Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Skillnader i urologisk vård motiverar ytterligare nivåstrukturering

Under tidigt 2000-tal gjordes en nivåstrukturering av urologin i Sverige. Vilka effekter fick den, och i hur hög grad är den genomförd? Det är fokus i den rapport om svensk urologi som tagits fram av Regionala cancercentrum i samverkan och Nationellt programområde njur- och urinvägssjukdomar. Rapporten är en uppföljning av den genomlysning av urologin som gjordes under 2023.

Ove Andrén har deltagit i arbetsgruppen som är sjukvårdsregional SVF-samordnare och medicinskt sakkunnig på RCC Norr. Han berättar att en av datakällorna i rapporten är en enkät som skickades till samtliga enheter i Sverige, såväl regionala som privata, och till patientföreningar.

– Arbetsgruppens slutsats är att det finns en acceptans för den nivåstrukturering som är gjord och att resultatet av nivåstruktureringen har varit positiv. Vi kan också se att nivåstruktureringen i stor utsträckning har genomförts och följs, säger Ove Andrén.

Porträttbild av Ove Andrén, sjukvårdsregionalSVF-samordnare RCC Norr.

Ove Andrén, sjukvårdsregional
SVF-samordnare RCC Norr.

Stora skillnader i den urologiska vården
Rapporten sammanställer stora mängder data från Socialstyrelsens register och kvalitetsregistren för urologisk cancer. Tanken är att materialet ska vara ett underlag för regionernas arbete med att utvärdera och utveckla regional nivåstrukturering. Rapporten ger också en möjlighet till att jämföra lokala och regionala data med hur man ligger till nationellt.

Ove Andrén lyfter att ett antal av de urologiska ingreppen som görs i små volymer redan har samlats på ett fåtal enheter i Sverige, men att man trots detta gör relativt få ingrepp och har få självständiga operatörer.

– Det finns ingrepp och diagnoser där vi bedömer att det skulle finnas vinster med att formalisera en nivåstrukturering regionalt eller nationellt. Det behövs för att säkra kompetens, forskning och utvecklingsmöjligheter, säger Ove Andrén.

Läs hela artikeln

Kontaktsjuksköterskan: En nyckelperson i cancervården

Idag finns det mellan 1500–1800 kontaktsjuksköterskor (KSSK) i Sverige och de lyfts ofta fram som viktiga nyckelpersoner i cancervården. Men får alla patienter som behöver tillgång till en KSSK eller ser det olika ut i landet? Och vad exakt är det dessa sjuksköterskor förväntas och har möjlighet att göra för att tillgodose cancerpatienters behov? Det är några av de många frågor som kommer att tas upp i den första utvärderingen av uppdragsbeskrivningen sedan starten 2012.

RCC i samverkan har gett Nationella arbetsgruppen för kontaktsjuksköterskor uppdraget att genomföra utvärderingen. Projektet, som startade i september och beräknas vara klart nästa år, leds av Alma Ihre, RCC Väst i nära samarbete med NAG för KSSK där Katja Vuollet Carlsson, RCC Norr, är ordförande.

Katja Vuollett Carlsson, RCC Norr

Katja Vuollett Carlsson, RCC Norr. Foto: ANNA SELBERG

AlmaIhre, RCC Väst leder arbetet. Foto: EMELIE LJUNGGREN

Alma Ihre, RCC Väst. Foto: EMELIE LJUNGGREN

 

 

 

 

 

 

 

 

Bakgrunden till förslaget om en utvärdering, som initierades av Nationella arbetsgruppen för kontaktsjuksköterskor är att det finns stora skillnader när det gäller förutsättningar, innehåll, omfattning och organisering av kontaktsjuksköterskeverksamheten inom och mellan regioner och diagnosgrupper.

– Cancervårdens utveckling samt ökad incidens och prevalens kan påverka kontaktsjuksköterskeverksamheten och förväntningar på uppdraget. Och införandet av min Vårdplan och uppdaterat nationellt vårdprogram för cancerrehabilitering inverkar också på kontaktsjuksköterskans uppdragsbeskrivning.

– Tidigare undersökningar visar att KSSK-uppdraget inte har implementerats jämlikt och vi ser därför ett behov av att utvärdera dagens uppdragsbeskrivning. Dels för att få fördjupad kunskap om hur uppdragsbeskrivningen motsvarar patienternas behov och dels för att undersöka hur väl det är anpassat för dagens cancervård, säger Katja Vuollet Carlsson, specialistsjuksköterska inom onkologi och distriktsvård som sedan 2012 arbetar som vårdutvecklare på RCC Norr och även är doktorand på halvtid vid institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet.

Läs hela artikeln

Ovärdigt att cancersjuka under behandling ska förlora sin inkomst

Förslagen om en återgång till en restriktiv sjukförsäkring som presenterades i våras är djupt oroande. Ett införande av den så kallade stupstocken då man blir utförsäkrad efter ett års sjukskrivning skulle drabba cancerpatienter särskilt hårt. Det måste vara medicinska behov och inte datumgränser om styr rätten till ekonomisk ersättning under perioden man är sjuk, skriver tre läkare i en debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten.

Varje år får cirka 69 000 personer veta att de behöver genomgå en cancerbehandling. Cirka 600 000 personer lever med cancer och antalet anhöriga är långt fler. Cancer berör alla. Tack vare vetenskaplig utveckling, nationella vårdprogram och engagerade läkare överlever allt fler sin cancerdiagnos. Men cancersjukdomar tar lång tid att tillfriskna från, ibland flera år. En förutsättning för tillfrisknande är tid för rehabilitering och återhämtning utan oro för sin försörjning eller situation på jobbet. En sådan oro kan riskera att försämra både den psykiska och fysiska hälsan.

Tyvärr föreslår utredningen en återgång till den tidigare restriktiva tolkningen av sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen som fanns innan 2021 med en stupstock efter 12 månaders sjukskrivning. Flera remissinstanser har pekat på metodbrister i utredningen. Patienternas och sjukvårdspersonalens perspektiv finns inte med. Dessutom saknar utredningen förståelse för hur olika sjukdomstillstånd påverkar rehabiliteringen och ingen hänsyn tas till förekomsten av kroniska sjukdomar där behov finns för längre sjukskrivningsperioder.

Många av de nya cancerbehandlingarna innefattar långvariga tilläggsbehandlingar för att stärka chansen för långsiktig bot. Immunterapi och CAR-T behandlingar har givit nya möjligheter men kräver sjukhusvistelser och lång rehabilitering innan patienten är återställd. Behandlingarna och återhämtningen kan mycket väl ta mer än ett år.

Svartvit bild på PER KARLSSON, ELIN KARLSSON, JONAS HOLM

Foto, Jonas Holm: STEFAN TELL

En annan grupp som utredningen missat är patienter med avancerad cancer som vi numer kan hålla tumörfria under mycket lång tid och där behandlingen pågår årsvis och möjligheten till återgång i arbete är begränsad under de första åren och där utrymme för rehabiliteringsprocessen är angelägen. En särskilt utsatt grupp är unga vuxna med cancer som många gånger är behovsanställda och med de här förslagen riskerar att få sämre rätt till sjukpenning.

Om en person med yrkesutbildning och erfarenhet i stället kan fortsätta i sitt yrke är två till tre månaders extra sjukskrivning en god investering.

Läs hela artikeln

Den här debattartikeln är ett gemensamt initiativ från Svensk Onkologisk Förening och Sjukhusläkarna, publicerad på Göteborgs Posten den 30 augusti 2024.

Årets barncancerforskare för banbrytande arbete mot metastaserande neuroblastom

I mitten av september blev Catharina Hagerling först ut att få Barncancerfondens nyinstiftade pris Årets barncancerforskare. Hon fick priset för sina undersökningar av metastaser och mekanismerna bakom deras spridningsmönster vid högrisk neuroblastom. ”Metastasering sker inte slumpartat. Den följer ett mönster som vi vill avslöja,” säger hon.

Cancersjukdomen neuroblastom uppstår i det sympatiska nervsystemet, ofta i binjuren. Cancerformen drabbar främst spädbarn och mindre barn. Där lågriskvarianter har god prognos är högrisk-neuroblastom mycket aggressiv och svårbehandlad, då metastaserna ofta är läkemedelsresistenta

Hälften har redan metastaser
Högriskvarianten kan genetiskt delas in i två grupper: för många kopior av oncogenen MYCN eller skador på kromosom 11.

MYCN är involverad i kontrollen av grundläggande processer under fostrets utveckling, och behandling och prognos är beroende av tumörens genetiska uppsättning. Trots att barn med neuroblastom av högrisktyp får intensiv behandling är överlevnaden på lång sikt endast runt 60 procent. Avgörande för prognosen är om tumören har hunnit sprida sig.

– Drygt hälften av alla barn har redan metastaser när de blir diagnostiserade med neuroblastom. Neuroblastom sprider sig ofta till benmärg men kan också sprida sig till andra organ som till exempel lever och i sällsynta fall till lungor. Med min forskning vill jag förstå de bakomliggande mekanismerna som styr spridningsmönstret, säger Catharina Hagerling.

Catharinas Hagerlings team arbetar efter två huvudspår, där det ena undersöker om det finns speciella gensignaturer hos tumörcellerna som styr vilka organ de kan koloniserar. Det andra ser på hur cancercellerna samspelar med andra celler i sin omgivning för att öka sina chanser att bilda metastaser.

Kartlagt immunlandskapet
Catharinas meritlista är lång. Hon är disputerad läkare men gjorde uppehåll i sin ST i klinisk patologi för att göra en postdoc vid University of California San Fransisco, där hon lärde sig flera nya forskningsmetoder för att studera avancerad bröstcancer.

Bröstcancer stod i centrum för hennes forskning fram till för fem år sedan, men nu är det barncancern högrisk neuroblastom som upptar huvuddelen av hennes tid som forskningsledare vid Cancercentrum.

– Jag fick fantastiska förutsättningar för att inrikta min forskning på neuroblastom tack vare två Lundaforskare. David Gisselsson, som forskar på cancercellers evolution, välkomnade mig till sin forskargrupp och jag kunde börja kartlägga immunlandskapet i kliniska neuroblastomprover. Jag fick också tillgång till neuroblastom patient-derived xenograft (PDX)-modeller genom Daniel Bexell som forskar på mekanismerna vid resistens vid neuroblastom. Han har etablerat flera neuroblastom PDX-modeller som efterliknar viktiga kliniska kännetecken av sjukdomen och hur den sprider sig. PDX-modellerna hade stora likheter med de metoder jag lärt mig vid forskningen runt bröstcancer under åren i USA.

Catharina Hagerling är disputerad läkare men gjorde uppehåll isin ST i klinisk patologi för att göra en postdoc vid University of California San Francisco, där hon lärde sig flera nya forskningsmetoder för att studera avancerad bröstcancer. Foto: LINA HASKEL

Catharina Hagerling är disputerad läkare men gjorde uppehåll i sin ST i klinisk patologi för att göra en postdoc vid University of California San Francisco. Foto: LINA HASKEL

Förankrad i kliniska utmaningar
2023 bestämde sig Catharina för att fokusera på forskningen på heltid och att leta nya pusselbitar vid behandlingsstrategier mot metastaser i benmärg, lever och lungor. 75 procent av tjänsten går till forskning runt neuroblastom och resterande till att studera metastaser från vuxencancer med olika spatiala omics-metoder.

– Min läkarerfarenhet gör att min forskning är nära förankrad i dagens kliniska utmaningar. Det har bidragit till att jag valt att fokusera på just metastaser, då den huvudsakligen anledning till att barn inte överlever neuroblastom är metastaser. Det är så orättvist och sorgligt att endast 60 procent av barnen som drabbas av högrisk neuroblastom överlever. Min förhoppning är att vi ska hitta nya måltavlor för terapier och förbättra chanserna till överlevnad, säger hon.

Spontan metastsering
I forskningen används neuroblastom PDX- modeller som transplanteras ortotopt i binjuren hos möss. På så sätt efterliknas den ursprungliga miljön så långt som möjligt.

– Denna metod tillåter spontan metastasering vilket betyder att cancercellerna vi undersöker har, likt cancerceller i en klinisk situation, tagit sig igenom hela metastaseringsprocessen- från primärtumören, intraoch extravaserat samt överlevt i en ny miljö.

Med hjälp av singelcell RNA-sekvensering studeras funktionen i de enskilda cancercellerna som spridit sig till antingen benmärg, lever eller lungor för att se om det finns organspecifika egenskaper som gör metastaseringen möjlig i ett visst organ och om det finns något inneboende och återkommande som skulle kunna behandlas.

Läs hela artikeln

FOSTER CaOS:Banbrytande studie i kampen mot osteosarkom

Under 2025 öppnar en europeisk randomiserad fas III-studie för alla med nydiagnostiserat höggradigt osteosarkom: FOSTER-CabOS*. Och den behövs. Det menar Fredrik Baecklund på barnonkologen på Karolinska Universitetssjukhuset, som här skriver om den första randomiserade fas III-studien i Sverige för denna patientgrupp på drygt ett decennium.

Överlevnaden för de som drabbas av osteosarkom är allt annat än tillfredställande och utvecklingen har gått trögt sedan cytostatika lades till kirurgin på 1980-talet.

I en klinisk prövning randomiserades patienter med lokal sjukdom till enbart kirurgi eller till kirurgi med tillägg av cytostatika. Studien avbröts i förtid, eftersom skillnaden i sjukdomsfri överlevnad efter två år var påtaglig: 70% för de som fick cytostatika och 20% för de som inte fick det.

Mer cytostatika ger mer biverkningar
Trots många ansträngningar sedan dess är både behandling och överlevnad i princip desamma. Osteosarkom har visat sig ha en inneboende resistens mot nästan alla läkemedel som testats fram till idag. Den senaste stora fas III-studien bland patienter med nydiagnostiserade osteosarkom, EURAMOS-1, inkluderade patienter under åren 2005-2011. Efter fem års uppföljning var andelen utan ”event” (död, återfall, sekundär tumör; event-free survival) 70% bland de med lokal sjukdom och 25% bland de med spridd sjukdom. Den huvudsakliga lärdomen var att mer cytostatika ger mer biverkningar men inte bättre överlevnad. Sedan dess är standardbehandlingen för de allra flesta patienter i Europa och Nordamerika en kombination av kirurgi och tre olika cytostatika, högdos metotrexat, doxorubicin och cisplatin (MAP).

Osteosarkom är den vanligaste formen av skelettsarkom som drabbar barn och unga vuxna. De flesta insjuknar i sena tonåren men osteosarkom förekommer i alla åldrar. Osteosarkom är ovanligt. Vi har totalt ca 20 nya fall per år i Sverige och drygt 1300 nya fall per år i Europa. För att driva utvecklingen framåt med kliniska prövningar krävs internationellt samarbete.

Mer cytostatika är alltså inte vägen framåt. Men vilken är då vägen framåt?
När det gäller nya läkemedel, så har 58 fas II-studier som inkluderar osteosarkom i återfallssituation publicerats de senaste 20 åren. Bland dessa har en rad tyrosinkinashämmare med liknande verkningsmekanism visat effekt på sjukdomsförloppet, bland andra cabozantinib, regorafenib, lenvatinib, apatinib. De har gemensamt att de hämmar flera olika proteiner, inklusive proteiner med relevans för nybildning av blodkärl (VEGFR 1-3, KIT, RET med fler). Detta har lett till att man i Nordamerika har startat en randomiserad klinisk prövning av värdet av ett av dessa läkemedel, cabozantinib, i tillägg till standardbehandling med MAP för patienter med nydiagnostiserat osteosarkom (NCT05691478).

Gemensamma prövningar och samarbete
I Sverige och Europa kommer vi också att testa värdet av cabozantinib i tillägg till sedvanlig primärbehandling med kirurgi och cytostatika i en randomiserad fas III-studie. Studien har fått namnet FOSTER-CabOS och planerar att öppna för inklusion under 2025. FOSTER (Fight OSteosarcoma Through European Research) är ett europeiskt konsortium med målet att förbättra överlevnaden och livskvaliteten för alla patienter som drabbas av osteosarkom. Detta ska uppnås genom gemensamma kliniska prövningar och samarbete runt prekliniska och translationella studier med syfte att öka vår kunskap om osteosarkombiologin (https://fosterconsortium.org/).

Läs hela artikeln