Denna webbsida är endast avsedd för läkare och sjukvårdspersonal med förskrivningsrätt.

CAR-modifierade celler: Från science fiction till klinisk vardag

Länge lät det för bra för att vara sant, att immunsystemet skulle kunna programmeras om för att söka upp och döda cancer. Men på senare år har visionen blivit verklighet: CAR-T-celler kan idag rädda patienter där andra behandlingar har gått bet.

I den här artikeln tecknar vi en bild av var fältet står idag och vart det är på väg, med insikter från två av Sveriges främsta pionjärer på området – Gunilla Enblad och Mats Jerkeman.

Text: Gunnel Lindström

CAR-modifierade T-celler attackerar tumörceller.

Utvecklingen har gått från exklusiva, extremt kostsamma och vådliga terapier för en mikroskopisk grupp av patienter till behandlingar som, trots höga engångskostnader, ofta är kostnadseffektiva och numera erbjuds majoriteten av de patienter som är aktuella.

Nu öppnas nästa kapitel i cellterapins historia. Kan vi med motsvarande teknik utrusta NK-celler och stamceller med nya vapen mot tumörer? Och hur nära är vi att flytta genombrotten från specialiserade centra till bred klinisk rutin?

”CART19-cellerna uppvisade sådan effektivitet ifråga om att dräpa tumörceller att forskarna kallar dem seriemördarceller. Stora förhoppningar finns om att denna behandling ska innebära ett genombrott för immunterapin.”

Så rapporterade Anders Nystrand i sitt referat från 2012 års ASH-kongress i Onkologi, nr 2, 2013. (s. 44, Onkologi i Sverige, 2 2013). Det är bara ett drygt decennium sedan och får exemplifiera den fas i immunterapins historia då det stod klart att CAR-modifierade celler hade potential att revolutionera behandlingen av cancer. Åtminstone vissa hematologiska maligniteter.

Det var år 2010 som Carl June och hans team vid Penn Medicine behandlade den första patienten med CAR-T-celler. Bill Ludwig hade diagnostiserats med kronisk lymfatisk leukemi, KLL, år 2000. Under flera års tid genomgick han ett stort antal behandlingar, men 2010 var arsenalen i stort sett uttömd. Det var då som Bill Ludwig, vid tiden 64 år gammal, tackade ja till att delta i en klinisk prövning av en experimentell behandling: som första vuxna patient blev han infunderad med CAR-T-celler riktade mot CD19. En månad senare nådde han komplett remission, CR, och därefter förblev han cancerfri fram till 2021 då han avled i covid-19 vid 75 års ålder.

Sverige var tidiga

Svenska kliniker och forskare var tidigt med på banan. Redan i maj 2014 blev Gunilla Enblad och hennes kolleger vid Akademiska sjukhuset i Uppsala först i Europa med att behandla en patient med CAR-T-celler. Då var det inom ramen för en studie och i samarbete med Baylor College of Medicine i Houston. Cellerna producerades av Vecura i Huddinge, Karolinskas produktionsenhet för avancerade terapiläkemedel och celler för transplantation.

Under de kommande åren behandlade teamet i Uppsala närmare 40 patienter.

– De här studierna var viktiga på flera sätt, säger Gunilla Enblad. Inte minst för att vi fick avgörande insikter om till exempel vikten av att behandla ner tumörbördan innan vi satte in CAR-T-cellerna, och om hur man bäst behandlar CRS som på den tiden var en fruktad biverkan.

En annan viktig lärdom var att T-cellerna blev uttröttade av alltför många delningar.

– I början gjorde vi inte någon leukaferes, utan vi tog celler direkt från blod, säger hon. Det innebar att det krävdes ganska omfattande expansion innan T-cellerna kunde ges tillbaka till patienten.

Forskarna kunde också konstatera att de CAR-T-celler man använt hade något svagare effekt än de kommersiella produkter som senare godkändes.

Det var i juli 2017 som FDA godkände den första kommersiella CAR-T-terapin, tisagenlecleucel för barn och unga vuxna med refraktär akut lymfatisk leukemi, r/r ALL, och mindre än tre månader senare godkändes axicabtagen ciloleucel för behandling av vuxna med recidiverat eller refraktärt diffust storcelligt B-cellslymfom (r/r DLBCL). Året därpå följde EMA efter och 2019 kom NT-rådets rekommendation som gjorde det möjligt att behandla svenska patienter med dessa blodcancersjukdomar.

På senare år har ytterligare behandlingar tillkommit, alla med lika tungvrickande substansnamn: brexucabtagene autoleucel mot mantelcellslymfom, idecabtagene vicleucel och ciltacabtagene autoleucel mot myelom, och lisocabtagene maraleucel som i likhet med ovan nämnda axicabtagene ciloleucel används vid behandling av aggressiva lymfom – och fler är på väg.

Expertsamarbete lönades

År 2018 bildades inom ramen för RCC en CAR-T-cellsgrupp med alla universitetssjukhus som med början 2020 håller multidisciplinära konferenser varannan vecka varvid samtliga patienter som kan vara aktuella för CAR-T-terapi diskuteras.

– På så sätt säkerställer vi att alla patienter, oavsett var de bor och behandlas, får samma bedömning, säger Gunilla Enblad.

Därutöver finns också SWECARNET, Sveriges kompetensnätverk för CAR T-celler, som samlar representanter från akademi, universitetssjukhus och industri över hela landet och verkar för ökad kompetens, kunskapsutbyte och standardiserade processer för behandling och uppföljning. SWECARNET finansieras av Vinnova och koordineras av Karolinska Institutet.

Måhända är det tack vare det tidiga engagemanget i kliniska studier och instiftandet av dessa expertgrupper som svenska resultat av standardbehandling med CAR-T-celler står sig så väl i en internationell jämförelse.

– Vi  blev uppmuntrade av flera internationella kolleger att skriva om vår implementering av CAR-T och att dela med oss av våra real world data.

Resultatet blev en artikel i prestigefyllda hematologitidskriften Leukemia publicerad våren 2025.[1] Bland författarna märks några av landets ledande experter: Gunilla Enblad och Hans Hagberg från Akademiska i Uppsala; Karin Mellgren och Mikael Lisak från Sahlgrenska i Göteborg; Kristina Sonnevi, Jacek Toporski och Stephan Mielke, Karolinska i Stockholm; Ingemar Lagerlöf från universitetssjukhuset i Linköping och från Skånes universitetssjukhus deltog Balazs Kapas och Mats Jerkeman.

– Jämfört med de tidiga kliniska studierna hade vi både bättre behandlingseffekt och färre allvarliga biverkningar, säger Mats Jerkeman, som var huvudförfattare till artikeln.

”Svenska real world-data visar på överraskande goda resultat, både vad gäller behandlingseffekt och biverkningar”, säger Mats Jerkeman, överläkare på Skånes universitetssjukhus och professor i klinisk onkologi vid Lunds universitet. Foto: ÅSA HANSDOTTER

Låt oss gå igenom grundläggande fakta: patientunderlaget bestod av 101 patienter med aggressiva B-cellslymfom som fått återfall eller progredierat efter minst två behandlingslinjer från slutet av 2019 till och med januari 2024. Samtliga genomgick leukaferes för produktion av CAR-T-celler (axicabtagen ciloleucel) och 93 av dem behandlades. 65 procent var män och 35 procent kvinnor, medianåldern var 63 år (17–77 år).

– En månad efter genomgången behandling hade två tredjedelar uppnått komplett remission och vid 15 månaders medianuppföljning hade över hälften ännu inte återfallit, säger Mats Jerkeman. Det ger naturligtvis hopp om att de ska vara botade, men vi kommer att behöva följa dem länge innan vi kan dra några säkra slutsatser.

Äldre överraskade

De 53 procenten i den svenska populationen kan jämföras med en 44-procentig progressionsfri överlevnad i den registreringsgrundande studien ZUMA-1. Motsvarande andelar för total överlevnad vid 24 månader var 67 procent i de svenska data mot 50,5 i ZUMA-1.

– Intressant och lite förvånande är att patienter över 70 års ålder snarare hade bättre överlevnad än de under 70, säger han. Möjligen är det en effekt av att vi har varit ännu noggrannare med urvalet av de äldre patienterna, att vi har blivit bra på att bedöma vilka som verkligen har nytta av behandlingen.

För att sätta överlevnadsdata i ett europeiskt perspektiv kan vi titta på Tyskland där PFS var 30 procent (2018–2021) respektive Storbritannien som nådde 32 procent (2018–2019) vilket alltså ska jämföras med hela 53 procent i den svenska populationen.

Även när det gäller biverkningar står de svenska resultaten ut: endast en patient (1 %) erfor CRS, cytokinfrisättningssyndrom, av grad 3 och ingen fick grad 4. Detta kan jämföras med ZUMA-1 där elva procent fick grad 3–4.

Den andra potentiellt allvarliga biverkan som kommit att förknippas med CAR-T är ICANS, Immune effector cell-associated neurotoxicity syndrome. ICANS av grad 3–4 förekom hos 16 procent av de svenska patienterna mot det dubbla, 32 procent i ZUMA-1.

Med detta sagt är det kanske inte så förvånande att överlevnadsstatistiken i kvalitetsregistret för lymfom på senare år visar på en lika stor förbättring som när rituximab introducerades, och CAR-T torde ligga bakom en stor del av denna förbättring.

– När det gäller tisagenlecleucel vid behandling av refraktär pre-B-ALL är den svenska erfarenheten alltjämt begränsad, säger Mats Jerkeman. I vår studie ingick 13 patienter och av dem var sex återfallsfria efter två år, vilket är i linje med tidigare publicerade real world-data från USA.

Svenska föregångare

Så sent som i juni i år kunde vi läsa i Onkologi i Sverige om CARMA01, en första klinisk prövning med så kallat NAP-förstärkta CAR T-celler där Gunilla Enblad – återigen –spelat en av huvudrollerna. NAP står för Neutrophil-Activating Protein, neutrofilaktiverande protein. Kort, men inte alldeles enkelt, kan man beskriva det på följande vis: i likhet med ”vanliga” CAR-T-celler söker CAR(NAP)-T-cellerna upp och eliminerar tumörceller som uttrycker det valda antigenet, men samtidigt frisätts NAP. Detta aktiverar dendritiska celler och får dessa att ta upp och presentera tumörens neoantigener i lymfkörtlar. På så vis induceras en sekundär, bred T-cellsrespons riktad mot ytterligare tumörceller som uttrycker relevanta neoantigener, även om cellerna saknar det antigen som CAR-cellerna ursprungligen riktats mot.

– Mina Uppsala-kolleger Magnus Essand och Di Yu har jobbat i labbet under flera år efter att de hittade NAP-proteinet, men från att de första testerna på människa startade i november 2024 har det gått undan, säger Gunilla Enblad. Vår första patient blev cancerfri på en månad och biverkningarna har varit milda, så det är med stor tillförsikt vi nu följer utvecklingen.

De positiva resultaten har uppmärksammats brett, bland annat i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter nu i slutet av oktober.

Även i Lund pågår febril forskningsaktivitet. Enligt Mats Jerkeman är det mest spännande, som förvisso inte är unikt för Lund, in vivo-tillverkade CAR-T-celler: istället för att omprogrammera T-celler i ett laboratorium injiceras nanopartiklar som innehåller CAR-genen direkt i patienten.

– Om man får det att fungera effektivt och säkert skulle det kunna ge en mängd fördelar, säger Mats Jerkeman. Mycket skulle vara vunnet om man kunde undvika den komplexa och kostsamma ex vivo-processen i externa laboratorier.

Och han är inte ensam om att se potentialen i denna typ av teknologi. Även i Uppsala bedrivs liknande forskning. Gunilla Enblad berättar att de, i samarbete med Karolinska Institutet och under ledning av Samir El Andaloussi, arbetar med ett projekt kring in vivo-genererade CAR-T-celler.

Metoden har än så länge bara prövats på djur, och hittills tycks problemet vara att komma upp i tillräckliga mängder av CAR-T-celler.

På ett mer generellt plan hoppas Mats Jerkeman mycket på lokalt tillverkade CAR-T-celler.

– Vi håller på här i Lund och det kan bli billigare och det kan gå snabbare, säger han. Som det ser ut idag är det dyrt att göra studier på kommersiella läkemedel.

En av hans kolleger, Niels-Bjarne Woods, utvecklar i sin tur CAR-NK-celler – genetiskt modifierade naturliga mördarceller som tillverkas från pluripotenta stamceller. Det gör det möjligt att framställa en obegränsad och standardiserad cellkälla som kan programmeras för att angripa svåråtkomliga tumörceller. Genom att påverka cellernas mitokondriella aktivitet har forskargruppen dessutom förbättrat deras mognad och slagkraft.

– Man kan även tänka sig CAR-modifierade makrofager, säger Mats Jerkeman. Men det jag framför allt tror på om jag blickar framåt är celler som inte behöver vara skräddarsydda för en viss patient. Då skulle det finnas potential för behandling av flera maligniteter, och förmodligen även billigare och snabbare.

Gunilla Enblad, överläkare och professor i onkologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, här i samspråk med Blodcancerförbundets ordförande Sandra Alm. Foto: TOMAS ENQVIST

Inte längre science fiction

De samlade svenska erfarenheterna visar i dag tydligt att CAR-T inte längre är experimentell högspecialistvård, utan en etablerad, effektiv och förutsägbar behandling med i regel hanterbara biverkningar. Resultaten i Sverige står sig starka i internationella jämförelser och har redan bidragit till att signifikant förbättra överlevnaden vid aggressiva blodcancerformer. Samtidigt fortsätter forskningen att öppna dörrar mot helt nya möjligheter: CAR-T-celler mot solida tumörer, CAR-modifierade NK-celler och makrofager, in vivo-tillverkade celler – och inte minst användning av cellterapier vid icke-maligna tillstånd såsom autoimmuna sjukdomar. Fältet har nu, definitivt och slutgiltigt, flyttat från science fiction till klinisk vardag. Om de senaste tio årens utveckling är någon fingervisning lär nästa decennium omforma terapilandskapet i grunden och göra cellterapi till en naturlig del av behandlingsarsenalen för en växande krets av patienter.

[1] Mats Jerkeman, Karin Mellgren, Kristina Sonnevi, Mikael Lisak, Ingemar Lagerlöf, Balazs Kapas, Hanna Sjölund, Jacek Toporski, Hans Hagberg, Stephan Mielke, Gunilla Enblad. Implementation of standard of care CAR-T-cell treatment for patients with aggressive B-cell lymphoma and acute lymphoblastic leukemia in Sweden Leukemia. 2025 May;39(5):1256–1259.

Utrustning och kunskap delas i SANC

”We need a bit of passion and compassion”, sa Jan Eliasson, invigningstalare på galan.

Ett hundratalet deltagare samlades strax före jul för att höra mer om utbytet mellan svenska regioner och sjukvården i flera västafrikanska länder. Eller snarare mellan människorna.

– Hela det här projektet bygger helt på att vi lärt känna varandra, förklarar Magnus Tisell, neurokirurg på Sahlgrenska universitetssjukhuset och en av initiativtagarna till samarbetet.

Text: Hanna Brodda

Mötet var något så ovanligt som en välgörenhetsgala, i vackra tidigare banklokaler i Gamla Stan i Stockholm. Efter att värdinnan Helena Strigård hälsat alla välkomna,  går kvällen första talare stadigt fram till scenen och tar de tre-fyra stegen utan räcke, i några skutt. Det är en sådan talare som vi alla vill höra i dessa tider av osäkerhet i världen.

Jan Eliasson, 85, ler stort innan han börjar tala.

Hans uppgift nu, som han ser det, är att vända hopplöshet till handlingskraft.

– Vår situation i världen idag är mycket svårare att analysera än någonsin tidigare, om jag tittar tillbaka under min tid i världspolitiken. Nu handlar det om att vi måste acceptera det läge som vi har, inte måla det i rosa, men inte heller glömma hur vi vill att världen ska vara, säger han.

Jan Eliasson är en av Sveriges mest erkända diplomater i världen sedan uppdragen som internationell medlare. Bland annat var han FN:s sändebud i slutfasen i Iran och Irak-kriget, liksom i Darfurkonflikten i Sudan och andra konflikter i Mellanöstern. Han är särskilt känd för arbete med konfliktlösning, nedrustning, mänskliga rättigheter och humanitära frågor.

Pascal Goswell, kirurg från Gambia och en av medgrundarna till organisationen, talade på kvällen.

Tillsammans

Kvällens syfte är att få ihop medel till det projekt som svenska kirurger dragit igång tillsammans med några västafrikanska kolleger. När Jan Eliasson talar, adresserar han just det. Om att det inte går att genomföra någon förändring utan andra.

– Du kan aldrig vara ensam. Många, många gånger har jag kunnat konstatera att jag överlevt svåra situationer, med hjälp av andra, av de människor jag har i mitt team och i min närhet. Det viktigaste jobbet, det gör vi tillsammans, säger han och tillägger, you need a bit of passion and compassion.

Nu i mars åker ytterligare en delegation ner till Liberia, som är ett av de västafrikanska länderna inom samarbetet. Sanc står för Swedish-African Neurosurgical Collaboration och är en organisation som arbetar för att förbättra den avancerade kirurgin i de afrikanska länderna, Nigera, Ghana, Libera, Sierra Leone och Gambia.

I resesällskapet ingår utöver neurokirurgerna bland annat även en narkosläkare,  narkossjuksköterskor, en sjukgymnast och en fotograf som ska dokumentera projektet. De pengar föreningen får in går till att betala biljetter och resan för den donerade utrustningen. Deltagarna får ingen ersättning av SANC, de åker på ledig tid

Helena Strigård, Ventures accelerated, och Johanna Bergh på AWA, en av SANC:s sponsorer.

– Det är inte svårt att få med folk, det är många som vill lära sig av andra och känner en tillfredsställelse att dela med sig av kunskap som kan göra verklig nytta, förklarar Magnus Tisell. Vi lär av varandra.

Föreningen arbetar med en smal budget. När sjukhus i Sverige donerar medicinteknisk utrustning, är det frakten ner som återstår.  Ofta används container som fraktas på båt, och den resan kostar cirka 20 000 kronor.

Under 2025 fick föreningen bland annat ett mikroskop från Linköpings universitetssjukhus som används vid operation. Utan det är det många operationer som är omöjliga att genomföra. Svensk standard är att vi byter ut den typen av utrustning regelbundet. Ett land som inte har något mikroskop, lämnar patienter svårt sjuka, men det leder också till att kompetensen försvinner till andra länder när essentiell utrustning saknas.

För Magnus Tisell har det här engagemanget gett honom en existentiell dimension.

– Att göra det här betyder något för andra människor, det som ger mening med livet, det är väldigt tillfredsställande helt enkelt, säger Magnus Tisell.

En av sponsorerna är AWA, som bland annat jobbar med patent och IP. De ger varje år en julklapp till något projekt i världen. Denna jul blev det 50 000 kronor för att frakta livsviktig utrustning till SANC:s projekt i de västafrikanska länderna.

– Det här är viktigt. Vi har väldigt engagerade medarbetare och det är en fin känsla för oss alla att få vad del i ett sammanhang som betyder något, säger Johanna Bergh, life science-ansvarig på AWA.

Här ser vi en patient, 20 år, som fått en cirkelsåg i huvudet. Arbetsgruppen är sammansatt med lokala och inresta kirurger inom SANC-samarbetet. ”Ett fruktansvärt trauma, det såg inte bra ut alls, men det gick väl. Han klarade sig jättefint”, säger hjärnkirurgen Magnus Tisell. CT:n på bilden är donerad från Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

MRD som tidig överlevnadsmarkör kan påskynda AML-behandlingar

Minimal kvarvarande sjukdom har potential att fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långsiktiga behandlingsutfall hos patienter med akut myeloisk leukemi.

– Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten, säger hematologen Jesse Tettero, vid Amsterdam University Medical Center.

Text: Jan Andreason, vetenskapsreporter på Best Practice Nordic

 

Onkologi i Sverige rapporterade om de häpnadsväckande resultaten av CAR-T-terapi som presenterades av Carl June vid den 54:e ASH-kongressen i Atlanta.

Minimal kvarvarande sjukdom, MRD, kan fungera som en tidig och tillförlitlig indikator på långtidsöverlevnad hos patienter med akut myeloisk leukemi, AML. Det visar en ny studie som presenterades vid American Society of Hematology Annual Meeting, ASH, nu i december 2025. Resultaten talar för att MRD kan användas som ett intermediärt effektmått i kliniska prövningar och därmed påskynda utveckling och regulatorisk bedömning av nya läkemedel vid AML, utan att evidenskraven urholkas.

Studien presenterades av Jesse Tettero, hematolog och forskare vid Amsterdam University Medical Center, inom ramen för Harmony Alliance, ett europeiskt offentlig privat samarbete finansierat av EU. Harmony Alliance har som mål att harmonisera och analysera stora kliniska dataset för att förbättra beslutsunderlag inom hematologisk cancer.

Den aktuella studien är den första som systematiskt utvärderar MRD både som mått på behandlingseffekt och som prediktor för kliniska utfall vid AML. Resultaten visar att MRD status efter induktionsbehandling har ett starkt samband med total överlevnad på individnivå. Därmed kan MRD bidra till en mer nyanserad bedömning av behandlingssvar och utgöra stöd för individualiserad uppföljning efter remission.

Tydligt samband med överlevnad

Analysen omfattade 1 858 patienter som genomgått MRD mätningar inom sju prospektiva kliniska prövningar genomförda av fyra europeiska samarbetsgrupper. Sammantaget visade resultaten att MRD negativitet efter induktionsbehandling var starkt associerad med förbättrad total överlevnad. MRD bibehöll sitt prognostiska värde både mellan olika behandlingsarmar och i multivariata analyser justerade för andra kliniska faktorer.

Patienter som var MRD negativa hade mer än dubbelt så hög sannolikhet att överleva jämfört med MRD positiva patienter. Skillnaden var dock mindre uttalad hos patienter som genomgått allogen stamcellstransplantation, vilket talar för att transplantationen delvis kan motverka den negativa prognostiska effekten av kvarvarande sjukdom.

Enligt Jesse Tettero ger MRD starkare prognostisk information än någon enskild markör som används i klinisk praxis i dag.

– Sambandet på individnivå är anmärkningsvärt tydligt. MRD-positivitet kvarstår som en oberoende prediktor för sämre behandlingsutfall och ger starkare prognostisk information än någon enskild genetisk eller molekylär markör som används i klinisk praxis i dag. Sambandet var mycket konsekvent även efter justering för andra kliniska faktorer, vilket tydligt bekräftar kopplingen mellan MRD och överlevnad på patientnivå, säger han.

Intermediärt effektmått

Särskilt betydelsefullt är att analysen på studienivå bekräftades hos patienter som inte genomgått transplantation. Detta stärker MRD som ett intermediärt effektmått som rimligen kan förväntas predicera långsiktiga kliniska utfall hos intensivt behandlade patienter med AML. I takt med att MRD styrd behandling och underhållsstrategier blir allt vanligare, ger det harmoniserade och prospektiva materialet ett robust underlag för regulatorisk användning.

En möjlig konsekvens är att regulatoriska myndigheter kan acceptera MRD som ett intermediärt effektmått snarare än ett fullt validerat kliniskt utfall. I ett sådant scenario skulle MRD data kunna ligga till grund för villkorade godkännanden av nya läkemedel, samtidigt som uppföljande studier fortsätter tills överlevnadsdata är mogna.

Detta skulle kunna påskynda läkemedelsutvecklingen vid AML utan att kompromissa med evidenskvaliteten. För onkologer innebär resultaten ett viktigt steg mot mer dynamiska prövningsdesigner och snabbare klinisk tillgång till nya behandlingar, särskilt inom ett sjukdomsområde där prognosen fortsatt är allvarlig för många patienter.

”Vi ligger egentligen ganska dåligt när det kommer till långlevnad i Sverige”

Även om cancer är vanligaste dödsorsaken i flera regioner, dör allt färre av cancer. Ändå lever vi inte till 120 år.

– Att ha bra och fler friska år och mening, det borde forskningen handla om mer, säger Karin Modig, longevityforskaren, i ett samtal om livet och döden.

Text: Hanna Brodda

Inom longevityforskningen delar man upp livet och dödligheten i olika kategorier. Dels finns det ett relativt nytt foskningsområde kring de fåtal som lever extremt länge och så finns medellivslängd och förväntad livslängd. De två sista är siffror som kryper upp i takt med att länder blir mer stabila och får ökad kunskap från nästan alla forskningsområden. I Sverige har vi inga nu levande supersenteinarians, det vill säga människor som lever efter 110 år, men medellivslängden har vi jobbat mycket med.

– Vi är egentligen ganska dåliga på långlevnad i Sverige. I ett internationellt perspektiv lever våra äldsta mer än 10 år kortare än vad de gör i de länder där de lever allra längst.

Onkologi i Sverige träffar Karin Modig utanför Scheele-laboratoriet, en av de röda tegelbyggnaderna i det gamla Karolinska Institutet-området, och vi går in. Här finns ingen öppen planlösning eller inbyggda områden för spontan samverkan. Här finns bara rum och utrustning för forskaren att komma fram till ny kunskap. I ett av dessa korridorer sitter docent Karin Modig och hennes forskargrupp.

– Ja det är gamla labb som är delvis ombyggda, eller i alla fall används till kontor i dag, men jag gör inga labb-tester i min forskning, så det fungerar bra, säger hon ödmjukt.

Trots att lokalerna ger en känsla av en svunnen tid, är Modigs forskning i den absoluta fronten av futuristisk existentiell utforskning. Den handlar om hur gamla vi egentligen kan bli.

När Karin Modig bröt fingret fick det stora konsekvenser för hennes livskvalitet, tycker hon, och hennes forskning visar just det. För gamla människor kan en fraktur till och med vara livsfarlig, en höftfraktur ökar risken att dö med 25 till 30 procent.

Avdelningen heter institutet för miljömedicin och Karin Modig är epidemiolog. Det vill säga expert på läran om hur sjukdomar och hälsotillstånd sprids, orsaker och effekter i en population. Modigs forskning är i huvudsak baserad och fokuserad på Sverige och svenska förhållanden. En stor del av hennes forskningsanslag kommer från Forte, som ger anslag för att öka kunskap om vårt land. Men samarbeten pågår. Efter ett par år vid Max Planck i Tyskland har Modig fortsatt flera projekt som pågår med kollegorna där, vilket inkluderar en doktorand som Modig handleder från Sverige. En annan studie som redan rönt uppmärksamhet är ett större projekt med Japan, där delar av resultaten redan publicerats. Även i Edinburgh och USA pågår gemensamma studier.

– Ja, tyvärr fick vi nej på den stora ansökan för projektet med 100-åringar från Forte och Vetenskapsrådet, och det var tredje gången vi sökte anslag för det. Det var jättetråkigt.

Det forskningsprojektet som inte fick anslag nu hade rubriken Passways to exceptional longevity.

… det låter som ett ämne som skulle ha jätteintresse från allmänheten?

– Ja, det tror jag. Men det är inte alltid så att det samverkar. Jag tror att de anser att 100-åringar är ett för smalt fält, men tanken är ju att titta på de äldre för att se och lära för yngre grupper.

Svenska och till exempel Japan – har vi samma orsak till att vi lever länge?

– På det stora hela lever vi i västvärlden längre. Det är samma orsaker mellan länderna och det är hur vi hanterar hälsan,

I huvudsak är det tre faktorer som gör att vi fått en ökad förväntad livslängd i hela västvärlden, förklarar Modig. Det är att vi undviker sjukdomar, vi skjuter upp och blir sjuka senare, det vill säga försenar sjukdom och vi överlever sjukdomar. Tidigare var det barnadödlighet som gick ner och vissa grundläggande levnadsförhållanden som förbättrades, men nu är det fokus på hälsa som gör att vi lever längre.

I Sverige har vi en hyfsad medellivslängd i en internationell jämförelse. Förväntade livslängden ligger på cirka 82,3 år för män och 85,4 år för kvinnor, enligt den senaste statistiken från SCB. Det ligger inte alltför långt efter Japan, där förväntad livslängd för kvinnor är 87,1 år och för män 81,1 år.

För att öka medellivslängden, från dagens 85 år i snitt för kvinnor, till exempelvis 87 år, ser Karin Modig inte någon enkel lösning. Bäst hävstångseffekt på medellivslängden får ett land som blir bättre på att räddar barnen. Att rädda liv tidigt. Det skulle dock inte hjälpa i Sverige, då vi redan ligger på en internationellt låg nivå i barnadödlighet.

De flesta överlever barndomen och lever fortfarande vid 50 och 60 år. Det är först vid 80-årsåldern som vi kan börja göra skillnad och vinna liv.

– Det tycks som om vi ligger lite sämre till när det kommer till att rädda livet på 80-åringarna. Här har vi högre dödlighet än till exempel befolkningen i Frankrike, förklarar Karin Modig.

För Karin Modig tycker hon personligen att det skulle vara trevligare att undvika sjukdomar, men det är inte lätt på en befolkningsnivå. Då återstår att bli bättre på att behandla de sjukdomar som uppstår.

– Jag är inte säker på att det längre är en sjukdom som vi då borde gå på och försöka påverka överlevnaden i. Vi har kommit så jättelångt inom cancer, även jättelångt inom hjärta-kärl.

Cancer har seglat upp som den vanligaste dödsorsaken i flera regioner, bland annat Stockholm, Gotland och Uppsala.

– De siffrorna beror på att vi har blivit mycket bättre på att undvika död i de andra sjukdomarna, som hjärta-kärl. Risken för förmaksflimmer, hypertoni och risken för hjärtsvikt har inte förändrats, inte till det bättre i alla fall, men vi har blivit bra på att behandla dem. Det gör att vi inte längre dör i dessa sjukdomar på samma sätt som tidigare. Det blir inte hjärtinfarkt eller stroke av de där riskfaktorerna längre.

”Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras  iv blir långt. Är det hälso- och sjukvården eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på”, säger Karin Modig.

Med cancer är det lite knepigare, eftersom patienten får sin diagnos och sedan lever med den. Läkemedlen blir snällare och fler klarar av biverkningarna, samtidigt som de blivit mer effektiva, konstaterar Modig.

Sverige skiljer sig mer från Japan när det kommer till de riktiga långlevarna. De saknas i Sverige.

– De lever extremt länge i Japan, framförallt kvinnor. Där ligger vi i Sverige, framför allt kvinnorna, ganska dåligt i internationella jämförelser, förklarar Modig.

I världen är det Japan som toppar statistiken när det handlar om antal av befolkningen som blir över 110 år, så kallade supercentenarians. De allra äldsta människorna, de över 120 år, kommer också ofta från just Japan.

– Vårt projekt i Japan handlar om att förstå vad som gör att deras liv blir långt. Är det hälso- och sjukvård eller omsorg sent i livet, eller är det andra faktorer. Det tittar vi på.

Japanska män och svenska män är inte så olika, men tittar vi på kvinnorna är det stor skillnad, förklarar Modig.

– Svenska män lever väldigt länge i internationell jämförelse. Det tror vi framför allt har med att få män röker.

Det är bland kvinnorna den stora skillnaden i förväntad och extrem livslängd och förekommer.  Framför allt när det kommer till segmentet sköra äldre. En skör äldre kvinna i Japan lever längre än en lika skör kvinna i Sverige. En skör äldre definieras som en person som kan ha haft tidigare sjukdom och överlevt, eller som lever med en eller flera sjukdomar. En person som ofta är i behov av vård- och omsorg.

– Människor som behöver vård och omsorg sent i livet, hur ser det ut för dom och är det där som de stora skillnaderna uppstår, har vi frågat oss, berättar Modig och bryter ner frågan i ett antal hypoteser:

– Det kan bero på flera saker, att de får vård tidigare, eller mer intensivt, eller att vård- och omsorg för äldre faktiskt är bättre i Japan än i Sverige. Eller alla de tre faktorerna som samverkar, det vet vi ännu inte.

Det kanske vi inte får veta då, om ni inte får anslag att forska med?

– Nej, det är klart att det är ledsamt, men vi kommer inte att lägga ner de här projekten. De får ta den tid det tar helt enkelt.

Även om anslagsgivarna inte är intresserade av hur vi ska öka livslängden, är vi vanliga dödliga nyfikna. I juni hölls stora longevity-konferensen Super human i Stockholm och Dont Die-rörelsens skapare Bryan Johnson har nu två miljoner följare på Instagram med profil-texten: “We may be the first generation who won’t die”.

Varför har vi en longevity-trend just nu, tror du?

– Rent allmänt är det den demografiska kurvan som ändrats. Mer än hälften av befolkningen är äldre och den utvecklingen kommer bara att fortsätta. Äldre får allt större behov i vården och det blir en viktig fråga för samhället att ta ställning till. Men hela det det här med Dont die-rörelsen, som är för en lite snävare krets, varför den blivit hipp nu plötsligt, det vet jag inte. En faktor är väl de medicinska framstegen, det har aldrig funnits så mycket teknik involverad för att förlänga livet.

Jag tittar förväntansfullt på henne och hon fortsätter trevande ett resonemang som utgår i funderingar och inte hårda fakta.

– Det kan ha att göra med en rädsla att dö. Vi människor verkar bli allt mer neurotiska, ju mer tid vi har. Tiden i sig gör att vi oroar oss för det som kommer sedan, istället för att överleva dagen.

– De som är tongivande i den rörelsen är ofta välbeställda yngre eller medelålders män, det talar för att man har tid och pengar att fokusera på något som kan komma långt senare.

Är longvity-trenden en klassfråga?

– Ja, delvis kanske. Om vi tittar på vilka som är de stora förespråkarna för ämnet, i sociala medier, är det inte sällan vita medelålders miljardärer. Det här är inget vi forskar på, men det är ett intressant fenomen, säger Modig.

För Karin Modig är det mindre intressant att öka livslängden till mer än de nu 122 år, som den ålder den längst levande personen uppnått i modern tid. Hon tycker istället att vi ska forska och förstå hur de år vi har ska bli bra, hela vägen till slutet.

Sjukdomar i hjärta och kärl har länge varit det som toppar dödsorsaksregistren, men hanteringen av cancer och hjärnans sjukdomar är lika viktigt för långlevnadsforskaren. Karin Modigs forskning visar att långt fler lever med demens eller förstadium till demens, utan att känna till det. Vad teamet gjorde var att jämföra register med patienter med diagnos och screening av demens och kognitiv svikt och annan befolkningsstatistik. Slutsatsen var att underdiagnos förekommer i alla grupper, men att vissa grupper hade högre nivå av underdiagnos. Fler som lever ensamma, saknar diagnos. Det tror Modig har att göra med att ingen nära finns som kan spegla de kognitiva bristerna. Snarare än att till exempel tro att ensamhet skulle vara en ökad risk att få demenssjukdom. Underdiagnos har ett stort problem. Det är att utan diagnos får patienten heller ingen behandling.

Karin Modig jobbar på institutet för Miljömedicin som ligger i en av de gamla byggnaderna vid Karolinska Institutet.

En möjlig orsak som Modig spekulerar kring är att det här är sjukdomar som hanteras av olika professioner inom vården, det kan leda till att ingen har det totala ansvaret för behandlingen. Det vill säga en läkare kan vara inkopplad vid en akut insats, sedan finns en primärvårdsläkare och sedan kanske en specialistläkare för andra sjukdomar.

– Vi har sett att olika professioner inom vården är en försvårande faktor som kan leda till underdiagnos och bristande behandling, säger  Karin Modig, men djupare kunskap än så har vi inte ännu kring orsakerna.

Att bryta höften eller lårbenet är också en riskfaktor för dödlighet. Modigs forskning visar att risken att dö är förhöjd, upp till 25 till 30 procent, ett år efter en höftfraktur. Att behandla osteoporos kan därför också ge längre liv och ökad livskvalitet.

– Frakturer är ett underskattat problem, med tanke på vilken inverkan det har på livet, för en gammal person. Det kan ge långvarig smärta och rädsla att röra på sig.

Sammantaget, för de allra flesta av oss handlar livskvaliteten om att hålla sig frisk, och fri från allvarlig sjukdom, i den senare delen av livet. För att förstå en individs möjligheter att få ett sådant liv använder sig forskarna inom långlevnad en pajmodell. Att livet är en komplex helhet av livsstil, gener och tur. En person kan få cancer av att röka, beroende på hur pajen i övrigt ser ut, medan en annan klarar rökningen.

– Bland supercentenarians ser vi väldigt få gemensamma nämnare i livsstilen. Någon har varit vegetarian i hela livet, och någon annan har mest ätit kött, och det visar att för den som blir så gammal, det vill säga över 110 år, då verkar det vara mest slump, eller gener.

Eller ikigai (det japanska uttrycket för att hitta/göra mening och sin grej)?

– Nja, jag tror inte på det som en faktor till ett exceptionellt långt liv, men jag tror på det för att leva väl. För att ha ett gott liv.

Främsta orsaker till längre liv

• Vi undviker sjukdom.
• Sjukdom kommer senare i livet.
• Vi överlever sjukdom.

Maxålder – satta åldersrekord i världen:

Japan 122
USA 115
Frankrike 113
UK 112
Sverige 108–110

Onkologi i Sverige nr 1 2026

Årets första nummer av Onkologi i Sverige 2026 finns ute nu! Numret rymmer en bredd av perspektiv från svensk och internationell cancervård, där forskning, klinik, patientberättelser och policyfrågor möts i ett gemensamt fokus på utveckling och kvalitet.

Onkologi i Sverige Nr 1 2026

I detta nummer får vi möta Sara Nilsson, en av grundarna till Dumpen, vars behandling finansierades av vänner och följare genom crowdfunding. Vi får läsa om ett patientfall som väcker frågor om jämlik tillgång till avancerad behandling och om hur sociala medier kan spela en avgörande roll när det offentliga systemet inte räcker till.

I en fördjupande artikel om tidig cancerupptäckt i primärvården skriver Elinor Nemlander, läkare och specialist i allmänmedicin, om vikten av systematik och realistiska förutsättningar för att förbättra diagnostiken. Här belyses hur primärvårdens roll är central för att upptäcka cancer i ett tidigt skede och vilka utmaningar som finns i vardagens kliniska arbete.

I en intervju träffar Jan Andreason Ronny Öhman, överläkare i lungmedicin vid Skånes universitetssjukhus. Tillsammans går de igenom hur behandlingsvalen i praktiken formas av histologi, PD-L1-nivåer och ekonomiska överväganden. Ronny Öhman delar med sig av sina erfarenheter från svensk sjukvård och resonerar kring NT-rådets rekommendationer, aktuella kombinationsbehandlingar och de brister och kostnadsfrågor som präglar dagens kliniska verklighet.

I en artikel om behandling skriver Gunnel Lindström om CAR-modifierade celler och utvecklingen från science fiction till klinisk vardag. Gunilla Enblad och Mats Jerkeman berättar om utvecklingen och hur tekniken har förfinats och hur den idag används i rutinsjukvård, samtidigt som nya utmaningar kring tillgänglighet och organisation kvarstår.

Vi hoppas att du som läsare finner både fördjupning och nya perspektiv i detta nummer.

Trevlig läsning!

Du hittar det senaste numret som digital tidning HÄR och som PDF HÄR. Vill se våra tidigare utgåvor hittar du dem HÄR.