avhandlade autoimmun hemolys. Åhörarna fick en uttömmande genomgång av patogenesen vid AIHA och Wilma Barcellini betonade att en bidragande faktor till anemin vid AIHA kan vara en samtidig autoimmun attack på prekursorer i benmärgen, då ett adekvat retikulocytsvar också uteblir. Hon konstaterade vidare att AIHA är en mycket heterogen sjukdom med ett brett symptompanorama inkluderande alltifrån stroke till njursvikt till pneumoni, utöver anemin i sig.
Underliggande genes är också den varierad. Cirka 50 procent av alla fall bedöms vara idiopatiska medan underliggande lymfoproliferativ- respektive autoimmun sjukdom förklarar cirka 20 procent av fallen vardera. Resterande fall bedöms bero på exempelvis underliggande infektion, läkemedel och vissa solida tumörer.
Behandlingsalternativen har inte ökat i samma takt vid AIHA som vid andra hematologiska tillstånd. För varm AIHA (IgG-positiva) kvarstår kortison som förstahandsval, vilket ger behandlingssvar hos 75-80 procent av alla patienter. Vid otillräcklig effekt bör rituximab läggas till. Barcellini nämner också möjligheten till splenektomi vid varm AIHA, vilket potentiellt kan vara botande men är behäftat med en del långtidskomplikationer. Vid kall AIHA (C3d-positiva/IgM-positiva) rekommenderas varken steroider eller splenektomi, vilket beror på att hemolysen här drivs av komplementaktivering och fram för allt sker intravaskulärt. Den hämning av cellulär cytotoxicitet och extravaskulär hemolys i mjälten, som kortison ger, är således inte verksam mot kall AIHA. Kall AIHA har generellt sämre behandlingssvar och rituximab rekommenderas primärt, med tillägg av cytostatika såsom bendamustin vid otillräcklig effekt.
Vid refraktär sjukdom uppgav Wilma Barcellini att behandlingsval är svårare. Här finns ett otal, men små studier, på olika preparat med eventuell effekt, såsom BTK-hämmare, bortezomib och daratumumab. Glädjande nog finns också nya behandlingsalternativ i form av komplementinhibitorer. Exempelvis har C1-inhibitorn sutimlimab visat mycket god effekt. Nackdelen med dessa preparat är att de måste ges som kontinuerlig tills vidare behandling, då återfall noterats kort efter avslut. Wilma Barcellini förordade också erytropoetinstimulerande preparat som ett bra tillägg både vid kall och varm AIHA, särskilt till patienter med retikulocytopeni.
Slutligen lyfte Barcellini vikten av trombosprofylax, fram för allt för patienter med riskfaktorer för trombos samt hos de med förhöjt LD, samtidig infektion, transfusionsbehov, intravaskulär hemolys eller som behandlas med rituximab. Sammantaget således majoriteten av patienter med AIHA.
Svårt med differentialdiagnostiken
Denna session modererades av Christian Kjellander, överläkare vid Södersjukhuset. Han undrade om det finns några nya diagnostiska labprov för att underlätta differentialdiagnostiken vid hemolys. Svaret blev tyvärr nej. Däremot har metoderna för att mäta köldagglutinin förbättrats, vilket kan underlätta diagnostiken vid kall AIHA, även om titern i sig inte nödvändigtvis säger något om sjukdomens allvarlighetsgrad.
Eftermiddagen började med ett föredrag om MPN med professor Claire Harrison från Guy’s and S:t Thomas sjukhus i London. Stora framsteg avseende kunskap kring genes och evolution av MPN har skett de senaste åren. Det innebär möjlighet att i större utsträckning än tidigare påverka sjukdomens naturalförlopp, vilket i sig visat sig leda till bättre symtomkontroll och överlevnad.
Exempelvis har användande av interferon visat sig kunna reducera sjukdomsbördan, mätt i form av lägre variant allel frekvens av drivande mutation. Även användande av JAK2-hämmare såsom ruxolitinib tidigt i förloppet ger bättre effekt vid splenomegali och högre andel patienter med molekylärt svar. Även om flera nya, mer selektiva, JAK-hämmare nu finns tillgängliga menade prof Harrison att ruxolitinib fortsatt är en väldigt effektiv behandling och bör användas primärt. Den nya JAK-inhibitorn fedratinib kan däremot vara fördelaktig vid trombocytopeni som försvårar behandling med ruxolitinib. Likaså kan momelotinib vara ett bra alternativ hos patienter med uttalad anemi, där ruxolitinib inte har så stor effekt.
Antikroppar på väg
Ett exempel på hur snabbt fältet rör sig framåt är att det nu, bara tio år sedan mutationen CALR vid MPN upptäcktes, finns antikroppar riktade mot muterad CALR. Hittills har dessa antikroppar bara utvärderats i fas I-studier men man har där sett lovande effekt med snabb, tydlig minskning av trombocytos och lägre andel CALR-muterade megakaryocyter i benmärgen hos en stor majoritet av patienterna. Dessutom verkar preparatet tolerabelt med få biverkningar.
Med tanke på det kroniska förloppet av MPN är grundförutsättningen dock fortsatt “do no harm” och att behandla för att undvika långtidskomplikationer. I efterföljande diskussion, som leddes av biträdande överläkare Anna Ravn Landtblom från Karolinska Universitetssjukhuset, var man överens om att trippelnegativa ET patienter ofta inte bör behandlas. Troligen har en del av dessa patienter snarare sekundär trombocytos till följd av övervikt och exempelvis insulinresistens.
Överläkare Christian Kjellander till vänster, docent och specialistläkare Tove Wästerlid i mitten och överläkare Martin Jädersten till höger. Foto: BOSSE JOHANSSON
Innan beslut fattas bör dock bredare genpanel utföras för att vara säker på att det inte finns en annan sjukdomsdrivande mutation.
Dagen avslutades med en uppdatering om akut myeloisk leukemi (AML) med professor Courtney DiNardo från MD Anderson, Houston, Texas, USA. Även här dominerades presentationen av det stora antal nya preparat och behandlingsalternativ som nu finns vid AML. Många patienter med AML är äldre och tål inte intensiv induktionsbehandling. Här har introduktionen av azacitidin- venetoclax (AZA-Ven) revolutionerat behandling med många patienter som uppnår lång remission även om de inte är kandidater för intensiv cytostatika. Courtney DiNardo diskuterade förslag på hur AZA-Ven kombinationen kan optimeras ytterligare, exempelvis med hjälp av tillägg av ett riktat preparat beroende på patientens mutationssstatus, ex FLT3/ IDH1/IDH2-hämmare vid förekomst av sådana mutationer. Nyligen har även menininhibitorer (Revumenib) godkänts, vilket DiNardo tror kommer förbättra överlevnaden för patienter med den prognostiskt ogynnsamma mutationen KMT2A. DiNardo diskuterade också en ny cytostatikakombination med kladribin, lågdos cytarabin samt venetoclax (CLAV) som kan ses som ett “medelintensivt” val till patienter som inte tål intensiv cytostatikaterapi men där intensivare behandling än AZA-VEN behövs på grund av exempelvis ogynnsam genetik. Kombinationen har visat sig ge gott kliniskt svar och kan möjliggöra allogen stamcellstransplantation även hos patienter som inte bedöms tåla intensiv cytostatikabehandling. Nackdelen med CLAV-behandlingen är de ofta uttalade penierna som uppstår till följd av kladribinet, varför få patienter tål långvarig behandling.
I takt med den genetiska kartläggningen av AML är det tydligt att här finns många olika subtyper och DiNardo var tydlig med att hon tycker att behandlingen bör skräddarsys efter patientens specifika mutationsstatus. I stor utsträckning görs detta redan, med exempelvis tillägg av FLT3-inhibitorer till patienter med FLT3-mutation. Fortsatt finns dock vissa genetiska avvikelser, mot vilka riktad behandling saknas eller är otillräcklig, som är associerade med mycket dålig prognos. Exempel är MECOM rearrangemang eller biallelisk TP53-mutation. Här ska risk vs nytta med eventuell intensiv behandling noga övervägas.
Diskussionspartner var överläkare Stefan Deneberg vid Karolinska Universitetssjukhuset. Han ställde frågan om, och i så fall när, man vågar avsluta AZAven på patienter med bra svar på behandlingen. Här konstaterade Courtney DiNardo att hon inte vet, men att hon blir nervös när det avslutas för tidigt. Hon betonar att AZA-Ven inte har kurativt potential hos den stora majoriteten av patienter, varför hon själv brukar vara försiktig med att avsluta behandlingen.
Sammantaget fortsatt mycket nytt på den hematologiska arenan. Väldigt spännande men stundtals svårt för klinikern att välja bland alla tillgängliga terapiförslag. För samhället kommer den finansiella toxiciteten bli en utmaning. Otvetydigt är att framtiden ser ljusare ut för patienter med en hematologisk sjukdom. Som vanligt ser vi fram emot nästa års upplaga av Karolinska Hematology Seminar för fortsatta uppdateringar.
POST ESMO MELANOMA WEBINAR
We are delighted to invite specialists with interest for Melanoma to hear about the latest data presented at the ESMO congress. There will also be the opportunity to discuss and exchange thoughts on the topic.
Agenda
Chair: Kalle Mattila, MD, PhD, Comprehensive Cancer Center, Helsinki University Hospital and University of Helsinki, Finland
Speaker: Gustav Ullenhag, MD. PhD Professor at Department of Immunology, Genetics and Pathology; University of Uppsala, Sweden
16:00 Opening remarks – Kalle Mattila
16:05 Overview of ESMO data on Melanoma – Gustav Ullenhag
16:45 Questions & discussions – all
16:55 Closing remarks – Kalle Mattila
Best regards,
Veronika Kalhori
Medical Advisor
[email protected]
Please register here:
Evaluating CLL treatment efficacy
INVITATION
Evaluating CLL treatment efficacy: how to interpret progression-free survival, time to next treatment and MRD?
In recent years we have moved away from chemoimmunotherapy (CIT) toward the use of novel targeted agents, such as BTK and BCL2 inhibitors, which are now the mainstay of therapy both in the frontline and in relapsed settings.
In addition, detection of measurable residual disease (MRD) has emerged as a sensitive tool to assess disease burden following treatment, and is commonly included in most clinical trials, demonstrating prognostic value and capability to guide treatment duration, de-escalation and intensification of treatment to improve outcomes in terms of the balance between treatment efficacy and toxicity.
With this complete transformation of the treatment landscape for CLL, it could be essential to critically reassess traditional criteria for evaluating efficacy and safety. This could be especially important considering patients’ demand for a more inclusive endpoint: ‘the clinical benefit’.
The speakers will address these topics and discuss how they can be incorporated in the clinical setting.
Chairs: Prof. Per-Ola Andersson & Prof. Emerita Eva Kimby
Register
Date: November 17th, 2025
Place: Clarion Hotel Arlanda, Sweden, room Tokyo and via stream
Time: 17.15 -19.20, followed by light dinner for those participating live
Participate on site HERE
Participate online HERE
If you have any questions about the meeting, please contact Erik Bissessar, [email protected]
A warm welcome!
Lilly bekostar, i enlighet med LER, förtäring för deltagare på plats, lokalkostnad och föreläsararvode inom ramen för mötet.
Program
17.15 Welcome and introduction | Prof. Per-Ola Andersson
17.25 How we treat CLL patients today compared to in the past – a short walkthrough of how the guidelines have evolved | Prof. Emerita Eva Kimby
17.40 Minimal residual disease assessment in CLL – proxy for efficacy or guiding treatment? | Ass. Prof. Carsten Niemann
18.10 Redefining efficacy and safety endpoints for CLL in the era of targeted therapy | Prof. Stefano Molica
18.50 Panel discussion
19.20 Thank you and goodbye to online participants
19.30 Dinner
Eli Lilly Sweden AB | Box 721, 169 27 Solna 08-737 88 00 | www.lilly.com/se
PP-PT-SE-0054 Oktober 2025
En missionsdriven dag i Almedalen
Den 26 juni 2025 samlades ledande aktörer inom cancervård, politik, industri, forskning och civilsamhälle under Almedalsveckan i Visby för Cancer Mission Day 2025. Evenemanget, som arrangerades av Nollvision Cancer i samarbete med Testbed Sweden Precision Health Cancer, var en heldag som satte framtidens cancervård i centrum. Under dagen diskuterades både utmaningar och möjligheter för att bygga en mer jämlik, innovativ och hållbar cancervård, i linje med EU:s övergripande Cancer Mission.
Med ett omfattande program som sträckte sig från seminarier och paneldebatter till workshops och nätverksmöten, var dagen en möjlighet för alla aktörer att diskutera aktuella frågor. Fokus låg på att definiera konkreta vägar för att förbättra cancervården genom samverkan mellan vårdpersonal, patienter, myndigheter och industrin. ”Vi har nått en kritisk punkt där vi måste gå från ord till handling. Cancervården behöver systemförändringar för att säkerställa jämlikhet och tillgång till de senaste behandlingsmöjligheterna för alla patienter,” konstaterar Ebba Hallersjö Hult, medgrundare av Nollvision Cancer och en av arrangörerna.
Jämlik cancervård börjar med fakta
Dagen inleddes med seminariet ”Rättvis cancervård börjar med fakta – så mäter vi oss till jämlikhet”. Här belystes de betydande skillnader som finns i tillgången till cancervård beroende på geografi, socioekonomi och sjukdomstyp. Paneldeltagarna, däribland Kjell Ivarsson, nationell cancersamordnare vid Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), enades om att de ojämna förutsättningarna i vården inte kan kvarstå om vi ska uppnå rättvis cancervård.
I ett engagerat samtal pekade Jonas Edström från Roche på att ”Fakta är grunden för förändring”. Han lyfte fram vikten av att ha systematiska mätningar och transparens i data för att identifiera och minska de skillnader som finns i vården. Maria Thell från Ung Cancer påpekade att patienter i yngre åldrar ofta ”faller mellan stolarna” och får en sämre vård beroende på var de bor.
En annan viktig aspekt som diskuterades var användningen av genomisk profilering och modern terapi, där Mef Nilbert, professor vid Lunds universitet, betonade att ”vi måste implementera nya behandlingar likvärdigt i hela landet, för annars går vi miste om deras fulla potential.”
Sverige i frontlinjen: precisionsmedicin och kliniska studier
Eftermiddagen fortsatte med seminariet ”Sveriges väg till frontlinjen – precisionsmedicin, kliniska prövningar och globalt ledarskap”. Här diskuterades hur Sverige kan ta ledningen inom precisionsonkologi. Trots att Sverige har mycket att erbjuda i form av avancerad diagnostik och forskning, påpekade talarna att vi är i riskzonen att halka efter om vi inte snabbt implementerar nationella strukturer för kliniska studier.
Richard Rosenquist Brandell, professor vid Karolinska Institutet, betonade vikten av att integrera olika aktörer – vård, industri och akademi – för att skapa en enad front. ”Genom att kraftsamla och överbrygga dagens stuprör kan vi skapa nationella plattformar för att snabbt omsätta forskning till patientnytta”, sa han.
Ebba Hallersjö Hult från Nollvision Cancer påpekade också att den största vinsten för patienter i framtiden kommer att vara tillgången till fler kliniska prövningar: ”Fler studier innebär snabbare väg till behandlingar för patienter, och det är där Sverige måste satsa för att vara globalt konkurrensfähig.”
Barncancervård – kvalitet och nya möjligheter
Ett av de mest känsloladdade samtalen på Cancer Mission Day handlade om barncancervård. I Sverige överlever idag 85 % av de barn som drabbas av cancer, men många får allvarliga biverkningar av behandlingarna. Detta lyftes av Pernilla Grillner, barnonkolog och ordförande för sektionen för pediatrisk onkologi/ hematologi.
”Det handlar inte bara om att rädda liv – vi måste också rädda livskvaliteten”, sa Grillner, och fortsatte: ”Det är dags att utveckla nya och mer skonsamma behandlingar för barn, så att vi inte offrar framtiden för dessa unga människor.”
Panelen var enig om att Sverige behöver stärka sitt deltagande i internationella kliniska studier för barn, så att nya behandlingar snabbare kan komma till de unga patienterna. Britt-Marie Frost, forskningschef på Barncancerfonden, betonade vikten av att prioritera forskning och finansiering för att utveckla skonsammare behandlingar för barn.
Gunilla Andrew-Nielsen från Läkemedelsverket påpekade att regulatoriska processer behöver snabba upp, så att barn inte behöver vänta så länge på behandlingar som redan är godkända för vuxna. Enligt Andrew-Nielsen tar det ofta över sex år innan nya cancerläkemedel som godkänts för vuxna blir tillgängliga för barn.
FORCE – ny internationell cancersatsning för svårbehandlad och sällsynt cancer
Genom det nystartade forskningskonsortiet FORCE ska 14 cancerorganisationer från hela Europa – däribland Barncancerfonden och Cancerfonden – forma ett gemensamt program för kliniska prövningar inom svårbehandlad och sällsynt cancer.
I början av juli samlades deltagarna i FORCE-konsortiet i Paris för att fortsätta arbetet med att utforma projektet och de planerade utlysningarna. Foto: MARIE-AMÉLIE JOURNEL
Bakom initiativet står Europeiska kommissionen, som inom ramen för Cancerplanen investerar 3,35 miljoner euro i ett fyraårigt samarbete mellan några av Europas mest etablerade cancerorganisationer. Syftet är att utforma en hållbar modell där ideella aktörer driver och finansierar pragmatiska kliniska prövningar – det vill säga studier som är anpassade till verkliga kliniska miljöer, och utgår från patienternas mest akuta behov.
– För barnonkologin med många sällsynta diagnoser och på nationell nivå ofta små patientgrupper så är internationell samverkan en nödvändighet. Genom denna gemensamma utlysning kan vi samla resurserna och på så sätt ge bättre förutsättningar än som enskilda organisationer var för sig, säger Kerstin Sollerbrant, senior expert på Barncancerfonden.
Fokus på sällsynta och svårbehandlade cancerformer
Ideella aktörer har inte samma behov av kommersiella incitament som exempelvis läkemedelsindustrin. Inom FORCE konsortiet ligger fokus på att möjliggöra forskning med lågt kommersiellt intresse men som ger stor nytta för patienten och som relativt snabbt kan bidra till förbättringar i den kliniska rutinsjukvården. Genom samarbetet inom FORCE vill de deltagande cancerorganisationerna bidra till en långsiktigt hållbar struktur för finansiering av kliniska studier som i dag inte blir av inom det traditionella forskningssystemet.
– Det handlar om att ta det ideella engagemanget till nästa nivå. Vi ska inte bara stötta forskning i våra egna länder utan genom internationellt samarbete vaska fram de projekt som har bäst möjlighet att göra skillnad och ta fram evidens där dagens kunskapsluckor finns, säger Kerstin Sollerbrant.
Det kan innebära att Barncancerfonden stöttar projekt även om inga svenska forskare deltar.
– Forskning är resurskrävande. Svenska forskare kanske inte har möjlighet att starta eller ingå i något samarbetsprojekt just nu men vi vet att forskningsresultaten kommer svenska barn till godo ändå, menar Kerstin Sollerbrant.
Forskare avslöjar dold mekanism som driver spridning av kolorektalcancer
En ny studie visar hur ett protein som normalt styr embryonal utveckling istället kan göra kolorektalcancer mer aggressiv. Upptäckten av forskare vid professor Claudio Cantùs laboratorium vid Linköpings universitet öppnar för nya behandlingsstrategier som kan bromsa cancern utan att skada frisk vävnad.
Under många år har professor Claudio Cantùs forskargrupp vid Linköpings universitet studerat en av de viktigaste signalvägarna under embryonal utveckling – den så kal lade Wnt-signaleringen. Wnt är en molekyl som celler utsöndrar för att kommunicera. När Wnt binder till en receptor på cellytan startas en serie biokemiska händelser som styr cellernas beteende på ett förutsägbart sätt. En receptor på cellytan kan känna av det extracellulära Wnt-proteinet och initiera en serie biokemiska händelser inne i cellen som på ett deterministiskt sätt styr dess beteende. Wnt-signalering är avgörande för utvecklingen av i stort sett alla vävnader och organ under embryogenesen. Det är därför många utvecklingsbiologer är intresserade av denna signalväg och försöker kartlägga dess mekanismer och funktioner.
Middag med Cantù-labbet. Tamina Weiss (andra från vänster), Simon Söderholm (fjärde från vänster) och Amaja Jauregi-Miguel (första från höger) är huvudförfattarna till studien.
Wnt:s roll i tarmens stamceller och cancer
Wnt-signalering är inte bara viktig under embryonal utveckling. Den bibehåller också proliferation och identitet hos stamceller i tarmens epitel. Just denna funktion gör att Wnt-signalering, om den är felreglerad och konstitutivt aktiv, kan driva bildningen av polypösa adenom – det första steget mot aggressiv kolorektal cancer.
Vi bär alla på två kopior av en gen som heter APC, vars proteinprodukt fungerar som en broms på Wnt-signaleringen. När APC är muterad blir Wnt-signaleringen konstitutivt aktiv, och tillståndet Adenomatous Polyposis Coli (genen är uppkallad efter sjukdomen) utvecklas. Denna kunskap har vi haft sedan början av 1990-talet. Trots detta har det visat sig extremt svårt att blockera den onkogena Wnt-signaleringen. En avgörande anledning är att en sådan blockad visserligen kan döda cancern, men också förstöra tarmens stamceller – vilket kan leda till döden genom oförmåga att smälta mat, en ännu snabbare död. En ny upptäckt vid Linköpings universitet kan dock förändra detta scenario.
TBX3 – ett oväntat samband med cancer
Cantùs forskargrupp har nu identifierat ett protein, TBX3, som verkar spela en roll i kolorektala cancerceller men inte i friskt tarmepitel. TBX3 är en transkriptionsfaktor, som är ett protein som binder till DNA i närheten av andra gener för att reglera deras uttryck och som tidigare har kopplats till embryonal utveckling av armar, hjärta och bröstkörtlar. Det kom därför som en överraskning när forskarna i Cantùs laboratorium upptäckte att TBX3 även är aktivt i kolorektala cancerceller, där det gör dem mer benägna att bilda metastaser.
Tumörens dolda kraftverk: Mitokondrier som nya terapimål vid melanom
I decennier har vi fokuserat på Warburg-effekten – tanken att cancerceller främst utnyttjar glykolys även i närvaro av syre. Men under de senaste åren har bilden vidgats: mitokondrierna är inte bara ”cellens kraftverk”, utan agerar också som signalcentraler som styr tillväxt, överlevnad och immunförsvar. I många tumörer ser vi hur mitokondriell energiomvandling och produktion av reaktiva syreradikaler (ROS) samspelar för att driva snabb proliferation och undvika apoptos. Dessutom kan mitokondriella signaler hämma immuncellernas förmåga till igenkänning och destruktion av tumörceller.
Melanom är en särskilt illustrativ modell för detta ”dolda” mitokondrieberoende. Både BRAF- och NRAS-mutanta melanom aktiverar PGC-1α-vägen – en huvudregulator av mitokondriell biogenes – vilket leder till ökad oxidativ fosforylering (OXPHOS)-aktivitet och ett kraftfullt antioxidantförsvar. Resultatet är en djupt rotad metabola flexibilitet där tumören kan växla mellan glykolys och mitokondrieandning, vilket både understöder aggressiv tillväxt och skapar motståndskraft mot behandling.
Melanomets omfattning och immunförsvar
År 2023 rapporterades 5 490 nya fall av malignt melanom i Sverige, vilket motsvarar en åldersstandardiserad incidens på 53,7 fall per 100 000 invånare hos män och 45,9 per 100 000 hos kvinnor. Trots ökad upptäckt är dödlighete förhållandevis stabil; 521 personer avled i melanom under 2023, motsvarande cirka 500 dödsfall per år.
Melanom är en av de snabbast växande cancerformerna i Sverige och utgör en betydande klinisk utmaning i avancerade stadier. Införandet av immuncheckpoint- hämmare (t.ex. anti–PD-1/CTLA-4) har revolutionerat behandlingen och förbättrat långtidsöverlevnad, men upp till en tredjedel av patienterna svarar inte på behandlingen, eller utvecklar resistens över tid. Detta beror delvis på immunosuppressiva mekanismer i tumörmikromiljön där mitokondriella signaler hämma T-cellernas aktivitet och antigenpresentation.
Tillsammans understryker dessa siffror behovet av nya strategier som inte bara riktar sig mot tumörceller, utan även kan modulera immunförsvaret för att övervinna behandlingsresistens.
Jeovanis Gil och forskargruppen på avdelningen för translationell medicin vid Lunds universitet. Foto: FILIP ÅRMAN
Mitokondriernas hemliga avtryck i melanom
Genom omfattande proteomiska analyser av 151 melanomtvävsprover jämfört med omgivande icke-tumörceller kunde vi kartlägga en tydlig ”mitokondriell signatur”. Tumörcellerna visade konsekvent uppreglering av både mitoribosomala proteiner och alla fem OXPHOS- komplex, vilket speglade ökad energiomvandling och proteinproduktion inuti mitokondrierna. Denna pro¬teomiska fingerprint var särskilt framträdande i metastaserande och behandlingsresistenta prov, där mitokondriernas roll som drivmotor för tumörens överlevnad blev tydlig.
För att säkerställa att vi inte bara såg en artefakt i vårt eget material jämfördes resultaten med offentliga TCGA-transkriptomdata från 430 melanomprover. Där bekräftades samma mönster: gener kopplade till elektrontransportkedjan och mitokondriell translation var starkt överuttryckta i aggressiva tumörer. Detta korsvaliderade fynd förhöjer både studiens tyngd och relevans, och pekar mot en grundmurad mitokondrieberoende i melanom som vi nu kan utnyttja i jakten på nya behandlingsstrategier.
Försök i prekliniska cellmodeller visar mitokondriell sårbarhet
I våra prekliniska studier visade kliniskt godkända antibiotika, såsom doxycyklin, tigecyklin och azitromycin, en tydlig antiproliferativ effekt i melanomcellinjer utan att påverka friska melanocyter. Effekten förklaras av att antibiotika riktar in sig på mitokondriella ribosomer, vilket slår ut tumörcellernas förmåga att syntetisera nödvändiga mitokondrieproteiner – en mekanism som vi bekräftade med proteomiska analyser. Dessa analyser visade markant minskade nivåer av både mitoribosomal subenhet och mitokondrie-kodade proteiner efter behandling, vilket styrker att cellernas inre ”kraftverk” faktiskt tystades ned.
Parallellt utvärderade vi små molekyler som hämmar elektrontransportkedjans komplex I–V (VLX600, IACS- 010759 och BAY 87-2243). Även dessa gav dose‐beroende tillväxthämning i melanommodeller utan större cytotoxicitet i friska celler, och proteinprofilering bekräftade omfattande blockering av OXPHOS och cellernas energimetabolism [Figur 1B].
Att kombinera mitokondrie-riktade läkemedel med etablerade BRAF-/MEK-hämmare eller immuncheckpoint- blockad framstår som en lovande strategi för att övervinna resistens. Eftersom både antibiotika och OXPHOS-hämmare redan är i kliniskt bruk eller sena prövningar, kan vi snabbt gå vidare till kliniska studier och på så sätt erbjuda nya behandlingsalternativ för patienter med behandlingsresistent melanom.
AI-stöd kan bidra till att hitta tidig cancer – redan på vårdcentralen
Hur kan artificiell intelligens hjälpa läkare på vårdcentralen att fånga upp tidiga tecken på cancer, redan innan symtomen blir tydliga? Det har allmänläkaren och forskaren Elinor Nemlander undersökt i sin avhandling. Där visar hon att AI-stöd kan spela en viktig roll för tidig upptäckt av cancer i primärvården. Speciellt när symtomen är vaga och återkommande.
Som allmänläkare möter man ofta patienter med diffusa symtom och det är inte alltid helt enkelt att avgöra vilka som snabbt bör utredas vidare och vilka som antagligen är friska. Samtidigt är det just till primärvården som de flesta vänder sig först med sina tidiga tecken på cancer. Men dessa tecken är ofta ospecifika som trötthet, värk, hosta eller förändrade tarmvanor – symtom som var för sig också kan bero på helt andra sjukdomar än cancer.
Detta fick allmänläkaren Elinor Nemlander att börja fundera på hur man kan förbättra tidig upptäckt av cancer redan på vårdcentralen. I början av 2025 disputerade hon med sin avhandling ”Early Cancer Detection Through Symptoms and Signs” vid Karolinska institutet.
– Min avhandling handlar om hur vi kan förbättra tidig upptäckt av cancer via symtom och fynd. Eftersom de flesta patienter, innan de fått en cancerdiagnos, först söker vård på vårdcentralen, ville jag undersöka hur symtom, diagnoskoder och laboratorievärden kan användas för att förutse cancer i ett tidigt skede.
Det började redan 2017 när Elinor arbetade med att fortbilda vårdpersonal i primärvården om cancer och standardiserade vårdförlopp, SVF. Då slogs hon av hur mycket evidens som saknades i deras kontext och att forskningen de lutade sig emot främst var från sekundärvården.
– Mycket av den kunskap som sprids bygger på patienter i en sjukhusmiljö och passar inte alls i den verklighet vi möter i primärvården. Ta till exempel hosta – på en lungonkologisk enhet är det förstås mycket mer prediktivt för cancer än vad hosta är på en vårdcentral.
Elinor Nemlander har även själv i sitt jobb som allmänläkare på vårdcentral mött många patienter där en tidigare diagnos hade gjort stor skillnad.
– Jag tror att jag talar för många inom läkaryrket när jag säger att det finns en generell oro hos oss allmänläkare att missa cancer hos våra patienter. Det är inte jätteovanligt med cancer på en vårdcentral, men varje enskild cancerdiagnos är desto ovanligare och man vill varken överutreda eller missa någon patient, säger hon och fortsätter:
– Jag har haft patienter där diagnosen kom sent trots att de sökt flera gånger, och andra där vi hann fånga upp sjukdomen i tid. Allt detta väckte frågor hos mig om vad vi kan lära av mönster i data.
Behovet av bättre stöd i den kliniska bedömningen, speciellt i primärvården, blev därför en naturlig utgångspunkt för hennes forskning. Att missad eller fördröjd diagnos av cancer är en av de vanligaste Lex Maria-anmälningarna är ytterligare en parameter i hennes beslut att forska vidare på området.
– Jag vill bidra med kunskap som kan ligga till grund för framtida beslutstöd och på sikt hjälpa läkare att flagga patienter med hög risk för cancer tidigare, utan att öka antalet onödiga utredningar, säger Elinor Nemlander.
