Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

P-piller minskar risk för både äggstockscancer och endometriecancer

En studie från Uppsala universitet1, där man inkluderat över 250 000 kvinnor, visar att p-piller skyddar mot både äggstocks- och endometriecancer. Den skyddande effekten består flera decennier efter att man slutat använda p-piller. Här beskriver forskargruppsledare Åsa Johansson vad den nya kunskapen kan betyda för möjligheten att i framtiden ge mer individuella råd till kvinnor.

I början av 1960-talet godkändes det första p-pillret som preventivmedel, och det beräknas att 80 procent av alla kvinnor i Västeuropa idag använder p-piller någon gång under sin livstid2. En av de första biverkningarna av p-piller, som rapporterades redan 1961, var en ökad risk för blodpropp3. Sedan dess har studier indikerat att p-piller kan kopplas till en akut ökad risk för såväl hjärtinfarkt som andra kardiovaskulära sjukdomar4,5. Under det senaste 15 åren har användandet av p-piller minska något i Sverige (Figur 1), delvis till följd av rapporter som belyser de skadliga effekterna. Denna minskning har till viss del kompenserats av en ökning av andra typer av hormonella preventivmedel. Det finns även belägg för att p-piller kan påverka risken för cancer. Även tidigare studier har visat att p-piller faktiskt kan skydda mot äggstockscancer och endometriecancer7,8.

I den aktuella studien från Uppsala universitet1, har forskarna säkerställt dessa resultat och visar på att den skyddande effekten varar många årtionden efter det att kvinnorna slutat använda p-piller. Såväl äggstocks- som endometriecancer drabbar framförallt äldre kvinnor, långt efter att de slutat med p-piller. Dock kan mutationerna som orsakar cancern ha skett flera decennier före själva diagnosen. Det finns även ett mycket tydligt samband mellan hur stor den skyddande effekten är och hur många år en kvinna ätit p-piller (Figur 2).

Läs hela artikeln

effektivare behandling vid KML

Genom att växla mellan eller kombinera olika läkemedel mot en speciell typ av leukemi, kan sjukdomen behandlas mer effektivt. Det visar Jonathan Lindström i sin avhandling från Linnéuniversitetet. Han har genom simulationer undersökt sjukdomen kronisk myeloisk leukemi (KML). Jonathan Lindström ville se hur olika typer av behandlingar påverkade risken för cancercellerna att bli resistenta, och redogör här för upplägget av studien och hur den nya kunskapen kan användas.

Det finns i dagsläget effektiva behandlingar för kronisk myeloisk leukemi (KML) och andra cancerformer som drivs av philadelphiakromosomen och tyrosinkinaset Bcr-Abl1. Tack vare att Bcr-Abl1 är centralt för cancerns tillväxt, kan man med hjälp av tyrosinkinashämmare (TKI) effektivt blockera tillväxtsignaleringen. För KML innebär det en drastisk minskning av cancerceller i blodet. Dock kan behandling med TKI normalt sett inte bota KML, och förr eller senare utvecklas en resistent variant som kräver modifierad behandling, och kan leda till att cancern övergår från den långsamma kroniska fasen till aggressiva och svårbehandlade slutfaser.

KML kan delas in i cancerstamceller (CSC), celler som kan dela sig obegränsat men som är få till antalet, och mer differentierade celler som sprider sig i blodomloppet men som inte själva kan ge upphov till en ny tumör. De differentierade cellerna är vad som främst orsakar direkta symptom när de konkurrerar med fungerande blodkroppar. Men det är CSC som i grunden producerar fler differentierade celler, och så länge det finns CSC kvar så kan cancern återkomma1. Vid behandling med TKI påverkas tillväxten av alla cancerceller, men CSC elimineras inte av behandlingen utan de växer istället sakta i bakgrunden. Det finns alltså en konstant eller långsamt växande population av CSC även under en effektiv behandling och förr eller senare kommer en CSC utveckla någon form av resistens, vilket marginellt eller drastiskt ökar dess tolerans mot behandlingen.

Resistenta CSC kommer att växa snabbare, och potentiellt konkurrera ut de andra cancerstamcellerna; behandlingen har alltså skapat ett selektionstryck som driver evolutionen mot läkemedelsresistens. De differentierade celler som bildats från en resistent stamcell har samma behandlingstålighet, och när ett sådant skifte sker i stamcellspopulationen leder det till att en resistent cancer uppstår. Den vanligaste resistensanpassningen är en mutation i Bcr-Abl1 som minskar affiniteten för en eller flera TKI. Andra mekanismer som kan orsaka resistens är en uppregulering av Bcr-Abl1-produktionen vilket ökar tillväxtsignaleringen, eller en modifikation i transportöraktiviteten så att inhibitorer transporteras ut eller inte transporteras in i samma utsträckning2. Det finns fem olika TKI som används vid behandling av KML, imatinib, nilotinib, dasatinib, bosutinib och ponatinib.

Varje medicin har ett mer eller mindre unikt spektrum av mutationer i Bcr-Abl1 som kan orskaka resistens i någon utsträckning (Figur 1). Det gör att man ofta, men inte alltid, kan behandla en resistenscancer genom att byta medicin till en av de andra. Ponatinib är unik då ingen enkel mutation (mer specifikt ingen förändring av endast en nukleotid) ger betydande resistens. Alla de andra är bland annat känsliga mot den så kallade gatekeeper-mutationen T315I. Ponatinib har dock mer allvarliga biverkningar och används därför bara om det är nödvändigt.

Läs hela artikeln

Prisbelönt arbetssätt i Karlstad

”Hela mottagningen är en sådan oas. Trots att de arbetar med en tung patientgrupp känner man redan när man kliver in genom dörren att alla är på rätt plats och trivs med sitt arbete.”
Dessa ord, som kommer från den tacksamma patienten Jessica Dahlin, bidrog till att gynekologiska onkologimottagningen vid Centralsjukhuset i Karlstad i höstas fick Patientpriset 2020 av Forum för Healthpolicy.

Juryns motivering lyder:
Gynekologiska onkologimottagningen är ett fint exempel där samarbete sker över gränserna, patienten är i centrum, alla läkare är pålästa om patientens tillstånd och de digitala verktygen fungerar. Patienterna vittnar om en verkligt patientcentrerad vård, med en koordinerande kontaktsjuksköterska som är spindeln i nätet. Här berättar en handfull stolta medarbetare om den välfungerande verksamheten på mottagningen där helhetstänk, kontinuitet, samordning, smidig logistik och tätt teamarbete är några av nyckelorden:

Här berättar en handfull stolta  medarbetare om den välfungerande verksamheten på mottagningen där helhetstänk, kontinuitet, samordning, smidig logistik och tätt teamarbete är några av nyckelorden:

Emma Johansson, barnmorska och kontaktsjuksköterska:

”Jag har varit anställd inom kvinnosjukvården i 15 år. Sedan fem år arbetar jag på gyn-onkologiska mottagningen och jag trivs väldigt bra med att arbeta med den här patientgruppen.»
Under några år roterade jag mellan den här mottagningen och förlossningsvården, två olika delar av livet. Det som lockade mig att stanna här på gyn-onkologen är att man kan skapa längre relationer med patienterna, att man får följa dem under hela vårdprocessen, oavsett utgång. Vi har även ett nära samarbete med det palliativa teamet.
Eftersom vi är en liten enhet där allt är samlat på ett ställe – utredning, diagnos, behandling, (både kirurgi och cytostatika) och uppföljning
– får vi en helhetsbild av patienten. Den enda strålbehandling vi inte utför här i Karlstad är brakyterapi, den görs i Örebro, men vi hjälper alltid patienten med all logistik, all planering och alla bokningar oavsett vilken behandling det gäller. Alla sjuksköterskor här är utbildade kontaktsjuksköterskor och patienten kan ringa oss vid behov. Om det är jourtid ringer de till avdelning 14 som vi har ett nära samarbete med. Eftersom de kan ringa direkt till vår avdelning där vi har direktinläggning behöver de aldrig gå via akuten (förutom nu i coronatider om de har förkylningssymtom).
Att kunna arbeta på ett så genomtänkt sätt är verkligen givande och att vi fick det här fina priset visar att även patienterna uppskattar det vi gör.”

Läs hela reportaget

AI kan identifiera bröstcancer lika bra som en röntgenläkare

Forskare vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset har jämfört tre olika AI-algoritmers förmåga att identifiera bröstcancer från tidigare tagna mammografibilder. Den bästa algoritmen visade sig ha lika bra träffsäkerhet som en genomsnittlig röntgenläkare. Resultatet har publicerats i JAMA Oncology och kan visa vägen mot nya sätt att organisera bröstcancerscreening i framtiden. Här beskrivs den nya kunskapen av Fredrik Strand, forskare vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet och röntgenläkare på Karolinska Universitetssjukhuset.

Populationsbaserad inbjudan till screening-mammografi för tidig upptäckt av bröstcancer har varit mycket framgångsrikt. Dödligheten har sänkts med upp till 40 procent för de kvinnor som valt att delta i screening. Arbetsmässigt innebär det initialt att två bröstradiologer granskar omkring 1 000 mammografiundersökningar för att slutligen hitta fem kvinnor med bröstcancer. Det har blivit allt tydligare att det kan finnas gott om utrymme att öka screeningens goda effekter. Cirka 30 procent av de kvinnor som deltar i screening råkar ut för intervallcancer
– det vill säga att cancern upptäcks i intervallet mellan två planerade screeningtillfällen. Dessa är mer aggressiva och förknippade med förhöjd dödlighet. Många av dessa kan upptäckas vid föregående screening – i
en holländsk studie fann man en minskning av intervallcancer med över 80 procent för kvinnor som genomgick screening med magnetkamera (MR).

Vår forskargrupp, med medlemmar från Karolinska Institutet, Kungliga Tekniska Högskolan, Karolinska Universitetssjukhuset samt Capio S:t Görans sjukhus, har undersökt användandet av kommersiella AI-system för cancerdetektion i screening-mammografier. I en retrospektiv kohort bestående av nästan 9 000 kvinnor varav knappt en tiondel diagnostiserats med bröstcancer och övriga var friska genomförde vi två fall-kontrollstudier där AI-algoritmer och deras potentiella tillämpning utvärderades.

Läs hela artikeln

Möjligt att förutse risken för svåra biverkningar av cancerbehandling

Risken för att patienters blodstatus och benmärg ska påverkas kraftigt (så kallad benmärgssuppression) vid kemoterapibehandling är ett stort kliniskt problem. Forskare vid Linköpings Universitet kunde med en prediktionsmodell klassificera patienter med hög eller låg risk för benmärgssuppression. På sikt kan det bli möjligt att identifiera patienter med hög eller låg risk för benmärgssuppression genom analys av arvsmassan och baserat på det dosjustera behandlingar innan de påbörjas. Forskningen, som här beskrivs närmare av Niclas Björn och Henrik Gréen, har publicerats i npj Systems Biology and Applications.

Precisionsmedicin och mer individanpassade behandlingsmetoder har länge varit en eftersökt förbättring av läkemedelsanvändning. Inte bara för att öka och förbättra läkemedels terapeutiska effekter utan också för att
minimera oönskade biverkningar. När det kommer till användandet av kemoterapier och cellgifter blir behovet av precisionsmedicin än större1, 2, dels för att cancer ofta är en allvarlig och heterogen sjukdom, dels för att behandlingarna är starka och har många oönskade bieffekter som påverkar patientens livskvalitet. Allvarliga biverkningar leder också till att cancerbehandlingar behöver justeras, skjutas upp, avbrytas eller bytas vilket inte är optimalt och ger cancern en chans att återhämta sig. Samtidigt blir ekvationen där man vill maximera terapeutisk effekt på samma gång som man minimerar biverkningar alltmer komplex då dessa till viss del går hand i hand.

Vi tror att framgång med individanpassad precisionsmedicin för cancerbehandling med hjälp av genetik bygger på tvåhörnstenar (Figur 1): Att välja de mest effektiva läkemedlen baserat på mutationer i tumörcellerna.Att välja rätt läkemedelsdos baserat på patienters konstitutionella genotyper. Vår forskning fokuserar på det senare, att hitta normal genetisk variation hos patienterna som gör dem mer, eller mindre, känsliga för kemoterapeutiska läkemedelsbiverkningar. Genetisk variation som sedan i modeller kan förutse vilka patienter som har hög eller låg risk för allvarliga biverkningar och som kan användas för att dosjustera behandlingar
redan före behandlingsstart.

Läs hela artikeln