Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Immuncheckpointmodulerande terapier – möjlighet vid högmaligna hjärntumörer?

Immuncheckpointmodulerande terapier – möjlighet vid högmaligna hjärntumörer?
Ny kunskap om immunterapi visar nu att det är fullt möjligt att inkludera patienter med högmaligna hjärntumörer och bedriva studier även på ett område med hårt drabbade och svårt sjuka personer. Det skriver överläkarna Michael Bergqvist och Stefan Bergström samt ST-läkaren Jonas Nilsson vid Gävle sjukhus. Vilken roll som immun terapi kommer att spela för den här gruppen är svårt att sia om, menar de tre författarna, men de ser med stort intresse fram emot resultaten av kommande studier.

Det har under flera år funnits oklarheter om patienter med högmaligna hjärntumörer har nytta av immunterapi sekundärt till osäkerhet om fri diffusion av celler och molekyler över blod-hjärnbarriären och avsaknad av ett konventionellt lymfdränage1. Calzascia et al2 påvisade i studier av intrakraniella tumörmodeller, att antigener från hjärntumörer kan dräneras från cerebrospinalvätskan in i cervikala lymfkörtlar för att stimulera specifika T-celler. Masson et al3 visade 2007 att dessa kan, efter amplifiering, effektivt migrera in i CNS och döda tumörceller och ett flertal studier har initierats inom vaccinationsoch cellbaserade terapier, inom vilka olika angreppssätt studeras för att stimulera immunsystemet att motverka tumörsjukdomen4. En av de behandlingsmodaliteter som har väckt stort intresse inom onkologin är immuncheckpoint-inhiberande behandlingar där det idag finns behandlingsindikationer för ett flertal olika maligniteter5,6. Gällande tumöruttryck av PD-L1, visade Berghoff et al7 i ett material bestående av 135 patienter med glioblastom att 88 procent av nydiagnostiserade patienter påvisade ett uttryck av PD-L1 och motsvarande data för reopererade patienter (sekundärt till recidiv) var 72 procent. I en studie av Nduom et al8, baserad på 94 patienter med glioblastom, visade författarna att majoriteten av patienterna (61%) uttryckte >1% PD-L1 positiva celler samt 38% påvisade > 5% uttryck av PD-L1. I denna studie påvisades även att ett högre uttryck av PD-L1 var korrelerat till sämre prognos.

Läs hela artikeln som PDF

Frontiers in Cancer Research and Therapy

Frontiers in Cancer Research and Therapy – från basal cancerforskning till nya terapeutiska vägar och biomarkörer
Konferensen ”Frontiers in Cancer Research and Therapy” på Nobel Forum bjöd under två dagar i februari på spännande föredrag från nationella och internationella toppforskare inom basal och translationell cancerforskning. Vi fick lyssna till hur fynd från cancermetabolism, cancerstamcellsforskning, tumörsignalering och immunonkologi nu lett fram till nya terapeutiska strategier, biomarkörer och kliniska prövningar. Här refereras mötet av Adam Sierakowiak, Per Hydbring, Petra Hååg och Kristina Viktorsson, samtliga verksamma vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet.

Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet arrangerade 23–24 februari sin årliga konferens “Frontiers in Cancer Research and Therapy” på Nobel Forum. Prefekt Dan Grandér hälsade ett fullsatt Nobel Forum välkomna till ett mycket intressant program där toppforskare inom fälten cancermetabolism, cancergenetik, cancerstamceller, nya cancerbehandlingar och biomarkörer inbjudits från USA, Europa, Stockholm och från Karolinska Institutet. Ett särskilt fokus låg på lungcancer – aktuella terapier, biomarkörer och signalvägar för denna tumörform belystes. Programmet i sin helhet återfinns på http://ki.se/onkpat/kalender/ frontiers-in-cancer-researchand- therapy-0 och här ges referat från några av presentationerna som gavs på mötet. Konferensen började med en session om metabolism hos olika former av cancer och hur det kan ge nya terapeutiska tillvägagångssätt. Dr M. Celeste Simon, från University of Pennsylvania, USA, visade att tumörer som lever i en syrefattig miljö uppreglerar transportörer som hjälper tumörcellerna att lättare ta upp socker. Vidare kunde Dr Simon visa att nedbrytningen av socker är viktig för tumörcellernas överlevnad i denna syrefattiga miljö och även att produktionen av aminosyran aspartat, vilken tillverkas av tumörcellernas mitokondrier spelar en nyckelfunktion. Studier på en typ av njurcancer, klarcellscarcinom och som kännetecknas av syrefattig miljö, visade att om man tillsatte Fruktos-1,6-bisfosfatas (FBP1) så kunde tumörtillväxten hämmas1. Dr Simon och forskargruppen hade studerat cirka 1 000 olika cancerprover från patienter med denna typ av cancer och
sett att FBP1-uttrycket var nedreglerat. Att kunna aktivera eller öka uttrycket av FBP1 skulle kunna bli en intressant framtida terapi för att kunna behandla denna typ av syrefattiga tumörer.

Läs hela artikeln som PDF

Högintensiv behandling förbättrar överlevnaden vid Burkitts lymfom

Högintensiv behandling förbättrar överlevnaden vid Burkitts lymfom
De senaste åren har kunskapen om tumörspecifika egenskaper och det genetiska landskapet hos lymfom ökat markant. Dessa forskningsframsteg kommer förhoppningsvis att bidra till utveckling av mer målinriktad terapi och möjliggöra förbättrad, individualiserad behandling framöver. Tove Wästerlid, disputerad AT-läkare, redogör här för studier som ingår i en nyligen framlagd avhandling kring Burkitts lymfom och storcelligt B-cellslymfom, två aggressiva B-cellsmaligniteter.

Burkitts lymfom (BL) och diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) är två aggressiva lymfom som utgår från mogna B-celler. De drabbar patienter av alla åldrar, men incidensen av DLBCL ökar med stigande ålder. BL finns i tre olika varianter; endemisk, sporadisk och immundefektassocierad. Den sporadiska sorten är den som oftast förekommer i Sverige medan den endemiska varianten framförallt är en pediatrisk sjukdom i länder kring ekvatorn. Både den endemiska och den immundefektassocierade varianten är associerade med EBV-infektion, vilket den sporadiska typen endast är i 10–20 procent av fallen. Vanliga debutsymtom vid både BL och DLBCL är snabbt förstorade lymfkörtlar, trötthet och B-symptom som ofrivillig viktnedgång, nattliga svettningar och feber. Kännetecknande för BL är förekomst av MYC-translokation, vilket är den lymfominitierande händelse som bidrar till att BL är en av de mest snabbväxande tumörer som finns med en dubbleringshastighet på cirka 24 timmar. DLBCL växer inte lika fort men båda lymfomtyperna kräver till följd av snabb proliferationstakt skyndsam insättning av adekvat behandling. Med högintensiva cytostatikakombinationer som angriper cellcykeln simultant via flera olika mekanismer är båda dessa lymfomtyper botbara.

BURKITTS LYMFOM EN SÄLLSYNT SJUKDOM
Sedan 1990-talet har ett flertal olika högintensiva cytostatikakombinationer med CNS-profylax, där vissa är adapterade från pediatriska protokoll, använts för att behandla BL hos vuxna. När dessa högintensiva protokoll används botas cirka 70–90 procent av vuxna patienter med BL1-3. Till följd av att BL är en sällsynt sjukdom med endast kring 15 insjuknade per år i Sverige har inga randomiserade studier genomförts för att fastställa standardbehandling. I nuläget förekommer regionala skillnader i vilken behandling som används. DLBCL är betydligt mer vanligt förekommande, med 500–600 drabbade per år i Sverige. Ett flertal randomiserade studier har genomförts för att jämföra behandlingsalternativ. Sedan många år har standardbehandlingen för vuxna med DLBCL bestått av cytostatikaregimen CHOP (cyklofosfamid, doxorubicin, vinkristin, prednison). De senaste 10–15 åren har den monoklonala antikroppen rituximab (R-CHOP) adderats till regimen, och med denna behandling blir cirka 60 procent av patienterna med DLBCL botade4. För vissa undergrupper av patienter med DLBCL är optimal behandling dock inte heller klarlagd. Bland annat för unga högriskpatienter med DLBCL diskuteras om överlevnaden skulle kunna förbättras med hjälp av mer intensiv behandling5.

Läs hela artikeln som PDF

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet

Annika Sjövall är spindeln i det multidisciplinära tarmcancernätet
Ett multidisciplinärt förhållningssätt inom cancervården ska i dag vara en självklarhet. Men för att det ska vara framgångsrikt krävs engagemang, tålamod och uthållighet från samtliga inblandade professioner och specialiteter. Och i takt med att vården utvecklas måste även det multidisciplinära arbetet göra det. I sjukvårdsregion Stockholm- Gotland har man i dag kommit långt, men vägen dit har tagit tid.

Dagens högspecialiserade vård av patienter med avancerad cancer ställer stora krav på en väl fungerande och organiserad sjukvårdsapparat. Det multidisciplinära förhållningssättet till cancervård har därför fått ett allt starkare fäste och i dag ses det som mer eller mindre självklart med multidisciplinära teamkonferenser (MDT) kring cancerpatienter. Det är dessutom något som är inskrivet i de flesta vårdprogram och riktlinjer. Men det som står i riktlinjer är inte alltid detsamma som vad verkligheten har att erbjuda, och ett väl fungerande multidisciplinärt arbete kräver engagemang från samtliga inblandade, samt tid och tålamod för att få på plats. I början av november arrangerade sjukvårdsregion Stockholm-Gotland sin årliga MDT-konferens kring tarmcancer på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, den 13:e i ordningen. De senaste åren har regionen fått mycket beröm, främst från patientföreningshåll, om att man är på rätt väg när det handlar om omhändertagande och vård av tarmcancerpatienter. En hel del av detta går förmodligen även att tillskriva engagemanget från arrangören av MDTkonferensen, Annika Sjövall, kirurg och överläkare vid Gastrocentrum på Karolinska Universitetssjukhuset samt processledare för kolorektalcancer vid Regionalt Cancercentrum (RCC) Stockholm-Gotland.

– Att stärka det multidisciplinära teamet står alltid högt på agendan. Konferensen är en viktig komponent för att knyta ihop de olika delarna så att allt hänger ihop, men också en symbolhandling och markör för vilken vikt vi lägger vid det multidisciplinära förhållningssättet i regionen, säger Annika Sjövall.

Läs hela artikeln som PDF

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom

Nya mekanismer för spridning av elakartad barnhjärntumör – medulloblastom
Vi behöver identifiera små skillnader mellan ursprungstumör och återfallstumör för att kunna utveckla en ny specifik behandling mot återkommande, aggressiva tumörer som inte längre svarar på den standardbehandling som ges idag. Det skriver Sara Bolin, forskare vid Uppsala universitet, som studerat nya mekanismer för spridning av den elakartade barnhjärntumören medulloblastom.

Medulloblastom uppstår i lillhjärnan och är den vanligaste formen av elakartade hjärntumörer hos barn. Cirka 15-20 barn drabbas varje år i Sverige. 80 procent av alla patienter som drabbas av medulloblastom är under 19 år med vanligast insjuknade mellan tre och sju års ålder (Louis 2016). Prognosen för dessa patienter beror på ålder samt eventuell spridning av tumören vid diagnos. Standardbehandlingen innefattar kirurgi, strålning samt cytostatikabehandling. Behandlingarna botar 3 av 4 patienter som drabbas av medulloblastom. En framgångsrik behandling påverkar dock även ofta normala celler, viktiga för kognition och minne. De barn som överlever får därför ofta livslånga neurologiska biverkningar. Nya behandlingsalternativ, som specifikt riktas mot tumörceller utan att tillföra stor skada på normala celler, behövs för att öka livskvaliteten hos överlevande barn. Avvikelser i vissa gener, viktiga under fosterutvecklingen, utsätter barn för ökad risk att utveckla medulloblastom.

Celler som ger upphov till medulloblastom har visats vara stamceller och/eller så kallade prekursorceller som är förstadier till mer mogna nervceller i lillhjärnan eller hjärnstammen (Yang, Ellis et al. 2008, Gibson, Tong et al. 2010). Patienter med medulloblastom uppvisar väldigt skilda svar på behandling, detta tros framförallt bero på skillnader mellan olika tumörer. Ökad förståelse för genetiska och molekylära skillnader under senare år har möjliggjort en underklassificering av medulloblastom baserad på skillnader i signaleringsvägar som är viktiga under hjärnans utveckling, såsom Wingless (WNT) och Sonic Hedgehog (SHH). Denna klassificering är en viktig del i att förbättra behandlingsstrategier för patienter utefter individuella genetiska skillnader (Wang, Ramaswamy et al. 2013). Genexpressionsanalys har resulterat i att medulloblastom nu delas in i fyra undergrupper, WNT, SHH, Grupp 3 och Grupp 4, baserat på molekylära skillnader i signaleringsvägar som styr tumörutvecklingen (Northcott, Korshunov et al. 2011). Alla medulloblastom, oberoende av undergrupp, klassas däremot histologiskt av WHO som hjärntumörer av högsta malignitet, det vill säga WHO-grad IV.

Läs hela artikeln som PDF