Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad

CYSTISKA PANKREASTUMÖRER: Förekomst av munbakterier kopplas till svårighetsgrad

Förekomsten av munbakterier i så kallade cystiska bukspottkörteltumörer är kopplat tilltumörens svårighetsgrad. Det visar en ny studie från Karolinska Institutet. Förhoppningen är att resultaten kan bidra till bättre diagnostik och behandling av cancer i bukspottkörteln, skriver kirurgen Asif Halimi, Karolinska Universitetssjukhuset, forskaren Haleh Davanian och docent Margaret Sällberg Chen, båda vid Odontologiska institutionen, Karolinska Institutet.

Pankreascancer i tidig fas är oftast utan symtom, den upptäcks sent hos huvuddelen av de drabbade och har då ofta hunnit bli avancerad eller metastaserad. Majoriteten har därför en obotbar tumör vid upptäckten. Adenocarcinom i pankreas har dessutom en sämre prognos med endast fem procents femårsöverlevnad efter diagnos. Pankreascancer har därför blivit den fjärde vanligaste orsaken till cancerrelaterad död i västvärlden och beräknas bli den näst vanligaste orsaken före år 20301.

Cystiska tumörer i pankreas är däremot godartade i de flesta fall, enbart en bråkdel övergår till cancer. Dessa vätskefyllda pankreascystor är dock mycket vanliga, upp till 20–30 procent av befolkningen kan vara bärare av pankreascystor. Varför cystorna hos vissa individer transformeras och blir invasiva är oklart. Nya resultat från bland annat vår grupp visar att pankreas cystor inte alltid är sterila utan kan innehålla bakteriellt DNA och tecken på inflammation. Vår nya studie
visar att cystorna med förstadium till cancer innehåller mest bakteriellt DNA samt bakteriella translokationsmarkörer2.

Vidare ser vi att munbakterierna verkar i biofilm-liknande nätverk i cystvätskan hos gruppen som uppvisar histologiska tecken på höggradig dysplasi och invasiv cancer i pankreas. I våra analyser ser vi också att Fusobacterium nucleatum och Granulicatella adiacens-bakterierna, som oftast hör hemma i munnen och i saliv, är starkt kopplade till höggradiga dysplasiska förändringar i pankreasvävnad. En intressant koppling mellan bakteriefyndet och pankreasendoskopi är noterad, men detta gäller dock inte alla patienter. Dessa fynd har stor betydelse för diagnostik av cystiska pankreastumörer men även omhändertagandet av denna stora patientgrupp.

HITTAS OFTAST SOM BIFYND
Cancer i pankreas är en relativt ovanlig cancerform, med cirka 1 500 nya fall per år i Sverige. Det är däremot en väldigt allvarlig cancerform där insjuknandehastigheten är ungefär densamma som dödligheten, vilket innebär att knappast någon blir botad. Forskning med olika infallsvinklar pågår för att vända denna trend, och ett område som får alltmer intresse är cystiska förändringar som på sikt kan utvecklas till cancer i bukspottkörteln. Dessa cystor brukar inte ge några kliniska symtom och hittas oftast som bifynd när man genomgår en röntgenundersökning av någon helt annan anledning. Trots att cystor i bukspottskörteln är vanligt förekommande hos cirka 20–30 procent av befolkningen, är det endast en bråkdel av dessa cystor som utvecklas till cancer.

Vissa av dessa pankreascystor eller lesioner är godartade medan andra, i synnerhet slemproducerande intraduktal papillär mucinös neoplasi (IPMN) och mucinös cystisk neoplasi (MCN), är premaligna lesioner3, 4, eftersom de kan utvecklas till cancer. Beroende på var dessa cystor sitter i pankreas, delar man upp IPMN i olika grupper; huvudgångs- IPMN där cystor sitter i huvudgången i pankreas, sidogångs-IPMN där cystor sitter i de små gångarna eller en blandning av dessa, så kallade mixed type-IPMN5. Huvudgångs- IPMN är associerat med hög risk för cancer (Bild 1–3) och ska genomgå resektion om patienten är operabel6,7. Trots högteknologiskt diagnostiskt redskap, är det många gånger svårt att urskilja slemproducerande cystor, i synnerhet sidogångs-IPMN, från andra godartade lesioner i pankreas8. Dessutom finns för närvarande inga metoder tillgängliga för att på ett tillförlitligt sätt förutse graden av dysplasi associerad med dessa lesioner. Av detta skäl behöver ett stort antal individer regelbunden, livslång radiologisk kontroll och/eller operation.

Osäkerheten i diagnostiken gör det svårt att bestämma när kirurgen ska ta fram kniven, det vill säga om och när en cysta har utvecklats till en premalign lesion då kirurgisk resektion är motiverad. I vågskålen ligger en icke försumbar risk för betydande postoperativa komplikationer och viss mortalitet associerad med pankreaskirurgi. Vidare är den nuvarande bristen på kunskap
också ett stort hinder för utvecklingen av program för förebyggande kirurgi som helst endast bör utföras hos patienter med potentiellt ”farliga” lesioner, precis innan de övergår i cancer (höggradig dysplasi). Däremot skulle kirurgi som utförts på cystor med endast låggradig dysplasi representera överbehandling, medan kirurgisk resektion av cystor som redan har utvecklats till cancer representerar oönskade underbehandlingar.

Läs hela artikeln

Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter

Kroppsegen transplantation av fett kan minska strålinducerad fibros hos bröstcancerpatienter

En ny studie ger visst biologiskt stöd för att kroppsegen fettransplantation är en kirurgisk metod som kan minska strålinducerad fibros hos patienter med genomgången bröstcancer. Det skriver specialistläkaren Anna Lindegren vid Södersjukhuset i en gedigen genomgång av forskningsfältets olika delar. Studien publicerades nyligen i British Journal of Surgery.

Autolog fettransplantation (AFT), transplantation av fett från en del av kroppen till en annan på samma patient, är en metod som inom bröstrekonstruktionskirurgin oftast används för att förbättra resultatet efter bröstoperationer och strålning. I dagsläget i Sverige är det huvudsakliga ändamålet med AFT till bröst att jämna ut oregelbundenheter, justera volymasymmetri, släta ut rynkningar över bröstproteser och mjuka upp hård ärrvävnad. I andra länder har man gjort lyckade försök med bröstrekonstruktion enbart med AFT. Fettransplantationer har använts sedan slutet av 1800-talet då den tyske kirurgen Gustav Adolf Neuber (grundare av det första aseptiska sjukhuset) transplanterade fettvävnad till orbita för att behandla osteomyelit. Många försök har därefter gjorts, men med dåliga och oförutsägbara resultat på grund av absorption av fettet och fibrosbildning.

Under 1980-talet utvecklades en teknik där fettvävnad skördades genom fettsugning. Resultaten blev då bättre, men absorption var fortfarande ett betydande problem. Sidney R. Coleman beskrev på 1990-talet en teknik med vilken fettcellerna bevarades bättre genom skörd under lågt negativt tryck, preparering av aspiratet genom centrifugering för att avlägsna olja och blod samt injektion av fettcellerna i flera lager och i fina kanaler för att förbättra diffusion av näringsämnen till transplantatet1. Denna teknik är fortfarande den dominerande även om modifikationer har gjorts.

FETTSUGNING MED ”VÅT” TEKNIK
Numera skördas fettcellerna oftast med ”våt” teknik genom fettsugning på till exempel buk eller lår genom att först infiltrera det subkutana fettet med tumescent lösning (Ringer- Acetat/NaCl, lokalanestesimedel och adrenalin). Fettet prepareras i operationssalen genom till exempel sköljning eller sedimentering, och injiceras sedan åter i fina kanaler i flera lager i det område som ska behandlas. Volymen fett som injiceras beror dels på behovet i mottagarområdet men också på den volym fett som kan skördas. En nackdel med metoden är att det inte går att förutse hur stor del av fettet som resorberas och således inte heller det antal operationer som krävs för att uppnå ett gott resultat. Vanligtvis upprepas proceduren en till tre gånger med någon månads mellanrum. Vad ett gott resultat för AFT är, är i mångt och mycket subjektivt och i första hand relevant ur ett patientrapporterat utfallsperspektiv (PRO) eftersom metoden framför allt används för att förbättra resultatet efter indexoperationen. Forskningen inom PRO efter AFT är sparsam och av låg kvalitet. Några av utmaningarna i utförandet av studier med hög kvalitet inom AFT är att det inte finns någon naturlig jämförelsegrupp samt att det inte finns några validerade frågeformulär som är anpassade för att undersöka PRO för AFT.

I en prospektiv fallserie har vi visat patientrapporterade förbättringar två år efter AFT av bland annat bröstets estetik, mjukhet och ärr. Men även smärta, vilja att visa sig naken för en partner, se sig själv naken, känsla av att känna sig sexuellt oattraktiv, möjlighet att hitta passande BH samt vilja att delta i fysiska aktiviteter i offentliga miljöer2. AFT är en metod med få svåra komplikationer. Komplikationsfrekvensen är 5–10 procent och 80–90 procent är av grad I enligt Clavien-Dindo-klassificering. Fettnekroser och oljecystor står troligen för över hälften av alla komplikationer. Hematom, förkalkningar och striae har också rapporterats. Mindre vanliga komplikationer är infektioner, serom och pneumothorax3. Det ökade behovet av radiologiska undersökningar efter AFT tycks ligga runt 20 procent. 13–18 procent av patienterna har postoperativa radiologiska förändringar. <5 procent av förändringarna behöver utredas vidare med biopsi. De vanligaste radiologiska fynden är cystor (10–30 procent), fettnekros (cirka 10 procent), förkalkningar (<10 procent), suspekta knölar (cirka 5 procent) och cancerrecidiv (<5 procent)3, 4. Det är inte ovanligt att patienter som genomgått AFT söker för knöl i bröstet i efterförloppet. I utredningen av dessa bör förstahandsvalet vara ultraljud. Det har visats, som för övrig befolkning, att ultraljud bäst identifierar cystor efter AFT3, 4. Man har också kunnat visa att ultraljud är en tillförlitlig metod för att skilja mellan godartade och maligna förändringar efter AFT.

Läs hela artikeln

Från råd om fysisk aktivitet till känslor av skuld och skam

Från råd om fysisk aktivitet till känslor av skuld och skam

Fysisk aktivitet, alkohol och cancer, goda råd om solande, unga vuxna efter cancerbehandling, genetik, symtomlindring och känslor av skuld och skam. Några olika delar av Onkologidagarnas breda program sammanfattas här av Katarina Karlsson, onkologisjuksköterska vid Centralsjukhuset i Karlstad och doktorand inom omvårdnad vid Karlstads universitet.

FYSISK AKTIVITET – HUR KAN VI NÅ FLER PATIENTER? VAD SÄGER DEN SENASTE FORSKNINGEN?
Professor Yvonne Wengström, Stockholm, inleder med att berätta om de allmänna positiva hälsoeffekter vi kan få av fysisk aktivitet. Det som WHO rekommenderar är 150 min/vecka, måttlig intensitet eller 75 min/vecka hög intensitet. För patienter med cancer innebär deras sjukdom och behandling ofta en negativ påverkan på deras möjligheter till fysisk aktivitet, till exempel minskad lungvolym eller ofrivillig viktuppgång. Hur kan vi inom hälso- och sjukvården stötta dem och bidra till en bra och aktiv rehabilitering? Patienterna drabbas många gånger av sena biverkningar och kan känna sig övergivna när de inte får det stöd inklusive den stöttning till egenvård de önskar och behöver i rehabiliteringsfasen. Yvonne Wengström menar att det inte behöver vara komplicerad träning utan att vi kan stötta med enkla råd och tips utifrån patientenslivssituation, och att patienterna ska kunna veta var de kan vända sig om de önskar stöd. Träning kan vara enkla övningar som kan göras var som helst och när som helst, till exempel genom att använda gummiband, eller att arbeta i trädgården. Pågående behandling är inget hinder för att fortsätta vara aktiv. OptiTrain-studien visar att de patienter som var mer aktiva mådde bättre under behandlingsperioden och även vid 2-årsuppföljningen efter avslutad behandling. Dessutom hade 70 procent av deltagarna PICC-line, så ja – det går att träna och vara aktiv med

PICC-line!
Från råd om fysisk aktivitet till känslor av skuld och skam Fysisk aktivitet, alkohol och cancer, goda råd om solande, unga vuxna efter cancerbehandling, genetik, symtomlindring och känslor av skuld och skam. Några olika delar av Onkologidagarnas breda program sammanfattas här av Katarina Karlsson, onkologisjuksköterska vid Centralsjukhuset i Karlstad och doktorand inom omvårdnad vid Karlstads universitet. Yvonne Wengström berättar om annan forskning som har påvisat en positiv effekt av fysisk aktivitet avseende mortaliteten, för patienter som 8 år efter en bröstcancerdiagnos levt ett fysiskt aktivt liv är risken 5–8 procent, motsvarande för stillasittande är 12–14 procent. Andra studier har visat att stillasittande
innebär en 20-procentig ökad risk för att få cancer, 13 procent ökad risk för dödsfall (all cancer, ej specifik diagnos), och att fysiskt aktiva patienter har en 37 procents mindre risk för återinsjuknande jämfört med de patienter som är mer stillasittande.

Läs hela artikeln

Intressanta studier på mekanism bakom ökade risker för cancer med antioxidanter

Intressanta studier på mekanism bakom ökade risker för cancer med antioxidanter

Ny kunskap visar på ett orsakssamband mellan antioxidanter och ökad risk för cancer. Sambandet ses dock än så länge endast i lungcancer. Materialet behöver även reproduceras av andra grupper, men erbjuder redan nu en förklaringsmodell till tidigare studiers fynd att antioxidanter snarare bidrar till cancer än minskar risken för tumörsjukdom. Det skriver ST-läkaren i onkologi, André Lindqvist, i ett referat från en intressant föreläsning under Onkologidagarna i våras.

Försäljning av vitamintillskott är idag en miljardindustri. Bakom detta ligger bland annat antioxidanthypotesen
– att antioxidanter neutraliserar fria radikaler, minskar oxidativ stress och därmed minskar mängden DNA-skada som i sin tur leder till färre cancerfall. 10–30 procent i olika befolkningsgrupper har setts använda kosttillskott. Tanken går i användandet ofta till ”ju mer desto bättre”. I exempelvis USA har läkare som rutin skrivit ut antioxidanter som del i onkologisk behandling.

Martin Bergö, professor i molekylär medicin, föreläste under Onkologidagarna på temat antioxidanter och cancerprogression. Flera prospektiva randomiserade studier har genomförts i
ämnet, bland annat den amerikanska SELECT-studien (2011) där 70 000 deltagare fick tillskott av selen och vitamin E. Resultatet visade oväntat på en ökad risk för prostatacancer. Riskerna med kosttillskott och antioxidanter har inte fått genomslag i media. Professor Bergös forskningsgrupp har försökt besvara frågan om antioxidanter skyddar mot cancer. Är det någon skillnad om de används kurativt eller preventivt? Forskningsgruppen har tittat på ämnet genom företrädesvis stupå dier på KRAS-muterade möss. N-acetylcystein (NAC) är en syntetisk antioxidant som finns i enkel per oral beredning. Valet föll även på att studera Evitamin då den är dietär och fettlöslig.

TYDLIG SKILLNAD I DJURMODELL
I en första studie virusinducerades KRAS-mutationer i lunga hos sex veckor gamla möss. En vecka senare lades antioxidanter till kosten (NAC och E-vitamin). Mössen följdes till 12 veckors ålder. En tydlig skillnad sågs med ökad tumörbörda för antioxidantkosten i jämförelse med kontroller. Tumörbördan ökar mer med högre doser E-vitamin. En Kepler Mayer-kurva visar liknande förkortad överlevnad för mössen med respektive antioxidanter i jämförelse med kontroller, som lever flerdubbelt gånger så länge. Därefter studerades en annan tumörtyp i möss, maligna melanom. Idag finns det ett flertal hudprodukter på marknaden med E-vitamin i. Maligna melanom kan därför exponeras för antioxidanter både dermalt och via kosten.

Musmodellen i denna studie var BRAF+/PTEN- och antioxidanter administrerades topikalt. Både NAC och E-vitamin visade ökad metastasering hos maligna melanom. Resultatet visade både större tumörstorlek samt antalet lokala metastaser. Det sågs även fler lymfkörtelmetastaser. Med två typer av tumörer hos möss, starkt misstänkt orsakade av antioxidanter,
riktades så fokus mot in vitrostudier. Hos humana maligna melanomceller kunde man inte se någon minskning av tumörbördan med tilllägg av NAC eller E-vitamin. Man kunde dock påvisa ökad invasion och uppreglering av flertalet gener viktiga för detta. Resultaten gav misstanke om att tillförda antioxidanter sänker fria radikaler och skyddar cancerceller från ytterligare detrimentell skada.

Läs hela artikeln

Uppskattad ST-kurs med gedigen genomgång av screeningprogram

Uppskattad ST-kurs med gedigen genomgång av screeningprogram

Årets Onkologidagar anordnades i Stockholm den 19–21 mars. I anslutning till det övergripande arrangemanget hölls traditionsenligt en ST-kurs där temat i år var screening. ST-dagarna, som här refereras av Anna Larsson, själv ST-läkare i onkologi, bjöd på ett gediget program om de redan etablerade och de planerade framtida screening -programmen i Sverige.

Kursansvarig för ST-dagarna var Hildur Helgadottir, onkolog vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, som bjudit in flertalet framstående föreläsare inom ämnet för att presentera de senaste rönen. Screeningens primära syfte är att förhindra för tidig död i cancer vilket görs genom en aktiv sållning av en population för att finna cancer i en tidig botbar fas. Först ut på agendan var kolorektalcancerscreening som presenterades av Sven Törnberg, onkolog och forskare vid Karolinska Institutet. Han har under lång tid varit engagerad inom Socialstyrelsens
screeningutredningar och ansvarig för screeningprogrammen i Stockholm. Screening för kolorektalcancer (CRC) har omfattats av ett EUdirektiv sedan 2003, men än så länge finns bara ett screeningprogram för individer i Stockholm-Gotlandregionen. Screeningen består av ett självtest som skickas hem vartannat år till alla mellan 60 och 74 år. Testet är ett avföringsprov
som mäter förekomsten av hemoglobin i avföringen. Vid positivt resultat fortsätter utredningen med koloskopi. 2017 diagnostiserades 0,16 procent (n=123) av den screenade populationen med CRC. Förhoppningen med screeningen är att se en mortalitetsreduktion via en förskjutning till mer botbara stadier.

Sven Törnberg tror att en utvärdering av screeningprogrammet kan göras först om 1–2 år, och staten har redan nu tillsatt medel för införande av screeningen nationellt. Från kolorektalcancer fördes blickarna vidare mot den redan etablerade bröstcancerscreeningen som presenterades av Sophia Zackrisson, radiolog vid Skånes Universitetssjukhus och Per Hall, forskare vid Karolinska Institutet. I Sverige erbjuds alla kvinnor mellan 40 och 74 år screening med mammografi med 1,5–2 års mellanrum beroende på ålder och region. Studier har påvisat en mortalitetsreduktion i den regelbundet inbjudna gruppen med drygt 20 procent. Det är högst evidens för screening i åldrarna 50–69 år där man säger att 760 kvinnor måste screenas vartannat år för att rädda livet på en kvinna.

Läs hela referatet