Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

Snabb utveckling av behandling ger hoppfull bild av njurcancerområdet

Utvecklingen av behandling mot njurcancer går framåt i snabb takt. Från att patienter tidigare dog i brist på aktiva läkemedel finns det idag kombinationsbehandling som förbättrar överlevnaden markant.
– Det är oerhört mycket som händer, det är väldigt spännande att jobba med njurcancer just nu, säger docent Magnus Lindskog, onkolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Han har fullt fokus på njurcancerområdet och den positiva utveckling han just nu upplever. Magnus Lindskog är bland annat huvudansvarig för en genomgång av alla njurcancerpatienter som hittills behandlats med dubbel immunterapi i
första linjen i Sverige, en satsning som initierats av njurcancergruppen inom Svensk Förening för Urologisk Onkologi. Magnus Lindskog är också nationell huvudprövare i en ny fas 3-studie som startar inom kort där tre behandlingsarmar
i första linjen ska jämföras. Syftet är dels att undersöka om antingen förstärkt immunterapi med dubbel checkpointblockad i kombination med TKI, alternativt tillägg av en hämmare av hypoxia-inducible factor (som typiskt har abnormt ökad aktivitet vid klarcellig njurcancer) till checkpointhämmare och TKI, ger bättre effekt än enbart kombination av en checkpointhämmare + TKI (kontrollarm).

Fram till 2005 var interferonbehandling den enda godkända medicinska behandlingen av njurcancer i Sverige. Sedan kom de målinriktade behandlingarna, tyrosinkinashämmare (TKI), som hämmar tumörcellernas blodkärlsförsörjning (angiogenes) och därmed tillväxt. Detta blev standardbehandling i tio år framåt. Rationalen för TKI var fyndet att klarcellig njurcancer (den vanligaste formen) drivs av en genetisk skada på kromosom 3p där inaktivering av von Hippel-Lindau- genen medför att njurcancercellerna felaktigt upplever syrebrist och producerar kaskader av faktorer som aktiverar angiogenes. TKI är målriktade mot den signaleringen.
– Den totala överlevnaden för patientgruppen har förbättrats avsevärt sedan införandet av målinriktade läkemedel.

Läs hela artikeln

Så har pandemin påverkat cancervården ”Sverige bör klara den reella vårdskulden”

Det dröjde en bit in i mars 2020 innan vi i Sverige insåg att vi var på väg in i en pandemi som skulle bli den värsta landet upplevt sedan spanska sjukans dagar 1918–1920. Nu drygt ett år senare har vi delvis vant oss vid att tillvaron är påtagligt förändrad. Här sammanfattar docent Johan Ahlgren, verksamhetschef vid RCC Mellansverige, sina egna intryck och tillgängliga uppgifter om pandemins påverkan på cancervården.

Förändringen har påverkat vardagslivet för de flesta, över en miljon bekräftade fall i Sverige medan tiotusentals har behandlats inom intensivvården. Tusentals personer har avlidit i förtid, något som lett till sorg och saknad bland ännu fler efterlevande. De förödande effekterna inom Sveriges äldreomsorg, som var helt oförberedd på pandemin, är det kanske mest bestående intrycket. Under året som gått har dock media successivt fått ett ökat intresse för pandemins sidoeffekter som ännu inte är helt överblickbara.

Det handlar om negativa psykosociala effekter av isolering, försämringar inom skola och utbildning, företag som gått omkull, ökad arbetslöshet och sist men inte minst; covid19-pandemins påverkan på sjukvården. Coronapandemin har också påverkat arbetssituationen för många av oss; när jag tittar i mappen ”Corona” i min jobbdator är den äldsta filen från 1 april 2020, totalt har jag drygt 200 filer i mappen. Inom RCC insåg vi tidigt att vi måste dra vårt strå till stacken för att öka kunskapen om vad det var som höll på att hända. Redan i mitten av april skrev tidningarna om att antalet patienter med hjärtsymtom som sökte akut hade minskat märkbart. Cancervården påverkades dock inte riktigt lika plötsligt eftersom tumörutredningar oftast tar ett antal veckor. På RCC Stockholm-Gotland kunde man i början av maj 2020 se en dramatisk nedgång av antalet diagnostiserade cancerfall och i en rapport från VAL-databasen konstaterades en nedgång under april på 26 procent. På den nationella nivån finns ingen motsvarande databas som samlar alla vårdtillfällen från primär- och specialistvård, det är istället Cancerregistret (CR) som är den bästa källan. CR har mycket säkra data bland annat därför att alla registrerade fall bygger på rapportering både från kliniker (A-anmälningar) och från patologilabben (B-anmälningar).

FÖRDRÖJD REGISTRERING
Nackdelen med CR är att det är drygt ett års fördröjning innan data blir tillgängliga via Socialstyrelsens statistiktjänst. Däremot registreras data om alla diagnostiserade tumörer fortlöpande i de regionala tumörregistren, ett förvarje sjukvårdsregion och med respektive RCC ansvarigt. Dessa regionala uppgifter exporteras till Socialstyrelsen och CR sista oktober varje år, det betyder att diagnoserna ställdes minst 10–22 månader tidigare. Därför är det fördelaktigt att kunna använda sig av de data som finns i de sex regionala tumörregistren. Det krävs dock drygt tre månaders uppföljning innan de regionala tumörregistren kan anses vara tillförlitliga vilket beror på att A-anmälningarna kan dröja medan B-anmälningarna från patologin oftast går fortare. Det gäller särskilt den andel av laboratorierna som rapporterar digitalt. Nackdelen med en rapport som bygger enbart på elektroniska B-anmälningar är att de motsvarar bara cirka 55 procent av landets cancerdiagnoser. I våra rapporter använder RCC företrädesvis antal diagnostiserade tumörer. Det betyder att antalet personer med tumördiagnos är något färre eftersom fler än en tumör per person förekommer. Att vi inte använder begreppet cancer beror på att en andel av tumörerna är premaligna förändringar med potential att utvecklas till cancer. Dessa förändringar handläggs i de allra flesta fall på samma sätt som en invasiv cancer vilket gör det rimligt att ta med dem i beräkningen.

Under 2020 publicerade RCC i samverkan (www.cancercentrum. se) två rapporter med analys av hur stor nedgången av cancerdiagnoser hade blivit. I den första rapporten kunde vi redovisa antalet nya cancerfall under perioden mars–augusti 2020 jämfört med samma period 2019. De 14 laboratorierna (Tabell 1.) redovisade en nedgång av antalet diagnostiserade  tumörer med –12 procent. Vilket kunde översättas till att ungefär var åttonde cancer inte blivit diagnostiserad.
Utifrån att nedgången låg på cirka – 12 procent och att antalet nya fall av cancer åren före 2020 legat upp emot 70 000 per år kunde man räkna ut att bortfallet under det halvår som Rapport 1 omfattade rörde sig om drygt 4000 personer med cancerdiagnos som saknades. När den första rapporten publicerades i slutet på september hade vi en situation där de flesta trodde att pandemin var på väg att klinga av och därför trodde vi inte att underskottet av diagnostiserade cancerfall skulle byggas på nämnvärt under de sista månaderna av 2020. Vår rapport väckte givetvis stor uppmärksamhet i riksmedia. Uttalanden med budskapet ”tusentals patienter går hemma med missade cancrar” förekom.

I de uttalanden vi gjorde från RCC såg vi det som viktigt att påpeka att dessa tumörer inte gärna kunde vara missade om ingen försökt sig på att hitta dem. I våra uttalanden poängterade vi istället att det var viktigt att screeningverksamheten
hölls igång samt att befolkningen informerades om att cancervården var prioriterad trots pandemin och att man därför uppmanades söka vård om man hade ihållande symtom. Regionernas olika strategi avseende screeningens öppethållande skulle längre fram visa sig påverka antalet odiagnostiserade fall samt fördelningen mellan olika diagnoser.

Läs hela artikeln

 

 

NOLLVISION CANCER – nytänkande på alla fronter

Med hjälp av förbättrad prevention, tidigare upptäckt, effektivare behandlingar och fungerande rehabilitering ska inga människor behöva dö av cancer i framtiden. Och vägen fram till den visionen går via nya gränsöverskridande samarbeten och systematisk satsning på innovation. Vinnovafinansierade Nollvision cancer – som startade 2019 – samlar idag en rad aktörer från hälso- och sjukvården, akademin och läkemedelsindustrin och inleder stadigt nya partnerskap. Onkologi i Sverige har intervjuat flera personer i kärnteamet.

Den nationella cancerstrategin har funnits i drygt tio år och de standardiserade vårdförloppen, de nationella vårdprogrammen och olika register har blivit en framgång. Plattformen var lagd men det som saknades var ett system för ökat samarbete och integration av cancerforskningen och innovationer i svensk hälso- och sjukvård. Utan ett sådant riskerar alla goda idéer bara att bli liggande, säger Hans Hägglund, som är professor i hematologi och utsågs till nationell cancersamordnare och ordförande i RCC i samverkan 2019.

”MÅSTE VARA BRA FÖR PATIENTEN”
Hans Hägglund, som har varit verksamhetschef vid Akademiska Sjukhuset i Uppsala och var med om att planera för NKS, har alltid intresserat sig för organisation och ledarskapsutveckling.
– Jag drivs av att förstå helheten och den främsta drivkraften i mina olika övergripande uppdrag har alltid varit att det vi gör ska vara bra för patienten i slutändan. Att forskningsresultat, ny kunskap, nya behandlingsmetoder med mera ska nå fram till dem oavsett vilka de är eller var de bor i landet. I sin nya roll som nationell cancersamordnare letade han efter en möjlighet att skapa en ny form av samarbete, med aktörer utanför sjukvårdssystemet, med personer i olika funktioner
som annars aldrig brukar träffas (se separat lista på alla aktörer).
– De här idéerna sammanföll med att Vinnova utlyste en ny femårig satsning på olika innovationsmiljöer under paraplyet Visionsdriven hälsa. Så föddes Nollvision cancer 2019 och efter två år tycker jag att vi har ett starkt varumärke och att vi har lyckats samla olika aktörer för intressanta diskussioner och genomförande av projekt.
– Vi har ett kärnteam på nio personer och ett stort nätverk som bara växer. Att vår samordnare Ebba Hallersjö Hult är knuten till Handelshögskolans House of Innovation är bara ett exempel på att vi i det här projektet tänker utanför den vanliga boxen, säger Hans Hägglund.

Läs hela reportaget

Bättre återhämtning för vältränade efter kirurgi

Personer som regelbundet är fysiskt aktiva återhämtar sig bättre efter kirurgi för tjockeller ändtarmscancer. Att börja träna först när diagnosen är ett faktum har dock ingen effekt på återhämtningen, visar en avhandling vid Göteborg universitet.
Här beskriver Aron Onerup, disputerad inom kirurgi vid Sahlgrenska akademin och ST-läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, slutsatser från två observationsstudier och en interventionsstudie.

Preoperativa livsstilsinterventioner i form av preoperativt rökstopp och preoperativt alkoholstopp har utvärderats och införts i klinisk praxis inför elektiv kirurgi vid många kliniker. Preoperativ fysisk aktivitet har rönt allt större intresse inför exempelvis operation av tjockoch ändtarmscancer och inkluderas ofta i begreppet prehabilitering som innebär optimering inför till exempel ett kirurgiskt ingrepp.
Vi avsåg att undersöka betydelsen av preoperativ fysisk aktivitet inför kirurgi och huruvida en intervention med ökad träning före och efter kirurgi kunde förbättra återhämtningen. Det första steget i detta projekt var att karaktärisera sambandet mellan fysisk aktivitet vid diagnos och den postoperativa återhämtningen i en serie observationsstudier där patienter planerade för kolecystektomi och operation av tjock- och ändtarmscancer eller bröstcancer (ingick
ej i avhandlingen) inkluderades. Deltagarna graderade sin fysiska aktivitetsnivå med en enkel välanvänd fråga som innehåller fyra olika aktivitetsnivåer. Utöver information om fysisk aktivitet inhämtades information om övriga variabler
som bedömdes kunna påverka återhämtning, såsom ålder, kön, rökning, alkoholkonsumtion, typ av kirurgi samt neoadjuvant behandling. Postoperativ återhämtning mättes med en uppsättning variabler i form av vårdtid, sjukskrivning,
återinläggningar och reoperationer. Deltagarna fick även uppge hur pass väl fysiskt och psykiskt återhämtade de kände sig tre och sex veckor efter operationen.

ÖKAD CHANS GÅ TILLBAKA I JOBB
Hos de 200 deltagare som var planerade för kolecystektomi hade deltagare som uppgav regelbunden fysisk aktivitet ökad chans för återgång i arbete inom tre veckor men inte för återgång i arbete inom en vecka. Regelbunden fysisk aktivitet var även kopplat till högre chans för vårdtid ≤1 dag postoperativt samt ökad chans att känna sig höggradigt psykiskt återhämtad postoperativt, samtliga jämfört med deltagare som uppgav att de var mestadels stillasittande.1 Studien på patienter som skulle opereras för tjock- och ändtarmscancer var något mindre med 115 deltagare. Här såg det generellt ut att finnas en tendens till dosresponssamband mellan fysisk aktivitet och vårdtid, fysisk återhämtning sex veckor postoperativt, psykisk återhämtning tre och sex veckor postoperativt samt reoperationer, men inga av dessa samband var statistiskt säkerställda, möjligen på grund av för låg studiestorlek. Det fanns dock en tydlig skillnad vad gällde fysisk återhämtning tre veckor postoperativt (figur 2).2 I en separat analys av risken för postoperativa komplikationer, med data hämtade ur journaler, fann vi att deltagare som rapporterat sig såsom regelbundet fysiskt aktiva hade en signifikant lägre risk för postoperativa komplikationer än deltagare som uppgivit att de var mestadels stillasittande och lätt-måttligt fysiskt aktiva.3

Läs hela artikeln

BCL-2-hämning – allt viktigare behandling för lymfom, leukemi och plasmacellssjukdomar

BCL-2 är ett av flera mitokondrieproteiner som förhindrar programmerad celldöd (apoptos). Hämning av BCL-2 leder till celldöd genom att apoptosen stimuleras. Ett flertal målriktade behandlingar, mot till exempel specifika tyrosinkinaser eller ytantigen, har enstaka sjukdomar eller sjukdomsgrupper som användningsområde. BCL-2 är däremot uppreglerat vid en mängd olika maligniteter och BCL-2-hämning har därför potential att användas vid ett flertal onkologiska och hematologiska sjukdomar.

På den årliga stora hematologiska kongressen, American Society of Hematology (ASH) i december 2020 fick BCL-2-hämning stor uppmärksamhet genom att detta var ämnet för den prestigefyllda ”Ham-Wasserman lecture” presenterat av dr Andrew Roberts från Australien. Venetoklax (Venclyxto), ett så kallat BH3-mimetikum som selektivt binder till BCL-2 och hämmar dess funktion, är för närvarande den enda BCL- 2-hämmaren som är godkänd för kliniskt bruk.

BCL2-HÄMNING VID KLL – EN ETABLERAD BEHANDLING
Kronisk lymfatisk leukemi (KLL) är den diagnos där BCL-2-hämning har visat störst effekt och där utvecklingen kommit längst, både med användning av venetoklax i monoterapi och som kombinationsbehandling. De första studierna publicerades 2015 och förde till godkännande 2016. Man kunde tidigt visa effekt av behandlingen med hög andel kompletta remissioner och uppnådd MRD-negativitet. Detta även hos patienter med p53-skada ledande till defekt apoptos, en grupp med dålig effekt av kemoimmunoterapi1. Det har sedan publicerats två stora randomiserade fas 3-studier med venetoclax; MURANO vid refraktär/relapserad (R/R) KLL och CLL14 vid tidigare obehandlad KLL, vilka bägge nyligen har uppdaterats.

MURANO-studien publicerad 2018 randomiserade patienter med R/R KLL mellan sex kurer bendamustin+rituximab (BR) och venetoklax+rituximab där rituximab gavs en gång/månad under sex månader och venetoklax under 24 månader2. Att notera är att 27 procent av patienterna hade påvisbar del(17p) och/eller TP53-mutation, vilket som nämnts är förenat med undermålig effekt av kemoimmunoterapi inklusive BR. I en nyligen publicerad fyra års-uppföljning av MURANOstudien beskrevs en progressionsfri överlevnad (PFS) respektive total överlevnad (OS) på 57 procent och 85 procent för de som fick venetoklax +rituximab jämfört med fem procent och 67 procent för armen med BR. Notabelt i
denna uppdatering var också att, av de tio patienter som efter venetoclax +rituximab erhållit ny behandling med BTK-hämmaren ibrutinib, svarade alla på denna behandling.

Den tyska CLL-14 studien, publicerad 2019 med uppföljande data 2020, studerade tidigare obehandlade KLLpatienter med betydande komorbiditet och/eller nedsatt njurfunktion3, 4. Venetoklax tillsammans med CD20-antikroppen
obinutuzumab (VG) jämfördes med klorambucil+obinutuzumab (ChG). Behandlingstiden var tolv månader (sex månader obinutuzumab). Uppföljning efter 40 månader visade en mycket stor skillnad i PFS där drygt 80 procent fortfarande var fria från återfall i VG-armen jämfört med cirka 30 procent i ChG-armen.

Läs hela artikeln