Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

”Vi ligger egentligen ganska dåligt när det kommer till långlevnad i Sverige”

Även om cancer är vanligaste dödsorsaken i flera regioner, dör allt färre av cancer. Ändå lever vi inte till 120 år.

– Att ha bra och fler friska år och mening, det borde forskningen handla om mer, säger Karin Modig, longevityforskaren, i ett samtal om livet och döden.

Text: Hanna Brodda

Inom longevityforskningen delar man upp livet och dödligheten i olika kategorier. Dels finns det ett relativt nytt foskningsområde kring de fåtal som lever extremt länge och så finns medellivslängd och förväntad livslängd. De två sista är siffror som kryper upp i takt med att länder blir mer stabila och får ökad kunskap från nästan alla forskningsområden. I Sverige har vi inga nu levande supersenteinarians, det vill säga människor som lever efter 110 år, men medellivslängden har vi jobbat mycket med.

– Vi är egentligen ganska dåliga på långlevnad i Sverige. I ett internationellt perspektiv lever våra äldsta mer än 10 år kortare än vad de gör i de länder där de lever allra längst.

Onkologi i Sverige träffar Karin Modig utanför Scheele-laboratoriet, en av de röda tegelbyggnaderna i det gamla Karolinska Institutet-området, och vi går in. Här finns ingen öppen planlösning eller inbyggda områden för spontan samverkan. Här finns bara rum och utrustning för forskaren att komma fram till ny kunskap. I ett av dessa korridorer sitter docent Karin Modig och hennes forskargrupp.

– Ja det är gamla labb som är delvis ombyggda, eller i alla fall används till kontor i dag, men jag gör inga labb-tester i min forskning, så det fungerar bra, säger hon ödmjukt.

Trots att lokalerna ger en känsla av en svunnen tid, är Modigs forskning i den absoluta fronten av futuristisk existentiell utforskning. Den handlar om hur gamla vi egentligen kan bli.

När Karin Modig bröt fingret fick det stora konsekvenser för hennes livskvalitet, tycker hon, och hennes forskning visar just det. För gamla människor kan en fraktur till och med vara livsfarlig, en höftfraktur ökar risken att dö med 25 till 30 procent.

Avdelningen heter institutet för miljömedicin och Karin Modig är epidemiolog. Det vill säga expert på läran om hur sjukdomar och hälsotillstånd sprids, orsaker och effekter i en population. Modigs forskning är i huvudsak baserad och fokuserad på Sverige och svenska förhållanden. En stor del av hennes forskningsanslag kommer från Forte, som ger anslag för att öka kunskap om vårt land. Men samarbeten pågår. Efter ett par år vid Max Planck i Tyskland har Modig fortsatt flera projekt som pågår med kollegorna där, vilket inkluderar en doktorand som Modig handleder från Sverige. En annan studie som redan rönt uppmärksamhet är ett större projekt med Japan, där delar av resultaten redan publicerats. Även i Edinburgh och USA pågår gemensamma studier.

– Ja, tyvärr fick vi nej på den stora ansökan för projektet med 100-åringar från Forte och Vetenskapsrådet, och det var tredje gången vi sökte anslag för det. Det var jättetråkigt.

Det forskningsprojektet som inte fick anslag nu hade rubriken Passways to exceptional longevity.

… det låter som ett ämne som skulle ha jätteintresse från allmänheten?

– Ja, det tror jag. Men det är inte alltid så att det samverkar. Jag tror att de anser att 100-åringar är ett för smalt fält, men tanken är ju att titta på de äldre för att se och lära för yngre grupper.

Svenska och till exempel Japan – har vi samma orsak till att vi lever länge?

– På det stora hela lever vi i västvärlden längre. Det är samma orsaker mellan länderna och det är hur vi hanterar hälsan,

I huvudsak är det tre faktorer som gör att vi fått en ökad förväntad livslängd i hela västvärlden, förklarar Modig. Det är att vi undviker sjukdomar, vi skjuter upp och blir sjuka senare, det vill säga försenar sjukdom och vi överlever sjukdomar. Tidigare var det barnadödlighet som gick ner och vissa grundläggande levnadsförhållanden som förbättrades, men nu är det fokus på hälsa som gör att vi lever längre.

I Sverige har vi en hyfsad medellivslängd i en internationell jämförelse. Förväntade livslängden ligger på cirka 82,3 år för män och 85,4 år för kvinnor, enligt den senaste statistiken från SCB. Det ligger inte alltför långt efter Japan, där förväntad livslängd för kvinnor är 87,1 år och för män 81,1 år.

För att öka medellivslängden, från dagens 85 år i snitt för kvinnor, till exempelvis 87 år, ser Karin Modig inte någon enkel lösning. Bäst hävstångseffekt på medellivslängden får ett land som blir bättre på att räddar barnen. Att rädda liv tidigt. Det skulle dock inte hjälpa i Sverige, då vi redan ligger på en internationellt låg nivå i barnadödlighet.

De flesta överlever barndomen och lever fortfarande vid 50 och 60 år. Det är först vid 80-årsåldern som vi kan börja göra skillnad och vinna liv.

– Det tycks som om vi ligger lite sämre till när det kommer till att rädda livet på 80-åringarna. Här har vi högre dödlighet än till exempel befolkningen i Frankrike, förklarar Karin Modig.

För Karin Modig tycker hon personligen att det skulle vara trevligare att undvika sjukdomar, men det är inte lätt på en befolkningsnivå. Då återstår att bli bättre på att behandla de sjukdomar som uppstår.

– Jag är inte säker på att det längre är en sjukdom som vi då borde gå på och försöka påverka överlevnaden i. Vi har kommit så jättelångt inom cancer, även jättelångt inom hjärta-kärl.

Cancer har seglat upp som den vanligaste dödsorsaken i flera regioner, bland annat Stockholm, Gotland och Uppsala.

– De siffrorna beror på att vi har blivit mycket bättre på att undvika död i de andra sjukdomarna, som hjärta-kärl. Risken för förmaksflimmer, hypertoni och risken för hjärtsvikt har inte förändrats, inte till det bättre i alla fall, men vi har blivit bra på att behandla dem. Det gör att vi inte längre dör i dessa sjukdomar på samma sätt som tidigare. Det blir inte hjärtinfarkt eller stroke av de där riskfaktorerna längre.

”Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras  iv blir långt. Är det hälso- och sjukvården eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på”, säger Karin Modig.

Med cancer är det lite knepigare, eftersom patienten får sin diagnos och sedan lever med den. Läkemedlen blir snällare och fler klarar av biverkningarna, samtidigt som de blivit mer effektiva, konstaterar Modig.

Sverige skiljer sig mer från Japan när det kommer till de riktiga långlevarna. De saknas i Sverige.

– De lever extremt länge i Japan, framförallt kvinnor. Där ligger vi i Sverige, framför allt kvinnorna, ganska dåligt i internationella jämförelser, förklarar Modig.

I världen är det Japan som toppar statistiken när det handlar om antal av befolkningen som blir över 110 år, så kallade supercentenarians. De allra äldsta människorna, de över 120 år, kommer också ofta från just Japan.

– Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras liv blir långt. Är det hälso- och sjukvård eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på.

Japanska män och svenska män är inte så olika, men tittar vi på kvinnorna är det stor skillnad, förklarar Modig.

– Svenska män lever väldigt länge i internationell jämförelse. Det tror vi framför allt har med att få män röker.

Det är bland kvinnorna den stora skillnaden i förväntad och extrem livslängd och förekommer.  Framför allt när det kommer till segmentet sköra äldre. En skör äldre kvinna i Japan lever längre än en lika skör kvinna i Sverige. En skör äldre definieras som en person som kan ha haft tidigare sjukdom och överlevt, eller som lever med en eller flera sjukdomar. En person som ofta är i behov av vård- och omsorg.

– Människor som behöver vård och omsorg sent i livet, hur ser det ut för dom och är det där som de stora skillnaderna uppstår, har vi frågat oss, berättar Modig och bryter ner frågan i ett antal hypoteser:

– Det kan bero på flera saker, att de får vård tidigare, eller mer intensivt, eller att vård- och omsorg för äldre faktiskt är bättre i Japan än i Sverige. Eller alla de tre faktorerna som samverkar, det vet vi ännu inte.

Det kanske vi inte får veta då, om ni inte får anslag att forska med?

– Nej, det är klart att det är ledsamt, men vi kommer inte att lägga ner de här projekten. De får ta den tid det tar helt enkelt.

Även om anslagsgivarna inte är intresserade av hur vi ska öka livslängden, är vi vanliga dödliga nyfikna. I juni hölls stora longevity-konferensen Super human i Stockholm och Dont Die-rörelsens skapare Bryan Johnson har nu två miljoner följare på Instagram med profil-texten: “We may be the first generation who won’t die”.

Varför har vi en longevity-trend just nu, tror du?

– Rent allmänt är det den demografiska kurvan som ändrats. Mer än hälften av befolkningen är äldre och den utvecklingen kommer bara att fortsätta. Äldre får allt större behov i vården och det blir en viktig fråga för samhället att ta ställning till. Men hela det det här med Dont die-rörelsen, som är för en lite snävare krets, varför den blivit hipp nu plötsligt, det vet jag inte. En faktor är väl de medicinska framstegen, det har aldrig funnits så mycket teknik involverad för att förlänga livet.

Jag tittar förväntansfullt på henne och hon fortsätter trevande ett resonemang som utgår i funderingar och inte hårda fakta.

– Det kan ha att göra med en rädsla att dö. Vi människor verkar bli allt mer neurotiska, ju mer tid vi har. Tiden i sig gör att vi oroar oss för det som kommer sedan, istället för att överleva dagen.

– De som är tongivande i den rörelsen är ofta välbeställda yngre eller medelålders män, det talar för att man har tid och pengar att fokusera på något som kan komma långt senare.

Är longvity-trenden en klassfråga?

– Ja, delvis kanske. Om vi tittar på vilka som är de stora förespråkarna för ämnet, i sociala medier, är det inte sällan vita medelålders miljardärer. Det här är inget vi forskar på, men det är ett intressant fenomen, säger Modig.

För Karin Modig är det mindre intressant att öka livslängden till mer än de nu 122 år, som den ålder den längst levande personen uppnått i modern tid. Hon tycker istället att vi ska forska och förstå hur de år vi har ska bli bra, hela vägen till slutet.

Sjukdomar i hjärta och kärl har länge varit det som toppar dödsorsaksregistren, men hanteringen av cancer och hjärnans sjukdomar är lika viktigt för långlevnadsforskaren. Karin Modigs forskning visar att långt fler lever med demens eller förstadium till demens, utan att känna till det. Vad teamet gjorde var att jämföra register med patienter med diagnos och screening av demens och kognitiv svikt och annan befolkningsstatistik. Slutsatsen var att underdiagnos förekommer i alla grupper, men att vissa grupper hade högre nivå av underdiagnos. Fler som lever ensamma, saknar diagnos. Det tror Modig har att göra med att ingen nära finns som kan spegla de kognitiva bristerna. Snarare än att till exempel tro att ensamhet skulle vara en ökad risk att få demenssjukdom. Underdiagnos har ett stort problem. Det är att utan diagnos får patienten heller ingen behandling.

Karin Modig jobbar på institutet för Miljömedicin som ligger i en av de gamla byggnaderna vid Karolinska Institutet.

En möjlig orsak som Modig spekulerar kring är att det här är sjukdomar som hanteras av olika professioner inom vården, det kan leda till att ingen har det totala ansvaret för behandlingen. Det vill säga en läkare kan vara inkopplad vid en akut insats, sedan finns en primärvårdsläkare och sedan kanske en specialistläkare för andra sjukdomar.

– Vi har sett att olika professioner inom vården är en försvårande faktor som kan leda till underdiagnos och bristande behandling, säger  Karin Modig, men djupare kunskap än så har vi inte ännu kring orsakerna.

Att bryta höften eller lårbenet är också en riskfaktor för dödlighet. Modigs forskning visar att risken att dö är förhöjd, upp till 25 till 30 procent, ett år efter en höftfraktur. Att behandla osteoporos kan därför också ge längre liv och ökad livskvalitet.

– Frakturer är ett underskattat problem, med tanke på vilken inverkan det har på livet, för en gammal person. Det kan ge långvarig smärta och rädsla att röra på sig.

Sammantaget, för de allra flesta av oss handlar livskvaliteten om att hålla sig frisk, och fri från allvarlig sjukdom, i den senare delen av livet. För att förstå en individs möjligheter att få ett sådant liv använder sig forskarna inom långlevnad en pajmodell. Att livet är en komplex helhet av livsstil, gener och tur. En person kan få cancer av att röka, beroende på hur pajen i övrigt ser ut, medan en annan klarar rökningen.

– Bland supercentenarians ser vi väldigt få gemensamma nämnare i livsstilen. Någon har varit vegetarian i hela livet, och någon annan har mest ätit kött, och det visar att för den som blir så gammal, det vill säga över 110 år, då verkar det vara mest slump, eller gener.

Eller ikigai (det japanska uttrycket för att hitta/göra mening och sin grej)?

– Nja, jag tror inte på det som en faktor till ett exceptionellt långt liv, men jag tror på det för att leva väl. För att ha ett gott liv.

Främsta orsaker till längre liv

• Vi undviker sjukdom.
• Sjukdom kommer senare i livet.
• Vi överlever sjukdom.

Maxålder – satta åldersrekord i världen:

Japan 122
USA 115
Frankrike 113
UK 112
Sverige 108–110

Onkologi i Sverige nr 1 2026

Årets första nummer av Onkologi i Sverige 2026 finns ute nu! Numret rymmer en bredd av perspektiv från svensk och internationell cancervård, där forskning, klinik, patientberättelser och policyfrågor möts i ett gemensamt fokus på utveckling och kvalitet.

Onkologi i Sverige Nr 1 2026

I detta nummer får vi möta Sara Nilsson, en av grundarna till Dumpen, vars behandling finansierades av vänner och följare genom crowdfunding. Vi får läsa om ett patientfall som väcker frågor om jämlik tillgång till avancerad behandling och om hur sociala medier kan spela en avgörande roll när det offentliga systemet inte räcker till.

I en fördjupande artikel om tidig cancerupptäckt i primärvården skriver Elinor Nemlander, läkare och specialist i allmänmedicin, om vikten av systematik och realistiska förutsättningar för att förbättra diagnostiken. Här belyses hur primärvårdens roll är central för att upptäcka cancer i ett tidigt skede och vilka utmaningar som finns i vardagens kliniska arbete.

I en intervju träffar Jan Andreason Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin vid Skånes universitetssjukhus. Tillsammans går de igenom hur behandlingsvalen i praktiken formas av histologi, PD-L1-nivåer och ekonomiska överväganden. Ronny Öhman delar med sig av sina erfarenheter från svensk sjukvård och resonerar kring NT-rådets rekommendationer, aktuella kombinationsbehandlingar och de brister och kostnadsfrågor som präglar dagens kliniska verklighet.

I en artikel om behandling skriver Gunnel Lindström om CAR-modifierade celler och utvecklingen från science fiction till klinisk vardag. Gunilla Enblad och Mats Jerkeman berättar om utvecklingen och hur tekniken har förfinats och hur den idag används i rutinsjukvård, samtidigt som nya utmaningar kring tillgänglighet och organisation kvarstår.

Vi hoppas att du som läsare finner både fördjupning och nya perspektiv i detta nummer.

Trevlig läsning!

Du hittar det senaste numret som digital tidning HÄR och som PDF HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.

Vikten av tidig cancerupptäckt i primärvården – att hitta signalen i bruset

Tidig cancerupptäckt är mer än screening. Screening räddar liv, men fångar långt ifrån alla cancerfall. Här har primärvården en avgörande roll. De flesta patienter som får en cancerdiagnos har sin första kontakt i primärvården.

De flesta som misstänker cancer och tar kontakt med vården, har inte cancer. Det gör tidig upptäckt till en balansgång: vi vill hitta signifikant cancer tidigare, men utan att överutreda så att resurser trängs undan och patienter utsätts för onödiga risker.

Som allmänläkare möter jag dagligen den här paradoxen. En enskild cancerdiagnos är ovanlig på vårdcentralsnivå, men cancer som fenomen är inte ovanligt. Utmaningen blir därför inte bara att “tänka cancer”, utan att göra det på ett sätt som är systematiskt, jämlikt och realistiskt i en verksamhet där tid, kontinuitet och diagnostiska resurser är begränsade.

För ungefär ett år sedan disputerade jag på hur symtom, fynd och vårddata kan bidra till tidigare upptäckt av cancer med avhandlingen Early Cancer Detection Through Symptoms and Signs på Karolinska Insitutet. Min avhandling utgick från en enkel fråga: går det att använda den information som redan finns i vården, symtom, diagnoskoder, laboratorievärden och vårdkontaktmönster, för att bättre identifiera patienter med förhöjd cancerrisk i primärvården?

Syftet är inte att skapa ett diagnosverktyg, utan att utveckla riskbaserade varningssignaler som kan stödja kliniskt beslutsfattande, en ”heads-up” när kombinationer av fynd eller trender över tid gör att cancer bör finnas högre upp i differentialdiagnostiken.

Sedan dess har min forskning breddats, men med samma mål: att hjälpa primärvården att hitta rätt patienter tidigare, utan att driva fram mer överutredning och undanträngning.

Från selekterade patienter till verklig primärvård

I min avhandling studerade vi bland annat patienter med misstänkt lungcancer som remitterats till lungonkologisk mottagning. Innan de fick sin bedömning fick de svara på en omfattande symtomenkät. Vi undersökte om kombinationer av symtom och upplevelser kunde förutsäga vilka som faktiskt hade lungcancer. I analyserna tog vi också hänsyn till patienternas rökstatus. Det visade sig vara avgörande, eftersom samma symtom kan ha helt olika signalvärde för lungcancer hos rökare och hos personer som aldrig har rökt. Att kunna identifiera risk även hos aldrig-rökare är särskilt viktigt, eftersom lungcancer i denna grupp ofta upptäcks sent.

Det gav viktig kunskap, men det är också en population där primärvårdens urval redan är gjort. Prevalensen av lungcancer i gruppen var hög (cirka 60 procent), vilket gör att resultaten inte kan översättas rakt av till primärvården, där samma symtom ofta betyder något helt annat.

Just därför bygger vi nu vidare på studien på ett sätt som närmar sig primärvårdens verklighet. Vi jämför den selekterade remisspopulationen med befolkningskontroller och kopplar på biomarkörpaneler. Frågan är om vi, med hjälp av symtomkombinationer och enkla blodprov, kan bli bättre på att identifiera vilka patienter som har hög risk för lungcancer, i en befolkning där cancer är relativt ovanligt?

Bättre struktur i uppföljning av högriskindivider

En närliggande men ofta förbisedd del av tidig cancerupptäckt handlar om patienter med mycket hög cancerrisk eller tidiga, lågprogressiva fynd, där målet inte är omedelbar behandling utan strukturerad uppföljning. Det gäller till exempel personer med cystor i pankreas, lungnoduli, slemhinneförändringar i munhålan eller låg-risk prostatacancer som följs i aktiv monitorering.

För dessa patienter är utmaningen att skapa arbetssätt som är jämlika, patientsäkra och resurseffektiva. Att säkerställa att uppföljning faktiskt sker, att risken för både över- och underbehandling minimeras, och att vi kontinuerligt utvärderar om våra strategier gör nytta snarare än skada. Jag är involverad i flera projekt som rör dessa grupper, både som forskare och i min roll som nationell samordnare för tidig upptäckt av cancer.

Patienternas rökstatus visade sig vara avgörande, eftersom samma symtom kan ha helt olika signalvärde för lungcancer hos rökare och hos personer som aldrig har rökt.

Nyttan med “rule-out”-verktyg i primärvården

I primärvården är behovet ofta inte enbart att identifiera patienter med förhöjd cancerrisk, utan att kunna prioritera rätt. Ett test med högt positivt prediktivt värde kan vara svårt att hitta när prevalensen är låg. Däremot kan analyser med högt negativt prediktivt värde vara mycket kliniskt användbara.

I dag är det ofta just “rule-out”-prover som har allra störst praktisk nytta: D-dimer för att kunna utesluta venös tromboembolism i rätt kliniskt sammanhang, och troponin för att kunna utesluta hjärtinfarkt. Kan vi använda ett motsvarande tänk för cancer, eller åtminstone för vissa cancerformer, i vissa symtomgrupper?

Om primärvården hade bättre verktyg för att tryggt kunna säga “det här talar starkt emot cancer”, skulle det kunna minska onödiga remisser och utredningar, frigöra resurser och samtidigt öka patientsäkerheten genom att de patienter som behöver utredas snabbare också kan prioriteras tydligare.

En annan väg till tidig upptäckt – förstå varför det tar för lång tid

Parallellt med biomarkör- och riskmodellsspåret har vi också närmat oss tidig upptäckt från “andra hållet”, vad är det som gör att diagnosen ibland dröjer, trots upprepade kontakter?

Tillsammans med Rita Fernholm, chefsläkare på SLSO, driver jag ett projekt för att analysera vårdavvikelser inom primärvården i Stockholm med fokus på diagnostik. Enligt svensk lag ska avvikelser rapporteras, men bara de mest allvarliga händelserna anmäls som lex Maria. Majoriteten av avvikelserna hanteras lokalt på enheten, och kunskapen stannar ofta där.

Vi har velat undersöka vad vi kan lära oss om vi samlar erfarenheter från flera vårdcentraler. Finns återkommande mönster ur ett systemperspektiv? Handlar det om kontinuitet, tillgänglighet, arbetsmiljö, provsvarshantering, kommunikation, remissflöden, eller något annat? Målet är inte att peka finger, utan att identifiera förbättringsområden där relativt enkla systemförändringar kan göra stor skillnad.

Som komplement har vi också låtit vårdcentraler, mot ersättning, göra slumpvisa journalgranskningar utifrån fördefinierade kriterier, kopplade till vissa utvalda symtomdiagnoser. Skälet är enkelt, vi vet att inte alla missar eller fördröjningar avspeglas i avvikelsesystemen. Journalgranskning kan fånga “missade möjligheter” som annars aldrig syns i statistiken. Målet är att gå från enskilda berättelser till systematiskt lärande, att se återkommande mönster och förstå vilka delar av processen som ofta brister, så att förbättringar kan göras brett, inte bara lokalt på en enskild vårdcentral.

Vad betyder en symtomdiagnos? Och vad missar vi i kodningen?

I flera av avhandlingsstudierna utgick vi från diagnossatta symtom, tecken och sjukdomar i registerdata. Det är viktigt att komma ihåg att en symtomdiagnos i sig ofta speglar ett kliniskt övervägande, läkaren har bedömt symtomet som tillräckligt relevant för att sätta en kod, och det följs inte sällan av någon form av utredning eller behandling.

Samtidigt är ett grundproblem att symtomdiagnoser bara speglar det som faktiskt kodas, och vi vet att bara en liten del av det som diskuteras under ett besök blir symtomkodat. Det väcker en viktig metodfråga, men också en praktisk fråga. Hur påverkar det vår förmåga att använda vårddata för riskbedömning? Om fritexten innehåller mer information än koderna riskerar vi att bygga modeller som i första hand speglar dokumentationsmönster och kliniska prioriteringar, snarare än patientens fulla symtombild.

Därför har vi ett samarbete med forskare på KTH där vi analyserar journalens fritextdata och undersöker hur detta kan påverka prediktion av cancer. Min allmänläkarkollega Eliya Abedi driver en stor del av detta arbete och planerar att disputera i slutet av 2026. Här hoppas vi både kunna förbättra modellerna och förstå hur man kan göra dem mer rättvisa och kliniskt relevanta.

Primärvårdsnära cancerforskning

Figur. Översikt av datakällor i STEADY-CAN-kohorten. Figuren illustrerar hur kliniska data från primärvård och specialistvård, laboratoriedata, läkemedelsdata, cancerregister samt socioekonomiska data från Statistiska centralbyrån länkas i den populationsbaserade STEADY-CAN- kohorten. Figuren är modifierad från Nemlander et al., European Journal of Epidemiology, 2025.

Sist, men inte minst, har vi byggt upp en stor databas, Stockholm Early Detection of Cancer Study, STEADY-CAN, som jag leder. Den innehåller cancerdata, socioekonomiska data samt hälso- och sjukvårdsdata från både primärvård och sjukhusvård (besök, diagnoskodning, förskrivningar och laboratoriedata från de tre aktiva laboratoriebolagen i Stockholm) över mer än ett decennium.

Det fina med en sådan kohort är att den möjliggör många parallella studier som kan svara på frågor som annars är svåra i primärvård, just eftersom cancer är relativt ovanligt per enskild vårdcentral. I slutet av 2025 tilldelades jag Vetenskapsrådets sexåriga karriärbidrag till forskare inom primärvården kopplat till STEADY-CAN, ett välkommet stöd som ger långsiktighet och möjliggör flera spår samtidigt.

Den nyligen publicerade nationella cancerstrategin 2.0 betonar att fler behöver diagnostiseras tidigt, att vården ska vara jämlik och att forskning och innovation är avgörande för framtidens cancervård. Strategin pekar särskilt ut primärvården som en nyckelaktör i den symtombaserade vägen till diagnos.

Det är i detta sammanhang jag ser min fortsatta forskning. Att bidra med evidens, verktyg och systemkunskap som gör det möjligt att identifiera patienter med förhöjd cancerrisk tidigare, utan att öka överutredning eller undanträngning. För att lyckas krävs långsiktiga satsningar på primärvårdsnära forskning och en tydlig koppling mellan data, klinik och patientens behov.

Det är i den vardagen, där de flesta patienter inte har cancer men där de flesta cancerpatienter börjar, som framtidens tidiga upptäckt måste fungera.

Text: Elinor Nemlander

Systematisk översikt belyser patienters erfarenheter av videomöten i hälso- och sjukvården

Användningen av videomöten inom hälso- och sjukvården har ökat kraftigt under det senaste decenniet och lyfts av både WHO och FN som ett verktyg för att främja jämlik tillgång till vård. Trots detta har patienternas egna erfarenheter av videobaserade vårdkontakter hittills varit begränsat sammanställda. En ny systematisk översikt ger nu en samlad bild av patientperspektivet.

Studien, publicerad i tidskriften Digital Health, analyserar kvalitativa studier publicerade mellan 2011 och 2024. Totalt identifierades över 3 200 vetenskapliga artiklar, varav 13 studier från sex länder inkluderades i analysen: Kanada, USA, Norge, Danmark, Australien och Lettland. Sammanlagt omfattade materialet ett brett spektrum av patienters erfarenheter av videomöten i vården.

Översikten har genomförts av Lina Ärlebrant, doktorand vid Centrum för hälsa i glesbygd i Region Västerbotten. Till skillnad från tidigare forskning har deltagarna inte kategoriserats utifrån diagnos, vilket möjliggjort en mer generell analys av patienters upplevelser av videobaserade vårdmöten.

 

Lina Ärlebrant, doktorand vid Centrum för hälsa i glesbygd i Region Västerbotten.

– Trots att vi länge använt videomöten i vården finns det mycket kvar att lära. Upplevelserna är ofta motsägelsefulla och större studier saknas, säger Lina Ärlebrant.

Analysen identifierade fyra övergripande teman. Videomöten upplevdes fungera väl vid mindre komplexa ärenden, förutsatt att tekniska problem kunde hanteras. Många patienter beskrev en känsla av trygghet och avslappning samt ett mer jämlikt möte med vårdpersonalen. Samtidigt framkom begränsningar kopplade till möjligheten att tillgodose individuella behov och ge praktisk hjälp. Ett återkommande fynd var även upplevelser av ökad sårbarhet och bristande emotionell återkoppling.

– Upplevelsen är väldigt individuell och påverkas av tidigare erfarenheter, förväntningar och förutsättningar. Det allra viktigaste är att om och när videomöten ska användas bestäms tillsammans med patienten. Videomöten ska komplettera, inte ersätta traditionell vård, säger Lina Ärlebrant.

Studien är ett samarbete mellan Centrum för hälsa i glesbygd vid Region Västerbotten och Institutionen för epidemiologi och global hälsa vid Umeå universitet.

Första linjens NSCLC utan cancerdrivande mutationer: praktik, brister och kostnader

Vilka är första linjens behandlingsalternativ för NSCLC utan cancerdrivande mutationer och hur styr kostnad, histologi och PD-L1-nivåer besluten i praktiken? Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin, berättar om sina erfarenheter från svensk sjukvård.

Text: Jan Andreason, vetenskapsreporter på Best Practice Nordic

För patienter med icke-småcellig lungcancer, NSCLC, utan cancerdrivande mutationer har kombinationsterapi med cytostatika och checkpointhämmare, ICI, blivit standard som första linjens behandling i Sverige. Även om platinumbaserade dubbletter fortfarande är basen beror valet av immunterapi, då oftast pembrolizumab, nivolumab, med eller utan ipilimumab, eller cemiplimab, på histologi, PD-L1-uttryck, kliniska faktorer och kostnadsöverväganden.

I den här intervjun beskriver Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin vid Skånes universitetssjukhus, NT-rådets, Rådet för nya terapier, rekommendationer för behandling av NSCLC utan cancerdrivande mutationer. Han diskuterar dagens vårdpraxis, belyser debatten om viktbaserad kontra fast dosering samt tar upp andra aktuella frågor.

Ronny Öhman, överläkare, Lung och allergikliniken, Skånes universitetssjukhus

Kan du kortfattat beskriva NT-rådets behandlingsrekommendationer för patienter med NSCLC utan cancerdrivande mutationer?

–  I Sverige har vi i flera år använt en kombination av cytostatika och immunterapi för denna patientgrupp, men i dag har vi tillgång till flera behandlingsalternativ.

De flesta cytostatikaregimer innefattar cisplatin eller karboplatin i kombination med något annat cytostatikapreparat, beroende på tumörens histologiska typ. Vid adenokarcinom används oftast pemetrexed, medan paklitaxel är standardval vid skivepitelkarcinom. Gemcitabin kan vara ett alternativ i stället för paklitaxel, men det råder brist på erfarenheter av detta preparat i kombination med cytostatika jämfört med paklitaxel. Dessa cytostatikaregimer kombineras vanligen med immunterapi.

I valet av immunterapi har kostnaden varit en viktig diskussionsfaktor. Vi har störst erfarenhet av nivolumab och pembrolizumab, även om dessa också är de dyraste alternativen. Cemiplimab har introducerats som ett alternativ, till en lägre kostnad.

I läkemedelsprövningen för cemiplimab var omkring 80 procent av deltagarna män, de flesta storrökare. Av den anledningen, och på grund av det begränsade dataunderlaget, har vi på vårt sjukhus varit restriktiva med att ge cemiplimab till kvinnor. Det har emellertid fungerat bra för män, i synnerhet storrökare. Det bör inte ses som ett i grunden annorlunda preparat; alla läkemedel har sina egna karakteristika och toxicitetsprofiler, men generellt sett har effekten varit god.

Sammanfattningsvis har vi i dag tre alternativ:

  • Platinumbaserad cytostatika + pembrolizumab – förmodligen den regim som oftast används.
  • Cytostatika + nivolumab, ofta i kombination med ipilimumab som fjärde medel – används mindre ofta i Sverige, men är ett officiellt godkänt alternativ.
  • Platinumbaserad cytostatika + cemiplimab – den mest kostnadseffektiva kombinationen, i dagsläget dock begränsad till en mindre undergrupp av patienter på grund av otillräckliga studiedata.

De flesta patienter med NSCLC utan drivande cancermutationer och adekvat allmäntillstånd erbjuds kemoimmunterapi. Även i fall med lågt PD-L1-uttryck föredras i allmänhet trippelterapi eftersom denna kombination anses ge bäst resultat.

Hur differentierar du mellan de rekommenderade behandlingsalternativen?

– Det finns som sagt flera kombinationer av kemoimmunterapi. Vi har de allra dyraste med nivolumab och pembrolizumab, men nu finns också cemiplimab som är ett mindre kostsamt alternativ.

Vilket man väljer beror på tradition och ekonomi, men också på histologi, vilket är avgörande vid valet av cytostatikabehandlingens ryggrad – primärt differentieringen mellan skvamös och icke-skvamös NSCLC.

I vilken mån påverkar nivån av PD-L1-uttryck eller kontraindikationer till cytostatika ditt val av behandling?

–  PD-L1-uttryck påverkar inte beslutet att använda trippelterapi (cytostatika + immunterapi). För patienter med högt PD-L1-uttryck kan emellertid monoterapi övervägas. I de flesta kliniska prövningar har tröskelvärdet angetts till ≥50 procent. På vårt sjukhus, liksom på flera andra svenska sjukhus, har vi valt brytvärdet ≥75 procent, då högre PD-L1-uttryck ökar sannolikheten för behandlingsnytta.

För patienter med hög tumörbörda är det viktigt med snabb sjukdomsbegränsning och symtomlindring, och därför föredras kemoimmunterapi. Om patientens allmäntillstånd tillåter väljer vi vanligtvis trippelbehandling.

Vilken är den kliniska relevansen för viktbaserad dosering?

–  Viktbaserad dosering av nivolumab och pembrolizumab är inte officiellt godkänt. Trots det har konceptet diskuterats och infördes i Sverige för drygt ett år sedan, framför allt av kostnadsskäl.

I studier där dessa medel etablerades användes fast dosering i första linjens kombinationer av kemoimmunterapi; tidigare studier av monoterapi i senare linjer använde viktbaserad dosering. Därför saknas vetenskaplig evidens som stöder viktbaserad dosering i dagens behandlingsupplägg i första linjen.

Många svenska sjukhus har anammat viktbaserad dosering för att sänka kostnaderna. På vårt sjukhus har vi i stället för viktbaserad dosering valt att förlänga doseringsintervallet i underhållsfasen från tre till fyra veckor, återigen av kostnadsskäl. Denna metod har inte stöd av stark vetenskaplig evidens, men i den dagliga vården är det betydelsefullt att ta hänsyn till kostnadsfrågan.

Hur balanserar du effekt, toxicitet och patientens preferenser i valet av behandlingsregim?

–  I första linjens behandling följer vi NT-rådets rekommendationer. Om patienten inte uppnår önskad effekt eller utvecklar oacceptabel toxicitet justerar vi behandlingen individuellt.

Ett alternativ är att avbryta immunterapin, behandla immunrelaterade biverkningar (med kortikosteroider till exempel) och fortsätta med enbart cytostatika. Om patienten har nytta av cytostatika brukar vi inte sätta in immunterapi igen utan spara den till andra linjens behandling.

– I utvalda fall har vi bytt från pembrolizumab till kombinationen nivolumab + ipilimumab, vilket har gett bättre resultat för vissa patienter. Den används främst för yngre patienter utan signifikant samsjuklighet.

Sammanfattningsvis börjar vi med officiellt rekommenderade regimer för att sedan vid behov individualisera behandlingen.

Vilka slags vetenskapliga data vore mest värdefulla för att kunna skilja mellan de godkända behandlingsalternativen?

–  I dag saknas jämförande head-to-head-studier av de olika immunterapierna. Publicerade studier har fokuserat på cytostatika + immunterapi, men inte på skillnader mellan olika checkpointhämmare. Det skulle vara mycket värdefullt med head-to-head-studier, men de är dyrbara och läkemedelsbolagen har få incitament för att bekosta dem. En möjlighet vore akademiska studier, men ett stort hinder är finansieringen.

Fram till att vi har sådana data anses immunterapier generellt mer lika än olika vad gäller effekt och toxicitet. Därför bygger valet av behandling främst på tradition och kostnad.

En annan kunskapsbrist är viktbaserad dosering. Eftersom alla pivotala studier har använt fast dosering saknas data om huruvida viktbaserad dosering påverkar behandlingsresultaten.