| Regionstyrelsen har beslutat att vara med i två projekt för organiserad prostatatestning och livmoderhalscancer.
Regionstyrelsen har tidigare antagit en regional cancerplan, i planen beskrivs projektet organiserad prostatatestning. Organiserad prostatacancer-testning (OPT) har bedrivits i Region Skåne, Västragötalandsregionen och Region Värmland. Nu startar pilotprojekt i ytterligare sex regioner, varav Region Västmanland är en. Pilotverksamheten omfattar delar av åldersgrupperna 56 och 62 år. Erfarenheterna från andra regioner är värdefulla när vi nu startar pilotverksamheten här i Västmanland. Genomförandet av en organiserade prostatatestning är av stor betydelse för att kunna upptäcka risk för lågriskcancer som kan minska sjuklighet och dödlighet. Det här är ett viktigt steg för att öka jämlikhet i vården, säger Kenneth Östberg (S), regionråd med ansvar för sjukvården.WHO och den Europeiska cancerplanen uppmanar länder att intensifiera åtgärder för att utrota livmoderhalscancer. Under våren 2021 beslutade riksdagen att genomföra en systematisk, långsiktig och nationell satsning för att utrota livmoderhalscancer i Sverige.Genom att få alla regioner att delta i ett pågående utrotningsprojekt som genomförs inom ramen för en forskningsstudie kan Sverige åstadkomma en kunskapsbaserad och jämlik utrotning av livmoderhalscancer genom samtidig vaccination och screening mot HPV.Det är efterlängtat. Vi fortsätter utveckla hälso- och sjukvården utifrån forskning och beprövad erfarenhet, det här är en fråga som är prioriterad och välmotiverad att ta ett större engagemang i. Region Västmanland kan och ska göra mer mot HPV, säger Lina Eriksson (L), regionråd med ansvar för primärvård.Kontakt:Kenneth Östberg, (S) regionråd med ansvar för sjukvården E-post: [email protected] |
Region Västmanland startar två nya projekt för att förebygga cancer.
Så kan man öka effektiviteten i omprogrammerade immunceller
En forskargrupp vid Lunds universitet har tidigare visat att det går att programmera om mänskliga hudceller till dendritiska celler som stärker immunförsvaret. Men dessa omprogrammerade cellers effektivitet har visat sig vara mycket låg. Nu pekar nya studier på att det finns sätt att öka verkningsgraden hos cellerna med över 75 procent. Resultaten publiceras i Science Immunology.
Våra dendritiska celler (DC) är immunsystems vaktposter och de patrullerar våra kroppar efter bakterier, virus eller cancerceller. När DC hittar en främmande partikel bryter de ner den i mindre bitar – antigen – och presenterar bitarna på cellytan för immunförsvarets mördarceller. På så vis lär sig mördarcellerna vilka smittoämnen och cancerceller som de ska söka upp och döda. I flera studier har forskare undersökt olika cellterapier som använder DC för att stärka patientens eget immunsystem för att bekämpa cancer. Men cancer kan påverka de dendritiska cellerna så att de går förlorade eller blir dysfunktionella. Därför behövs nya sätt att omprogrammera andra celler till att bli immunceller, med samma kapacitet som ”naturliga” dendritiska celler.
Filipe Pereira, docent, lektor vid Lunds universitet, Fotograf: Kennet Ruona
Filipe Pereira, forskargruppsledare vid Lunds universitet, har tidigare identifierat en kombination av tre transkriptionsfaktorer (specialiserade protein) som har möjliggjort att hudceller (fibroblaster) från människor har kunnat programmerats om till dendritiska celler. Studien var den första i sitt slag och visade hur man kan använda cellomprogrammering för att generera immunceller för att bekämpa cancer. Men – till skillnad från celler hos möss – har det visat sig att effektiviteten hos mänskliga celler är mindre än en procent.
– Det är inte klargjort varför mänskliga celler är svårare att programmera om, men det verkar vara ett generellt problem som har varit ett stort hinder för att kunna överföra våra resultat till klinik. För att helt förstå processen vid omprogrammeringen använde vi därför encellsanalys – en metod för att kartlägga vävnaders sammansättning och molekylärt karakterisera celltyper och deras signalvägar, säger Filipe Pereira.
Med encellsanalysen kunde forskarna följa hudcellernas transformation till dendritiska celler, hur de tre transkriptionsfaktorerna samarbetar och hur den genetiska informationen överfördes och ”tystade” cellens ursprungliga identitet. Genom att identifiera de gener som uttrycktes, förstod de vad som begränsade omprogrammeringsprocessen i mänskliga celler.
– Eftersom de dendritiska cellerna ska trigga immunsystemet, behöver de ha inflammatoriska egenskaper. Att öka de inflammatoriska egenskaperna hos cellerna visade sig vara en viktig pusselbit för att effektiviteten skulle bli högre. Genom att förstå processen bakom omprogrammeringen, lyckades vi höja verkningsgraden till över 75 procent – en mycket hög siffra i dessa sammanhag.
Forskarna har i sina försök omprogrammerat tre olika typer av mänskliga celler: hudceller från foster, hudceller från vuxna och stamceller från benmärgen. Med det nya sättet att programmera om dem, har effektiviteten ökat drastiskt för alla typer av celler.
– Det här är väldigt positivt och öppnar upp möjligheten om att framkalla cancerimmunitet med hjälp av cellomprogrammering. Nästa steg är att är att genomföra de förbättrade omprogrammeringsexperimenten i djurmodeller, avslutar Filipe Pereira.
Publikation:
”Single cell transcriptional profiling informs efficient reprogramming of human somatic cells to cross-presenting dendritic cells”
Science Immunology 4 mars 2022, DOI: 10.1126/sciimmunol.abg5539
Studien har finansierats med medel från European Research Council (ERC) Cancerfonden, Vetenskapsrådet, NovoNordisk Fonden The Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne.
Relaterat: 2019 tilldelades Filipe Pereira ERC Consolidator Grant om 21 miljoner kronor under fem år för att införliva två helt olika forskningsfält – cellulär omprogrammering och cancerimmunterapi – i ett projekt. Genom att förena dessa två forskningsområden vill han utveckla nya strategier för immunterapi. https://www.lu.se/artikel/21-miljoner-till-innovativ-immunterapiforskning
Mat och näring vid cancersjukdom – avgörande för att möjliggöra behandling
Kl 12.10–12.55
Välkomna till vårt lunchwebbinar där vi kommer att fördjupa oss kring matens betydelse vid cancerbehandling. Webbinaret inleds med en föreläsning med Klara Nypelius Standley, Leg. Dietist Onkologkliniken, Skånes universitetssjuhus, Malmö och därefter öppnar vi upp för frågor och paneldiskussion tillsammans med specialistläkare och -sjuksköterska.
Göran Gustafssonpriser till forskning om cancertumörer och kvantmaterial
Vad händer när ljus och molekyler kopplas samman? Varför svarar vissa cancerpatienter bättre på behandling med immunterapi än andra? Det är några av de frågor som fem yngre forskare i Sverige söker svaren på. De tilldelas nu Göran Gustafssonprisen och får dela på närmare 27 miljoner svenska kronor.
Fem forskare, högst 45 år gamla, får varje år ta emot Göran Gustafssonprisen i matematik, fysik, kemi, molekylär biologi och medicin. Det här är ett av de mer prestigefulla priserna till yngre forskare och många tidigare Göran Gustafssonpristagare har nått stora framgångar inom sina respektive områden.
Priset består av ett forskningsanslag på 5,1 miljoner kronor vardera, fördelat på tre år, och ett personligt pris på 250 000 kronor. Svenska universitet och högskolor nominerar kandidaterna, Kungl. Vetenskapsakademien granskar förslagen och pristagarna utses därefter av Göran Gustafssons Stiftelse för naturvetenskaplig och medicinsk forskning.
2022 års pristagare är:
Göran Jönsson, professor vid Lunds universitet, som får priset i medicin. Han och hans forskargrupp har gjort en viktig upptäckt som kan förklara varför immunterapi fungerar bättre för vissa patienter med malignt melanom (hudcancer) än för andra. Hos de patienter som svarade bättre på behandlingen hittade man en ansamling av immunförsvarsceller inuti tumörerna. Nu vill forskarna gå vidare och försöka förstå hur de här strukturerna uppstår.
Emma Lundberg, professor vid KTH och Scilifelab, som får priset i molekylär biologi. Hon arbetar med att kartlägga alla de tusentals proteiner som finns inuti våra mänskliga celler. För att nå målet snabbare har hon använt sig av flera innovativa metoder som gamification (där spelare i ett science fiction-spel online fick hjälpa till att analysera bilder) och artificiell intelligens.
Karl Börjesson, professor vid Göteborgs universitet, som får priset i kemi. Han studerar ljus som är starkt sammankopplat med molekyler. När sammankopplingen blir tillräckligt stark skapas hybridtillstånd. Systemet får unika egenskaper som skiljer sig från vad som annars är möjligt både för molekyler och för ljus.
Emil J. Bergholtz, professor vid Stockholms universitet, som får priset i fysik. Han intresserar sig för kvantmaterial och topologiska system. Just nu tittar hans forskargrupp bland annat på vad deras tidigare upptäckter om öppna topologiska system kan användas det till. Det skulle till exempel kunna vara sensorer som kan detektera mycket svaga signaler i rymden.
David Witt Nyström, docent vid Göteborgs universitet, får priset i matematik. Han sysslar med algebraisk geometri där man studerar kurvor, ytor och objekt av högre dimensioner, så kallade mångfalder. Inom hans specifika forskningsområde, Kählergeometri, fokuserar man på hur en mångfalds småskaliga form, dess krökning, hänger samman med dess storskaliga form, dess topologi.
FAKTA/Göran Gustafssonprisen
Göran Gustafssonprisen har funnits sedan 1991 och bakom priset finns Göran Gustafssons Stiftelse för naturvetenskaplig och medicinsk forskning. Stiftelsen tillkom 1989 efter en donation av entreprenören och affärsmannen Göran Gustafsson (1919–2003) som gjort sig en förmögenhet främst genom fastighetsaffärer i Stockholm. Han var på många sätt en föregångare som oroade sig för miljöförstöring, månade om naturen och ville ge tillbaka till samhället.
Positivt utlåtande från CHMP för Opdivo i kombination med Yervoy som första linjens behandling av patienter med avancerad matstrupscancer av skivepiteltyp
- Bristol Myers Squibb har fått positivt utlåtande från CHMP för Opdivo i kombination med Yervoy som första linjens behandling av vuxna patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer) vars tumörer uttrycker PD‑L1 ≥1%
- Rekommendationen baseras på resultat från fas III-studien CheckMate -648, som visar att kombinationen med dubbel immunterapi ger en statistisk signifikant förbättrad totalöverlevnad (OS), jämfört med fluoropyrimidin- och platinabaserad kemoterapi.
- Opdivo i kombination med Yervoy är den första behandling med dubbel immunterapi som visat en signifikant överlevnadsfördel jämfört med kemoterapi hos denna patientgrupp.
Bristol Myers Squibb meddelar att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s rådgivande kommitté (CHMP) har givit ett positivt utlåtande om att Opdivo (nivolumab) i kombination med Yervoy (ipilimumab) bör godkännas som första linjens behandling av vuxna patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer) vars tumörer uttrycker PD‑L1 ≥1%. Det positiva utlåtandet från CHMP kommer nu granskas av EU-kommissionen som har behörighet att godkänna läkemedel för medlemsländerna i EU.
– Mediantid för totalöverlevnad för patienter med metastaserad esofaguscancer av skivepiteltyp är cirka tio månader med dagens standardbehandling med kemoterapi. CHMPs positiva rekommendation om att Opdivo i kombination med Yervoy ska godkännas som första linjens behandling av vuxna patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp vars tumörer uttrycker PD L1 ≥1%, innebär ett viktigt steg för att möta medicinska behov för denna patientgrupp, säger Karin Andersson, medicinsk chef på Bristol Myers Squibb Sverige.
Det positiva utlåtandet från CHMP baseras på resultaten från fas III-studien CheckMate -648 vid den förhandsspecificerade interimsanalysen. Dess resultat visade en statistisk signifikant förbättrad totalöverlevnad (OS) för Opdivo i kombination med Yervoy hos patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer, ESCC), med PD-L1-uttryck ≥1%, jämfört med fluoropyrimidin- och platinabaserad kemoterapi (median, 13,7 månader jämfört med 9,1 månader, HR=0,64; 98,6% KI: 0,46-0,90; p=0,001). Säkerhetsprofilen för Opdivo i kombination med Yervoy var likvärdig med vad som rapporterats i tidigare studier. Resultat från CheckMate -648 presenterades vid ASCO-kongressen, American Society of Clinical Oncology, i juni 2021.
Om CheckMate -648
CheckMate -648 är en multi-center, randomiserad fas III-studie som utvärderar kombinationen Opdivo och Yervoy (n=325), eller Opdivo och kemoterapi (fluorouracil och cisplatin, n=321), jämfört med enbart kemoterapi (fluorouracil och cisplatin, n=324) hos patienter med tidigare obehandlad, icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (ESCC, matstrupscancer).
Primärt effektmått i studien var totalöverlevnad (OS) och progressionsfri överlevnad (PFS) och som utvärderades av en oberoende granskningskommitté (BICR) hos patienter med PD-L1-uttryck på ≥1%. Sekundära effektmått enligt förhandsspecificerad hierarkisk testning inkluderade totalöverlevnad (OS), progressionsfri överlevnad (PFS) enligt BICR, hos alla randomiserade patienter.
I behandlingsarmen med Opdivo i kombination med kemoterapi randomiserades patienter till att få Opdivo 240 mg dag 1 och dag 15, fluorouracil 800 mg/m² per dag i fem dagar (dag 1 till dag 5) och cisplatin 75 mg/m2 dag 1 i cykler om fyra veckor. Patienterna behandlades med Opdivo upp till 24 månader eller tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet eller avslutande av behandling i samtycke, och med kemoterapi tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet, eller avslutande av behandling i samtycke.
I behandlingsarmen med Opdivo i kombination med Yervoy randomiserades patienter till att få Opdivo 3 mg/kg varannan vecka och Yervoy 1 mg/kg var sjätte vecka upp till 24 månader eller tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet eller avslutande av behandling i samtycke.
NT-rådet rekommenderar Opdivo för adjuvant behandling av avancerad esofagus- eller kardiacancer
NT-rådet beslutade den 25 februari 2022 att Opdivo (nivolumab) bör användas vid adjuvant behandling av vuxna med matstrupscancer eller cancer i gastroesofageala övergången som har kvarstående mikroskopisk sjukdom efter tidigare neoadjuvant kemoradioterapi.
Nya substanser ska ge bättre diagnos och behandling av prostatacancer
Anna Orlova (t h) och Sara Rinne, institutionen för läkemedelskemi. Foto/bild: Mikael Wallerstedt
Forskare vid Uppsala universitet har utvecklat två nya substanser som visar positiva resultat för tidig upptäckt av metastaser vid prostatacancer. ”Leder bara ett av våra två spår rätt hoppas vi kunna hjälpa alla män som drabbas av prostatacancer till längre och bättre liv” säger Anna Orlova, professor vid institutionen för läkemedelskemi.
Varje år diagnostiseras fler än tiotusen svenska män med prostatacancer. Därmed tar den plats bland våra vanligaste folksjukdomar, och trots att vården får tillgång till allt effektivare behandlingar är det idag den cancerform som skördar flest liv i vårt land. Svårigheten att i ett tidigt skede upptäcka metastaser utanför prostatakörteln har länge tillhört cancerforskningens främsta utmaningar, men nu visar en ny metod framtagen vid Uppsala universitets Farmaceutiska fakultet lovande resultat.
– När en prostatatumör börjar sprida sig är metastaserna initialt så små att de inte syns i magnetröntgen. Det kan orsaka både felaktiga diagnoser, ofullständiga kirurgiska ingrepp och onödigt lidande. Alltså behöver vi ett sätt att visualisera alla tumörer innan de växer sig för stora. Vår främsta ledtråd är två spårämnen, GRPR och PSMA, som bildas vid tidig prostatacancer, och nu har vårt team i samarbete med Ulrika Rosenström och Fanny Lundmark, forskare i preparativ läkemedelskemi vid Uppsala universitet, utvecklat en substans som binder specifikt till GRPR, säger Anna Orlova, professor vid institutionen för läkemedelskemi.
Ulrika Rosenström och Fanny Lundmark
Genom att fästa radionuklid vid substansen kan de minsta metastaserna lokaliseras dit en SPECT- eller PET-kamera anger höjt upptag av radioaktivitet. Metoden har med framgång genomgått en klinisk fas I-studie. Når den hela vägen till vården förväntas substansen även kunna användas för transport av läkemedel direkt till tumören, vilket i sin tur skulle begränsa onödig toxisk spridning vid behandling.
– Mest effektiv är naturligtvis en heltäckande diagnostik, och parallellt har vi utvecklat en molekyl som binder till båda spårämnena under tumörens samtliga faser. Vi har redan testat den på möss med positivt resultat, och går inom kort vidare med studier på människa. Leder bara ett av våra två spår rätt hoppas vi ge vården det verktyg som krävs för att hjälpa alla män som drabbas av prostatacancer till längre och bättre liv.
Positivt utlåtande för Opdivo i kombination med kemoterapi som första linjens behandling av patienter med avancerad matstrupscancer av skivepiteltyp
- Bristol Myers Squibb har fått positivt utlåtande från CHMP för Opdivo i kombination med kemoterapi som första linjens behandling av vuxna patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer) vars tumörer uttrycker PD‑L1 ≥1%.
- Rekommendationen baseras på positiva resultat från fas III-studien CheckMate -648 som visar att kombinationen ger en statistisk signifikant förbättrad totalöverlevnad (OS), jämfört med kemoterapi.
Bristol Myers Squibb meddelar att den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA:s rådgivande kommitté (CHMP) har givit ett positivt utlåtande om att Opdivo (nivolumab) i kombination med fluoropyrimidin- och platinabaserad kemoterapi bör godkännas som första linjens behandling av vuxna patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer), vars tumörer uttrycker PD‑L1 ≥1%. Det positiva utlåtandet från CHMP kommer nu granskas av EU-kommissionen som har behörighet att godkänna läkemedel för medlemsländerna i EU.
– Resultaten från CheckMate -648 har visat på den kliniska effekten för Opdivo i kombination med kemoterapi som behandling av patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp. Det positiva utlåtandet av CHMP innebär ett steg mot ytterligare ett lovande behandlingsalternativ för dessa patienter vars cancer ofta är snabbväxande och svårbehandlad, säger Karin Andersson, medicinsk chef på Bristol Myers Squibb Sverige.
Det positiva utlåtandet från CHMP baseras på resultaten från fas III-studien CheckMate -648 vid den förhandsspecificerade interimsanalysen. Dess resultat visade en statistisk signifikant förbättrad totalöverlevnad (OS) för Opdivo i kombination med kemoterapi hos patienter med icke-resektabel avancerad, återkommande eller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (matstrupscancer, ESCC), med PD-L1-uttryck ≥1%, jämfört med enbart kemoterapi (median, 15,4 månader jämfört med 9,1 månader, HR=0,54; 99,5 %KI: 0,37-0,80; p<0,001).
Säkerhetsprofilen för Opdivo i kombination med kemoterapi var likvärdig med vad som rapporterats i tidigare studier. Resultat från CheckMate -648 presenterades vid ASCO-kongressen, American Society of Clinical Oncology, i juni 2021.
Om CheckMate -648
CheckMate -648 är en multi-center, randomiserad fas III-studie som utvärderar kombinationen Opdivo och Yervoy (n=325), eller Opdivo och kemoterapi (fluorouracil och cisplatin, n=321), jämfört med enbart kemoterapi (fluorouracil och cisplatin, n=324) hos patienter med tidigare obehandlad, icke-resektabel avancerad, återkommandeeller metastaserande esofaguscancer av skivepiteltyp (ESCC, matstrupscancer).
Primärt effektmått i studien var totalöverlevnad (OS) och progressionsfri överlevnad (PFS) och som utvärderades av en oberoende granskningskommitté (BICR) hos patienter med PD-L1-uttryck på ≥1%. Sekundära effektmått enligt förhandsspecificerad hierarkisk testning inkluderade total överlevnad (OS), progressionsfri överlevnad (PFS) enligt BICR, hos alla randomiserade patienter.
I behandlingsarmen med Opdivo i kombination med kemoterapi randomiserades patienter till att få Opdivo 240 mg dag 1 och dag 15, fluorouracil 800 mg/m² per dag i fem dagar (dag 1 till dag 5) och cisplatin 75 mg/m2 dag 1 i cykler om fyra veckor. Patienterna behandlades med Opdivo upp till 24 månader eller tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet eller avslutande av behandling i samtycke, och med kemoterapi tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet, eller avslutande av behandling i samtycke.
I behandlingsarmen med Opdivo i kombination med Yervoy randomiserades patienter till att få Opdivo 3 mg/kg varannan vecka och Yervoy 1 mg/kg var sjätte vecka upp till 24 månader eller tills sjukdomsprogression, oacceptabel toxicitet eller avslutande av behandling i samtycke.
Om matstrupscancer
Tumörer i matstrupen (esofagus), även kallat esofaguscancer, är den åttonde vanligaste cancerformen i världen och den sjätte vanligaste orsaken till cancerrelaterade dödsfall globalt. Varje år diagnostiseras 53 000 nya fall av matstrupscancer i Europa och i Sverige får cirka 500 personer diagnosen matstrupscancer varje år. De två vanligaste typerna av matstrupscancer är skivepitelcancer (ESCC) och adenokarcinom, och i Europa är omkring 60 procent av all matstrupscancer av typen skivepitel. De flesta diagnostiseras när sjukdomen har nått ett avancerat stadium och påverkar patientens dagliga liv, inklusive deras förmåga att äta och dricka. Matstrupscancer av skivepiteltyp förekommer oftast i övre och mellersta delen av matstrupen, medan adenokarcinom börjar i cellerna i slemutsöndrande körtlar i matstrupen.
Tankar apropå dödshjälpsdiskussionen: Utan hopp kan man inte leva
Efter det uppmärksammade – nästan spektakulära – avslutande av livet i slutstadiet av plågsam ALS av en folkkär sommarpratare, med mera, har debatten om dödshjälp blossat upp igen. Dessvärre förs diskussionen i massmedia oftast med mycket obevekliga ord, trots att verkligheten är så mycket mer nyanserad. Jag vill därför här ge några personliga reflektioner av den arten som mer sällan hörs i diskussionen om assisterat självmord. Jag är emellertid helt ointresserad av att ge rekommendationer av hur andra bör tycka i frågan, mer än att det i denna fråga gäller att inte tänka i schabloner utan att förstå att ett problem kan ha mer än en lösning och att vi kan tänka olika men ha det mesta rätt på ömse håll ändå.
HUR LÅNGT HAR VI KOMMIT IDAG?
Jag var medicinstudent på 60-talet och ivrig att lära mig allt, allt. I första hand ingick då den praktiska medicinen – hur ska jag göra praktiskt för att bli en bra läkare? – men för oss som upplevde ”68-åren” var det naturligt att också ta upp sociala och psykologiska (ibland kallade etiska) aspekter på det vi stod inför. Såsom helt oerfarna hade vi ofta skarpa och djärva lösningar på problemen och var mycket nöjda med oss själva. När jag nu har 50 år bakom mig sedan jag började som AT-läkare är jag inte lika skarp och djärv i mina uttalanden längre (även om grundkoncepten finns kvar) och någon kanske säger att jag mjuknat i ryggen. Själv tror jag att jag fått erfarenheter av livets olikheter och förståelse för att man måste ta hänsyn till flera aspekter samtidigt.
Min far var distriktsläkare på 1960-talet och berättade att han underlåtit att behandla lunginflammationer och urinvägsinfektioner på döende människor, och det verkade så enkelt och rimligt. I flertalet fall är det kanske nästan lika enkelt idag för geriatrikern och distriktsläkaren, medan neonatologen, intensivvårdsläkaren, onkologen och neurologen– kanske, kanske – har det svårare idag. Svårigheterna består mest i att vi kan så mycket idag, och att vi människor har en större benägenhet att försöka göra något än att hejda oss och låta bli att agera. Tekniska möjligheter är emellertid inte liktydigt med tekniska skyldigheter. Kunskapen ger oss således inte rätt att enbart tänka i evidensbaserade termer eftersom livet självt har så få evidens om hur det ska levas respektive avslutas.
Det finns goda argument både för och emot assisterat döende. I Statens medicinsk-etiska råds (SMER) kunskapssammanställning (2017) ställs de vanligast förekommande argumenten i relation till empiriska data. De argument som är av värdekaraktär blir då oftast kvar i debatten, men de praktiska effekterna av sammanställning ger inte heller idag ett rakt svar på frågan.
NÄRMARE 100 000 SVENSKAR DÖR VARJE ÅR
När vi nu lever i en era då en majoritet av alla läkare och sköterskor tror på ”personcentrerad vård” är det svårt att tänka sig att alla som avlider ska göra det på samma sätt – och därför bör få samma vård. Några kommer att avlida plötsligt genom en trafikolycka, andra på minuter eller timmar efter en hjärtinfarkt eller hjärnblödning, en betydande andel dör i sömnen därhemma och många andra under ordnade och förutsedda förhållande på sjukhus. Vi avlider på olika sätt!
Min erfarenhet är emellertid att det finns några sätt att dö på som alla vill försöka undvika. Det ena är ett utdraget lidande i en situation då döden är den enda utvägen – lidande måhända var något moraliskt gott en gång i tiden, men det är det inte längre. Den andra situationen ingen vill avlida i är på en intensivvårdsavdelning kopplad till en respirator, med slangar och kanyler överallt och med total oförmåga att kunna påverka vad som sker. Men, de flesta avlider under ordnade förhållanden efter att ha kunnat ta adjö av sina anhöriga. Döden är i de flesta fall inte något som upplevs som ett stort problem, men snarare en händelse och ett förlopp som vi inte har någon vana vid.
Rybrevant nu tillgängligt för svenska patienter
Amivantamab använder en tredelad verkningsmekanism för att blockera onormala EGFR- och MET-receptorer, öka nedbrytningen av dessa samt aktivera immunförsvaret för att förstöra cancer-celler. 3,4,6
Janssen, en del av Johnson & Johnson, meddelar nu att Rybrevant (amivantamab) är tillgängligt för svenska patienter för behandling av vuxna patienter med avancerad icke-småcellig lungcancer (NSCLC), med aktiverande EGFR Exon 20 insertionsmutation vid behandlingssvikt på platinum-baserad terapi.
Amivantamab är den första och enda bispecifika antikroppen som finns tillgänglig för denna patientgrupp. Innan Rybrevant blev tillgängligt har det inte funnits några godkända målinriktade behandlingar för NSCLC med insertionsmutationer i EGFR Exon 20 insertionsmutationer. 2,3,7
”NSCLC-patienter som bär på insertionsmutationer inom Exon 20 i EGFR-genen utgör en begränsad patientpopulation som idag saknar effektiva behandlingsalternativ. Därför är det av yttersta vikt att hälso- och sjukvården får tillgång till effektiva, riktade och tolerabla behandlingar för denna patientgrupp”, säger Berkeley Vincent, vd Janssen Sverige.
I Europa, Mellanöstern och Afrika (EMEA) diagnostiserades över 500 000 patienter med lungcancer år 2020, 2) och cirka 85 procent av dem fick diagnosen NSCLC. 1) Ungefär 75 procent av NSCLC-patienterna diagnostiseras i ett sent skede av sjukdomen och för närvarande är medianen för femårsöverlevnaden för lungcancer mindre än 20 procent. 8,9
Data från fas 1-studien CHRYSALIS, där amivantamab har utvärderats som monoterapi hos patienter som genomgått behandling med platinum-baserad terapi och har där uppnått en väl tolererad säkerhetsprofil. 10,11
Janssen driver ett omfattande kliniskt forskningsprogram för att hitta framtida nya och effektiva behandlingsmetoder riktade till EGFR-positiva NSCLC-patienter.
Om amivantamab:
- Amivantamab använder sig av en tredelad verkningsmekanism genom aktivering av immunförsvaret, ökad nedbrytning av EGFR och MET-receptorer samt blockering av ligandbindning 3,4,6
- Amivantamab har utvärderats i kliniska Fas 1-studien CHRYSALIS, där patienter med avancerad NSCLC med EGFR exon 20 insertionsmutationer och som sviktat på behandling med platinumbaserad kemoterapi har behandlats med amivantamab monoterapi. Behandlingen har visat sig ha god effekt och en hanterbar biverkningsprofil. 10,11
- Tumörsvar observerades hos 40 procent av patienterna (n=32; 95 procent CI, 29 – 51), med en medianvaraktighet på behandlingssvaret på 11,1 månader (95 procent CI, 6.9 – inte uppnådd).11 Mediantiden utan progression (PFS) var 8,3 månader (95 procent CI, 6.5 – 10.9) och median total överlevnad (OS) var 22,8 månader (95 procent CI, 14,6 – inte uppnådd).11
- De biverkningar som patienterna upplevde av sin amivantamab-behandling var huvudsakligen av mild karaktär (grad 1/2) och överensstämde med de förväntade biverkningarna för läkemedel som riktar sig mot EGFR och MET.11 Få patienter behövde avbryta behandlingen på grund av amivantamab och de dödsfall som rapporterades bedömdes inte vara behandlingsrelaterade.11
Referenser:
1 European Medicines Agency. Rybrevant CMA Approval. December 2021.
2 Remon, J et al. EGFR exon 20 insertions in advanced non-small cell lung cancer: A new history begins. Cancer
Treatment Reviews. 90 (2020).
3 Yun et al. Antitumor Activity of Amivantamab (JNJ-61186372), an EGFR–MET Bispecific Antibody, in Diverse Models of EGFR Exon 20 Insertion–Driven NSCLC. Cancer Discov. 2020;10(8):1194-1209.
4 Grugan et al. Fc-mediated activity of EGFR x c-Met bispecific antibody JNJ-61186372 enhanced killing of lung cancer cells MAbs. 2017;9(1):114-126.
5 Moores et al. A Novel Bispecific Antibody Targeting EGFR and cMet Is Effective against EGFR Inhibitor-Resistant Lung Tumors. Cancer Res. 2016;76(13)(suppl 27216193):3942-3953.
6 Vijayaraghavan et al. Amivantamab (JNJ-61186372), an Fc Enhanced EGFR/cMet Bispecific Antibody, Induces Receptor Downmodulation and Antitumor Activity by Monocyte/Macrophage Trogocytosis. Mol Cancer Ther. 2020;19(10):2044-2056.
7 Riess JW, Gandar DR, Frampton GM, et al. Diverse EGFR Exon 20 insertions and co-occurring molecular alterations identified by comprehensive genomic profiling of NSCLC. J Thorac Oncolo. 2018;13(10):1560-1568. 10.1016/j.jtho.2018.06.019.
8 Knight S, et al. Progress and prospects of early detection in lung cancer. Open Biol 2017; 7(9): 170070.
9 Globocan. Cancer Today. Estimated number of incident cases and deaths Europe, Middle East and Northern Africa (MENA), Africa, both sexes, all ages. Available at: https://gco.iarc.fr/today. Accessed April 2021
10 Park, K. et al. Amivantamab, an Anti-EGFR-MET Bispecific Antibody, in Patients with EGFR Exon 20 Insertion-Mutated NSCLC. https://meetinglibrary.asco.org/record/184802/abstract. Accessed April 2021.
11 Sabari, J. et al. Amivantamab in Post-platinum EGFR Exon 20 Insertion Mutant Non-Small Cell Lung Cancer. WCLC Oral Presentation #3031. January 2021.
Nya insikter kring neuroendokrina tumörer i tunntarmen
De senaste årens utveckling av sekvenseringsteknik och databearbetning har gett nya möjligheter att bättre förstå tidigare oförklarade kliniska observationer. Ett exempel på detta är nya fynd publicerade i Nature Communications kring multifokala primärtumörer vid neuroendokrina tumörer i tunntarmen (SI-NET), ett område som här beskrivs av Erik Elias.
Multipla (multifokala) tarmtumörer ses i 30–40 procent av alla patienter som opereras för SI-NET men det genetiska släktskapet mellan tumörernahar varit omdebatterat1. Multifokala tumörer vid SI-NET drabbar ett begränsat tarmavsnitt vilket skiljer sig från ärftliga tillstånd som associeras med multipla tumörer i magtarmkanalen. Dessutom avviker SI-NET från de flesta maligna tumörer då drivande mutationer ofta saknas helt och endast en gen (CDKN1B) har visats vara återkommande muterad i tio procent av tumörerna2.
Det finns således en bristande insikt avseende mekanismer för tumöruppkomst och tumörprogression vid SI-NET, trots att den utgör den vanligaste maligna tumören i tunntarmen3. I syfte att bättre förstå onkogena mekanismer relevanta för SI-NET beslutade vi oss för att med helgenomsekvensering och bioinformatik kartlägga släktskap och metastaserings-mönster vid multifokal SI-NET.I samband med operation samlade vi in vävnadsmaterial från multipla tarmtumörer och metastaser från elva patienter.
Sammanlagt insamlades 42 tarmtumörer, 14 lymfkörtelmetastaser, tre levermetastaser, två peritonial carcinos samt tre bitar med normal tarmvävnad. Helgenomsekvenensering av samtliga tumörbitar samt blodnormaler genomfördes via Core Facility vid Göteborgs universitet och den bioinformatiska analysen gjordes av Professor Erik Larsson Lekholms grupp, också den vid Göteborgs universitet.
OBEROENDE AV VARANDRA
Den bioinformatiska analysen visade att mellan samtliga tarmtumörer inom en patient fanns det i stort sett inga över lappande förvärvade (somatiska) mutationer vilket entydigt visade att de hade uppkommit oberoende av varandra. Detta sågs i samtliga patienter i studiekohorten. Avseende relationen mellan tarmtumörer och metastaser gjordes två ob- servationer: 1. Varje metastas härstammade från endast en tarmtumör och 2.
Två oberoende tarmtumörer kunde ge upphov till metastaser inom en patient.I övrigt bekräftades tidigare fynd såsom att drivande punkt-mutationer i stort sett saknades och att större strukturella förändringar såsom deletioner och amplifieringar av specifika kromosom-armar är vanligt i SI-NET.De aktuella fynden har stor betydelse för förståelsen av SI-NET och öppnar upp helt nya forskningsområden inom SI-NET-forskning. De innebär även att en del tidigare forskning behöver omvärderas samt har en del direkta implikationer när det gäller klinisk handläggning.
Sara Mangsbo – Superentreprenören som kan ta cancervaccin till verklighet
I decennier har frågan diskuterats, prövats, förkastats och närmast omöjligförklarats. Nu talar mycket för att den unga, men redan mycket uppmärksammade
Uppsalaforskaren och superentreprenören Sara Mangsbo, kan bli en av dem som ser till att visionen om ett vaccin mot cancer snart blir verklighet.
– Pandemin har visat att det går att snabba på saker, säger denna utpräglade team- spelare som håller ett högt arbetstempo och egentligen ville bli polis.
Den som inte har sett eller hört Sara Mangsbos namn i media de senaste åren har nog inte varit särskilt uppmärksam. Hon har nämligen varit med i TV, radio, alla möjliga tidskrifter och tidningar inklusive Svenska Druidordens medlemstidning (hon fick ett forskningsanslag av dem 2017) samt kvällspressen, som i många år högljutt och regelbundet har proklamerat att ”svaret på cancerns gåta” nu äntligen är funnet. Vaccin mot cancer är ett ständigt inslag på tidningarnas löpsedlar.
Hon har utnämnts till Årets Entreprenör, fått priset Hjärnäpplet, blivit kallad Supertalang otaliga gånger och har på ett häpnadsväckande sätt lyckats föra ut och förklara komplicerad och högaktuell Nobelpris-belönad immunonkologisk forskning för ”folket”.I förra numret av Onkologi i Sverige skrev Sara Mangsbo även en artikel tillsammans med två norska kollegor på Ultimovacs – det företag som hoppas kunna ta fram universalvaccinet UV1 mot cancer som är tänkt att användas tillsammans med immunterapi.
Att säga att denna nyss fyllda 40-åriga tvåbarnsmamma är i ropet räcker med andra ord bara halvvägs. Frågan är hur hon lyckats komma till denna uppburna position inom forskningen så otroligt snabbt. Förklaringarna är förstås många, men hennes egen ovanligt dynamiska och entusiasmerande personlighet kommer långt upp på listan.
Sara Mangsbo, som är docent och lektor vid Uppsala universitet, föddes i Örebro 1981 och växte upp i den lilla byn Hidinge. Båda föräldrarna är pensionerade lärare, pappa Leif har också disputerat vid Luleå universitet inom ämnet kvinnligt ledarskap och mamma har varit lärare på mellanstadiet. Hennes några år yngre syster arbetar som landskapsarkitekt.
FÅTT ETT PEDAGOGISKT PATOS
– Jag har fått med mig ett starkt pedagogiskt patos hemifrån och även en uttalad känsla för rättvisa i samhället. Faktum är att jag som barn ville bli polis. Det bottnade säkert i att jag hade en stark önskan om att bidra till samhället och att det var självklart att ställa upp och hjälpa andra, berättar hon med sin karakteristiskt glada och pigga röst.Sara släppte så småningom planerna på att bli polis och ägnade sig helhjärtat åt naturvetenskap i skolan.
– Jag var verkligen en klassisk ”duktig flicka” under skolåren men jag tyckte inte bara om naturvetenskap utan gillade också att skriva.Inte bara skolan utan även sport var ett självklart inslag i unga Saras liv. Fotboll, handboll, ridning….
Nytt forskningsområde: Bygger nya biologiska system för att uppgradera immunförsvaret
Syntetisk biologi är ett nytt forskningsområde där man på genetisk väg bygger ihop komplexa biologiska system med nya funktioner som inte existerar i naturen. På så sätt kan man konstruera molekylära komponenter som ger levande celler förmågan att utföra specifika uppgifter baserat på rätt input. Här beskriver Axel Hyrenius Wittsten, forskare vid Lunds universitet, hur man kan programmera om immunceller till att mer effektivt söka upp och eliminera solida tumörer.
Vårt immunsystem har en enastående förmåga att söka igenom vår kropp efter sjuka celler. Nya vetenskapliga framsteg tillåter oss nu att dra nytta av immunceller för att rikta dem och förbättra deras förmåga att eliminera tumörceller, antingen via administration av immunostimulerande substanser som förbättrar en individs egen immunrespons mot tumörceller eller omprogrammering av en viss typ av immunceller, T-celler, för att lära dem att känna igen cancerceller via utvalda tumörmarkörer. Detta har gjort att vi nu befinner oss i ett skifte i vår syn på hur cancerbehandling kan komma att se ut i framtiden.
Trots att små molekyler och protein idag utgör den farmakologiska grunden för den behandling som an- vänds i kliniken, så är vi nu vid en punkt där vi kan programmera om celler så de kan detektera och eliminera tumörer. Genom att använda den senaste tekniken inom syntetisk biologi är det möjligt att vi en dag kommer att ha ”allt-i-ett-celler” som kan detektera, diagnostisera och slutligen behandla tumörer genom mångfasetterade system som tumörceller har svårt att gardera sig mot.
MULTIDISCIPLINÄRT FÄLT
Syntetisk biologi är ett multidisciplinärt fält i vilket man använder sig av kunskaper inom bland annat cellbiologi, signalvägar och DNA-manipulation för att designa och rekonstruera nya protein eller genetiska kretsar, vilket ger celler nya egenskaper och förmågor. En av de största framgångarna inom detta fält är utveck- lingen av ”Chimär Antigen Receptor” (CAR). Denna artificiella T-cellsreceptor (TCR) har förmågan att detektera definierade ytmarkörer (även känt som antigen) utan att behöva använda de naturliga TCR-signaleringskomplexen. Genom att uttrycka en CAR i T-celler kan man därmed rikta dessa programmerade T-celler mot tumör-associerade antigen för att effektivt eliminera maligna celler.
Detta har lett till enastående kliniska framgångar genom att rikta CAR-T-celler mot den allomfattande B-cellsmarkören CD19 hos svårbehandlade patienter med vissa typer av B-cells-associerad leukemi1 och lymfom2. Nyligen presenterades även lovande data från liknande kliniska prövningar i multipelt myelom3, där man i stället valt att rikta behandlingen mot den B-cells-kopplade markören BCMA. Anmärkningsvärt är att dessa kliniska responser uppnås hos patienter som slutat svara på flertalet traditionella behandlingsmetoder.
Gemensamt för dessa terapier är att de effektivt kommer åt de maligna cellerna genom att slå ut alla B-celler, friska som sjuka, och att patienter i stort kan tolerera detta. Dessvärre tappar eller nedreglerar ibland de lymfatiska leukemicellerna uttrycket av CD19, vilket gör att de inte längre känns igen av CAR-T-cellerna. För att komma runt detta problem har nya CAR-T-cellsversioner tagits fram som kan aktiveras av både CD19 och/eller CD224, den senare är ock- så en B-cellsmarkör som uttrycks av leukemiceller (Figur 1A).
Det har även gjorts försök att vidareutveckla CAR-T-cells-behandling mot myeloisk leukemi, men detta har visat sig svårt just på grund av avsaknaden av bra antigen som särskiljer leukemiceller från frisk vävnad. Exempel på lovande markörer är CD93 och CD123, vilka uttrycks av mye- loida leukemiceller men inte av friska essentiella blodceller. Dock uttrycker endotelceller både CD93 och CD123 vilket skulle orsaka oerhörd toxicitet vid potentiell CAR-T-behandling mot dessa två antigen. Som ett sätt att komma runt denna problematik har logiska syntetiska system utvecklats, i vilka specifika kombinationer av ytmarkörer avgör om CAR-T-celler ska aktiveras eller ej.
Detta åstadkoms genom en syntetisk receptor som kan inhibera en CAR (iCAR) i närvaro av en sekundär markör, så som ett antigen uttryckt på endotelceller. I korthet innebär det att CAR-T-celler aktiveras och eliminerar myeloida leukemiceller via till exempel CD93, men som skonar endotelceller då de ut- över CD93 också uttrycker en markör som ser till att iCAR stoppar aktivering av CAR-T-celler5 (Figur 1B). Alternativt
kan man också uppnå motsatsen där det krävs samtidig närvaro av två specifika antigen på de myeloida leukemicellerna för att CAR-T-celler ska bli ordentligt aktiverande och därmed eliminera de maligna cellerna. Konceptuellt har detta testats genom att dela upp de signaleringskomponenter som utgör en CAR i två olika receptorer, en riktad mot CD13 och en mot TIM36. Detta innebär att dessa CAR-T framförallt inriktar sig på leukemistamceller, som uttrycker både CD13 och TIM3, medan de i stort skonar normala blodstamceller som endast uttrycker CD13 (Figur 1C). Trots att dessa system fortfarande är i sin linda demonstrerar de möjligheten att kunna skapa de verktyg som krävs för att bredda CAR-T-cellers kliniska framgångar i hematologiska maligniteter.
FDA godkänner Carvykti/cilta-cel för behandling av Multipelt Myelom
FDA har godkänt ciltacabtagene autoleucel (cilta-cel; Carvykti) för behandling av vuxna patienter med RRMM som har behandlats med fyra eller fler behandlingar utan tillfredsställande resultat.
CNS på ESMO: Väl fungerande teknik och mycket intressant vetenskapligt program
2021 års upplaga av ESMO ordnades virtuellt på grund av den fortsatta covid-19- pandemin. Här refererar Jonathan Bergkulla, specialistläkare i Umeå, ny kunskap utifrån ett CNS-perspektiv.
Även om det förstås inte var samma sak som att vara på plats i Paris fungerade det bra att ta del av de intressanta föreläsningarna hemifrån. Jag deltog inom ramen för Post-ESMO som anordnades för första gången i ett samarbete mellan Cancerakademin och Nationella onkologichefsrådet. Upplägget var detsamma som vid tidigare Post-ASCO med en ST-läkare som tillsammans med specialist-mentor bevakar ett på förhand bestämt tumörområde och sedan rapporterar de mest intressanta nyheterna på ett nationellt möte i Sverige. Jag hade fått i uppgift att bevaka CNS-tumörer tillsammans med Roger Henriksson från Umeå.
Vid årets ESMO presenterades tyvärr inga stora genombrott inom behandling av primära CNS-tumörer. Inom många andra diagnoser fortsätter immunterapi att vinna mark, men inom CNS har vi fortfarande inte sett några större studier med positiva utfall. Michael
Weller, som är verksam vid Zurich universitetssjukhus, gav en presentation om det aktuella läget inom immunterapi vid gliom med fokus på glioblastom. Immunterapi vid glioblastom är utmanande då glioblastom är lågimmunogena, återfinns i en miljö med naturligt låga nivåer av T-celler och dessutom har flertalet immunosuppressiva egenskaper i sin mikromiljö via flertalet olika signal- vägar1.
INGEN FÖRLÄNGD ÖVERLEVNAD
Flertalet olika vaccinstudier har gjorts eller är pågående. Den största hittills publicerade fas III-studien ACT IV inkluderade mer än 700 patienter med glioblastom med muterat EGFRvIII, vilket återfinns hos cirka 40 procent av patienter med glioblastom.
Patienterna erhöll standardbehandling med resektion eller biopsi med postoperativ radiokemoterapi följt av adjuvant temozolomid med tillägg av antingen placebo eller vaccinet rindopepimut, som är designat att ge en immunrespons mot muterat EGFRvIII. I denna studie kunde man inte se någon överlevnadsvinst med tillägg av rindopepimut2. I en annan liten fas I-studie med patienter med recidiverande glioblastom med muterat EGFRvIII erhöll 18 patienter behandling med anti-EG- FRvIII-CAR-T-celler. I denna studie såg man inga radiologiska responser och en kort progressionsfri överlevnad
på 1,3 månader. Man kunde se att behandlingen medförde förlust av antige- net hos tumörcellerna och uppkomst av en adaptiv resistens3.
Nu kommer ny kunskap om graviditetens påverkan på utveckling av ovarialcancer
Högre ålder vid barnafödande och fullgången graviditet minskar risken att utveckla äggstockscancer – utöver att föda många barn. Vidare har kvinnor som fött barn en bättre prognos i den ovanliga undergruppen könscellstumörer jämfört med kvinnor som aldrig fött barn. Det framgår av ny forskning som här refereras av Camilla Sköld, som nyligen disputerat vid Uppsala universitet.
Betydelsen av graviditet och graviditetskomplikationer för kvinnors framtida hälsa är av stort intresse idag. Mer specifikt är detta av betydelse för sjukdomar som drabbar de reproduktiva organen, som äggstockscancer. Kvinnor idag lever allt längre, genomgår färre graviditeter och är äldre då de börjar sitt barnafödande jämfört med tidigare generationer. Detta kommer att inverka på panoramat av maligniteter som påverkas av graviditeter, liksom risken för cancer under graviditeten.Äggstockscancer är den dödligaste gynekologiska cancersjukdomen, främst då den oftast upptäcks i ett sent stadium. De bakomliggande orsakerna är inte fullt klarlagda, delvis på grund av att äggstockscancer inte är en distinkt sjukdom utan snarare utgörs av flera olika undergrupper. De två huvudgrupperna är epitelial äggstockscancer, som representerar 90 procent av alla fall, och icke-epitelial äggstockscancer, tio procent. De epiteliala tumörerna delas vidare upp i fem undergrupper (höggradig serös, endometrioid, klarcellig, mucinös och låggradig serös), alla med olika underliggande bakgrund och sjukdomsförlopp.
”VILL BIDRA TILL NYA STRATEGIER”
Kvinnor som fött barn har mindre risk att utveckla epitelial äggstockscancer, och risken minskar ytterligare med varje barnafödsel. Huruvida även andra graviditetsrelaterade faktorer, som havandeskapsförgiftning, graviditetens längd, moderns ålder vid barnafödande och barnets storlek, påverkar risken för äggstockscancer har inte varit känt. Vidare har det inte varit klarlagt om de olika undergrupperna av epitelial äggstockscancer påverkas i samma utsträckning av graviditeter, och inte heller om risken för icke-epitelial äggstockscancer påverkas. Man har heller inte klargjort mekanismen bakom barnafödandets skydd mot äggstockscancer, och graviditeters betydelse för överlevnaden i äggstockscancer har hittills varit oklar. Dessa frågor har varit fokus för min avhandling ”Impact of pregnancies on ova- rian cancer: Risk, prognosis and tumor biology” som jag nyligen försvarade vid Uppsala universitet. Målet med min forskning är att öka kunskapen kring graviditetens betydelse vid äggstockscancer och därmed bidra till utveckling av nya strategier för att både förebygga och behandla denna dödliga sjukdom.
Jubileumssymposium om HER2 lockade experter till Stockholm – framsteg, utmaningar och pågående forskning
Hur kan man optimera tillgängliga eller upptäcka nya behandlingar för HER2-positiv bröstcancer? Vilka lämpliga biomarkörer kan identifieras för att minska biverkningar och förbättra prognosen för dessa patienter? Det var några av de olika ämnen som diskuterades på 2021 Jubilee Symposium ”HER2 – State Of The Art (HER2-SOTA)” som av corona-skäl hölls som en hybridkonferens på World Trade Center i Stockholm.
Symposiet leddes av Jonas Bergh, professor i onkologi lade om hur HER2 upptäcktes, kartlades och utvecklades vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset, och Mårten Fernö, professor i experimentell onkologi vid Lunds universitet.Flera namnkunniga internationella experter diskuterade uppdateringar, framsteg och utmaningar och sammanfattade den pågående forskningen om individualiserad behandling för patienter med HER2-positiv bröstcancer.
HER2 – THE TRUE STORY: EN TIDSRESA TILL EN FRAMGÅNGSRIK DEL AV BRÖSTCANCERNS HISTORIA
Daniel F. Hayes, professor vid Breast Cancer Research och internal medicine vid UM Rogel Cancer Center vid University of Michigan, Ann Arbor, USA och en av världens le- dande kliniska forskare inom bröstcancer, presenterade en historisk genomgång av Human Epidermal Growth Factor Receptor 2 (HER2).HER2 är ett protein som uttrycks av bröstcancercellerna och många kvinnor med bröstcancer drabbas av HER2- positiv sjukdom. Professor Hayes redogjorde för fyra olika patientfall och deras sjukdomsförlopp före och efter utvecklingen av HER2-målinriktade behandlingar.
Han talade om hur HER2 upptäcktes, kartlades och utvecklades från en viktig prognostisk och prediktiv markör till ett attraktivt behandlingsmål. Han berättade även om de första kliniska studierna för trastuzumab, som ledde till FDA- godkännande för metastaserande bröstcancer1.Professor Hayes fortsatte med att informera om den nyligen publicerade Early Breast Cancer Trialists’ Collabora- tive Group (EBCTCG)-studien om adjuvant trastuzumab hos patienter med HER2-positiv bröstcancer.
Denna metaanalys analyserade individuella data från randomiserade studier som inkluderade 13 864 patienter och utvärderade till- lägg av trastuzumab till cytostatikabehandling. Den visade en signifikant minskning på 9 procent respektive 6,4 procent för absolut tio års återfallsrisk respektive mortalitet, samt en relativ minskning på 34 procent till fördel för behandling med trastuzumab, oavsett tumör- och patient- egenskaper2. Han redogjorde även för biologiska egenskaper och diagnostiska riktlinjer samt befintliga och nya läkemedel för HER2-positiv sjukdom.Professor Hayes betonade att forskningen bakom HER2 är en äkta ”success story” och ett exempel på framgångsrik translationell forskning.
KARDIOTOXICITET VID CANCERBEHANDLING HOSPATIENTER MED HER2-POSITIV BRÖSTCANCER
Elham Hedayati, överläkare vid Tema Cancer, Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, föreläste om kardiovaskulära biverkningar och kardiotoxicitet som uppkommer under eller efter onkologiska behandlingar inklusive cytostatika (mest antracykliner) samt HER2-inriktade läkemedel.Kardiovaskulära sjukdomar, som inbegriper bland annat arytmier, myokardit, pulmonell arteriell hypertension och tromboser, påverkar prognosen för cancerpatienter.
Elham Hedayati redogjorde för olika riskfaktorer för cancer-relaterad kardiell dysfunktion som kan uppkomma i samband med cancerbehandling, eller bero på patientrelaterade egenskaper som känd hjärtsjukdom, övriga underliggande sjukdomar (till exempel hypertoni, hyperlipidemi, diabetes mellitus) och tobaks-/alkohol-vanor.Frekvensen av kardiotoxicitet var lägre inom studier av trastuzumab-behandlad tidig bröstcancer jämfört med andra befolkningsstudier hos äldre patienter (3,1 procent <65år versus 8,9 procent >65år) inom fem år.
Dr Hedayati presenterade även en översikt av studier om kopplingen till kardiovaskulära biverkningar vid både tidig och metastaserad HER2-positiv bröstcancer. Frekvensen var låg och icke-långsiktig oavsett behandlingstyp inklusive dubbel blockad (cirka 1 procent), trastuzumab emtansin (<1 procent) eller neratinib (1 procent).Ökad dödsrisk på grund av hjärttoxicitet har rapporterats för äldre kvinnor (>66 år) tio år efter bröstcancerdiagnos3. Således underströk hon vikten av kardiologisk utvärdering för cancerpatienter med lämpliga prover (inklusive EKG, blodtryck, troponin eller pro-BNP) före behandlingsstart samt tätare uppföljning av patienters hjärtstatus under behandling.
Hon rekommenderade en algoritm4 och betonade att samarbetet mellan olika specialister, det vill säga onkologer och kardiologer, är av stor betydelse för att kunna identifiera patienter som riskerar att utveckla hjärttoxicitet. Det handlar om att anpassa behandlingsdos, lindra symtom, hitta biomarkörer samt skapa lämpliga algoritmer för vidare behandling. Sammanfattningsvis konstaterade hon att kardio-onkologi är en viktig del av den multidisciplinära behandlingsstrategi som kan förbättra patienters livskvalitet betydligt.
Effektivast att två kirurger opererar bort binjurarna vid sällsynt sjukdom
Ektopisk Cushing’s syndrom är en sällsynt sjukdom där en neuroendokrin tumör utsöndrar ett hormon som triggar binjurarna att producera för mycket kortisol. När
tumören är spridd och inte kan opereras, blir det allt vanligare att båda binjurarna tas bort. En klinisk forskningsstudie på Akademiska sjukhuset visar att den bästa metoden är när två kirurger opererar parallellt på varsin sida. Här redogör Ieva Lase, läkare och doktorand, för de senaste rönen inom området.
Behandling av neuroendokrina neoplasmer (NEN) med ektopisk ACTH-produktion är komplicerad och svår. Eftersom tumörerna är ovanliga och kan ha många olika primärtumörslokalisationer med olika biologi finns det inga etablerade evidensbaserade rekommendationer1. Vår forskargrupp vid Uppsala universitet har nyligen publicerat en studie i ”Journal of Neuroendocrinology” där vårt syfte var att utvärdera bilateral adrenalektomi (BA) som ett behandlingsalternativ för ektopisk Cushing’s syndrom (ECS), samt undersöka hur olika kirurgiska BA-metoder påverkar morbiditet och mortalitet2.
Cushing’s syndrom (CS) orsakas av kraftigt ökad utsöndring av kortisol från binjurarna. Incidensen uppskattas vara 0,2 – 5,0 per miljon människor per år3 och orsakas av antingen ACTH- producerande tumörer i hypofysen (ACTH-beroende CS) alternativt av kortisolproducerande tumörer i binjurebarken (ACTH-oberoende CS), eller som en konsekvens av ektopisk ACTH- produktion. ECS är ett sällsynt till- stånd som endast representerar fem till tio procent av alla fall av CS3. Nästan alla NEN såväl som vissa icke-neuro- endokrina tumörer kan vara associerade med ECS, men de vanligaste rapporterade primärtumörerna är småcel- lig lungcancer, lung- och thymus-NEN (också kallade carcinoider), pankreas- NEN, medullär sköldkörtelcancer och feokromocytom4. Hos upp till en tredjedel av patienterna med ECS hittas aldrig källan till ACTH-produktion (definierad som ockult ECS) eller så kan tumören lokaliseras först efter decennier av uppföljning.
SVÅRARE SJUKDOMSFÖRLOPP
I grunden är symtomen vid ECS desamma som vid CS, i de flesta fall karakteriseras dock ECS av mycket svårare sjukdomsförlopp med metabola störningar såsom svår hypokalemi, hyperglykemi, metabol alkalos, svåra infektioner (ofta opportunistiska) samt kardiovaskulära och neurokognitiva symtom i kombination med tumörsjuk- domen. Många av dessa patienter behöver intensivvård under långa tidsperioder. Omhändertagandet är utmanande, komplext och kräver multidisciplinär expertis innefattande kirurgi, onkologi, endokrinologi och intensivvård. Inledande av onkologisk behandling är ofta försenad till följd av konsekvenserna av de höga kortisolnivåerna.
Minskning av kortisolnivåer är avgörande för överlevnad då man har visat att hyperkortisolemi och hypokalemi är negativa prognostiska faktorer vid ECS5, 6. För att välja rätt behandlingssekvens och strategi bör man initialt avgöra om det är den hormonella eller onkologiska risken som dominerar. Om livshotande symtom föreligger, till exempel svår infektion, pulmonell tromboembolism, kardiovaskulära komplikationer eller akut psykos, rekommenderas akut behandling (inom 24–72 timmar) av hyperkortisolism7. Radikal kirurgi av primärtumören är det mest värdefulla behandlingsalternativet även om det inte alltid är möjligt på grund av metastaserande eller ockult sjukdom. Om radikal kirurgi av tumören inte är möjlig kan normala kortislnivåer i blodet uppnås på annat sätt.
De senaste riktlinjerna från Euro- pean Society of Endocrinolog y rekommenderar steroidgeneshämmande läkemedel (SI) som primär behandling för ECS hos patienter med ockult eller metastaserande ECS följt av BA7. SI kan dock ge svåra biverkningar (speciellt i kombination med cytostatika) och det kan ta tid tills de ger effekt. Ofta är dessa patienter i mycket dåligt allmäntillstånd, man har bråttom för att initiera den antitumorala behandlingen varför BA blir en allt vanligare åtgärd. Hos patienter med mycket lågdifferentierade tumörer där den onkologiska risken dominerar kan platinabaserad cytostatika användas som förstahandsåtgärd, kombinerad med SI och/eller följt av BA.
