Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

IMMUNTERAPI ger nya möjligheter att behandla äldre patienter med icke-småcellig lungcancer

Introduktionen av immuncheckpoint-hämmare har inneburit helt nya behandlingsmöjligheter för patienter med NSCLC. Behandlingen utnyttjar kroppens eget immunförsvar och det är oklart hur immunförsvarets åldrande påverkar behandlingens effekt och biverkningar. Det skriver specialistläkaren Georg Holgersson vid Akademiska sjukhuset i en översikt av ett högaktuellt område. Han konstaterar också att det med tanke på den höga medelåldern hos patienter med NSCLC är angeläget med fler studier som kan ge oss en bättre förståelse för ålderns betydelse för effekt och biverkningar vid behandling av NSCLC med immunterapi.

Icke-småcellig lungcancer (NSCLC) utgör ca 85 procent av all lungcancer och är den cancersjukdom som orsakar flest dödsfall såväl i Sverige som globalt1,2. Länge har behandlingsmöjligheterna vid spridd NSCLC varit tämligen få och prognosen i de flesta fall varit mycket dålig3. Under det senaste årtiondet har dock behandlingen förändrats i grunden genom tillkomsten av målriktade läkemedel och immunterapi i behandlingsarsenalen4. Behandling med så kallade immuncheckpoint-hämmare har visat sig mycket framgångsrikt vid behandling av NSCLC och både PD1- och PD-L1-hämmare används nu rutinmässigt vid behandling av avancerad NSCLC, både i första och andra behandlingslinjen och i såväl monoterapi som tillsammans med cytostatika5. Dessutom tillkommer i allt snabbare takt nya preparat och nya indikationer vilket är mycket glädjande och  öppnar helt nya möjligheter för behandling av patienter med NSCLC.

Samtidigt som möjligheterna blir fler blir det också fler faktorer att ta hänsyn till vid val av behandling till den enskilda patienten. En sådan faktor är patientens ålder som i sin tur kan vara associerat med ökad komorbiditet, försämrad organfunktion samt ökat antal mediciner med risk för interaktioner. Hälften av alla lungcancerpatienter är > 70 år6 samtidigt som denna patientgrupp är underrepresenterad i kliniska studier7. Det är känt att immunförsvaret, precis som resten av kroppen, genomgår en förändring med stigande ålder8. Det innebär bland annat en försämrad funktion hos T-cellerna som spelar en viktig roll vid försvaret mot cancer och vars funktion utnyttjas vid behandling med immuncheckpoint-hämmare9. En viktig fråga blir därför om hög ålder påverkar effekt och biverkningar av immunterapi hos patienter med NSCLC. Syftet med denna artikel är att presentera vad som hittills är känt om ålderns inverkan på behandlingen med de immuncheckpoint-hämmare som används vid NSCLC, främst med utgångspunkt i de subgruppsanalyser som har gjorts på olika åldersgrupper i de fas III-studier som ligger till grund för de preparat som används idag.

GENOMGÅNG AV STUDIER
Pembrolizumab
I den trearmade fas III-studien KEYNOTE 010-studien jämfördes PD-1-hämmaren pembrolizumab i doserna 2 mg/kg och 10 mg/kg var 3:e vecka med docetaxel vid återfall av PD-L1-positiv (≥ 1%) NSCLC10. Det sågs en fördel med avseende på median totalöverlevnad (OS) för patienterna som fick pembrolizumab 2 mg/kg (10,4 månader) och pembrolizumab 10 mg/kg (12,7 månader) jämfört med patienterna som fick docetaxel (8,5 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 41 procent av patienterna men inga patienter > 70 år inkluderades. Den äldre gruppen hade en hazardkvot (HR) för OS på 0,76 (95 % CI 0,57–1,02) vid jämförelse med docetaxel jämfört med 0,63 (95 % CI 0,50– 0,79) för den yngre gruppen < 65 år. I KEYNOTE- 024-studien jämfördes pembrolizumab (200 mg var 3:e vecka) med standard platinum-baserad cytostatikadublett i första linjens behandling av PD-L1-positiv (≥ 50%) avancerad NSCLC11. Median progressionsfri överlevnad (PFS) var signifikant bättre i pembrolizumab-armen jämfört med cytostatika-armen (10,3 månader vs 6,0 månader). Äldre patienter (≥ 65 år) utgjorde 54 procent av patienterna och den äldsta patienten som fick behandling med pembrolizumab var 90 år. Vid subgruppsanalys av PFS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med docetaxel i både den äldre (HR 0,45; 95 % CI 0,29–0,70) och yngre (HR 0,61; 95 % CI 0,40–0,92) åldersgruppen < 65 år. I KEYNOTE-189-studien jämfördes kombinationen platinum-pemetrexed + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av icke-skivepiteltyp12. OS vid 12 månader var 69 procent i pembrolizumab-armen jämfört med 49 procent i placebo-armen. Vid subgruppsanalys av OS sågs en fördel för pembrolizumab jämfört med placebo i gruppen ≥ 65 år (HR 0,64; 95 % CI 0,43–0,95) och ännu tydligare i gruppen < 65 år (HR 0,43; 95 % CI 0,31–0,61).

I KEYNOTE 407-studien jämfördes kombinationen karboplatin- paklitaxel/nab-paklitaxel + pembrolizumab/placebo i första linjen hos patienter med avancerad NSCLC av skivepiteltyp13. Median OS var 15,9 månader hos patienterna som fick tillägg med pembrolizumab jämfört med 11,3 månader hos patienterna som fick placebo. Medianåldern var 65 år i båda behandlingsarmarna. Vid subgruppsanalys av OS sågs att äldre patienter (≥ 65 år) som fick pembrolizumab hade ett HR på 0,74 (95 % CI 0,51–1,07) vid jämförelse med placebo jämfört med ett HR på 0,52 (95 % CI 0,34–0,80) för den yngre gruppen < 65 år. Generellt sågs i studierna på pembrolizumab en lägre frekvens av biverkningar hos patienter som fick immunterapi jämfört med cytostatika men ingen jämförelse av biverkningarnas frekvens och allvarlighetsgrad gjordes mellan åldersgrupperna.

Läs hela artikeln

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Fler överlever cancer i Stockholmsregionen

Allt fler stockholmare överlever cancer. Sedan millennieskiftet har t ex 5-årsöverlevnaden i prostatacancer ökat från 90 till 97 procent, för äggstockscancer från 47 till 60 procent och för kronisk lymfatisk leukemi från 77 till 94 procent. 2-årsöverlevnaden i lungcancer har ökat från 24 till 34 procent och i bukspottkörtelcancer från 8,4 till 18 procent.

– Cancerns gåta är ännu inte löst men vården blir allt bättre och effektivare. Som själv anhörig till personer som drabbats av och dött i cancer, är det imponerande och hoppingivande. I cancervården är det tydligt hur forskning och framsteg räddar liv, säger hälso- och sjukvårdsregionrådet Anna Starbrink (L).

– Bättre diagnosmetoder, nya revolutionerande läkemedel, skonsammare men också effektivare strålterapi som därmed kan komma skörare patienter till godo, och även en organisatorisk utveckling med standardiserade vårdförlopp – tillsammans med det fantastiska arbetet av alla läkare, sjuksköterskor och andra; det är mycket som tillsammans gör att vi ser den här hoppfulla utvecklingen med allt fler som överlever cancer, säger Anna Starbrink (L).

– Vi ska fortsätta utveckla cancervården, med screeningprogram och introduktion av nya behandlingar. Vi ska stötta våra medarbetare i vården och forskarna inom medicin och life science att fortsätta flytta fram gränserna – cancern ska besegras, säger Anna Starbrink (L).

Siffrorna för överlevnad ovan refererar till jämförelse i fyraårsintervaller, 2000-2004 resp 2010-2014. För samtliga fyraårsintervaller 1995-2014 och fler diagnoser, se tabell nedan. För hjärn-, lung- och bukspottskörtelcancer visas 2-årsöverlevnad, för övriga diagnoser 5-årsöverlevnad.

Hjärnhinnor och ryggmärgshinnor (Meningier) Antal patienter 5-årsöverlevnad %
1995-1999′ 512 95
2000-2004′ 436 94
2005-2009′ 459 99
2010-2014′ 514 98
Prostatacancer Antal patienter %
1995-1999′ 5106 75
2000-2004′ 8314 90
2005-2009′ 9357 95
2010-2014′ 11709 97
Malignt hudmelanom Antal patienter %
1995-1999′ 1420 89
2000-2004′ 1766 90
2005-2009′ 2382 93
2010-2014′ 3118 95
Kronisk lymfatisk lekukemi Antal patienter %
1995-1999′ 421 76
2000-2004′ 591 77
2005-2009′ 524 78
2010-2014′ 545 94
Bröstcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 6284 85
2000-2004′ 6902 89
2005-2009′ 7197 91
2010-2014′ 8048 93
Njurcancer Antal patienter (95% CI)
1995-1999′ 787 59
2000-2004′ 830 65
2005-2009′ 864 69
2010-2014′ 1044 77
Urinblåsecancer Antal patienter %
1995-1999′ 1919 69
2000-2004′ 2111 69
2005-2009′ 2090 74
2010-2014′ 2416 75
Ändtarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1525 55
2000-2004′ 1552 59
2005-2009′ 1728 65
2010-2014′ 1772 68
Tjocktarmscancer Antal patienter %
1995-1999′ 2986 59
2000-2004′ 3262 61
2005-2009′ 3562 66
2010-2014′ 3697 68
Huvud- och halscancer Antal patienter %
1995-1999′ 1090 58
2000-2004′ 1197 59
2005-2009′ 1209 66
Äggstockscancer Antal patienter %
1995-1999′ 778 44
2000-2004′ 804 47
2005-2009′ 672 49
2010-2014′ 610 60
Hjärna (Cerebrum) Antal patienter 2-årsöverlevnad %
1995-1999′ 632 44
2000-2004′ 547 44
2005-2009′ 589 49
2010-2014′ 864 48
Lungcancer Antal patienter %
1995-1999′ 2739 22
2000-2004′ 3038 24
2005-2009′ 3619 30
2010-2014′ 4214 34
Bukspottkörtelcancer Antal patienter %
1995-1999′ 1048 4.7
2000-2004′ 892 8.4
2005-2009′ 967 11
2010-2014′ 1273 18

 

Rasmus Jonlund, kommunikationschef, Liberalerna i Region Stockholm, presstelefon 08-737 25 29, [email protected]

 

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Från fysisk aktivitet till ny forskning om kärlbiverkningar av aromatashämmare

Malin Backman, onkologisjuksköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm, disputerade 2017 på ämnet ”Fysisk aktivitet under adjuvant cytostatikabehandling”. Det var detta som den första föreläsningen på årets Kicki-Wallermöte handlade om.

Vid fysisk aktivitet kan man se såväl fysiska hälsoeffekter (till exempel minskad fatigue och smärta, bättre sömnmönster, förbättrad/ bibehållen muskelstyrka och kondition, bättre rörlighet och koordination, minskad viktuppgång) som psykiska (gladare humör, mindre oro, ångest och depression, bättre självkänsla och kognition, högre skattad livskvalitet).
Fysisk aktivitet har också visat minskad risk att drabbas av cancer och andra sjukdomar (till exempel depression, övervikt, hypertoni), minskad risk för återfall i cancer och förbättrad överlevnad. Dessutom ser man en samhällsekonomisk vinst, till exempel snabbare återgång i arbete, mindre behov av sjukskrivning osv. Det förekommer ingen evidens om att träning under behandling kan vara farligt på något sätt. Den rekommenderade träningsdosen är 150 minuter/vecka, vilket få cancerpatienter uppnår. Många beskriver sämre ork/kondition efter behandling jämfört med före. I Opti- Trainstudien, som Malin Backman skrivit sitt avhandlingsarbete på, studeras hur fysisk aktivitet påverkar hälsa och livskvalitet hos personer under adjuvant cytostatikabehandling efter bröstcancer. 240 patienter delades in i 3 lika stora grupper där man erbjöd 2 aktiva grupper: kombinerad styrkeoch konditionsträning eller enbart konditionsträning.

Den tredje gruppen var en kontrollgrupp utan särskilda rekommendationer. Patienterna följdes upp efter 1, 2 och 5 år postoperativt. Patienterna i båda grupperna med aktiv träning visade positiva resultat vad gäller kondition, ben- och handstyrka samt vardagsfunktion jämfört med kontrollgruppen. Efter 1 år sågs färre sjukskrivningar
eller minskad sjukträningsgrad i träningsgrupperna. En reflektion är att detta är något som borde erbjudas alla cancerpatienter men frågan är hur det praktiskt skulle gå till utifrån tillgängliga lokaler, ledare osv.

Läs hela artikeln

”Ökning av neoadjuvant kemoterapi förändrar det kirurgiska panoramat”

”Ökning av neoadjuvant kemoterapi förändrar det kirurgiska panoramat”

Årets Kicki Waller-möte i Åre bjöd som vanligt på ett gediget och uppskattat program. Här refereras mötets höjd punkter i form av viktig ny kunskap, reflektioner och presentationer av nya och pågående studier av bröstkirurgen Hanna Fredholm, Karolinska Universitetssjukhuset och Anne Andersson, onkolog vid Norrlands Universitetssjukhus.

Genexpression delar in bröstcancer i distinkta molekylära subtyper (Luminal A, Luminal B, Basal-like, HER2-enriched och normal- like) som har visat sig ha starkt prognostiskt och behandlingsprediktivt värde. För att utröna vilka luminala tumörer som behöver kemoterapi är genexpression under införande i Sverige, men än så länge baseras subtypsindelning på proteinuttryck (immunhistokemi) av biomarkörerna ER, PR, HER2 och proliferationsmarkören Ki67. Bröstpatologen Johan Hartman, Södersjukhuset, uppdaterade åhörarna på rådande metoder för mätning av HER2 som är i linje med internationella guidelines. HER2 analyseras först med immunhistokemi (0/1+/2+/3+) där fall graderade 0 och 1+ är negativa och fall med 3+ är positiva. För fall med 2+ kontrolleras genuttryck med in situ hybridisering. Kvalitets- och standardiseringskommittén inom Svensk Förening för Patologi (KVAST) ihop med företaget Equalis skickar regelbundet ut 10 typfall av bröstcancer till alla patologkliniker i Sverige för bedömning av histologisk typ, subtyp, biomarkörer och grad. Utskicket 2018 visar preliminärt en god överenstämmelse mellan bedömare gällande HER2. Samtidigt presenterades retrospektiva data från Nationellt kvalitetsregister för bröstcancer (NKBC) 2013–2017 där andelen HER2-positiva fall varierade mellan 7 och 14 procent mellan olika patologkliniker. Vad är orsaken och hur påverkar det läkemedelsbehandlingen? Framtida metoder som digital bildanalys och sekvensering av tumörernas mRNA och DNA kan medföra en mer robust subtypsindelning.

STRÅLBEHANDLING – BRA FÖR ALLA SUBTYPER
Bröstkirurgen Åsa Wickberg, Örebro, disputerade 2018 med en avhandling om betydelsen av adjuvant behandlingför lokalrecidiv av bröstcancer (LR), där ett av arbetena rörde subtyper och risk för LR. Kvinnor som genomgick bröstbevarande kirurgi under 1981– 1988 för bröstcancer under 2 cm av grad I-II utan spridning till lymfkörtlar inkluderades. De fick ingen endokrin behandling eller kemoterapi men randomiserades till strålbehandling eller ej. Efter 20 års uppföljning och med subtypsindelning baserat på immunhistokemi av alla tillgänliga fall (223 av 381, 59 procent) fann man att risken för LR halverades med strålbehandling. Riskreduktionen med strålbehandling sågs i alla subtyper (Luminal A; 14 procent, Luminal B/HER2 neg; 17 procent och för HER2+ och trippelnegativa fall; 22 procent). I jämförelse med Luminal A, hade de med Luminal B/ HER2-neg tumörer 3 gånger högre risk för LR; för de som fick strålbehandling var risken 2,6 gånger högre, för de som inte fick strålbehandling var risken 5 gånger högre.

Läs hela artikeln

FOKUS LUNGCANCER PÅ ASCO

FOKUS LUNGCANCER PÅ ASCO

Under årets ASCO-möte presenterades 477 vetenskapliga arbeten inom lungcancerområdet som täckte allt från basal biologi till randomiserade studier. Mötet hölls i Chicago och var mycket välbesökt med mer än 45 000 delegater från hela världen, varav cirka 25 från Sverige. Här refereras de mest intressanta presentationerna inom lungcancerfältet av över läkare Michael Bergqvist, Gävle sjukhus, och Lisa Villabona, ST-läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Ur lungcancerperspektiv presenterades ett antal studier avseende neoadjuvant immunterapi som uppvisade imponerade responser, men även en uppdatering av PACIFIC-studien som ytterligare belyser överlevnadsvinsten med denna behandling. Nedan återfinns ett antal av de studier som författarna, helt enligt egen bias, valt ut ur det stora urvalet.

NEOADJUVANT BEHANDLING:
Kwiatkowski och kollegor (abstrakt 8503) studien LCMC3. I denna undersöktes neoadjuvant atezolizumab och inkluderade patienter genomgick initialt en extensiv basalutredning inkluderande PET samt MRT hjärna och följaktligen insamling av tumörmaterial. Inkluderade 101 patienter uppvisade tumörstadiet IB-IIIB och genomgick initialt 2 kurer med atezolizumab följt av ånyo PET CT samt MRT hjärna och blodinsamling varefter kirurgi genomfördes och ytterligare tumörvävnad och blodprover insamlades. Därefter adjuvant cytostatikabehandling (och insamling av blodprover efter avslutad behandling) och även möjlig adjuvant atezolizumab under 12 månader förelåg även i studieupplägget. Vid progress genomgick patienterna ånyo insamling av tumörvävnad samt blodprovsinsamling. Studien syftade till att korrelera en mängd olika faktorer till MPR (mikroskopisk patologisk respons (som definierades som ≤ 10 % levande tumörceller)). Författarna visade vid interimsanalysen (som presenterades detta år) att MPR ej korrelerades till vare sig PD-L1-uttryck eller till tumour mutational burden (TMB), och att det ej förelåg signifikanta associationer mellan olika genuttryck och MPR. Kliniskt svarade dock patienter bra på behandlingen och 5 % uppvisade vid kirurgi komplett patologisk respons och 19 % MPR vilket måste ses som lovande, något som ytterligare stegrar förväntningarna på kommande IMpower030-studien. NEOSTAR-studien i vilken 44 patienter med stadium I-IIIA randomiserades mellan neoadjuvant nivolumab 3 mg/kg dag 1, 15, 29 alternativt samma regim + ipilimumab 1 mg/kg dag 1 följt av kirurgi inom 3–6 veckor efter avslutad behandling presenterades av Cascone et al (abstrakt 8504). Även i denna studie förelåg en extensiv biomarkörinsamling. Studien var positiv och bland de patienter som randomiserades till kombinationsbehandlingsarmen uppvisade 38 % patologisk komplett respons vilket är imponerande. Uttrycket av PD-L1 korrelerade till respons i denna studie. Författarna lyfte även fram ett radiologiskt fenomen, Nodal immune flair (NIF) som innebär misstänkt radiologisk progress men biopsiverifikation påvisar ej tumörtillväxt utan granulombildning. Reuben et al (abstrakt 8532) sekvenserade CDR3-kedjan (som är involverade i antigenbindning) i T-cellsreceptorn från 20 patienters tumörmaterial från NEOSTAR-studien. Mångfalden av sekvensvarianterna i patienterna som behandlats med kombinationen nivolumab och ipilimumab var 3,3 gånger så hög jämfört med patienterna som nivolumab singelbehandling. Denna mångfald diskuteras i tumörimmunologiska kretsar tala för ett mer robust immunsvar mot tumören. Vidare analyserades även mängden cirkulerande T-celler i blodet på patienterna före och efter behandling. Resultaten visar en korrelation mellan lägre antal cirkulerande T-celler och sämre patologisk respons.

Läs hela artikeln