Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Pankreasenzymbehandling vid palliation

Pankreas har en endokrin och en exokrin del. Vid pankreascancer har den endokrina delen uppmärksammats under lång tid, inte minst eftersom man haft som hypotes att diabetes typ 2 varit en etiologisk faktor för exokrin pankreascancer01–03. Avseende den exokrina pankreasfunktionen spelar den emellertid en betydande roll i den andra tidsaxeln för pankreascancer; efter radikaloperation04 respektive i det skedet då patienterna inte längre är botbara. Här redovisas en del av litteraturen som handlar om enzymbehandling vid pankreascancer som inte kunnat opereras bort.

Viktförlusten vid pankreascancer – före och efter diagnosen – drabbar i princip alla patienter. För en liten del av patienterna är den ofrivilliga viktnedgången det som för patienten till läkaren, men så gott som alla visar sig vid diagnostillfället ha gått ner signifikant i vikt. I vetenskapliga studier uppfyller cirka 85 procent av samtliga kraven på cachexi under någon del av cancersjukdomen05 och för en betydande del av patienterna är den gradvisa anorexin och malnutritionen den viktigaste negativa faktorn när patienternas livskvalitet ska värderas.

Graden av prediagnostisk viktförlust korrelerar också till behandlingsframgång och återstående livslängd06–08 liksom graden av uppmätt exokrin pankreasinsufficiens09. Man bör dock förstå att övervikt är en riskfaktor för att få pankreascancer och även om den överviktige förlorar upp till 25 procent av sin kroppsvikt beroende på pankreascancern kan vederbörande fortfarande vara normalviktig om vikten bedöms med – det vanliga – Body Mass Index (BMI)10. Redovisning av pankreaspatienternas viktförlust – förutom i kilo jämfört med före sjukdomsdebuten – är svår eftersom det saknas definitioner och standardiserade behandlingsstrategier 08, 11, 12.

Cachexin vid pankreascancer är, liksom vid andra cancerformer (vad man idag vet), multifaktoriell och involverar förlust av muskelmassa med eller utan samtidig minskning av fettväven samt dessutom systemisk inflammation. Den grundläggande, utlösande faktorn är dock till största delen okänd12. Kvarstår gör dock att anorexin och malnutritionen är ett gissel för pankreascancerpatienten, och varje del av symtomen som kan behandlas är väsentlig.

Läs hela artikeln

Immunicum – del av Sveriges långsiktiga satsning på ATMP

ATMP (Advanced Therapy Medicinal Products) är förkortningen för det många anser kommer att utgöra en viktig del i framtidens cancerläkemedel. Den internationella konkurrensen är stenhård inom detta område men Sverige hoppas så småningom kunna bli världsledande när det gäller utveckling och användning av dessa avancerade terapier.

De svenska biotechbolagen Immunicum AB och Asgard Therapeutics utvecklar avancerade produkter mot cancer som baseras på en speciell typ av vita blodkroppar, så kallade dendritiska celler. Immunicum befinner sig i en framskriden klinisk utvecklingsfas medan start up-bolaget Asgard Therapeutics är i preklinisk fas. Immunicum AB grundades 2002 av en forskargrupp ledd av docent Alex Karlsson-Parra, tidigare överläkare i klinisk immunologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg.

Bolaget har sedan grundandet gjort stora framsteg och har idag 14 anställda, en mycket välfylld kassa, GMP-produktion i Tyskland av läkemedelskandidaten ilixadencel, etablerade samarbeten med Pfizer och Merck och är sedan 2013 noterat på Nasdaq Stockholm. Bolagets huvudprodukt ilixadencel har utvärderats i flera kliniska studier i olika solida tumörindikationer, inklusive metastaserad njurcancer, metastaserad levercancer och gastrointestinala stromala tumörer (GIST) samt i kombination med olika typer av standardbehandling som tyrosinkinashämmaren sunitinib och checkpointhämmaren pembrolizumab.

SMIDIGARE PROCESS
Ilixadencel består av allogena (från främmande givare) proinflammatoriskadendritceller och har utvecklats med syfte att inducera en immunaktivering riktad mot cancerpatientens
egna unika tumörspecifika antigen (så kallade mutations-deriverade neoantigen) när ilixadencel injiceras direkt in i tumören.
– Detta angreppssätt eliminerar behovet av en tidskrävande och kostsam karaktärisering och produktion av dessa tumörspecifika antigen som vissa andra företag använder sig av vid framställning av terapeutiska cancervacciner, förklarar, Alex Karlsson-Parra, forskningschef på Immunicum.
– I början av 2020 blev vi utvalda att muntligt presentera de mycket positiva data vi erhållit från den randomiserade fas II-studien MERECA på ASCO-SITC Clinical Immuno-Oncology- symposiet i USA. Detta ser vi som ett klart erkännande från det medicinska och vetenskapliga samfundet. I MERECA-studien utvärderas den kliniska effekten av intratumoralt injicerat ilixadencel i kombination med sunitinib hos patienter med nydiagnostiserad, metastaserad njurcancer. Presenterade data visade att bekräftat objektivt tumörsvar (ORR) för ilixadencel-gruppen var 42,2 procent (19/45) jämfört med 24,0 procent (6/25) för kontrollgruppen som endast behandlades med sunitinib.

Läs hel artikeln

Nya fas II-data på WCLC: sotorasib ger tidig, kraftfull och varaktig respons hos patienter med KRAS-muterad lungcancer

– Dessa fas II-data visar att sotorasib åstadkommer tidig tumörkrympning och varaktig respons hos patienter som hittills saknat effektiva behandlingsalternativ efter progress på standardbehandling, säger docent Jan Nyman, överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och expert på icke-småcellig lungcancer.

Resultaten presenterades i helgen på World Conference on Lung Cancer.

Med över 80 procent av alla lungcancerfall är icke-småcellig lungcancer, NSCLC, den överlägset vanligaste formen (NSCLC = non-small-cell lung carcinoma). Tack vare stora framsteg inom forskning och utveckling på senare år har behandlingsresultaten och därmed prognosen vid NSCLC successivt förbättrats. Detta gäller emellertid inte de cirka 13 procent av patienterna som har KRASG12C-mutataion (Kirsten RAt Sarcoma virus) som alltjämt har sämre prognos. Trots att man i närmare fyra decennier försökt ta fram läkemedel som riktas mot KRAS finns ännu ingen godkänd behandling.

Vid det så kallade Presidential Symposium på öppningsdagen av World Conference on Lung Cancer presenterades nya fas II-data för data för sotorasib, den första KRASG12C-hämmaren som nått klinisk fas. De aktuella resultaten från CodeBreaK 100-studien avser 126 patienter med KRASG12C-muterad, avancerad ickesmåcellig lungcancer som behandlats med sotorasib, 960 mg peroralt en gång per dag. Samtliga patienter var tungt förbehandlade och över 80 procent av dem hade progredierat på både platinabaserad kemoterapi och behandling med PD1/L1-hämmare.

Vid en medianuppföljning på 12,2 månader hade 46 patienter en bekräftad respons varav tre kompletta och 43 partiella, vilket resulterade i en objektiv tumörrespons (ORR = Objective Response Rate) på 37,1 procent. Mediantiden till objektiv respons var 1,4 månader och responsdurationen var i median 10 månader. Fler än fyra av fem, 80,6 procent, uppnådde sjukdomskontroll (DCR = Disease Control Rate). Den progressionsfria medianöverlevnaden (mPFS) hos patienter var 6,8 månader (5,1–8,2 månader) och mediankrympningen av de responderande patienternas tumörer var 60 procent.

– Det här är starka resultat, säger Jan Nyman. Särskilt när man betänker den i sammanhanget relativt milda biverkningsprofilen, där inte ens en av fem som rapporterat behandlingsrelaterade biverkningar av grad 3.

Behandlingsrelaterade biverkningar (TRAE = Treatment-Related Adverse Events) inträffade hos 88 (69,8 procent) patienter och varav nio (7,1 procent) fick avbryta behandlingen. TRAE av grad 3 rapporterades hos 25 (19,8 procent) patienter. De vanligast förekommande var förhöjt alaninaminotransferas (ALAT) (8/126, 6,3 procent), förhöjt aspartataminotransferas (ASAT) (7/126, 5,6 procent) och diarré (5/126, 4,0 procent). Inga behandlingsrelaterade dödsfall förekom.

Fas II-registreringsstudien genomfördes på rekordtid och i december 2020 lämnade Amgen in ansökan om godkännande till såväl den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA som den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA för sotorasib vid behandling av patienter med KRASG12C-muterad lokalt avancerad eller metastaserad NSCLC efter minst en tidigare systemisk behandling.

World Conference on Lung Cancer anordnas av International Association for the Study of Lung Cancer (IASLC). Årets upplaga hölls virtuellt.

FGFR2-hämmaren pemigatinib får positivt utlåtande för behandling av lokalt framskriden eller metastaserande gallgångscancer

I fredags fick ett nytt läkemedel, pemigatinib, en så kallad FGFR2-hämmare, positivt utlåtande från det europeiska läkemedelsverkets vetenskapliga kommitté CHMP för behandling av vuxna patienter med lokalt framskriden eller metastaserande gallgångscancer, så kallat kolangiocarcinom med FGFR2 fusioner eller omarrangemang där patienten fått återfall eller inte svarat på första linjens behandling.

Efter CHMPs positiva utlåtande ska EU-kommissionen fatta det formella beslutet om marknadsgodkännande inom EU. Om det blir ett godkännande så kommer den här behandlingen vara den första målinriktade behandlingen för patienter med lokalt spridd eller metastaserande gallgångscancer(kolangiocarcinom) som inte går att operera. Bakom utvecklingen av pemigatinib står läkemedelsbolaget Incyte.

CHMPs positiva bedömning är baserad på data från Fight-202 en klinisk studie fas II som utvärderade effekt och säkerhet av behandlingen. Studien visade att tumören krympte hos 36 procent av de totalt 107 tidigare behandlade patienterna med lokalt avancerad eller spridd gallgångscancer med FGFR2-fusioner eller omarrangemang. Hos tre av dessa försvann tumören helt.  Hos 35 av 107 patienter uppnåddes partiell respons, det vill säga tumören minskade men försvann inte helt.

Gallgångscancer(kolangiocarcinom) är en ovanlig men svår cancerform som drabbar 1–2 per 100 000. Diagnosen kan vara svår att ställa då symtomen kan likna dem vid andra sjukdomar och prognosen är ofta dålig. Omkring hälften av alla patienter med gallgångscancer har någon genetisk abnormitet. FGFR2-fusioner eller omarrangemang förekommer nästan enbart vid en form av gallgångscancer så kallad intrahepatisk kolangiocarcinom.

För mer detaljerad information och referenser se hela pressmeddelandet

Icke-invasiv mikrovågsteknik ger ny möjlighet att diagnostisera tumörer

Bröstcancer är en av de vanligaste cancerformerna och upptäcks genom bland annat mammografi. Vid Mälardalens Högskola utvecklar forskare ny teknik som gör det möjligt att upptäcka tumörer i ett tidigare skede än röntgen, utan att behöva utsätta patienten för stark strålning.
”Genom vår speciella mikrovågsteknik kan vi se längre in mot bröstmuskeln och alltså upptäcka tumörer som sitter långt in i vävnaden. Vår mikrovågsteknik gör det också möjligt att utveckla billigare utrustning än om vi skulle använt röntgen. Dessutom slipper patienten utsättas för den joniserande strålning som röntgen medför”, skriver här forskaren Per Olov Risman och Nikola Petrovic, projektledare för forskningsprojektet Microwave technology systems vid Mälardalens Högskola.

De flesta vet hur radar fungerar: man skickar ut mikrovågor från en parabolantenn, de som går rakt mot målet reflekteras tillbaka från det och kan sedan tas emot av samma parabol. Men för att mottagandet ska fungera fordras dels att antennen samtidigt inte är upptagen av att skicka ut en ny puls, dels att objektet verkligen reflekterar en signal rakt tillbaka, dels att mottagaren måste var mycket känslig för den svaga signalen. Man kan i princip tillämpa denna så kallade radarprincip även då avståndet mellan sändare och objekt är kort – men inte hur kort som helst.

Man måste för det första kunna starta och stänga av pulsen så snabbt att den blir så kort i rymden eller i det stora objektet där ”målet” finns att man verkligen kan mäta tiden för den återvända signalen och därmed få fram avståndet till målet. För det andra måste pulsen ha en sådan mikrovågsfrekvens – och därmed våglängd – att absorptionen i det stora objektet blir acceptabelt liten. Vilka mikrovågsfrekvenser som skulle kunna vara användbara framgår av den intressanta Figur 1. Absorp tionen i vatten (som ju vi till stor del består av) blir opraktiskt stor någonstans kring y-axelvärdet 1, så mikrovågsfrekvensen 3 GHz (motsvarande våglängden 10 cm i fria luften) blir den högsta lämpliga; i vart fall är 10 GHz klart alltför hög frekvens.

Redan här blir det klart att eftersom en puls måste vara åtminstone två våglängder lång blir det mycket svårt att med radarmetoder mäta i exempelvis kvinnobröst och få en bra rumsupplösning, detta trots att våglängden dras ihop med en faktor som är roten ur dieltalet som typiskt är upp till 40 för aktuella mänskliga vävnader. Om man går uppåt i frekvens nås vid våglängder kring 0,5 μm ett kraftigt absorptionsmimimum, som vi ju alla med våra ögon kan se att det existerar. Men redan från några få μm är absorptionen stark, vilket vi ju använder oss av vid grillning. Först i röntgenområdet minskar absorptionen så mycket att låg absorption fås.

Läs hela artikeln