Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Följsamhet till adjuvant endokrin behandling

Följsamhet till adjuvant endokrin behandling – nu följs undersökning upp med intervjuer
En uppmärksammad undersökning från 2015 om hur många kvinnor med bröstcancer som avbryter adjuvant endokrin behandling har nu följts upp med intervjuer av både bröstcancersjuka kvinnor och företrädare för professionen. Patienter, till skillnad från vårdpersonal, har svårt att förstå hur vårdkedjan hänger ihop – men en slutsats från samtliga intervjuer är att den endokrina behandlingens betydelse måste framhållas i ett tidigt skede av behandlingen. Intervjuerna sammanfattas här av Eva Langlet som även gjorde den första undersökningen 2015.

Flera undersökningar har visat att upp till 50 procent av de kvinnor som drabbats av bröstcancer och som ordineras en adjuvant endokrin behandling avbryter denna innan en femårig behandling avslutats. Den undersökning som genomfördes 2015 inom BCF Amazona i Stockholm visade att endast 11 procent avbröt i förtid, men att hälften av dem som avbrutit gjort detta inom ett år och tre fjärdedelar inom två år.

VIKTIGT HINDRA AVBROTT
Eftersom den antihormonella behandlingen visat sig ge ett mycket gott skydd mot återfall är det väsentligt att försöka hitta åtgärder som minskar antalet avbrott. I samarbete med Vårdprogramgruppen för bröstcancer inom Stockholms läns landsting genomförde patientföreningen därför en kompletterande undersökning under våren 2017. Tolv patienter från de olika behandlande enheterna intervjuades under en dryg timme, liksom elva personer från olika delar av professionen inom bröstcancervården. Undersökningen utgick från några frågeställningar, bland annat beträffande informationen under behandlingen, något som i enkätundersökningen 2015 visade sig vara en väsentlig faktor för att hindra avbrott i förtid (se artikel i OiS 1/2017). Intervjuerna redovisas sammantaget med fokus på upplevda problem och förslag till åtgärder. Inga värderingar har lagts på vad patienter och sjukvårdspersonal framfört, utan sammanställningen avser enbart synpunkter från den intervjuade gruppen. Några axplock: Synen på behandlingskedjan, där patienterna till skillnad mot sjukvårdspersonalen inte alltid upplever att vårdkedjan hänger ihop.

Läs hela artikeln som PDF

ASCO 2017: Kombinationsbehandlingar enligt olika biologiska principer

ASCO 2017: Kombinationsbehandlingar enligt olika biologiska principer
Årets ASCO-möte visar att terapeutiska genombrott baserade på nyupptäckt tumörbiologi och nya läkemedelsformer fortfarande är realistiska förhoppningar. Det skriver professor Arne Östman i en sammanfattning av några av de mest intressanta studierna som presenterades i Chicago.

Under ASCO-mötet 2017 presenterades en serie positiva fas III-studier med läkemedel med skilda verkningsmekanismer, inklusive PARP-hämmare, nya tillämpningar av HER2-antikroppar och nya Alk-blockerande tyrosinkinas-hämmare. De senaste åren har dominerats stort av immunterapistudier med antikroppar riktade med T-cells-aktiverande antikroppar. Inom detta område saknades stora fas III-studier på mötet, men flera sessioner diskuterade kombinationsbehandlingar enligt olika biologiska principer. Bland dessa dominerade i år tidiga studier med IDO1-hämmare. Ett urval av studier från mötet dikuteras i följande avsnitt.

POSITIV FAS III-STUDIE MED PARP-HÄMMARE I BRÖSTCANCER
2005 publicerades i Nature två inflytelserika studier som lanserade idén att tumörer med förlust av BrCa-tumörsuppressorgener skulle vara särskilt känsliga för blockering av PARP, ett annat enzym inblandat i DNA-reparation1, 2. Från svenskt perspektiv kan noteras att Thomas Helleday, tidigare på Stockholms universitet och nu på Karolinska Institutet, var huvudförfattare på en av dessa studier. Första indikationer på klinisk relevans av dessa modellstudier följde fem år senare i proof-of-concept-studier med en PARP-hämmare, olaparib, i bröst- och ovarialcancer med BrCa-mutationer3, 4. Nästa stora steg i utvecklingen av PARP-hämning som terapeutisk mekanism kom 2014 då Olaparib godkändes av FDA för behandling av BrCa-muterad ovarialcancer. Fortsatta studier har lett till FDA-godkännande för ovarialcancer av två andra PARP-hämmare, rucaparib och niraparib5-7.

Läs hela artikeln som PDF

Njursvikt hos cancerpatienter

Njursvikt hos cancerpatienter – ny upptäckt ger hopp om möjlig behandling
Nedsatt njurfunktion drabbar mer än hälften av alla cancerpatienter och är direkt kopplad till försämrad överlevnad. Trots att det är en vanlig komplikation är det fortfarande inte helt klarlagt hur en tumör orsakar njurproblem och hur det kan förebyggas. En ny studie från forskare vid Uppsala universitet visar att njurproblemen kan orsakas av en del av patientens eget immunförsvar som luras av tumören att aktiveras. Dessa fynd kan leda till nya behandlingsmöjligheter för att motverka njurskador och därmed förbättra överlevnaden hos cancerpatienter, skriver docent Anna-Karin Olsson vid Uppsala universitet.

Cancer orsakar ofta en rad indirekta problem såsom blodproppar och sämre fungerande organ (även de utan växt av tumörceller) hos den drabbade individen. Nedsatt njurfunktion är ett vanligt och potentiellt livshotande tillstånd hos cancerpatienter. Två europeiska studier som utförts under den senaste tioårsperioden visar att mer än 50 procent av vuxna patienter med solida tumörer har nedsatt njurfunktion redan vid diagnos av sin cancer ( Janus et al., 2010; Launay- Vacher, 2010). Minskad glomerulär filtreringshastighet (GFR), ett signum vid nedsatt njurfunktion, har rapporterats korrelera med mortaliteten hos cancerpatienter i flera oberoende studier (Iff et al., 2014). Förutom att direkt bidra till dödligheten kan nedsatt njurfunktion störa själva cancerbehandlingen. En majoritet av läkemedel mot cancer som används i kliniken utsöndras huvudsakligen via urinen och en suboptimal filtreringshastighet i njurarna utgör därför en risk för ackumulering av cytotoxiska föreningar i njuren och därmed nefrotoxiska effekter. Som en konsekvens av den nedsatta njurfunktionen kan det krävas dosreducering av cancerläkemedlet, vilket i sig kan resultera i suboptimal behandling och därmed indirekt bidra till progression av tumörsjukdomen. Det enda tillgängliga behandlingsalternativet för njursvikt i kliniken är dialys och därför behövs nya terapeutiska strategier.

Läs hela artikeln som PDF

Nyttig ny kunskap om GI-cancer på ESMO

Nyttig ny kunskap om GI-cancer på ESMO
ESMO 2017 i Madrid bjöd inte på några revolutionerande nyheter vad gäller ämnesområdet gastrointestinal cancer, men ändå en hel del matnyttigt för en GI-onkolog. Det rapporterar docent Åke Berglund, överläkare vid Akademiska sjukhuset i ett referat från kongressen som arrangerades den 8–12 september.

Den tyska AIO-gruppen presenterade en randomiserad fas IIstudie (abstract 4750) där patienterna med mCRC RAS wt behandlades med FOLFOXIRI (n=33) eller FOLFOXIRI + Panitumumab (n=63). Primär endpoint var respons rate och det blev signifikant till fördel i Panitumumab- armen med 85,7 procent responders
jämfört med 60,6 procent i kontrollarmen. Det var ingen skillnad i PFS och överlevnadsdata ännu ej mogna. Det var fler patienter i Panitumumab- armen som gick till metastaskirurgi men till priset av högre toxicitet där 33 procent av patienterna fick GCSF- understöd. Hur tolka detta? Självfallet är det mycket imponerande responsrate men troligtvis är det bara en minoritet av patienterna som kan bli föremål för första linjens behandling med fyra droger. Patienterna i studien hade mycket gott allmäntillstånd och medianåldern var endast 58 år. Det tog två år att slutföra inklusionen av studien trots att 23 stora tyska centra deltog. Likväl kan ju detta vara en möjlig behandling hos patienter i konverteringssituationen där kuration är målet.Sedan presenterades en hel del negativa studier men även detta kan ju vara nog så intressant. Det presenterades en fransk 3-armad neoadjuvant randomiserad fas II-studie (abstract 4760) vid högrisk koloncancer st II och st III. Patienterna randomiserades till omedelbar kirurgi följt av sex månaders postop FOLFOX eller två månaders neoadjuvant FOLFOX – operation – fyra månaders postop FOLFOX. Den tredje armen var som den andra med Cetuximab-tillägg, denna behandlingsarm avbröts efter en tid på grund av för mycket toxicitet. Det var ingen skillnad i utfall av neoadjuvant FOLFOX jämfört med omedelbar kirurgi. Vi får invänta svar från andra och större studier (FOXTROT) för att se om man kan optimera utfallet med neoadjuvant behandling.

Läs hela referatet som PDF

Basal statistik vid exokrin pankreascancer

Basal statistik vid exokrin pankreascancer
Det är få som blir lyckliga av att läsa statistiska uppgifter – till och med yrkesstatistiker säger att de blir trötta av att titta på siffertabeller. Detta gäller naturligtvis i än högre grad för läkare som valt sitt yrke på grund av någon form av människointresse. Ännu en grads ointresse kan förväntas av kirurger och onkologer som så tydligt behandlar en patient åt gången och därvid måste individualisera både terapi och bemötande efter patientens förutsättningar.

Trots ovanstående kan det någon gång vara av värde att läsa Cancer Incidence in Sweden och annan redovisad statistik eftersom det kan modifiera något av den inställning flertalet läkare har till vissa cancersjukdomar, det kan ge incitament till nya forskningsfrågeställningar och kan ibland ge patienterna och deras anhöriga en förståelse som bidrar till ett bättre sätt att hantera sjukdomen. Här kommer några utdrag ur Cancer Incidence in Sweden (i skrivande stund tillgängliga fram till 2015) om pankreascancer och några tankar statistiken föranlett.

INCIDENS
Cancer utgående från den enzymproducerande delen av bukspottkörteln, exokrina pankreas, diagnostiseras i knappt 1 300 fall per år i Sverige (år 2015 inrapporterades 633 fall bland män och 652 bland kvinnor). Ett riktmärke var länge att pankreascancerns incidens låg strax under magsäckscancerns, som dock sedan decennier minskat i de flesta länder, inkluderande Sverige. Detta riktmärke har sedan länge passerats och under 2015 registrerades 784 fall av ventrikelcancer, det vill säga med en incidens motsvarande 60 procent av pankreascancerns. Då skall emellertid påpekas att cancer på övergången mellan matstrupe och magsäck numera hänförs till esofagus i cancerredovisningen – detta skulle kunna medföra att kanske 100 ytterligare fall skulle redovisas som ventrikelcancer med tidigare klassificeringar, men den sammanlagda mängden är dock fortfarande långt under pankreascancerns.

Läs hela artikeln som PDF