Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Forskarporträtt Ulla Strömberg

Forskarporträtt Ulla Strömberg – Möt Hematologen som gått den långa vägen till forskning om läkemedelsresistens
Redan som liten dalkulla i Mora kände hon starkt att hon i framtiden ville arbeta med något som verkligen kunde hjälpa människor. Och det har hematologen och forskaren Ulla Strömberg på Akademiska sjukhuset i Uppsala sannerligen hunnit göra vid det här laget. Hon brinner för sin forskning kring KML, kronisk myeloisk leukemi, och det är patienterna som har platsen närmast hjärtat.

Är dalkullor måhända kända för att vara ovanligt gladlynta? Det är inte utan att den tanken infinner sig under en intervju med Ulla Olsson Strömberg. Hon utstrålar en genuin värme och har hela tiden nära till både leenden och skratt. Det är inte svårt att förstå att detta är en person som är mycket uppskattad av både patienter och kollegor. Hennes väg fram till dagens position som överläkare och forskare inom hematologi har varit lång och målmedveten men inte alldeles spikrak eller självklar.

– Jag visste tidigt i livet att jag ville göra något meningsfullt och funderade på att utbilda mig till läkare. Men eftersom jag inte var helt övertygad om att det var rätt val och utbildningen ju är så lång läste jag först till sjuksköterska, för att känna efter om ett arbete i vården var något för mig. Redan när jag under gymnasietiden pryade på sjukhuset i Mora upptäckte jag att jag stortrivdes i sjukhusmiljön. Och det gäller i allra högsta grad fortfarande, trots att jag har arbetat här i 23 år nu, säger hon med ett stort leende.

VILLE TA EGET ANSVAR
Hon arbetade som sjuksköterska på Akademiska under några år, bland annat på kirurgen och neurokirurgen, men kände ganska snart att det var dags att gå vidare.

– Jag längtade efter att få ta fullt eget ansvar och ville förkovra mig ytterligare och sökte därför in på läkarutbildningen 1986. Och här kommer en historia som heter duga för alla som inte tror på ödet eller slumpen.
– Det visade sig att jag hade kommit in som allra sista reserv men om ingen hade svarat i den gemensamma telefonen i studentkorridoren just den här dagen hade platsen gått till någon annan, berättar hon och ryser lite vid minnet.

Rena turen eller ödet? Det spelar mindre roll. Helt klart är att Ulla Olsson Strömberg nu hade hamnat på rätt livsspår. Hon gjorde sin AT-tjänstgöring i Värnamo och tiden där kom att prägla hennes karriär.
– Det var en väldigt speciell, religiös anda där men jag fick ta mycket eget ansvar och det var överläkaren Leif Engqvist som gjorde att jag blev mycket intresserad av hematologi. Från början hade jag sneglat lite på kirurgi men jag insåg tidigt att det inte passade mig.

Efter några år i Värnamo sökte hon sig till hematologen i Uppsala för sin ST-utbildning.

Läs hela artikeln som PDF

Selenproteiner

Ny möjlig princip för cancerterapi via hämning av speciella selenproteiner
En ny koppling mellan selen och cancer kan komma att ligga till grund för utveckling av nya former av behandling som kan komplettera dagens cancerterapier. Det gäller nyligen publicerade resultat om hämning av särskilda selenproteiner och molekylerna undersöks nu vidare som möjliga kandidater till nya cancerläkemedel. Det skriver professor Elias Arnér, Avdelningen för Biokemi, Medicinsk Biokemi och Biofysik vid Karolinska Institutet.

Mineralämnet selen upptäcktes av den svenske kemisten och läkaren JJ Berzelius för ganska precis 200 år sedan. Idag är selen känt som ett livsnödvändigt spårämne som fungerar som ”antioxidant” hos människor. Det finns också mycket forskning som visar på samband mellan intag av selen och utveckling av cancer. Orsakssambanden mellan selen och cancer är dock mycket komplicerade och selen kan skydda mot uppkomst av cancer samtidigt som selen kan påskynda tillväxt av en befintlig tumör. Effekterna av selen beror också på mängden av selen, samt vilken form av selen som intas. Ny forskning visar nu på ytterligare en koppling mellan selen och cancer, genom att små molekyler som hämmar aktiviteten hos ett selenberoende enzym (TXNRD1) visats fungera som cancerläkemedel i möss, utan att terapi med dessa molekyler visar några tecken på giftiga sidoeffekter i normal vävnad. Det är därmed möjligt att dessa molekyler kan tänkas vidareutvecklas till nya typer av läkemedel för cancerbehandling.

KOMPLICERAT SAMBAND MED CANCER
Selen är ett grundämne som återfinns i jorden i varierande mängder, med vissa områden bland annat i Skandinavien och centrala delar av Kina uppvisande mycket låga nivåer. Epidemiologiska data framförallt från Kina visar att vissa
sjukdomar kan kopplas till för lågt selenintag, exempelvis särskilda former av hjärtmuskelsjukdom (Keshans sjukdom) eller broskmissbildning (Kashin- Becks sjukdom). Kopplingar till cancer har också diskuterats under lång tid, men där är orsakssambanden komplicerade. Mycket förenklat kan det sammanfattas som att låga nivåer av selen kan öka risken för uppkomst av cancer på grund av ökade risker för mutationer, medan höga nivåer av selen kan öka tillväxten av en cancertumör som trots allt etablerats, genom att selenet används som ”antioxidant” av cancercellerna för att skydda dem och därmed ökar cancercellernas egen överlevnad. Väldigt höga nivåer av selen, särskilt i form av selensalter, kan dock direkt döda cancerceller genom att selen vid höga halter blir giftigt och verkar vara särskilt giftigt mot cancerceller. Dessa komplicerade samband mellan selen och cancer sammanfattas förenklat i Figur 1.

 

Läs hela artikeln som PDF

Lokalablation av tumörer – minskar lidande och räddar liv

Lokalablation av tumörer – minskar lidande och räddar liv
Nu har över 1 000 behandlingar utförts med ablationsteknik där primärtumörer och metastaser ”värms bort” med hjälp av avancerad röntgenteknik och mikrovågor. Utvecklingen har gått snabbt framåt och flera olika forskningsprojekt pågår där vi ganska snart kommer att se resultat, skriver docent Jacob Freedman, överläkare vid Danderyds Sjukhus. Han är en av initiativtagarna till att implementera och utveckla tekniken både i Sverige och i samarbete med andra sjukhus i Europa.

I en avlägsen forntid, anno 2012, togs ett gräsrotsbeslut mellan leverintresserade kirurger i Stockholm att samla ablationsbehandlingar av levertumörer till Danderyds Sjukhus. Vi kom överens om att göra så eftersom den starka centraliseringsvågen hade sköljt med sig i princip all övre gastrointestinal cancerkirurgi till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge varvid en kapacitetsbrist blev uppenbar där och en verksamhetsbrist uppenbar på DS. Beslutet kom att få stöd hela vägen upp i landstingsorganisationen och bli lite av ett referensexempel att visa upp för att illustrera ett gott samarbetsklimat. Ablationsverksamheten passar bra in i kirurgklinikens minimalinvasiva ambitioner och vi hade redan en hel del erfarenhet i ämnet, bra kontakter med industrin och modern utrustning för ändamålet. Under åren som gått har verksamheten fått status som prioriterad inom sjukhuset och har slutligen landat i knät på verksamhetschefen på röntgen, enär en majoritet av alla behandlingar idag utförs perkutant. Aktiv forskning bedrivs och för närvarande är tre doktorandprojekt igång samt flera multinationella studier.

År 2016 utfördes 324 perkutana, 117 öppna och 26 laparoskopiska leverablationer i Sverige enligt Socialstyrelsens öppna databas. Av dessa utfördes 186 (57 procent av rikets) perkutant och samtliga laparoskopiska på DS. Vi hjälper kollegor på samtliga universitetskliniker med enstaka specialfall eller med att avhjälpa kötider. Verksamheten fortsatte att växa 2017 (figur 1) och vi har nu utfört mer än 1 000 behandlingstillfällen. Under det senaste decenniet har leverkirurgin ökat kraftigt, mest till följd av resektioner av metastaser från kolorektal cancer, men i kölvattnet av detta även för andra metastaser och primära tumörer. Tekniska framsteg har gjort att man med låg morbiditet och mortalitet kan avlägsna allt större delar av levern. Fokus har helt skiftat från tumörrelaterade faktorer som antal och storlek till möjligheten att ha kvar en tillräckligt stor fungerande levercellsmassa. I en frisk lever betyder det att cirka 25 procent av levervolymen skall vara kvar när resektionen eller resektionssekvensen är klar. Vid en sjuk lever behövs en betydligt större marginal (40–60 procent). Det har också klart visats att upprepade behandlingar ökar överlevnaden och det blir då också viktigt att redan från början planera för möjligheten till flera ingrepp, då cirka hälften av alla patienter med levermetastaserad kolorektal cancer kommer att få leverrecidiv. Samma sak gäller i princip för primär levercancer men här begränsas ofta resektionsmöjligheten av cirrhosgrad. Ett högt portatryck omöjliggör i princip större resektionskirurgi. När gränserna för kirurgi skjuts framåt uppstår behov av alternativa tekniker för att uppnå tumörfrihet, och när man släppt tanken på stor kirurgi med breda marginaler och accepterat minimal kirurgi med små marginaler för att optimera förutsättningarna för framtida resektionsbehov har ablationsbehandlingen upplevt en renässans.

Läs hela artikeln som PDF

Nationellt ansvar kan göra Sverige ledande inom cancer

Nationellt ansvar kan göra Sverige ledande inom cancer
Vi behöver ett nationellt ansvar över hela cancerområdet. Vi behöver samla klinisk forskning och utveckling, diagnostik, cancervård och uppföljning till en helt integrerad vård för Sveriges cancerpatienter. Vi menar att Sverige har alla förutsättningar för att bli ledande inom såväl cancerforskning som cancervård, men då måste vi få till en nationellt sammanhållen struktur. Inom cancerområdet står Sverige nu vid ett vägskäl. Vi har en starkt regionaliserad sjukvård där många landsting och regioner är för små för att fullt ut kunna möta den medicinska utvecklingen, och det är samtidigt inte längre aktuellt med en region reform för att skapa större regioner. Satsningen på regionala cancercentrum (RCC) är bra, men vi menar att det inte räcker. Det skriver Thomas Wahlgren, koordinator för Nätverket för en Nationell Canceragenda, representant för LIF och medicinsk direktör, onkologi, på Pfizer.

Sverige har alla förutsättningar för att bli internationellt ledande inom cancervård och cancerforskning. Men för att det ska förverkligas krävs ett starkare och tydligare nationellt ansvar. Det menar Nätverket för en Nationell Canceragenda, som samlar företrädare för patienter, sjukvård, forskning och näringsliv inom cancer. Nätverket bildades för några år sedan mot bakgrund av den revolution som pågår inom cancerområdet. Medicinska genombrott och förbättrad diagnostik ger i snabb takt allt bättre behandlingsmöjligheter för svårt cancersjuka patienter. Och forskningsinvesteringarna inom cancerområdet fortsätter att ligga på mycket höga nivåer.

HALKAT EFTER I KLINISK FORSKNING
Sverige kan fortfarande visa upp vårdresultat som är i internationell toppklass, exempelvis vad gäller femårsöverlevnad i olika cancersjukdomar. Men samtidigt har vi under en längre tid halkat efter vad gäller deltagande i klinisk forskning. Detta ger i sin tur negativa följdverkningar i form av att svenska cancerläkare riskerar att tappa viktig kunskap, samt att det tar längre tid innan svenska cancerpatienter får ta del av nya innovationer. Nätverket för en Nationell Canceragenda är ett löst sammanhållet nätverk där de ingående organisationerna driver sina respektive ståndpunkter i olika frågor. Det som är förenande är synen på att Sverige behöver mer av nationell styrning och nationellt ansvar inom cancerområdet. Det strategiska forskningsområdet SFO Cancer, Strat-Can vid Karolinska institutet, har ett övergripande ansvar för cancerforskningen inom KI. Syftet är att stärka cancerforskningen, förbättra prognostik och behandlingsprediktion och öka tillgången på attraktiva behandlingsstrategier inom precisionsmedicin, syftande till förbättrad prognos och livskvalitet.

– En ökad nationell samordning av svensk cancerforskning kan skapa nya möjligheter. Starka gemensamma resurser i form av infrastrukturer och provsamlingar kan göra svenska forskningsmiljöer till mer attraktiva partners för internationella samarbeten med akademiska och kommersiella partners. En samsyn från många parter, inklusive sjukvård, akademi och patientorganisationer bör ge extra kraft till dessa initiativ, säger Arne Östman, professor i molekylär onkologi vid Karolinska Institutet och representant för StratCan i Nätverket för en Nationell Canceragenda.

Läs hela artikeln som PDF

Tumörheterogenitet – en utmaning för både diagnostik och behandling

Tumörheterogenitet – en utmaning för både diagnostik och behandling
En ny studie kring spridningsvägar för bröstcancer visar att metastaser sprider sig vidare från det första organet till andra organ i nästa steg. I vissa fall rör sig om en tidig explosion av cancerceller från brösttumören som ger upphov till metastaser i flera olika organ på en gång. Ett viktigt fynd var att metastaserna i lymfkörtlarna i armhålan inte verkar sprida sig vidare till andra organ. Även om dessa metastaser kan visa hur aggressiv cancern är, är det inte de som orsakar spridningen, skriver docent Johan Hartman vid Institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet.

Bröstcancer uppvisar stora skillnader i prognos och behandlingsrespons mellan olika patienter. Det gäller även tumörer som förefaller vara morfologiskt identiska i mikroskopet. Tumörstorlek och antal lymfkörtelmetastaser i axillen är de starkaste prognostiska faktorerna. Skillnader i behandlingsrespons mellan olika patienter kan delvis förklaras av skillnader i biomarköruttryck mellan olika tumörer. I rutindiagnostiken av bröstcancer undersöks fyra proteiner med immunhistokemi; östrogenreceptorn (ER), progesteronreceptorn (PR), Her2 och proliferationsmarkören Ki671.

OJÄMNT FÖRDELADE UTTRYCK
Uttrycket av dessa biomarkörer tillsammans med tumörstadium och övriga kliniska faktorer lägger sedan grunden för den onkologiska behandling som patienten erhåller. Men biomarköruttryck kan också vara ojämnt fördelade inom en tumöryta där vissa regioner har starkt uttryck och andra helt saknar uttryck. Biomarkör-heterogenitet går ofta hand i hand med den morfologiska heterogenitet som patologer ofta påvisar i tumören. Vissa regioner kanske har en klassisk
körtelbildande (duktal) morfologi medan andra uppvisar en gles, infiltrativ (lobulär) morfologi. Proliferationsmarkören Ki67 är kritiskt viktig för att dela in bröstcancer i subtyper men uppvisar nästan alltid heterogenitet med så kallade ”hot-spots” där proliferationen kan vara 10-tals gånger starkare än inom andra regioner. PR uppvisar ofta heterogenitet och även ER uppvisar emellanåt heterogenitet inom tumören vilket i så fall påverkar prognosen negativt2. Her2-uttrycket är i de allra flesta tumörer förvånansvärt homogent men undantag förekommer där endast fläckar av tumören har Her2- amplifieiring, och i dessa fall kan det vara ytterst svårt att förutsäga patientens nytta av anti-Her2-behandling. Vid tveksamma fall utförs alltid in situ-hybridisering för att räkna antalet Her2-kopior per cell.

Läs hela artikeln som PDF